Vänta inte för länge på Daniel

Som jag ser det står MFF inför ett vägval där Daniel Andersson är en nyckelperson.

Antingen tänker man långsiktigt från start

Eller så tänker man kortsiktigt för att det till slut ska bli långsiktigt.

Och allt hänger på om man menar allvar med att Daniel Andersson är en kugge det ska byggas på i ytterligare kanske 15-20 års tid i MFF-miljön.

Låter det invecklat? Det är rätt enkelt.

När Rikard Norling ersatte Roland Nilsson valde MFF att tillsvidareanställa honom. Det känns som om klubben fortfarande tycker att det är en bra lösning just för att betona det långsiktiga.

Norling blev kvar i 2,5 år. Meningen var att det skulle blivit en längre period. Kör MFF vidare på den linjen tillsvidareanställer klubben nästa huvudtränare också, vilket innebär att hen helst ska vara kvar 4-5 år. Eller ännu längre.

Väljer man Daniel Andersson blir det inga problem. Får han välja själv krävs det lyftkran för att få bort honom från MFF-miljön, om ens det räcker. Han kan göra en Ferguson, eller Nanne, om han får. Väljer man någon utanför klubbkretsen, typ Jörgen Lennartsson, uppstår frågan: vad händer då med Daniel Andersson? Ska han stå på tillväxt till 2018-2019?

Några formella hinder för att flytta upp honom finns inte. Han är snart klar med tredje steget i utbildningen och kommer att uppfylla förbundskraven.

Han har hjärtat för klubben, gillas av spelarna, är inkörd på spelidén MFF valt och ska fortsätta med, har varit med i förberedelsearbetet för nästa säsong och ställer inte till oreda i organisationen.

Med det sista menar jag att eftersom vd:n Per Nilsson bekräftat att alla som jobbade med Rikard Norling och Daniel Andersson i ledarstaben 2013 (Simon Hollyhead, Jonnie Fedel, Vito Stavljanin, Greger Andrijevski, Kenneth Folkesson, Wilner Registre, Sverker Fryklund och Pär Herbertsson) har kontrakt även 2014 finns det väldigt få luckor att fylla.

Vill en ny tränare ändra; stora problem.

Vill en ny tränare komplettera; ett problem som går att lösa, men som kostar.

Daniel Andersson; bara att köra på.

Givetvis ska en tränare för en klubb som har ambitionen att bli ledande i Norden vara redo för uppgiften. Naturligtvis krävs det något extra för att lotsa ett lag i ett Champions league-kval.

Så frågan MFF måste ställa är när Daniel är redo för uppgiften att vara huvudtränare? Många säger att det kan dröja ett år till. Men om han ska få chansen finns det bara två sätt att göra det.

1) Våga ge honom uppdraget direkt. Han har redan lärt sig massor och kommer att fortsätta att förbättra sig under säsongen.

2) Välj en tillfällig lösning med stor internationell erfarenhet som accepterar att rollen är att satsa allt på att klara dubbeluppgiften att kvala in till Champions league-gruppspelet och försvara SM-guldet 2014 och sedan lämna över till Daniel Andersson. OM man väljer den vägen kan man också pytsa in några miljoner extra i lön för att hitta ett riktigt tungt meriterat namn.

 

 

Olyckligt på många olika sätt

Rikard Norlings beslut att säga upp sig som tränare i Malmö FF var en kalldusch. Dessutom olyckligt på många olika sätt.

1) Personkemin.

Han hade många vänner i föreningen, i supporter- och medlemsleden, på kansliet, i ledarstaben och framförallt bland spelarna som till slut är de som ska göra jobbet! Alla älskade inte honom. Det finns inget sådant som en tränare som gillas av samtliga spelare i truppen. Men i MFF var undantagen få (och en av dem skrev nyligen på för BK Häcken).

2) Kontinuiteten.

Fem år i rad har de allsvenska guldlagens tränare slutat eller fått gå.

Den trenden är MFF en del av.

I MFF gick Tom Prahl som gisslan ett år efter guldsäsongen 2004, väl medveten om att det skulle vara slut efter 2005 och att det inte gick att jobba långsiktigt. Roland Nilsson valde pengarna i FC Köpenhamn efter guldet 2010 och nu kliver alltså Rikard Norling av.

