Rantie värd alla hyllningar

Spela eller inte spela?

För Tokelo Rantie var valet självklart.

Han vill så länge han överhuvudtaget kan vara en del i det MFF-lag som han hoppas är på väg mot årets SM-guld.

Det handlar inte om att framtiden finns i AFC Bournemouth, eller att den engelska Championship-klubben betalat cirka 35 miljoner kronor för honom; överlägset mest i den klubbens historia.

Istället handlar det om kärlek.

Tiki vill ta ett sista farväl av staden Malmö, klubben MFF, spelarna i laget och supportrarna som mött honom med värme från den första minuten i den himmelsblå tröjan. Och han vill utnyttja möjligheten att mötas av jublet i ett inhopp och efter matchen ta farväl framför klacken.

Ibland är det lätt att bli cynisk i den moderna fotbollen.

Men efter att ha sett den varma glöden i Tikis ögon när vi nämnde just chansen att ta farväl och hört honom gång på gång betona hur han egentligen inte ville lämna Malmö FF går det inte att betvivla Tokelo Ranties ärlighet.

Han menar alla vänliga ord han säger om klubben, staden och alla som gav honom chansen att sätta fart på karriären.

Dessutom ville han verkligen ha det där guldet.

Nu lär han få det ändå. Jag har svårt att se att det antal matcher han redan spelat inte ska räcka till för att han ska få en av medaljerna som delas ut. Alldeles i slutet av det långa snacket efter lördagsträningen sa han också att han skulle göra allt för att vara på plats på läktaren om säsongens sista match mot Syrianska blir en kamp om guldet.

Så ta chansen att hylla Tiki. Det är han värd.

Här kan ni förresten läsa mer om vad Rantie har att säga inför matchen.

…………………………………………………

Att det blir Guillermo Molins på topp och mina tankar om det har ni redan kunnat läsa om i bloggen.

Efter att ha sett torsdagsträningen verkar dessutom laget rätt självklart:

Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Erik Johansson, Ricardinho – Simon Thern, Erik Friberg, Markus Halsti, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Guillermo Molins.

Det känns som ett lag som ska slå Öster. Men enkelt blir det inte. Det är det aldrig i Växjö.

För mig är Öster-MFF en stormatch. Många har glömt och ännu fler var inte med på den tiden, men på 70-talet och en bit till var de två lagen de stora rivalerna i svensk fotboll.

Prestigen var hård, skitsnacket haglade och det går att säga att svaret på frågan vilket lag MFF har den mest bittra rivaliteten med är en generationsfråga.

För den nuvarande generationen är det HIF.

För de lite äldre är det IFK Göteborg.

Innan dess var det Öster.

Och för de ännu äldre handlar det om IFK Norrköping.

Jag tillhör Östergenerationen och vet att Växjölaget har en lång, lång tradition av att jäklas med Malmö FF.

1974-1981 vann MFF och Öster tre SM-guld var.

MFF vann 1974, 1975 och 1977 under Bob Houghton. Sedan vann Öster 1978, 1980 och 1981 och därefter tog MFF över igen med fem raka seriesegrar under Roy Hodgson.

Samtidigt som MFF med Bob och Roy revolutionerade svensk fotboll leddes dessutom motståndet av Öster, som hävdade att MFF.s taktik var en fara för allt och alla och att de själva försvarade den fiiiiiina fotbollen. I den kampen hade Öster dessutom ett helhjärtat stöd av förbundet och landslagsledningen.

Under många år var det MFF mot alla andra och alla de andra leddes av Öster.

Det är det rätt många som fortfarande minns…

 

Det blir Molins på topp

Gische på topp.

Det var det inte särskilt oväntade beskedet vi som såg dagens MFF-träning fick.

Egentligen var det närmast lite teater över träningen. MFF hade bytt från träningsplan 6 till Malmö stadion, det var gott om folk på läktarna och det kändes som om Rikard Norling lagt upp en regi där han rätt tydligt pekade ut riktningen.

Tokelo Rantie är såld.

Det är en verklighet det bara är att förhålla sig till.

Redan i de första kommentarerna började dessutom Rikard Norling prata om att man redan inlett jobbet med att prata med spelarna och förbereda dem. Och att torsdags- och lördagsträningen fullt ut ska användas för att trimma in det nya till matchen mot Öster på söndag.

