En MFF-seger som smakade guld

Det här var en MFF-seger som smakade guld

På flera olika sätt.

För det första gav den ett fyrapoängsförsprång, plus bättre målskillnad, med bara fyra omgångar kvar att spela. Ett mycket bra utgångsläge.

Men det var även en typisk seger för ett blivande guldlag. Ni vet det där med att avgöra mot slutet i en match som verkar så låst och trög att suckarna från hemmaläktarna blir djupa som Marianergraven.

Det luktar 2010 lång väg.

Malmö FF trumlar på, med gott självförtroende och ett – förtjänat – flyt som motståndarna blir så där väldigt frustrerade på.

Många trodde att Mjällby AIF skulle bjuda upp till spel. Det gjorde de inte. Istället bjöd de upp till kamp, även en taktisk sådan. MFF trodde att de egna ytterbackarna skulle få bollen mycket. Mjällby styrde över allt till mittbackarna. Inte förrän efter paus, när MFF snackat igenom situationen och anpassat sig lite blev det bättre.

I snacket tryckte man även på att med rätt tålamod gjortde det inte ett dugg om målet kom direkt, i den 85 eller den 94 minuten. Bara det kom och till slut skulle öppningarna finnas där.

Det gjorde dom.

Länge hade MFF ett massivt bollinnehav utan att ha någon större nytta av det. Sedan kom chanserna och till slut var det någon som satte dit bollen också.

Ingen slump att det var Erik Friberg. Han var lysande mot Helsingborgs IF och följde upp den prestationen perfekt.

Heller ingen slump att Simon Kroon höll på att göra 2-0 när han elegant sprang igenom allt och alla och avslutade klockrent i stolpen. Jag tyckte att hans inhopp löste upp en hel del knutar.

Men det var mest tålamodet som gav segern.

Tålamodet och tryggheten hos en trupp som vet att laget är bra och att det numera går att vinna matcher på väldigt många olika sätt.

1-0-segrar är dessutom alltid lite extra sköna!

Tur också för Malmö FF att Pontus Jansson slapp det gula kortet han skulle fått och därmed inte blir avstängd i nästa match borta mot Häcken. Jag pratade med Pontus efter matchen och han erkände direkt att han var övertygad om att domaren Johan Hamlin var på väg att varna honom och att det nog hade varit befogat också.

Han konstaterade också att han varit trött på träningen inför matchen och även i början mot Mjällby, men att han steg för steg varvat upp och mot slutet var han verkligen med i måljakten.

Pontus är en kämpe.

Men Filip Helander var bättre!

Det finns överhuvudtaget inte att han ger upp platsen han nu tagit tillbaka.

Om det finns något vett och någon vilja att även titta i allsvenskan hos Erik Hamrén kommer Filip snart att vara landslagsspelare.

Helander är hel. Snart är han helig!

Jag gillade också att Ricardinho i en match där rätt många passningar länge gick fel bara trummade på och till slut slog den bästa och mest avgörande passningen i hela matchen. Den som öppnade för Erik Fribergs mål!

Nu återstår fyra omgångar.

Ingen hybris utan bara lugnt jobb och tålamod som idag och MFF kan boka guldfesten. Och supportrarna inta Stortorget.

 

Nu finns det bara stora matcher kvar

Fokus blir nyckelordet inför MFF:s match mot Mjällby AIF.

Klubbens mentale rådgivare Sverker Fryklund verkar ha jobbat stenhårt i flera dagar med att betona att det där med stora och små matcher numera är en meningslös diskussion. Med fem matcher kvar att spela och ett SM-guld att jaga finns det bara stora matcher.

Någon annan förklaring till att de flesta spelarna betonade just detta efter söndagens träning är svår att hitta. Inte för att de inte klarar att komma på och förstå det själva, men det skadar ju inte med en påminnelse.

Att årets upplaga av Malmö FF klarar de stora matcherna råder det nämligen ingen tvekan om. Hittills har MFF inte förlorat en enda match mot något lag på den övre halvan av tabellen.

Förlusterna har kommit mot BK Häcken, Gefle IF och två gånger mot Djurgården.

Förra året var det heller inte i den sista omgången mot AIK som MFF förlorade SM-guldet. Det var i den nästa sista hemma med 1-1 mot Örebro SK, som sedan åkte ut.

Spåren förskräcker alltså och MFF har kvar att möta tian Mjällby AIF, elvan Häcken, tolvan BP, sexan Elfsborg och jumbon Syrianska.

