En trio från en fin årgång

Har idag gjort ett reportage om barndomskompisarna från Malmö FF som nu återförenats i Ängelholms FF i superettan.

Robin Simovic och Omid Nazari fanns där ju redan innan och sent i sommar kom även Muamet ”Mudi” Asanovski från AB i Köpenhamn.

Omid och Mudi började tillsammans i fotbollsskolan i MFF och Robin kom dit som tioåring från Bunkeflo IF. Sedan fortsatte de tillsammans genom pojk- och juniorlagen och alla tre var med i truppen när MFF vann pojk-SM 2007 (då var det U16, nu är det U17). Kul att de är i samma lag igen.

I papperstidningen imorron, men här kommer lite bonusinfo:

Det pratas ofta om att det inte kommer fram så många seniorspelare på hög nivå från lagen som vinner pojk- och junior-SM. MFF:s årgång 1991 är verkligen ett undantag.

Robin Simovic, Mudi Asanovski och Omid Nazari var alltså med. Mudi satt dock på läktaren på Stockholms stadion med brutet ben när hans lagkamrater krossade Djurgården med 5-1 i finalen. Och Omid var den ende som spelade eftersom Robin hade jäkligt tuff konkurrens om anfallsplatserna. Där spelade Marko Mitrovic och Alex Nilsson (född -92)! I truppen ingick även Pontus Jansson och Oscar Lewicki.

Oscar Lewicki kan alltså bli svensk mästare i år med BK Häcken och Alex Nilsson och Pontus Jansson kan bli det med Malmö FF. Och Marko Mitrovic lämnade nyligen Chelsea för Brescia. En rätt okej årgång MFF:are!

Sedan kan man ha synpunkter på om inte fler borde ha ingått i Malmö FF:s nuvarande trupp.

Förhoppningsvis håller sig Malmö FF framme om trion Nazari, Simovic och Asanovski fortsätter att utvecklas i Ängelholms FF.

Omid Nazari är en duktig innermittfältare, positionen där det nog är tuffast konkurrens i Malmö FF.

Anfallaren Robin Simovic kan mycket väl vinna skytteligan i årets superetta. Just nu står han på 15 mål och är bara ett efter ledaren Pablo Pinones Arce från Brommapojkarna. Robin är stor, stark och tuff – en spelartyp som det efter Mathias Ranégies flytt till Italien inte precis vimlar av i MFF-truppen.

Muamet Asanovski är yttermittfältare, bra på att ta sig förbi och utmana. Hoppas att MFF-ledningen tar en rejäl titt på honom resten av matcherna i superettan. När jag pratade med honom påpekade han att.

Han är MFF:are och hemskt gärna vill spela i MFF.

Från att ha varit höger yttermittfältare numera känner sig minst lika hemma på vänsterkanten. I AB Köpenhamn spelade han på vänsterkanten och gillade att bryta in i banan med bästa foten redo för avslut.

Att han lämnade AB berodde för resten på den danska superettanklubbens ekonomiska problem. När han kom dit spelade han tio av de tolv första matcherna från start och hoppade in i en. Efter sommaruppehållet, och lite skadeproblem, blev han åsidosatt. Problemet var att AB ville göra sig av med alla heltidsspelarna och bara ha deltidare. Till slut var det bara Mudi kvar av heltidarna och då sa man i princip till honom att antingen gick han med på att bryta kontraktet eller så kunde han stanna och få ett helvete. Efter en viss betänketid valde han bryt-alternativet och hamnade med de gamla MFF-kompisarna i Ängelholms FF.

I ÄFF fick Mudi Asanovski ett kortidskontrakt säsongen ut. Robin Simovic och Omid Nazari har kontrakt med superettanklubben även nästa år.

 

 

En sällsynt bitter förlust

En mycket bitter förlust. På så många olika vis.

När alla de andra resultaten i toppen gick MFF:s väg klarade man inte av att utnyttja det.

När IFK Göteborg avgjorde sent i matchen med 2-1 var det på en feldömd frispark.

Det var min spontana känsla och snabbt – via twitter – kom så många reaktioner från neutrala bedömare (bland andra Henrik Rydström) att jag vågar slå fast: om det var något så var det frispark till MFF – för filmning.