I det jobbet tror jag att det var bra – och välplanerat – att direkt visa upp ett färdigt anfallspar och en klar startelva i tvåmålsspelet. I alla fall tolkar jag signalerna som: Valet är gjort, funderingarna är över och det behövs inga experiment. Nu kör vi, det här tror vi på och det finns gott om tid.

MFF körde A-uppställningen så här:

Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Erik Johansson, Ricardinho – Simon Thern, Erik Friberg, Markus Halsti, Emil Forsberg – Magnus Eriksson, Guillermo Molins.

Gische tar alltså anfallsplatsen bredvid Magnus Eriksson.

Ett bra beslut. Det är den bästa lösningen.

Vissa av Tokelo Ranties egenskaper går inte att ersätta. Ingen i truppen är lika snabb och ingen är lika avig. Gische har heller inte spelat anfallare sedan 2007, om vi bortser från den enstaka succématchen mot HIF 2010. Han erkände också att han egentligen ställt in sig på att det var avstängde Jiloan Hamads plats på kanten han skulle ta. Den normala!

Men Guillermo Molins har egenskaper som passar alldeles utmärkt i anfallet. När han spelade där som ungdoms- och juniorspelare i MFF var han en pålitlig målskytt. Det tror jag fortfarande att han är. Jag är också övertygad om att han kommer att utnyttja fler av chanserna än Rantie. Gische är dessutom både teknisk och snabb och hans inställning är det oerhört få som toppar. Han är helt enkelt en spelare som är bra att ha både i omklädningsrummet och på planen.

Det som faller bort är Tokelo Ranties oförutsägbarhet, löpningar och förmåga att ensam jäklas så mycket med motståndarförsvaret att vägar öppnas både för honom själv och andra.

Men jag står fast vid att förändringarna ändå blir rätt små om man jämför med de som behövde göras när Mathias Ranégie lämnade MFF förra året.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag att paret Molins/Eriksson blir mer konventionellt men minst lika effektivt som paret Rantie/Eriksson.

Att Simon Thern ersätter Jiloan Hamad är lite mer överraskande, men ingen skräll. Gische är ju upptagen och med Hamad och Molins borta borde Simon Kroon vara det naturliga valet om man trodde fullt ut på honom. Men uppenbarligen gör man inte det. Egentligen räcker det med att titta på hur många tävlingsmatcher han har fått starta i hittills i år.

…………………………………………………………

Härligt förresten att höra Guillermo Molins snack efter träningen.

Han utstrålar trygghet, gott humör och självförtroende och han är både rolig och ärlig.

Idag berättade Gische bland annat hur han reagerade när Sören Åkeby kom på – den i efterhand geniala – idén att han skulle vara yttermittfältare istället för anfallare.

– Det kan du glömma.

Och på frågan vad han visste om Östers backlinje svarade han.

– Att de kommer att få problem…

 

Inte säkert att MFF sålde guldet

När AFC Bournemouth kom tillbaka med sitt tredje, eller till och med fjärde, bud och lade upp kring 35 miljoner varken kunde eller ville MFF säga nej.

Det går faktiskt att spekulera om det inte handlar om mer än 35 miljoner.

När jag pratade med Per Ågren var han nämligen rak med att beskedet till Bournemouth var tydligt och lättfattat: betal inte vad Tokelo Rantie är värd just nu utan det framtida värdet, det vill säga summan hans utvecklingspotential kan få honom att bli värd om något år.

Och så gjorde AFC Bournemouth just det!

Vd:n Per Nilsson spär på med att bekräfta att det handlar om den största dealen han varit med om under sina år i klubben.

Om MFF begär en sak och motparten uppfyller det är det svårt att backa.

Även om ingen i MFF vill bekräfta det innebär dessutom dealen att man nu kan stänga butiken. Det behövs inga fler försäljningar för att fixa ekonomin.

Men det är också viktigt att veta att MFF inte får 35 miljoner i näven, långt därifrån. I praktiken blir det som en gammal skatteslogan: hälften kvar.

Den sydafrikanska akademin Stars of Africa som fostrat Tokelo Rantie har ett hängavtal och ska ha del i försäljningssumman.

Samma gäller för riskkapitalbolaget som varit med och finansierat truppen. Exakt hur mycket blir officiellt först i bokslutet, men det finns några ledtrådar.