Elfsborg bryter visserligen mönstret, men där ställs MFF inför en helt annan trend att bryta. MFF har fortfarande aldrig klarat att vinna en allsvensk match på Borås Arena sedan anläggningen invigdes 2005.

En seger över Mjällby skulle därför ge en perfekt buffert på fyra poäng ner till IFK Göteborg. Det känns också som om MFF bör ha goda möjligheter att bryta trenden att ibland prestera sämre mot nedre halvan-lagen.

Flera andra problem är ju borta.

MFF är numera seriens bästa bortalag.

MFF spelar numera bra på plastgräs, något man med spelarmaterialet man förfogar över borde gjort för länge sedan.

MFF har också blivit bättre på att prestera i matchen direkt efter ett uppehåll. Dessutom har man garderat sig. Det kommer ett uppehåll till och då har klubben lagt  in en träningsmatch mot danska FC Nordjälland.

I fortsättningen är alltså alla matcher stora.

Både för MFF och publiken.

Toppkonkurrenten IFK Göteborg kom med knapp marginal över 10 000 i senaste hemmamatchen. Det var pinsamt. På söndagen var 14 000 biljetter sålda till MFF:s match mot Mjällby. Det är bättre, men inte i närheten av bra.

I laguttagningen finns det två stora frågor:

1) Kan Pontus Jansson spela?

Efter att ha pratat med både honom och Rikard Norling är jag övertygad om att svaret är ja.

Det är viktigt. Erik Johansson är borta och Pontus har gjort tre raka kanonmatcher.

2) Går det verkligen att peta Erik Friberg nu när Markus Halsti är tillbaka?

Men det är en både intressant och betydelselös fråga. Intressant eftersom det är kittlande och spännande att spekulera. Betydelselös eftersom det just nu kvittar. Friberg var lysande mot HIF och Halsti är en klippa.

 

Kalsongklipparna kunde ta en pik

De senaste dagarna har det tjatats en del om skillnaderna mellan guldkandidaterna Malmö FF och IFK Göteborg.

Triggad av Guillermo Molins uttalanden om att IFK Göteborg spelade en 10-20 år gammal, rätt primitiv fotboll dundrade IFK-målvakten John Alvbåge tillbaka med någon slags ironisk tvist.

Utan någon som helst glimt i ögat pratade han om att IFK Göteborg måste vara fullständigt chanslöst mot fantastiska MFF, som ju är Barcelona, ett av Europas bästa lag och bla, bla, bla…

Kul, tyckte kommentatorerna i C-more.

Rätt barnsligt, tycker jag.

Guillermo Molins uttalanden kom på en direkt fråga från en reporter om skillnaden mellan de två topplagen.

Han lät det inte gå ut över glädjen efter derbysegern över HIF och pratade givetvis mest om den prestationen, men att bisaken om IFK Göteborg blev huvudsak i en del media är inget att säga något om. Det är så det funkar. Lite hets i guldstriden. Och det är faktiskt både tillåtet att spela på olika sätt och ha synpunkter på spelsätten.

Gische är heller inte den som avstår från att hetsa lite grann i en guldstrid. Minns när han 2010 mitt i den intensiva höstkampen med HIF sa att han hellre såg på Simpsons än att följde HIF:s matcher på tv:n för att hålla kollen hur det gick. Det tog HIF-spelarna på precis rätt sätt. Med humor, utan att hetsa upp sig.

Jämför gärna med John Alvbåge.

Istället för att glädjas över att han med fem-sex riktigt vassa räddningar precis sett till att IFK Göteborg vunnit över Gefle IF med 3-1 kastade han sig över första bästa mick för att ironisera över Malmö FF:s fantastiska spel och att de är precis lika bra som FC Barcelona.

Om han lyssnat på vad Guillermo Molins sa hade han kanske uppfattat att jämförelsen MFF-spelaren gjorde var att FC Barcelona spelade universums bästa fotboll och att han trodde och hoppades att fotbollen var på våg åt det hållet.

Många tycker säkert att John Alvbåge var rolig.

Det får de gärna göra. Min uppfattning är att det var rätt patetiskt att han efter att han funderat i nästan ett dygn inte kunde komma på något intressantare eller mer slagkraftigt.

Vi har tjatat rätt mycket om goa gubbar från förr som klippte kalsonger i Blåvitt. Så var det, men de kunde i alla fall ta en pik, med jämnmod utan att hetsa upp sig.