Att både Håkan Jeppsson och Per Nilsson betonade att Norlings sätt att sluta var så mycket bättre än Roland Nilssons hjälper liksom inte. Effekten blir den samma. När MFF – och de övriga svenska guldlagen – ska bygga vidare mot Champions league-kvalet blir det efter en omstart med ny tränare.

3) Ovissheten.

Då menar jag inte väntan på den nya tränarlösningen. Det fixar sig även om det kan ta ett par veckor och MFF är den här gången mycket mer och bättre förberett än när Roland Nilsson tog till flykten.

Krasst nog är det bara att gå tillbaka till i somras när en arbetsgrupp i Malmö FF-styrelsen utförligt scoutade olika alternativ. Jobbet är därmed delvis gjort. Delvis för att MFF inte har koll på om kandidaterna man pratade med då fortfarande är tillgängliga.

En är det inte. Magnus Haglund hann få nytt jobb. Det ska MFF vara tacksamt för.

Det allvarliga är istället att Rikard Norlings och MFF:s ovilja att berätta exakt varför han tog beslutet att säga upp sig föder onödiga och skadliga spekulationer.

Rikard Norling har fått kämpa för att behålla uppdraget i MFF. Två gånger – minst – var det nära att ta slut i förtid.

Stridsyxan mellan honom och framförallt sportchefen Per Ågren begravdes heller aldrig helt och hållet. Det har pratats mycket om personkemi. Jag tror att det handlar om något helt annat, nämligen hur hårt man ska satsa och hur snabbt besluten ska tas.

Ågren vill jobba försiktigt och noggrannt enligt ett i förväg fastlagt schema och ta lika mycket hänsyn till de ekonomiska ramarna som de sportsliga ambitionerna.

Norling vill välta världen och allt som står i vägen där han drar fram. Satsa hårt, tufft och mycket – och saker ska gå snabbt.

Det gav ett guld. Nu gäller det att gå vidare.

Paradoxalt  nog vann egentligen Rikard Norling kampen innan han valde att gå.

1997 blev Frans Thijssen tränare i Malmö FF. Bland det första han gjorde var att utnyttja sin makt och göra en rejäl, i den övriga klubbledningen ej förankrad, rensning i spelartruppen.

Sedan kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg, en sejour som slutade med degradering till superettan. Efterträdaren Michael Andersson förde omedelbart upp laget till allsvenskan igen, men utnyttjade i en del frågor också sin tränarmakt på ett sätt MFF-ledningen inte gillade.

Då tog MFF-styrelsen beslutet att begränsa tränarmakten. In kom en sportchef i Hasse Borg. Han satt kvar i tio år.

På sätt och vis fanns problemet redan då. Tom Prahl ville till exempel bestämma mer än han fick.

Det är i det historiska perspektivet man ska se omorganisationen MFF genomförde för bara någon vecka sedan.

Då likställdes sportchefs- och huvudtränarrollen.

Istället för att ha gången styrelse, vd, sportchef och tränare placerade man sportchefen och tränaren jämsides på samma plattform direkt underställda vd:n Per Nilsson.

Jag lade ner rejält med tid i snacket efter presskonferensen på att få bekräftat att den organisationsförändringen ligger fast.

Det gör den!

Per Nilsson bekräftade.

Håkan Jeppsson bekräftade och framhöll att ändringen är gjord för att anpassa sättet att jobba till vad som fungerar bäst och till hur man redan börjat arbeta.

Därför är just nu Daniel Andersson chefstränare direkt underställd Per Nilsson utan Per Ågren som mellanled.

Och samma sak kommer att gälla när den nye tränaren anställs.

Bra så.

För jag är faktiskt övertygad om att organisationen i sig var en rätt avgörande faktor bakom slitningarna som förekommit i den sportsliga verksamheten.

Per Nilsson gav dessutom ett annat viktigt besked.

Alla de övriga i ledarstaben kring A-laget har kontrakterats för en fortsättning.

Det innebär att det förutom de uppenbara sportsliga anledningarna till att fylla luckan efter Rikard Norling med Daniel Andersson även finns en ekonomisk.