Från början lade bolaget upp 28,5 miljoner och fick för detta en 50-procentig ägarandel i truppen. Den procentsatsen har sedan – enligt Per Nilsson – sjunkit i förhållande till de affärer som gjorts efter överenskommelsen. Då har nämligen klubben Malmö FF själv lagt upp pengarna och i samma veva ökat sin egen ägarandel. En av de affärerna är för övrigt lossköpet av Tokelo Rantie!

En annan är förvärvet av Magnus Eriksson.

Troligen ligger därför riskkapitaldelen numera snarare på 40 än 50 procent.

Ett annat möjligt avbräck som nämnts är att Ranties förra klubb i Sverige IFK Hässleholm skulle ha rätt att få en del av pengarna.

I det fallet finns inga hemligheter. IFK Hässleholm har ingen fordran på MFF. Eller som Per Nilsson uttrycker det: om division 3-klubben har en sådan klausul har man den med Stars of Africa, inte MFF, och det är inget MFF vet om.

Ekonomiskt är det alltså en bra affär, även om det smärtar att en nykomling i engelska andraligan har musklerna att ge ett bud MFF inte kan tacka nej till. Sportsligt är den betydligt mer tveksam.

Tokelo Rantie är viktig för MFF och det finns ingen naturlig ersättare eller backup i truppen. Det är heller inte Ranties poängkvot som ska ersättas utan hans unika egenskap att nästan ensam sysselsätta och jäklas med ett helt motståndarförsvar.

Men det var värre och annorlunda att tappa Mathias Ranégie. Mycket värre.

I det läget var nästan hela MFF:s spel på den sista tredjedelen uppbyggt på honom. Så är det inte nu. Ifjor behövde MFF genomföra stora förändringar i spelupplägget. Nu behövs det inte alls lika stora anpassningar.

2012 fick MFF göra mycket radikalt annorlunda när Ranégie lämnade. Dessutom tappade man en mycket bra spelare.

2013 tappar man en mycket bra spelare. Men kan köra vidare på nästan precis samma vis man gjort hittills, med stor framgång.

Det som retar mig mest är istället att Tokelo Rantie kommer att utvecklas till en fantastisk spelare nästa år, eller nästa igen. På något annat ställe än i Malmö…

Stortorget närmar sig

Första segern mot IFK Göteborg sedan 2010. I en match där MFF sett över 90 minuter var det stabilaste och bästa laget.

Det är med sådana trådar man väver ett nät av guld, ett nät så starkt att konkurrenterna fastnar, sprattlar men till slut tvingas ge upp.

Om säsongen slutar med ett nytt SM-guldfirande på Stortorget är det logiskt. MFF var moget att gå hela vägen 2010. Åren efter var laget det inte, med maxflyt kunde det gått vägen ändå, men nätet var inte färdigt. Det är det nu. Och det har gått snabbt. I våras var MFF i ett 2011-, 2012-läge. Inte mer.

Efter det har något hänt.

Jag tycker att det framförallt är tre var för sig viktiga saker som har ändrats:

1) Nyförvärven har klickat in och efter att i flera fall ha varit ifrågasatta är de numera självklara vapen i jakten på segrar.

2) Självförtroendet har stärkts, laget har hittat ett flyt, ett flow, ett momentum, eller hur ni nu vill beskriva den rätt långa raden av bra matcher.

3) Skadeläget och sommarfönstrets utfall har i alla fall hittills bättrat MFF:s position i förhållande till konkurrenterna.

För att ta det i tur och ordning.

Magnus Eriksson dömde många ut. Nu toppar han poängligan med åtta mål och tio assist (en ny ass vid 3-1). Emil Forsberg såg ut att vara satt lite på vänt. Den senaste tiden har han växt fram som en betydelsefull kugge. Erik Johansson kändes nästan som ett komplement. Nu är det han och Pontus Jansson som spelar. Bra scoutat, bra värvat, bra tänkt.

Flowet har MFF hamnat i tack vare många intensiva – pulserande kallade Rikard Norling det för – matcher på kort tid. När spelet har stämt har självförtroendet växt.

Många missar att MFF inte bara har åtskilliga spelare som kan bjuda på ett vasst passningspel, utmana och dribbla. MFF har dessutom massvis med spelare som vågar. Inte bara när man har bollen utan också genom att nästan toksatsa på att skaffa sig bollen. Backlinjen ligger så högt att det är på risken till det riskabla, tekniskt drivna spelare vågar stöta och störa i lägen man normalt sett backar från och när MFF fått bollen finns det ibland även modet att skita i det allmänna mantrat med snabb one-touch och ta de extra sekunderna som behövs.