Skit samma. Skillnaden i spelstil finns. Vi får se vilken som segrar de återstående omgångarna. Det ska i alla fall bli kul.

Lite i skymundan av allt prat om MFF:s kreativitet, teknik, possessionspel, passningstempo och så vidare har dessutom hamnat att laget egentligen har ett par helt andra unika egenskaper.

När Johan Hammar hoppade in mot HIF blev han den 27 spelaren MFF använde i årets allsvenska. Så ska det inte gå att vinna en serie.

Lägg till att 19 av de 27 är födda på 90-talet, att 14 har spelat ungdomsfotboll i de egna leden och att nästan alla årets unga och många debutanter gjort det.

Om det kan ni läsa mycket mer i min artikel här.

 

Ett derby som levde ett logiskt liv

Ett derby lever alltid sitt eget alldeles oförutsägbara liv. Det gjorde inte det här. Istället blev det helt logiskt. Bästa laget både på planen, i tabellen och sett till de senaste månadernas form vann.

Just nu är inte HIF tillräckligt bra.

Har inte varit det sedan kanonstarten man fick i inledningen av allsvenskan när laget var opåverkat av försäljningar och skador. Som jag skrev före matchen. Räknar man bort de första åtta omgångarna var avståndet i tabellen inte sex poäng utan elva. Nu är det sex, eller 14 om vi bara räknar de 17 senaste omgångarna.

Det märktes.

Sett till chansfördelningen var det klasskillnad.

HIF-tränaren Roar Hansen var också befriande ärlig på presskonferensen när han kallt konstaterade att om man ser till prestationerna på planen har hans lag inte varit med i toppstriden de senaste veckorna. Det hade behövts ett ledningsmål för att ändra förutsättningarna och rida på derbystämningen.

MFF överraskade dessutom genom att spela långt från start. Eller rättare lägga tidiga och snabba djupledsbollar och komma bort från låsningarna som präglat de senaste matcherna.

När väl 2-0 kom blev det som vanligt med bollkontroll och elegans och när HIF var tvunget att chansa kom öppningarna som kunde gett 4-0 och 5-0. Chanserna fanns…

Egentligen hade 4-0 varit den ultimata förnedringen för då hade Malmö FF tagit igen hela HIF:s målskillnadsförsprång på sju mål och dessutom passerat.

Nu är det plus 22 för MFF och plus 23 för HIF.

Det får HIF trösta sig med.

Plus att det är en bit kvar till 1-10 som man torskade med på Olympia 1965. Det året vann för övrigt MFF hemma med 5-0, sammanlagt 15-1.

Men det här var bra nog och ett riktigt styrkebesked. Alla gjorde sitt jobb och många var bra, men jag vill ändå plocka fram ett par individuella prestationer.

De som eventuellt var oroliga för hur Erik Friberg skulle ersätta Markus Halsti blev snabbt lugna. Friberg var lysande. Förutom att göra det mesta rätt satte han dit viktiga 1-0. Han är MFF:s målfarligaste mittmittfältare och missar sällan.

Bakåt var hela backlinjen stark. Men kungen för tredje matchen i rad hette Pontus Jansson. Glädjande nog var det heller inte någon större fara med skadan som tvingade honom att bryta.

Filip Helander tog förmodligen tillbaka sin plats. Jag älskar att han är en mittback som förutom att vara stabil även ibland vågar spela lite fult.

En kul detalj var att när Johan Hammar kom in mot slutet var det dels hans allsvenska debutmatch, dels en återförening med Filip Helander. Just de två spelade ihop i alla ungdomslagen innan Hammar lämnade för spel i Everton.

Framåt levererade anfallsparet Magnus Eriksson och Gullermo Molins. Eriksson har nu tio mål och tolv assist och han har bäddat för samtliga Molins mål. Gische fick på nytt en assist och ett mål. Hur många andra MFF-anfallare slår det?

 

 

Sexpoängsryck eller ledarskifte?

Oavsett om det spelas i Malmö eller Helsingborg handlar ett Skånederby numera om heta känslor, dramatik och intensiv fotboll inför fullsatta läktare. Härligt! Ibland bränner det dessutom till lite extra, som 2010 när MFF och HIF hela hösten hade ett race mot guldet.

Nu är det en skånsk guldkamp igen, men efter IFK Göteborgs seger mot AIK är förutsättningarna lite extra tillspetsade – och annorlunda.