I budgeten finns det inget utrymme för att anställa någon i staben som den nye tränaren vill ”ta med sig” eller rekrytera på egen hand.

Klart att det kan gå att plocka fram extramedel i enstaka undantagsfall påpekade Per Nilsson.

Men med Daniel uppstår inte det problemet. Då är det bara hans roll som ska ersättas.

Jag skulle älska att se Daniel Andersson som huvudtränare i Malmö FF. Tror dessutom att det skulle fungera bra.

Bland de övriga alternativen tror jag på tre huvudspår.

1) Daniel Andersson och Patrik Andersson.

Brödraparet förenat!

2) Jonas Thern.

Har varit aktuell förr. Kan bli det igen.

3) Jörgen Lennartsson.

Är ledig och det finns folk i föreningen som talar sig väl för den lösningen.

Jag skulle också gärna se att MFF hade modet att bredda perspektivet, agera som den storklubb man är och våga gå in och sno en tränare som inte är ledig.

Alternativt söka sig utomlands.

Ryktessnurran kommer i alla fall att snabbt dra igång.

Både när det gäller vem som ska träna MFF och var Rikard Norling ska ta vägen.

Ett rykte kan jag ta död på direkt.

Norling ska inte ta över landslaget efter Erik Hamrén.

Att det ryktet inte stämmer kommer från den bästa möjliga källan.

Om det blir Brann i Norge återstår att se.

Bergens Tidene borde ha god insyn i Brann och det är därifrån uppgiften kommer.

Till motsatsen är bevisad utgår jag dock från att Brann är ett alternativ som lockat Rikard Norling först efter det att han bestämt sig för att sluta i MFF.

Att lämna mästarlaget i Sverige för åttan i Norge är lite grann som att byta bort en BMW mot en sparkcykel.

Ett nerköp. Ett rejält sådant.

Norling drivs av ambition och passion.

Oavsett om sedelbuntarna är tjockare i olje-Norge är det inte därför han väljer Brann utan för att det råkar vara alternativet som lockar mest sedan han av andra skäl valt att sluta i Malmö FF.

Det kommer att ta en tid innan chocken efter dagens besked i tränarfrågan lagt sig.

Men nästa presskonferens kommer att bli trevligare.

Då räknar jag kallt med att det är dags att presentera Mjällbybacken Mahmut Özen (ska erkänna att det var det jag trodde skulle ske när jag satt på cykeln på väg till dagens pk…)

 

 

En nödvändig skilsmässa

Ibland är det nödvändigt att skiljas.

Även för parter som nått stora framgångar tillsammans.

Eftersom så många journalister numera bygger rätt stora artiklar på att citera vad andra säger på twitter tänkte jag bryta den trenden lite grann genom att citera mig själv – på twitter.

Där skrev jag för över en vecka sedan så här:

”Jag förstår Ivo och jag förstår MFF. Fanns till slut bara nostalgin och en vilja att chansa som talade för en kontraktsförlängning.”

Det gäller i hög grad fortfarande.

Krasst uttryckt;

2010 var Ivo Pekalski en väldigt viktig spelare i Malmö FF:s guldlag och rätt långa stunder så bra att ingen av 2013 års allsvenska mittfältare når upp i den nivån.

Men det absolut viktigaste är att det gör ju Ivo inte heller.

Har inte gjort på länge…

Kvar finns bara en förhoppning om att han en dag ska nå tillbaka till den nivån, eller till och med överträffa den.

Visst går det att drömma om att på nytt få se Ivo Pekalski dominera en spelplan som han gjorde som 20-åring 2010. Men då kan man lika gärna drömma om att få se Wilton Figueiredo, som inte heller är kvar i MFF och som jag tyckte betydde mer för SM-guldet. Eller för den delen Afonso Alves från guldåret 2004 som var bättre än både Ivo och Wilton.

Nostalgi är skönt, men farligt.

Det gäller att gå vidare och oturligt nog för Ivo Pekalski har ju MFF redan gjort just det.

I år spelade han en enda allsvensk match från start, premiären mot Halmstads BK som slutade 1-1 och där varken Ivo eller MFF var särskilt bra.

Efter det har han varit i rehab. Det blev SM-guld ändå.