Inte mot Swansea borta. Men alltid annars.

När spelare som Matias Concha blivit friska och klasslirare som Guillermo Molins köpts in och Simon Thern växt ut till den offensiva kraft han haft kapacitet till så att Erik Friberg hamnat på bänken finns det dessutom marginaler.

Guld vinns inte bara av de elva som oftast är på planen. Jiloan Hamad var inne på just detta efter segern över IFK Göteborg; hur viktig Jeffrey Aubynn var 2010 och hur skönt det var att ha en kille som Joseph Elanga i truppen.

Det går att sätta in en junior i en match, ibland går det med två, men om det bara sitter unga, lovande spelare på bänken försvinner en stor del av den handlingsfrihet Rikard Norling nu har fått.

Mot IFK Göteborg satt Robin Olsen, Matias Concha, Erik Friberg, Simon Kroon, Filip Helander, Guillermo Molins och Pawel Cibicki på bänken.

Concha, Friberg och Molins är självklara och rutinerade alternativ i en startelva. Normalt hade det gett rysningar inför Öster borta på söndag att Jiloan Hamad drog på sig sin sjätte varning och blir avstängd. Nu står Gische Molins beredd i spelargången. Han satte inte en fot fel när han hoppade in idag.

Helander och Olsen har redan visat att de kan spela på hög nivå i Allsvenskan och Kroon är väl egentligen redan en kandidat till årets inhoppskung. Cibicki är lovande och oprövad – i våras gällde det i stort sett hela bänken.

Så ja, MFF har fått ett guldmaterial.

Om Jiloan Hamad och/eller Pontus Jansson lämnar blir det sämre. Men det blir ingen ”katastrof”.

……………………………………………………

Det fanns ett par individuella prestationer jag gillade lite extra med insatsen mot IFK Göteborg:

a) Pontus Jansson var king igen. Väldigt välförtjänt att han fick göra det första målet och jubla som om han fått tupp-juck. Svårt dessutom att inte bli imponerad när han i en och samma sekvens däckade båda IFK Göteborgs anfallare.

b) Markus Halsti sög åt sig det mesta på mitten och spelade andra halvlek med lårkaka. Han var nära att bryta i paus, bet ihop, struntade i att känna efter och fortsatte att tugga på.

c) Jiloan Hamad kan ha spelat sin sista match med MFF. Fönstret stänger inte förrän den 2 september (i alla fall till vissa farliga länder). Om det blir så var det ett värdigt adjö. Plus ett härligt mål till 3-1 där han dundrade på så att Adam Johansson tyckte (medvetet eller ej) att det var bäst att ducka och bollen borrade sig in högt och fint.

d) Miiko Albornoz 101 – känns det som – olika alternativ att ta bollen från en motståndare eller krångla sig förbi. Alla snygga.

e) Emil Forsbergs skott.

f) Erik Johanssons Hysén-glidtackling på Hysén.

g) Alla de övrigas bidrag till segern. Gäller även inhopparna. MFF hade ingen som föll ur ramen. Det hade IFK Göteborg. Vad gjorde till exempel Daniel Sobralense? Frågan är om han inte var nyttigare för MFF än för sitt eget lag. Lasse Vibe är dock en riktigt duktig spelare. Bäst mot Lunds BK i cupen och mot MFF gjorde han en ny stark insats.

h) Domaren Jonas Erikssons sätt att inte vifta med kort. Han kan ta snacket med spelarna utan att tappa auktoriteten. Många tycker säkert att han borde han varnat den och den, Jag tycker att det var skönt att han lät matchen få just den intensitet den förtjänade. Han tvekade heller inte en sekund att ta det självklara beslutet att döma för bakåtspel till målvakten när det var det.

……………………………….

Stundtals var stämningen på Stadion magisk.

Tifot var snyggt.

Det var fullt hus.

Varför är inte alla matcher så här?

Men vänta nu, det kan de ju bli. Om höstsäsongen  fortsätter som den har börjat.

De stora matchernas nummer ett

Vissa säger en av de största matcherna i svensk fotboll, andra spär på ett snäpp och säger den kanske största matchen.

Jag säger att det är strunt. För egentligen finns det ingen som helst anledning att gardera sig.

När Malmö FF och IFK Göteborg möts är det den största matchen svensk fotboll har.

Punkt och end of discussion.

Det är ettan (MFF) mot tvåan (IFK Göteborg) i maratontabellen. Och kampen är jämn.