Om MFF vinner på Olympia blir avståndet mellan lagen sex poäng. Det tar HIF aldrig igen på fem omgångar. Och tror ni mig inte så räcker det att titta på form och tendens. Om vi räknar bort de åtta första omgångarna i allsvenskan hade marginalen mellan MFF och HIF i toppen inte varit tre poäng utan elva!

HIF lever fortfarande på sin starka start med Alejandro Bedoya kvar i truppen och May Mahlangu frisk och skadefri.

MFF behöver vinna, men HIF behöver det ännu mer. Om HIF vinner förvandlas allting dramatiskt. Då är det inte MFF som är sex poäng före utan HIF som går förbi och upp i topp tack vare sin bättre målskillnad (plus 26 mot plus 19).

Dagen efter kan sedan IFK Göteborg gå förbi båda Skånelagen genom att besegra Gefle IF.

Och även om MFF tar en trepoängare på Olympia har man fortfarande IFK Göteborg hängande i hasorna. Vinst över Gefle och avståndet är en poäng.

På MFF-träningen inför matchen frågade jag Rikard Norling om Göteborgs seger mot AIK förändrat något i förutsättningarna.

– Absolut inte och det förändrar ingenting i våra vägval inför matchen.

Fast då önsketänkte han.

Givetvis ska det inte påverka saker som taktik, laguttagning, inställning eller något i förberedelserna. Men det förändrar en sak.

Tidigare var oavgjort ett riktigt bra resultat för Malmö FF. Nu är det inte så.

Intressant med tanke på att Malmö FF har fem raka matcher på Olympia utan seger.

Sett till statistiken är det dock dags att bryta den trenden i år.

MFF  är allsvenskans bästa bortalag med 24 poäng på tolv matcher och tittar man på Infostradas statistik är det där guldstriden har avgjorts de senaste åren. Åtta av 13 mästarlag sedan 2000 har toppat bortatabellen, bara fyra av 13 har vunnit hemmatabellen.

MFF har hittills snittat över två mål per match på bortaplan.

MFF har ännu inte förlorat mot ett lag på övre halvan. Trenden är att det är mot de sämre lagen man torskar.

Egentligen är det bara två saker som är säkra:

1) Guldstriden kommer inte att avgöras i den här matchen. På de fem omgångar som återstår kommer det att hända saker som vi inte har en aning om än (jag tror Blåvitt torskar mot Gefle).

2) 2013 års SM-guld kommer att vinnas av ett gräslag! Bästa plastlaget är femman Elfsborg.

…………………………………………….

Ricardinho är tillbaka. Pa Konate vikarierade bra, men en Ricardinho i form har än så länge en annan dimension.

Markus Halsti är avstängd. Därmed tappar MFF fysik på mitten. Men det är upp till MFF att spela så att det inte får någon betydelse. Och offensivt är firma Thern och Friberg ett större hot.

Erik Johansson vill och hoppas kunna spela. Men det är knappast realistiskt. Då går Filip Helander in. Spelar han bra, och det tror jag att han gör, snor han tillbaka platsen bredvid Pontus Jansson. Sådana är förutsättningarna.

Kul också att Johan Hammar för första gången på allvar tar en plats på bänken.

…………………………………………………….

MFF:s U19 spelade en viktig match i juniorallsvenskan idag.

Det blev 2-2 på Strandvallen mot Mjällby.

Efter 0-0 i paus tog MFF ledningen med 1-0, Mjällby vände till 2-1 och MFF kvitterade. Pawel Cibicki och Petar Petrovic gjorde målen.

Med fyra omgångar kvar toppar MFF tabellen. Men det är stenhårt. Elfsborg är tvåa en poäng efter, Häcken trea två poäng efter och IFK Göteborg fyra tre poäng efter. De två första lagen går till SM-slutspel.

 

Geografin viktigare än tabellen?

Stockholmsmedia kan vara rätt kul att följa ibland. Här går vi och tror att årets hittills hetaste match i Allsvenskan avgörs om bara någon dag mellan HIF och MFF.

Jag menar, tvåan och ettan i tabellen möts i ett glödhett derby med inte så många omgångar kvar att spela. Men så är det givetvis inte. Årets tyngsta match, årets viktigaste match är redan spelad. Mellan trean och fyran IFK Göteborg och AIK.

Bara att böja sig.

Eller skratta och rycka på axlarna.

Jag lutar åt alternativ två, om man säger så.