Och MFF har fyllt på med centrala mittfältare. Markus Halsti har gjort succé på positionen, Simon Thern växer allt mer fram som en stor spelare med ett härligt driv i fötterna och Erik Friberg glöms alldeles för ofta bort trots sin arbetskapacitet, sitt kloka spel och effektiviteten i avsluten. Samtidigt tror klubben stenhårt på U17-VM-bronsmedaljören Erdal Rakip och den 1 december är utlånade Amin Nazari tillbaka.

Ingen av dem kommer att bli sämre och man ska absolut inte luras av Rakips ålder. Han kan mycket väl ta en plats 2014.

Då hade det varit fel att chansa med Ivo.

För en chansning är det.

2010 spelade han 20 seriematcher från start. Året efter blev det 16, 2012 tio och 2013 en. 2009 värvades han från Landskrona BoIS och kom då upp i tolv starter, alla i BoIS. Säsongen 2008 i Landskrona blev det 15.

På sju säsonger i elitfotbollen har han alltså snittat tolv matcher per år.

Tiderna förändras dessutom.

2010 vann MFF SM-guld mycket tack vare sina centrala mittfältare. 2013 var de inte alls en lika viktig faktor. MFF har extremt offensiva och spelskickliga ytterbackar, mittbackar som vågar gå högt upp, yttermittfältare som gärna bryter in centralt och en anfallare i Magnus Eriksson som gärna faller ner.

Ska Ivo Pekalski klara att komma tillbaka ska han spela sitt eget spel i ett lag som är i behov av det. Ivo är en klok man och jag tror att han själv också har insett den saken.

Att det blev BK Häcken gör mig lite kluven.

Peter Gerhardsson är en bra tränare, Häcken känns som en miljö där man kan ha tålamod (för även om han är frisk kommer det att krävas åtskilliga matcher innan han hittat tempot) och det är ett spelande lag. Samtidigt är det rätt bra spelare han ska konkurrera ut för att ta en startplats.

Dessutom tillkommer det som framgår rätt tydligt på MFF:s hemsida och som Per Ågren utvecklar i min artikel här, att det skurit sig rejält mellan Ivo och MFF:s rehab-team.

I längden fungerar det inte att en spelare i truppen inte har förtroende för klubbens rehab- och medicinska team.

Då uppstår frågan vad som händer i BK Häcken?

För om jag inte minns fel var Ivo inte helt nöjd med Landskrona BoIS sätt att väga skador, spel och rehab heller…

 

 

 

 

I allsvenskan hade han gjort kaos

Nu när rykteskarusellen om Markus Rosenbergs återgång till Malmö FF på nytt börjat snurra finns det framförallt två viktiga frågor att ställa:

1) Är det sant?

2) I så fall är det bra?

Frågan nummer två kan besvaras utan att man vet svaret på den första.

Klart att det är bra.

Markus Rosenberg hade blivit en kanonförstärkning för Malmö FF. Utan skador och i en himmelsblå tröja redan från start tror jag att han gör mellan 15 och 25 mål i allsvenskan 2014.

Jämför gärna med hur bra en spelare som Henok Goitom varit i AIK i år.

Mackans sammantagna meriter och prestationer i den holländska, tyska och spanska ligan är betydligt vassare än Goitoms.

Rosenberg har haft det tufft i Premier league-konkurrensen. Men vem har inte det? Och det är ju just den situationen som öppnar för möjligheten att kunna plocka hem honom.

Om han spelat regelbundet i WBA hade den här diskussionen överhuvudtaget aldrig varit aktuell.

13 mål på 44 matcher i Ajax, 40 på 122 i Werder Bremen och 9 på 33 i Santander.

Glöm heller inte att han Bundesligadebuterade med ett brak och gjorde åtta mål på 14 starter den första säsongen. År två gjorde han 14 på 30. Säsong tre startade han i 29 matcher, men fick nöja sig med sju mål.

Sedan har han kämpat mer i motvind, men kapaciteten finns där.

I West Bromwich får han inte spela.

I allsvenskan hade han troligen gjort kaos.

Kommer han då? Ja, förr eller senare gör han det.

Frågan är bara när…

Ska man vara krass var söndagen ganska silly.