Det är de två mest titeltyngda klubbarna som möts. MFF med 16 SM-guld och 14 cupguld mot IFK Göteborgs 18 SM-guld och fem cupsegrar. Att vinna Supercupen räknar jag inte som en titel, den har än så länge bara Musse Pigg-status.

Det är dessutom klubbarna som har de överlägset största internationella meriterna!

MFF var i final i Europacupen 1979. Och var senare Europas representant i Världscupfinalen.

IFK Göteborg vann Uefa-cupen 1982 och 1987.

Vilket som väger tyngst i den internationella prestigekampen går alltid att diskutera.

Jag tycker och har alltid tyckt att MFF vinner.

MFF var först, visade vägen och introducerade det spelsätt som IFK Göteborgframgångarna också byggde på.

Alla som hävdar att det avgörande är att IFK Göteborg vann borde också fråga sig om de i logikens namn tycker att de hellre vinner Europa league än går till final i Champions league. Och att det senare inte är en större prestation. För det är exakt det som jämförelsen gäller.

I vilket fall som helst är det här alltså de stora matchernas nummer 1, ett möte som i år får en extra krydda av att vara en vital del i en tätstrid som redan tio omgångar före slut är het som en glasbruksugn.

Gränsen 23 000 sålda biljetter passerades tidigt på lördagen. Det blir fullt. Skam vore väl annars.

Ekonomiskt är det väldigt bra för Malmö FF. Miljonerna trillar in och, inte minst viktigt, det ger ett plus mot den budgeterade intäkten från matchen på cirka en halv miljon.

Sportsligt är det ännu viktigare. Jag pratade kort med Pontus Jansson efter den avslutande träningen. Han betonade att i matcherna det varit riktigt gott om folk och rejält tryck på Swedbank stadion har laget ofta klarat att spela ännu bättre än vanligt.

Det känns inte som tomt prat utan fakta.

Grejen är dock att det kan behövas. MFF är ruggigt svårslaget i den sedan 2009 nya hemmaborgen och har ett stort, stort plus på alla. Utom IFK Göteborg.

Göteborgssupportrar som tycker att det är att jinxa att tala om hur bra det brukar gå borde egentligen vara livrädda.

Totalt på hemmaplan genom tiderna mot IFK Göteborg har MFF ett plus (det har man mot alla allsvenska konkurrenter av betydelse), men Infostrada har räknat ut att IFK Göteborg på 2000-talet tagit i snitt 1,83 poäng mot MFF på bortaplan. Det är bättre än något annat lag och senaste gången MFF vann var guldåret 2010.

Malmö FF är faktiskt segerlöst i fem raka matcher (hemma och borta) mot IFK Göteborg och har inte lyckats hålla nollan i någon av de åtta senaste hemmamatcherna mot IFK Göteborg.

Men det känns ändå som fördel MFF.

Formen är sylvass och bakom de fem raka utan förlust för Blåvitt döljer det sig en hel del flyt.

Borrar man sig dessutom djupt ner i dyn där bara de mest nördiga statistikälskarna letar efter fynd kan man hitta saker som att MFF gjort mål i 16 raka hemmamatcher och – min egen favorit – inte förlorat i någon av de senaste 23 hemmamatcherna som spelats på en söndag!

…………………………………….

Det blir samma trupp som senast mot Kalmar FF.

Simon Therns ansiktsskada är sedan länge läkt och Guillermo Molins har varvat upp ännu mer.

Många som behövde det fick också nyttig speltid i cupmatchen mot Sävedalens IF. MFF belastade truppen betydligt mindre där än IFK Göteborg gjorde mot Lunds BK även om jag inte tror att det har någon större betydelse. IFK Göteborg fick också en väldigt lugn och behaglig cupresa.

Summan är i alla fall att MFF fått ett lyxproblem med rejält med alternativ för Rikard Norling.

Jag tror att det blir samma startelva som mot Kalmar FF. Molins är alldeles för bra för att sitta på bänken, men det går INTE att peta Jiloan Hamad och Emil Forsberg gjorde – i skuggan av Magnus Erikssons ett mål och tre assist samt Guillermo Molins succéinhopp – en ny riktigt vass insats i Kalmarmatchen.

Det MFF har nu är dock:

1) En bra startelva.

2) Rejäla möjligheter att förändra med inhopp från bänken.

MFF har även Allsvenskans poängkung i Magnus Eriksson.