För mig är det klockrent. Ett stort derby som dessutom är seriefinal slår en match mellan de tredje- och fjärdeplacerade lagen. Menar man istället en match mellan de meritmässigt största lagen i svensk fotboll handlar det om Malmö FF mot IFK Göteborg. Pratar man om matchena med den högsta potentialen publikmässigt är det AIK mot Djurgården. Ska vi börja diskutera hetast rivalitet dyker vi ner i ett träsk av subjektiva bedömningar. Då kan vi lika väl börja snacka om till exempel Örebro SK mot Degerfors.

Strunt samma, men Stockholmsfixeringen är ett faktum och det är bara där uppe man tror att tidningarna som har basen i 08-land inte också är lokaltidningar. Det tycker jag att de ska få lov att vara. Lokaltidningar är bäst och hela Sverige förtjänar dem. Fast det är rätt bra att alla inser det.

Ska för resten inte undanhålla er skvallret om att Fotbollskväll nyligen ringde en tongivande person i Malmö FF och frågade.

– Hej, är det sant att derbyt på onsdag är slutsålt? Vi läste det nånstans, men ville gärna kolla.

Svaret blev naturligtvis.

– Är det inte bäst att ringa till HIF och ställa den frågan. Det är ju ändå de som spelar hemma.

Avdelningen stenkoll.

Dagen efter vinsten mot IFK Norrköping var det rätt glest i leden på MFF-träningen. De som spelade på söndagen vilade medan resten av truppen körde intensiva avslutsövningar.

Tror för resten att 2-0-segern i Norrköping var oerhört betydelsefull för MFF. Den fyllde inte bara på i poängförrådet utan även i lådan där man kan fiska upp självförtroende och en avslappnad attityd. Jag älskade till exempel att höra Erik Friberg slå fast att det där med att det är bättre att ligga lite bakom och jaga bara är skitsnack. Det är alltid bäst att ligga först i tabellen.

Rikard Norling fyllde på med att för honom är det inte viktigt att vinna kampen om vilket lag som har mest press på sig eller är favorit av MFF och HIF.

Det börjar påminna om 2010 när alla runt de två Skånelagen tävlade om att diskutera just sådana saker medan MFF-spelarna satte på sig skygglapparna, borrade ner huvudena och sket i precis allt utom att prestera i nästa match, och nästa och nästa. Det gav guld.

Trots att HIF bjöd upp till en ruggig kamp. Men årets match spelades väl även då mellan IFK Göteborg och AIK…

………………………………………..

IFK Göteborg vann för övrigt med 3-1 mot AIK.

Och visst både är och var det en stor match.

Och framförallt imponerade IFK Göteborg. Rejält!

Guldkampen går vidare och ett tungt och försvarsstarkt IFK Göteborg är i HÖG grad med i den.

 

 

Ett bättre dåligt spel än senast

Att det var en väldigt viktig seger för MFF är lätt att slå fast.

Men precis lika betydelsefullt är att betona att den inte på något vis var avgörande.

Malmö FF ligger bra till, det gör alla lag som leder serien.

Malmö FF förbättrade läget. HIF:s 2-2 mot Syrianska var en skänk. Södertäljelaget hade tagit en poäng på de tolv senaste omgångarna, är i praktiken avsågat och ska naturligtvis inte vara ett hot för ett guldjagande lag. På måndagskvällen kan MFF – och HIF – dessutom i lugn och ro sätta sig och titta hur någon, eller båda, tappar poäng i mötet mellan AIK och IFK Göteborg.

Men Malmö FF har fortfarande en kinesiska muren-lång väg att vandra mot det där guldet.

Målskillnaden är en faktor som för många glömmer bort. Om MFF vinner i veckan i derbyt på Olympia blir avståndet sex poäng. Om HIF vinner går man förbi tack vare bättre målskillnad.

Segern i Norrköping var varken överlägsen eller spektakulär. Men den blev till slut rätt stabil och logisk.

Den första halvtimmen av matchen pressade IFK Norrköping sönder MFF:s spel och dominerade rejält.

Men sedan orkade Norrköping inte längre göra vad som krävdes för att behålla övertaget. MFF hittade avslutslägena man tidigare inte fått och Guillermo Molins utnyttjade mycket snyggt ett av dem.

Efter det målet kontrollerade MFF matchen. Det kan vara svårt att se när guldfebern och den naturliga spänningen grumlar blicken. Men det var faktiskt så att hela den andra halvleken var IFK Norrköping mer ett teoretiskt än ett faktiskt hot mot MFF-målet. Det var mer tanken att så länge det bara stod 1-0 kunde de ju få fram en målchans att kvittera på än att de verkligen fick det. I praktiken skapade de ingenting.