Allt startade med att Sydsvenskan gick ut och skrev att en övergång var mycket nära.

Ingen bekräftade, ingen kommenterade, allt baserades på källor. Dessutom var det minst sagt en del garderingar i artikeln, det fanns indikationer på att Markus kunde vara rätt nära.

Sedan gjorde Fotbollskanalen tvärtom.

Enligt flera källor är det fel läge just nu, lång väg till en övergång och i rubriken drog man till med att MFF kan glömma Rosenberg.

Vem ska man tro på?

Jag tror så här:

Det finns en chans att få hem Mackan.

MFF vill. Jag tycker faktiskt inte att det är otroligt att West Bromwich också skulle vilja det. Premier leagueklubben skrev ett treårskontrakt med Rosenberg sommaren 2012. Formellt skulle man alltså kunna begära en hög övergångssumma för att släppa honom. Men man kommer inte att hitta någon klubb som vill betala en sådan. Då är det bättre att inse fakta och spara in en rejäl löneutgift på en spelare man ändå inte använder.

Ryktet har inte uppkommit av en slump. Det pågår ett jobb bakom kulisserna. Inget är klart, det kanske inte blir något, men chansen finns.

Och finns chansen ska man ta den!

 

Ågren och Norling på samma nivå

Malmö FF har tragit fram en ny organisationsplan.

I teorin är det en rätt stor förändring.

I praktiken anpassar man planen efter hur man redan börjat jobba.

Det har dessutom under en rätt lång tid pågått en utvärdering av just den sportsliga organisationen och framförallt de tre nyckelposterna – och personerna – i den. Då blev det här ett logiskt steg att ta.

Tidigare har det varit en klar hierarki med överst styrelsen, sedan vd:n Per Nilsson som varit chef för sportchefen Per Ågren som i sin tur under sig haft tränaren Rikard Norling.

Nu placerar man Per Ågren och Rikard Norling på samma plattform och båda ska jobba direkt under vd:n Per Nilsson.

Det går att beskriva på två sätt.

För det första att Rikard Norling stärker sin maktposition på Per Ågrens bekostnad.

Så är det, att förneka det vore bara dumt.

För det andra att man plattar ut organisationen. minskar byråkratin och bäddar för snabbare och effektivare beslut.

Och det är beskrivning nummer två som är den viktiga!

MFF tog SM-guld, MFF gjorde ett par riktigt bra värvningar och MFF sålde Tokelo Rantie för kanonpengar (jämför gärna med de 18 miljoner IFK Göteborg nu begär för att släppa Tobias Hysén).

2013 var ett succéår. Men bakom kulisserna har det hela tiden funnits en frustration över en organisation som varit för tungrodd och otymplig.

Tänk själv.

Nere hos Norling och company i A-lagsorganisationen, ute på fältet, föds en idé om en förändring i truppen. Då ska man först gå till Per Ågren som ska fundera över om det ur ett sportsligt perspektiv är ett riktigt beslut att ta, inte minst på lång sikt, men även om det passar in i den budgetram och de instruktioner han fått uppifrån. Sedan ska vd:n Per Nilsson göra samma sak som Ågren, minus det sportsliga och sedan ska styrelsen – om det inte är en liten förändring – också informeras. Ju mer fotbollsfolk man plockat in i styrelsen desto mer har man dessutom bäddat för att de också vill ha synpunkter på det sportsliga.

Allt det här har givetvis fått Rikard Norling, Daniel Andersson och de övriga som har den dagliga kontakten med spelartruppen att klättra på väggarna. Inte minst för att Rikard är en person med ett oerhört driv. Han vill saker och han vill att saker ska hända snabbt.

I den nya organisationen blir det en direktkontakt mellan vd:n Per Nilsson och både Per Ågren och Rikard Norling. Tränaren ska inte först rapportera till sportchefen som ska ta ställning till om han ska föra vidare det till vd:n. Alla får ett ansvar att korta beslutsvägarna och jobba gemensamt, inte var och en för sig. Under åtminstone delar av säsongen har det redan fungerat så.

Jag tror att det här är bra för MFF. Både på kort och lång sikt.

 

Hasse och Pep på nya jobb

Två gamla MFF-profiler har fått nya jobb.