Om det fanns någon (i så fall borde denne någon avgå!) som inte tyckte att matchen var tillräckligt het ändå kan man påpeka att Magnus Eriksson toppar poängligan med 17 (åtta mål, nio assist). Tvåa är IFK Göteborgs Tobias Hysén med 15. Det är alltså även poängkungarnas match.

 

 

Två elvor som kunnat starta

Skrev en förhandsartikel om MFF:s cupmatch mot Sävedalens IF imorron.

Den kan ni läsa här.

Startelvan blir alltså Robin Olsen – Matias Concha, Pontus Jansson, Filip Helander, Pa Konate – Guillermo Molins, Erik Friberg, Erdal Rakip, Emil Forsberg – Pawel Cibicki, Tokelo Rantie.

Gillar flera saker med den:

att Robin Olsen får en match i målet igen.

att Matias Concha spelar från start.

att lärlingarna Pa Konate, Erdal Rakip och Pawel Cibicki tillsammans får en tävlingsmatch.

Men mest av allt att Guillermo Molins är med i elvan. Han var klok när han konstaterade att det är lättare att bli trött fort som inhoppare när tempot i matchen är satt (pingislunga kallade Daniel Andersson det). Nu kan han köra så länge han orkar och få rejält med viktig speltid i kroppen. Och vad en Gische med fullt matchtempo kan betyda för MFF fick vi en fin uppfattning om mot Kalmar FF.

Den öppna träningen innehöll förresten en hel del tvåmålsspel på stor plan.

Fastnade direkt för att laget utan västar också mycket väl hade kunnat matchas mot Sävedalens IF.

Eller vad sägs om: Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Johan Hammar, Erik Johansson, Ricardinho – Simon Kroon, Jiloan Hamad, Markus Halsti, Petar Petrovic – Magnus Eriksson, Benjamin Fadi.

Sävedalens IF spelar alltså i division 2 och har inga kända namn i spelartruppen. Det enda jag kände igen var Mohammed Omeirat. Han startade karriären i Malmö, i BK Olympic och jag har för mig att han spelat en del även i MFF:s ungdomsled.

Annars är Sävedalens stora grej att det är IFK Göteborglegendaren Bertil Bebben Johanssons moderklubb. Han spelade faktiskt i Sävedalens A-lag i fyra säsonger innan han värvades till IFK Göteborg.

……………………………………………………………….

Kalmarresan gick bra.

Vill dock inte undanhålla er en fin bild på utsikten från tågfönstret i Lessebo.

Lessebo

Kan bli fullt på söndag

Sticker emellan med en kort lägesrapport:

Skrev efter matchen mot Kalmar FF att det skulle vara en skam om det inte kommer 20 000 åskådare på söndag mot IFK Göteborg. Det ser ut som om vi slipper den skammen.

Biljettförsäljningen tickar på. Rejält.

För en timme sedan var 16 237 biljetter sålda.

Efter 4-1 i Kalmar och även under matchen rasslade det till ordentligt och MFF säljer nu i ett tempo på 1000-1500 biljetter om dagen.

Det kan bli fullt hus.

Borde bli det också.

För det är ju Sveriges två överlägset mest framgångsrika lag som möts i en toppmatch.

 

Eriksson och gulddoft

Malmö FF vann med 4-1 och Guillermo Molins fick näta i den hett efterlängtade comebacken i sin gamla klubb.

Men det var Magnus Eriksson som stal huvudrollen när MFF rullade bort Kalmar FF ur guldstriden.

Magnus Eriksson var inte bara bra.

Han var fullständigt lysande.

Ett mål och tre assist säger det mesta och det kunde blivit ännu mer.

Att alla målen var hur snygga som helst gjorde inte saken sämre.

När den förre Åtvisdabergsspelaren kom till MFF efter den korta och misslyckade utflykten till Belgien var förväntningarna tunga på honom.

Sedan har han fått en hel del skit.

Av rätt många.

Jag har försvarat honom och vi är många som sett potentialen. Det känns väldigt skönt att konstatera att nu inser väl i stort sett alla att vi som försvarat och hela tiden trott på honom haft rätt.

Med ett facit på åtta mål och nio assist borde det vara väldigt svårt att hävda något annat.

Magnus Eriksson är på god väg att bli Allsvenskans poängkung och är inte bara den siste mohikanen (frisyren!) utan den bäste mohikanen.