Efter Jiloan Hamads 2-0 var det helt avgjort.

Segern var inte bara viktig i sig, den gav också ett par mycket viktiga besked.

Första 30 var tröga som en slö snigel i en sirapspöl. MFF spelade inte alls bra, tempot var för lågt, passningarna gick snett och IFK Norrköping fick störa och förstöra alldeles för mycket. Lite deja vu från Djurgårdenmatchen.

Men det fanns en stor skillnad. Den här gången höll MFF tätt och undvek alla misstagen som kunde gett Norrköping en avgörande öppning. Därför var det här ett helt annat och – jag vet att det låter konstigt, men ändå – mycket bättre dåligt spel än mot Djurgården. Då bjöds Djurgården på lägena. Nu fick IFK Norrköping trots allt skapa dem själv och det klarade man inte.

Gillade också att Pa Konate gick in och visade att det var ett bra beslut att satsa på honom som ersättare för avstängde Ricardinho. Pa växer in i allsvenskan på helt rätt vis genom att spela lugnt och riskminimerat. Att han kan mycket mer vet vi som ser honom i U21 och U19. Men det är moget och klokt av honom att inse att han inte behöver bevisa det redan nu. Den tiden kommer. En antydan kom när han var med uppe i banan och deltog i förarbetet till 1-0-målet.

Till sist ett par korta reflektioner:

Ge Guillermo Molins mer tid. Ett mål och en assist är rätt bra för en mittfältare i anfallet. Avslutet till 1-0 kunde dessutom inte ha mer prägel av en klinisk målskytt än det hade. Han kunde passat Jiloan Hamad, men krånglade inte till det utan dunkade in den själv.

Gillade också Johan Dahlins spel i målet. Inte en miss. Klart överbetyg.

Simon Therns driv i steget är ju heller inte så dumt att se.

Den här gången var det inte bara Pontus Jansson som var bra i backlinjen.

Magnus Eriksson har nu elva assist och nio mål.

Mest negativt:

Markus Halsti missar derbyt mot HIF efter en onödig varning. Inte bra. Men i ärlighetens namn kändes det som om han de senaste matcherna hamnat i en liten svacka. Känns som om Erik Friberg kan gå in och göra jobbet.

Erik Johansson fick ont i foten. Heller inte bra. Men även här finns ersättaren i Filip Helander.

Emil Forsberg försvann totalt ur spelet, precis som mot Djurgården. Men – ni har fattat det nu va? – även här finns en naturlig ersättare om det behövs i Simon Kroon. Simon gjorde ett riktigt vasst inhopp idag.

 

Konate ett klockrent val

Pa Konate.

Det är svaret på frågan vem som ska ersätta avstängde Ricardinho i bortamatchen mot IFK Norrköping.

På något annat vis går det inte att tolka Rikard Norlings snack efter onsdagens träning på Mariedals IP. Normalt brukar han inte vara särskilt öppen när det gäller lagutagningsfrågor. Nu var han det. Nästan. Och betonade att det är Pa som tränat på positionen hela säsongen.

För mig känns det som ett klockrent val.

Alternativet är att flytta över Miiko Albornoz på vänsterkanten och spela med Matias Concha till höger. Men det är en rätt stor ändring. För stor när den inte behövs.

Dessutom påminner Pa Konate väldigt mycket om Ricardinho i sitt offensiva spel och vi som såg U21-matchen mot Landskrona BoIS för lite över en vecka sedan vet också att Pa är i bra form. MFF körde över BoIS med 6-0 och många var bra, men bäst på plan var Pa Konate. Han gjorde en kanonmatch. Med tanke på den – och hela MFF-trusten satt på läktaren- och insatserna på träningarna hade det gett konstiga signaler att sätta honom på bänken mot IFK Norrköping.

…………………………………………………..

 Malmö FF har redan varit på plats ett bra tag i Norrköping.

Efter att ha tränat på Mariedals konstgräs torsdag och fredag åkte truppen upp med tåg på lördagen. I Norrköping väntade sedan en träning på matcharenan.

 Ett bra upplägg. Om bara ett par dagar är det derby mot HIF. Till dess att matchen mot IFK Norrköping är avklarad gäller det dock att på alla sätt se till att fokus hamnar där det ska vara. På den första uppgiften först. Det här är ett bra sätt att göra det.