Hasse Mattisson ska träna FC Rosengård i division 2.

Pep Clotet Ruiz ska vara med och utveckla Premier league-klubben Swansea Citys ungdomsverksamhet.

Kul!

Efter sina 340 matcher i MFF-tröjan och SM-guldet 2004, men framförallt för sitt sätt att ge allt för laget, är Hasse något av en ikon i MFF-kretsar.

Efter att ha varit tränare i Dalby GIF och Höörs IS. som han var nära att föra till division 2, tog han ett sabbatsår. Men nu får han chansen i ”tvåan” i en klubb som vill vara med och slåss i toppen. Efter samgåendet med LdB FC Malmö finns dessutom resurserna.

En del kommer dock att hänga på om FCR klarar att behålla skyttekungen med Malmöfotbollens kanske fräckaste namn; Granit Sherifi. 18 mål och 10 assist i år som höger yttermittfältare har gjort att 20-åringen jagas rejält av klubbar lite högre upp i seriesystemet.

Jag hoppas att MFF också har tittat på honom. Jag är inte säker på att han räcker till, men det är en intressant spelare.

Hasse M vill av naturliga skäl ha kvar Granit i FCR. Därför kan svaret kanske vara att sy ihop en lösning där MFF skaffar någon typ av option medan han spär på med ytterligare ett års erfarenhet i ett division 2-topplag – för det blir FC Rosengård.

Pep tror jag hamnar på exakt rätt ställe.

Att han är bra på att utveckla talanger är helt klart. Och Swansea vill satsa på just det. Inte minst för att klubben är väl medveten om att det är en absolut nödvändighet för att hänga med bland topp 10-lagen i Premier league. Köpmässigt går det inte att konkurrera med de riktigt stora klubbarna i England.

Mer om Pep och Swansea kan ni läsa här.

 

 

 

Snart spelmöjligt på Malmö ip

Idag nosade jag fram en nyhet om LdB FC Malmö som även betyder mycket för Malmö FF.

Till och med väldigt mycket.

Bytet av konstgräsunderlaget på Malmö IP går nämligen med raketfart.

I april ska allt vara klart enligt tidsplanen. Men nu finns det en hel del som talar för att planen kan vara klar redan före jul, eller åtminstone i januari.

Därmed kan LdB FC Malmö börja träna och spela där när träningen återupptas efter jul- och nyårsuppehållet den 7 januari. Men det kan stans övriga klubbar också göra, inte minst Malmö FF.

Malmö stad äger Malmö IP och bestämmer vilka lag som får spela där.

Att kunna lägga försäsongsmatcherna och de tidiga gruppmatcherna i Svenska cupen där istället för på till exempel Limhamns IP är givetvis ett jättelyft.

Malmö IP har en rejäl läktarkapacitet, med hyfsad komfort.

Men framförallt kommer planen att vara bra. Istället för det hala, dåliga underlaget som finns där nu kommer det att bli en ny modern konstgräsplan av minst Limhamns IP-mått. Dessutom med värme under!

Just nu plöjer man ner planvärmen på Malmö IP. När det är klart kan man rulla ut gräset.

Konstgräs med värme under finns på ytterst få ställen i Sverige. Nu får Malmö det. Och snart är det klart. Om kylan och snön håller sig väck ett tag till…

Det som inte blir klart förrän i april är ombyggnaden av omklädningsrummen. Men det problemet går att lösa genom att byta om på något annat ställe. Tvärs över vägen finns till exempel fortfarande Gamla tennishallen.

Mer om Malmö IP och LdB FC Malmö kan ni läsa om i min artikel här.

 

Blixtvärvning av MFF

Jacob Blixt från LB07 är klar för Malmö FF.

Han går, som troligen enda nyförvärv, in i U19-truppen nästa år.

Jacob är född 1996 och vänsterkantspelare, antingen som back eller yttermittfältare. Han kom i år till LB07 från Brantevik/Rörum och är son till Lars Blixt, som i många år öste in mål i Tomelilla IF och senare för Trelleborgs FF i Allsvenskan.

Någon större omställning handlar det inte om. Jacob Blixt går redan på MFF:s fotbollsakademi och bor i Malmö.