På den halvtimme Guillermo Molins hann spela visade han dessutom att han med sin inställning, sitt hjärta och sin klass kommer att göra massor med nytta i Malmö FF. Supportrarna tokhyllade honom och det var han värd. Enbart 4-0-målet gjorde honom till en av matchens stora lirare.

Det luktade guld om MFF.

Inte minst för att jag faktiskt tycker att det finns mer att ta ut.

I den första halvleken tappade MFF fart, kraft och gnista efter 1-0. Om MFF spelat i 90 minuter som den första kvarten och den andra halvleken hade matchen varit avgjord långt tidigare.

Jag räknade dessutom till minst fem-sex fina skottlägen som Malmö FF inte tog.

MFF gjorde också fyra mål utan att Tokelo Rantie fick till det. Antingen var bollarna till honom för oprecisa eller så gjorde han för lite med dem han fick.

Alltså finns det sparkapital.

Bänken har nu också fått en helt annan kraft och rutin när spelare som Matias Concha, Filip Helander, Erik Friberg med flera sitter där. Att Guillermo Molins ska bli kvar där en längre tid tror dock varken ni eller jag på. Inte efter det klassinhopp han stod för i Kycklinggrytan.

Gulddoft alltså. Och positiva vibbar.

Känner dock ändå för att slänga in en brasklapp. Kom ihåg att det inte är en skräll att slå Kalmar FF. Det brukar Malmö FF göra. Söndagens seger var den sjätte raka Malmötriumfen i lagens inbördes möten.

512 MFF-supportrar var på plats på bortasektionen och flera hundra på den övriga arenan. Det visar hur hett allt börjar bli. 13 000 biljetter är redan sålda till söndagens hemmamatch mot IFK Göteborg.

Allt under 20 000 är en skam….

 

 

Karin Boye hade fel

Att Karin Boye skrev och flera fotbollstränare sedan flitigt citerat ”det är vägen, som är mödan värd” bevisar bara en sak: de har aldrig kört fram och tillbaka mellan Malmö och Kalmar.

Tristare sträcka går inte att hitta!

Därför var det nog bara bra att Malmö FF-truppen åkte upp redan på lördagen, direkt efter eftermiddagsträningen.

För det behövs tre poäng för att bädda fint inför nästa helgs hemmamatch mot heta IFK Göteborg och den fortsatta guldstriden.

Och det är inte lätt att vinna i Kycklinggrytan i Kalmar. Efter 19 omgångar är Kalmar FF det enda laget i Allsvenskan som fortfarande inte har förlorat på hemmaplan.

Å andra sidan har man inte haft så väldigt stor nytta av det. Sex av de nio matcherna har nämligen slutat oavgjort.

Kryss då alltså? Nej.

Botaniserar man i Infostradas statistikmaterial går det att hitta massor med saker som talar för Malmö FF.

MFF har fem raka segrar i Allsvenskan mot Kalmar FF.

MFF har gjort mål i 18 av de 19 hittills spelade matcherna i årets serie.

Ingen av de 13 senaste matcherna mellan lagen har slutat med kryss.

Men det viktigaste är att Malmö FF är ett bättre lag än Kalmar FF.

Formen är bättre. Startelvan, där det varit få förändringar den senaste tiden, är inne i ett flow. Energinivån är hög och nu får man dessutom både bättre konkurrens och en vassare bänk när Matias Concha och nyförvärvet Guillermo Molins går in i truppen. Inget ont om spelarna som suttit på bänken den senaste tiden, men det har varit väldigt ungt och orutinerat.

Nu är Matias Concha redo som backup om Miiko Albornoz eller Ricardinho går sönder.

Och när jag hör Guillermo Molins betona att han är bättre än när han lämnade MFF går det lite rysningar längs ryggraden. Precis innan han lämnade för Anderlecht höll ”Giche” en högre nivå än alla utom en eller möjligen två av spelarna i den nuvarande truppen. Är han ännu bättre nu så…

Förhoppningsvis har han rätt. I så fall blir han ett guldvapen. Rikard Norling sa förresten samma sak efter lördagsträningen; att Gische blivit ännu bättre. Träningen jag såg i början av veckan sa inte emot och de som såg honom dagen efter också var helt lyriska.

Molins kommer hem med massvis med energi och en i alla fall liten dos revanschlust.

– Jag vill ju visa de som glömt bort mig, sa han och när jag påpekade att det nog ändå är rätt få som glömt honom korrigerade han sig.