Den vanliga metoden inför en lagom lång bortaresa med att träna ett tidigt lördagspass i hemmiljö på Swedbank stadion och sedan omedelbart resa iväg gick ju heller inte att genomföra den här gången. Det är en konstgräsmatch. Och hade det inte varit det hade det troligen inte funkat ändå eftersom arenan hela dagen varit upptagen av förberedelserna och genomförandet av damlandskampen Sverige-Polen.

För två av spelarna blir det dock tågresa först på matchdagen. Erdal Rakip och Pawel Cibicki spelade med U19 i seriematchen i juniorallsvenskan mot Kristianstads FF klockan 13.00 på Malmö stadion. Därför väntar de en dag med att åka upp och ansluta till truppen.

Givetvis är det en avvägning mellan att resa med den övriga truppen och att få värdefull matchtid i kroppen.

Pawel och Erdal behöver spela. Malmö FF:s U19 behöver dessutom poäng i jakten på en topp 2-placering i juniorallsvenskans elitdivisions grundserie. De platserna ger SM-slutspel och för närvarande slåss fyra lag i täten. Nu gjorde både Pawel och Erdal mål när MFF piskade Kristianstad med 5-0.
…………………………………

Jag såg andra halvlek på Stadion och det ska sägas direkt att MFF var närmast löjligt överlägset och hade vunnit stort även utan Erdal och Pawel. Men de behöver som sagt spela och det är bra att de får göra det i tävlingsmatcher. För i U19 är det verkligen allvar, vilket inte alltid är fallet i U21.

Malmö FF ledde med 2-0 i paus efter mål av Petar Petrovic och Erdal Rakip. Alldeles efter vilan ökade Pawel Cibicki på till 3-0 och efter det dog matchen totalt en lång stund. Kristianstads FF backade hem med allt folk, lekte Gefle, och det var först de två sista minuterna som 4-0 och 5-0 kom. Men de var värda att vänta på. Fyran gjorde inhopparen Jesper Rindmo och femman tryckte Petar Petrovic dit med ett suveränt långskott.

MFF ställde upp med ett riktigt starkt lag även i övrigt:

Sixten Mohlin – Jacob Palander, Johan Hammar, Jonathan Ekendahl, Mirza Halvadzic – Petar Petrovic, Erdal Rakip, Emil Kjellker, Piotr Johansson – Pawel Cibicki, Benjamin Fadi.

Bakom uppryckningen mot slutet låg till viss del två byten.

Jesper Rindmo och Zia Sakirovski kom in i anfallet istället för Benjamin Fadi och Pawel Cibicki (Cibicki byttes dock inte ut utan gick ner på mitten istället för Erdal Rakip). Sakirovski höll på att göra ett nytt drömmål och Rindmo gjorde precis ett sånt mål han är specialist på; att hitta läget och utnyttja det.

Många var bra, inte minst Rakip och Hammar. Men jag lyfter gärna fram Mirza Halvadzics insats. Han har plötsligt blivit ytterback, och löser det!

Det kan bli SM-guld för det här MFF-laget också….

 

Fula bortatröjor på väg bort

Först ett stort glädjebesked:

Enligt en så kallat säker källa blir det här den sista säsongen med de av många hårt kritiserade rätt nya och mycket fula bortatröjorna.

Barbershop har jag kallat dem.

Innebandydomartröjor och allt annat möjligt och omöjligt har många andra drämt till med.

Det känns heller inte som om MFF varit ett vinnande lag i smalspårigt rödvittrandigt.

I vilket fall som helst är de snart borta. Arbetet med att ta fram en ny bortadress pågår för fullt. Hur den ska se ut är hemligt och beslutet ska även upp på styrelsenivå. Men som Rikard Norling brukar säga: det finns hopp!

…………………………………………

En kort rapport från dagens träning på Mariedals IP:s konstgräs ska ni också få.

Erik Friberg saknades. Rikard Norling berättade att det berodde på en lätt känning. Inget allvarligt.

Efter träningen antydde han också att det är Pa Konate som ligger närmast till att ersätta avstängde Ricardinho mot IFK Norrköping.

– Det är han som utmanat på positionen i åtskilliga månader. Då skulle det sända fel signaler att inte titta åt det hållet först, sa Norling.

Alternativet är att köra Matias Concha som högerback och flytta över Miiko Albornoz på vänstersidan. Men då klyddar man mer.