Det blir allt mer ovanligt att Malmö FF plockar in spelare utifrån till U19 och U17-trupperna. Konkurrensen är stentuff och de egna spelarna från fotbollsgymnasiet prioriteras.

– Ska vi ta hit någon ska det handla om landslagsspelare och andra enstaka undantag. Det är oerhört svårt att vara bättre än dem vi redan har och ska så vara, säger MFF:s ungdomsbas Mats Engqvist.

Ibland hjälper det inte ens att vara etablerad i landslaget. Våren 2012 värvade MFF mittbacken/mittmittfältaren Marcus Haglind Sangré från Linköping. Nu släpper man honom eftersom det inte finns någon plats i seniortruppen. Konkurrensen är för tuff.

 

 

MFF tog lättviktartiteln

En titel är en titel och det finns alltid en stor näve prestige inkastad i kamperna mellan Malmö FF och IFK Göteborg.

Att kunna ladda om och vinna matchen trots att det fanns en lika förklarlig som tydlig trötthet i huvudena och kropparna hos MFF-spelarna var dessutom en stark prestation.

Men Supercupen är en lättviktartitel. Om ett allsvenskt guld väger som en supertanker och ett guld i Svenska cupen som en bogserbåt är Supercupen den lilla jollen som förbundet hakat på bakom de riktiga båtarna.

I år hade SvFF dessutom hackat hål i jollen genom att placera matchen på totalt fel tidpunkt.

En eller två veckor före den allsvenska starten blir den en lagom intressant och rätt kittlande aptitretare. Veckan efter säsongen är över för båda klubbarna kändes den mest som en träningsmatch pimpad med pynt från ett överskottslager.

Det är kanske priset man måste betala för att äntligen ha hittat ett upplägg för Svenska cupen som bör fungera och på sikt göra det riktigt bra.

Men det känns ändå som om det borde gå att hitta en tidpunkt sent på våren för den här titelkampen och rädda det intresse som var på väg att skapas.

Jag är dessutom rätt glad över att jag redan före matchen framförde kritiken så att det inte framstår som en efterhandskonstruktion.

Det kom lite folk. Det var väntat.

Det var stundtals en rätt avslagen match med ett mästarlag som hade besvär med att hitta den rätta tändningen. Det var också väntat.

Att IFK Göteborg inte kunde utnyttja MFF:s mentala baksmälla – vid 2-2-målet gjorde man till exempel extremt många misstag vid samma tillfälle – var kanske inte lika väntat.

Men MFF vann förtjänt och att spelarna till slut klarade att plocka fram det som behövdes för att besegra Blåvitt tyder på en rätt rejäl styrka i truppen och blev ett nytt bevis på att Malmö FF är 2013 års dominant i svensk klubbfotboll.

Och som jag skrev igår:

Supercupen är en Musse Pigg-titel. Men det är betydligt bättre att vinna den än att inte göra det.

En rätt snygg tavla fick MFF också för prestationen plus 250 000 kronor.

Det var inte MFF, eller IFK Göteborg, som arrangerade matchen utan Svenska fotbollförbundet. Tyvärr märktes det på alldeles för många sätt.

Jag är allergisk mot nationalsånger före alla matcher som inte är landskamper. Sluta med det tramset.

De stora klubbarna har blivit allt bättre på att styra upp evenemangen. I MFF har man till exempel ett proffs på den biten i Patrik Jandelin. Förbundet har det inte.

Förbundet trodde tydligen dessutom att Supercupen skulle sälja sig själv. Man tog inte ens möjligheten att rädda en del genom att locka med låga entrépriser och sälja in matchen som en extra bonus innan säsongen var slutgiltigt över.

Man var till och med så snåla att spelarna bara fick en biljett var till sina vänner och anhöriga.

…………………………………………………….

Matchen då?

Kul att Emil Forsberg fick göra två mål. Det är en bra signal till nästa säsong. Båda målen var dessutom beviset på att MFF ibland kan göra mål på helt andra sätt än man brukar. Det första kom efter en kort hörna. Det andra andades effektivitet ända från Johan Dahlins utspark till Forsbergs snygga lobb.