– Ja, i alla fall de som glömt att jag var bra.

Om jag tagit ut laget hade jag kört Gische från start redan mot Kalmar FF.

Visst han kommer från en försäsong med bara träningsmatcher i benen, men bristen på matchtempo ska vägas mot att han nog är bättre fysiskt tränad än lagkamraterna som fått köra lågintensivt i det täta matchandet.

Han tar förmodligen slut efter 65-70 minuter, men innan dess kan han vare en energiladdad joker.

Med Jiloan Hamad på ena kanten och Guillermo Molins på den andra blir MFF ruggigt tufft att stå emot. Och när de kört slut på motståndarna är det bara att byta in Emil Forsberg.

Med det scenariot är det svårt att inte känna 2010-vibbar.

Och viktigast av allt:

Jiloan Hamad kanske lämnar snart. Jag tycker att man ska ta varje tillfälle som går att använda både honom och Gische så länge det går!

 

 

 

 

Det finns inget styrelsebeslut – än

Förra året när det spekulerades om Rikard Norlings framtid i MFF handlade det bara om dagar – eller timmar – innan han skulle få gå.

Den här gången ska han åtminstone få träna laget säsongen ut.

Ser man det på det viset har han ju i alla fall tagit ett kliv framåt.

Med allt sitt prat om kärlek, blommor, kramar och andra mjuka värden borde Rikard Norling vara en person svår att inte gilla.

Att han är en något udda, för att inte säga excentrisk, kuf i den annars rätt formstöpta tränarkåren är ytterligare ett plus.

Men det viktigaste tycker jag är att han verkligen brinner för sitt jobb, för klubben MFF, för supportrarna och spelarna och han just nu lyckas riktigt bra med det sportsliga. Malmö FF är med i toppstriden trots en rätt tunn och mycket ung trupp, trots att de ekonomiska resurserna är begränsade och trots att spelet inte alltid stämt.

Det är bra jobbat.

Fast det räcker inte och det är just där jag är övertygad om att man ska ta avstamp i bedömningen av Kvällspostens nyhet att MFF nästa år kommer att tränas av en annan person än Rikard Norling.

Det finns inget formellt styrelsebeslut på att avsluta kontraktet.

På något annat sätt går det inte att tolka vd:n Per Nilssons bestämda förnekande. Han sitter med på nästan alla mötena, har inte hört MFF-styrelsen ta ett sådant beslut och har nu i efterhand kollat och fått reda på att något beslut heller inte tagits när han inte har deltagit.

Med tanke på att Rikard Norling är tillsvidareanställd och att MFF har tolv månaders uppsägningstid borde därför allt vara lugnt och stilla.

Särskilt som uppgifterna att Malmö FF kollat in vilka andra tränare som finns på marknaden och kunde vara lämpliga för jobbet i MFF inte är ett dugg sensationella. Tvärtom är det den sportsliga ledningens förbaskade skyldighet.

Att ha en scouting beredd på varje spelarposition är en självklarhet. Samma gäller på tränarposten. MFF fick massor med, fullt berättigad, kritik när man blev tagna på sängen när Roland Nilsson lämnade. Inget var förberett. Nu har man lärt läxan och snacket för ett par månader sedan att det fanns ett intresse från Turkiet för Norling kom som ytterligare ett bevis på att det behövs.

Det pågår dessutom hela tiden en utvärdering.

Och Rikard Norling är definitivt inte älskad och uppskattad av alla som bestämmer i MFF.

Trots den uppmärksammade sprickan mellan Rikard Norling och Per Ågren är jag övertygad om att Norlings hårdaste motståndare sitter i styrelsen.

Inte hela styrelsen, men Kvällspostens uppgifter bygger på att det numera finns en majoritet som inte fanns förra gången det var aktuellt att säga adjö till Rikard Norling.

Glöm heller inte den äldre generationen MFF-ledare som inte längre sitter i styrelsen eller på beslutsposter, men som fortfarande har ett tungt inflytande. Där finns det många som vill ha ett tränarbyte.

Utgångstipset är att MFF har en ny tränare nästa år.

Det kan man ha synpunkter på. Spontant tycker jag att det är fel, särskilt om MFF vinner guld.

Men allvarligast av allt – och där tror jag att rätt många håller med mig – är att någon i MFF läcker ut allt det här mitt i en het guldstrid.

Det vinner varken de som vill ha kvar Norling eller de som vill ha bort honom på.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×