Bara fem månader efter korsbandsskadan såg Alexander Blomqvist ut att vara sensationellt långt framme i rehaben. Han är inte med i några närkampsituationer, eller i moment där de kan uppstå, men i princip i allt annat.

Jag har också ett bestämt intryck av att Benjamin Fadi lyft sig rejält de senaste veckorna. Fortsätter den tendensen kan han vara på väg mot formen och kvalitén som fick Malmö FF att skriva kontrakt med honom och som tyvärr snabbt försvann efter USA-lägret.

Robin Olsen räddade en straff med familjelyckan i tvåmålsspelet. Med tanke på hur han såg ut att må minuterna efter att ha utfört den prestationen skulle han kanske inte ha gjort det. Men en räddning är en räddning och Jonnie Fedel vikarierade medan han hämtade sig.

 

 

 

 

MFF måste fortsätta att våga

Efter MFF:s förlust kommer ni att höra en del saker till leda. Som att Djurgården gjorde MFF dåligt. Det ligger en liten, liten sanning i det, men största delen av jobbet gjorde MFF-laget själv.

Det var helt enkelt en riktigt usel insats.

Men lika viktigt som att slå fast att det var uselt är att inse vad det var som var dåligt.

MFF förlorade inte på:

De missade chanserna.

Domarinsatsen.

Djurgårdens taktik.

Laguttagningen.

MFF förlorade på de individuella misstagen!

Och grejen är att Malmö FF ibland måste våga göra just det. MFF måste lita till den indivividuella briljansen laget byggt upp och när den fungerar gör laget överlägset i Allsvenskan.

Annars är laget totalt rökt i toppstriden.

För när briljansen uteblir har MFF inget annat. Ska inte ha något annat heller. Laget är byggt för att vinna på individuell skicklighet och våga ta alla de risker som är förknippade med att utnyttja den fullt ut.

I nästan alla matcher ger det en fördel. När det inte fungerar kan det bli som mot Djurgården. Med ett försvarsspel som med ett lysande undantag (Pontus Jansson) höll trädgårdstomtenivå och en kreativitet som efter blott fyra minuter och 0-1 i baken förvandlades till en frustration.

Plan B skriker många. Det finns ingen!

Istället måste Malmö FF alltså våga lita till briljansen. Fortsätta att våga göra de svåra sakerna och utnyttja sin förmåga att framgångsrikt spela på det sätt man valt och som man byggt nästan hela truppen på att göra.

Med Tokelo Rantie försvann något man kunde kallat en plan B, men som egentligen bara var att sätta upp bollen och hoppas på Tikis unika förmåga att skapa ett kaos som andra kunde utnyttja. Själv gjorde han det ju nästan aldrig.

Nu föll MFF på att alldeles för många hamnade på fel sida marginalen och gjorde för många misstag. Miiko Albornoz groda vid 0-2 var enklast att se, men det var många, många fler som inte fick till det alls.

Det fanns tre undantag i den kollektiva kollapsen.

Pontus Jansson var lysande och räddade MFF många gånger.

Simon Thern gjorde ett riktigt bra inhopp och tillförde just det som saknades. Efter ett tag insåg dock han också att det inte hjälpte och tappade.

Johan Dahlin kunde inte påverka från sin position.

Guillermo Molins var på gränsen att göra trion till en kvartett. Men en Molins i 2010-form och kvalitet hade gjort minst ett mål, troligen två på de lägen han trots allt fick.

Övriga ska skämmas. Men inte ändra ett dugg.

Tvärtom ska de kvickare än en höna skiter glömma missarna de gjorde och som jag tjatat ett tag om nu fortsätta att våga precis lika mycket som de brukar göra.

Jag ska inte ens skriva att MFF fortfarande kan vinna Allsvenskan för det är självklart dravel.

Det brukar det lag som leder serien kunna!

Lika mycket dravel är snacket att utan en seger över Djurgården var AIK:s och HIF:s poängtapp inget värda. Jaså? Det är ju därför MFF fortfarande leder.

Guldfrossesnacket ger jag heller inte mycket för. Rikard Norling sa egentligen en genial sak alldeles i slutet av presskonferensen som nog de flesta missade, just med tanke på om det fanns en press att leda tabellen.

– Jag tror inte vi hade spelat bättre om vi legat i mitten.

Analysen behöver inte göras krångligare än att utan modet att ibland göra misstag tappar MFF allt det som gör laget bra i nio av tio matcher.

Då får man också köpa att det ibland kommer en match då misstagen kommer – och fäller laget.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×