Guillermo Molins avgjorde igen och han börjar tycka att det är roligare och roligare när man frågar om han kan sluta spela anfallare nu? Svaret är att han ska lyssna på vad Rikard Norling säger när de snart ska ha ett personligt samtal. Jag börjar faktiskt fantisera lite om ett scenario där MFF har is nog i magen att avvakta till dess att Markus Rosenberg spelat säsongen ut i England och tjänat de otroligt stora summorna han kan kamma in de sista månaderna. Sedan plockar man hem honom till sommaren och under tiden vikarierar Gische för Mackan.

Men ärligt talat var det på Molins och Ricardinho man mest märkte att det var en match där det var svårt att tända till.

Gische presterade ett par spektakulära saker och vallade in målet via Alvbåge, men totalt sett gjorde han en rätt okoncentrerad insats. Ricardinho pendlade också i kvalitet. Att jag plockar fram just honom beror på att hans nivå de tre avslutande omgångarna i Allsvenskan var så hög att jag nästan skäms att jag inte hyllat honom tillräckligt för det. Ingen annan allsvensk spelare har i år varit bättre i någon match än Ricardinho var i alla de 3 x 90 minuterna.

 

 

Bäst att ta Musse Pigg-titeln också

Det finns två stora lockelser med söndagens supercupmöte.

Att det är Jiloan Hamads stora tack och farväl-match innan han lämnar för Hoffenheim och att det är IFK Göteborg MFF möter.

Det räcker en bra bit.

I övrigt är det i sanningens namn rätt mycket träningsmatchstuk över tillställningen.

Hur man än vrider och vänder på det är Supercupen en hitte på-turnering.

En titel är en titel, men det här är  – i alla fall än så länge – en Musse Pigg-titel.

Vinna SM-guld i fotboll är stort! I mitt tycke är det det finaste man kan göra i svensk lagidrott.

Vinna Svenska cupen är inte i närheten lika stort, men det ger i alla fall en prestigefylld titel.

Vinna Supercupen är…

Vinna Supercupen är…

I alla fall bättre än att inte göra det.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att gå och se MFF spela, oavsett om det är en träningsmatch eller glödhet tävlingsmatch. Och det är alltid en prestigekamp mot IFK Göteborg. Man kan även se matchen som ett intressant test på om ett nyligen guldfirande och möjligen lite mätt MFF-lag klarar av utmaningen att utmanövrera ett IFK Göteborg som borde vara mer hungrigt och även revanschsuget. Ett lag som ska gå vidare från ett SM-guld, hitta nya mål och utmana i Europa borde klara av en sådan sak.

Dessutom är kaptenen Jiloan Hamad värd att få avsluta med en seger och en rejäl hyllning av de kanske 5 000 som kommer att vara på plats.

Det är själva titeln jag har svårt att gå igång på.

Om man ska börja räkna antalet titlar utan att ta hänsyn till om de är tunga som elefanter (SM-segrar) eller lätta som hönsfjädrar (den som står på spel nu) vill jag inte sitta med på den vagnen.

Förbundet håller säkert inte med. Där ser man Supercupen som en möjlighet att tjäna pengar och synas med en extramatch i tv.

I Supercupen är det SvFF som arrangerar och tar hand om biljettintäkterna. Därför är det även förbundet som satt entrépriserna och bestämt att inga årskort gäller.

Lite pengar kan dock Malmö FF, eller IFK Göteborg, dra in på matchen.

Förstapriset är 250 000 kronor.

MFF får en viss summa för att hyra ut Swedbank stadion (några hundra tusen, enligt vd:n Per Nilsson). MFF får också en viss procent av biljettintäkterna (enligt uppgift tio procent).

Säg sammanlagt en halv miljon kronor, minus omkostnader, om det blir seger.

Och egentligen är det som legendaren Bosse Larsson alltid sa.

– Det finns inga oviktiga matcher.

Efter att ha vilat ut efter guldfestandet har MFF trappat upp laddningen steg för steg. Rikard Norling var dessutom ytterst noga med att sända ut rätt signaler. Stängd träning som vanligt och ingen startelva – just för att betona betydelsen.

Filip Helander är sjuk Annars blir det bästa laget och säkert få ändringar i startelvan.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×