Två gånger om tappade dessutom Malmö FF ett bra utgångsläge att skaffa sig ett avgörande spelövertag. Först efter det tidiga målet (minut 1) av Tokelo Rantie. Då fick IFK Göteborg äta sig in i matchen och i alla fall stundtals ta över. Sedan efter pausvilan då MFF skaffade sig klart bättre koll, men inte lyckades utnyttja det.

När först Tokelo Rantie sprang loss till ett friläge och brände det och sedan Tobias Hysén fick motsvarande chans så satte han dit bollen. Och om vi bortser från om frisparkarna var rätt dömda eller ej klarade MFF inte att utnyttja en som man fick alldeles utanför straffområdet medan IFK Göteborg utnyttjade möjligheten när man fick ett motsvarande läge.

IFK Göteborg var effektivare än MFF.

Att MFF vann halvleken när laget spelade sämst, den första, och förlorade den man var bäst i, den andra, får man dock troligen skylla på vädret.

……………

Bytena blev olyckliga för Malmö FF.

Innan Simon Thern byttes ut i den 67 minuten hade han startat den andra halvleken på ett oerhört piggt vis. Trötthet förklarade MFF-ledningen bytet med. Synd i så fall, för David Löfquist kom in och var betydligt mer passiv och mindre betydelsefull än Thern.

Erik Fribergs byte lite senare berodde på skada, men även det tappade MFF på. Ivo Pekalski är ytterst välkommen tillbaka i laget. I just den här matchen förlorade dock Malmö FF på at han fick hoppa in.

Sedan är frågan om inte ett uteblivet byte också påverkade. Det kändes som om Tokelo Rantie i 60-65 minuter kunde avgjort för MFF när som helst. Sedan började han trampa luft.

Sju spelare – sex från start och den sjunde när Ivo Pekalski kom in- spelade under hotet att vid nästa varning skulle de bli avstängda. Alla klarade sig utom målvakten Johan Dahlin.

På tilläggstiden snackade han till sig ett gult kort som innebär att han missar måndagens bortamatch mot Syrianska.

Givetvis ett avbräck. Robin Olsen eller Zlatan Azinovic ska ersätta.

Jag tycker att valet är givet. Olsen ska stå.

Laguttagningarna som skett efter det att den förre Trelleborgs FF-målvakten anslöt till Malmö FF sitt tydliga språk. Varje gång har Robin Olsen suttit på bänken och Zlatan Azinovic på läktaren.

Ändrar MFF på det nu sänder man helt fel signaler. Robin Olsen känns helt enkelt som både mer inkörd och som ett bättre val.

Robin Olsen i MFF-målet och Dejan Garaca i Syrianska-målet. Kan bli intressant…

 

 

Större blir det inte i Allsvenskan

Derbyn i all ära, de är heta. Men större än Malmö FF-IFK Göteborg blir det inte.

Det är svensk fotbolls två särklassiga giganter som möts!

Talar vi titlar är de överlägsna.

Tittar vi på internationella framgångar är de ännu mer överlägsna.

Dessutom är det ettan och tvåan i maratontabellen som ställs mot varandra.

Prestige ut i fingerspetsarna och vingslag från historien som i intensitet kan konkurrera med vilket höststorm som helst. Det här är kul…

Just i år talar hittills även allt för att det blir ett maktskifte i toppen av maratontabellen. Malmö FF har efter en lång väntan återtagit sin förstaplats. Håller den säsongen ut blir det en viktig framgång.

Att ledningen står sig över torsdagskvällens match kan vi ta för givet. En man vars räknekunskaper jag litar på (hej Peter Lind)  har plockat fram att det krävs en IFK Göteborgs-seger med 35 måls marginal för att passera. Mycket kan hända, men inte det.

Historien är sin sak, det mest betydelsefulla för spelarna som ska gå in till matchen är dock nuet. Och för Malmö FF är det guldjakt som gäller.

Malmö FF är ett ramstarkt hemmalag, men det har skett ett litet trendbrott den senaste tiden.

När alla fortsätter tjata om hur dåligt MFF är borta har de fem senaste matcherna utanför Malmö gett tre segrar, en oavgjord och en förlust.

Samtidigt har det blivit oavgjort i två av de tre senaste matcherna på Swedbank stadion. Med tanke på det totala utfallet i toppmatcherna i den senaste omgången var 1-1 mot HIF helt okej. Den här gången är det bara seger som gäller.

IFK Göteborg är naturligtvis för bra för att bli indraget i en kvalstrid, eller borde åtminstone vara det. Prestigen i matcherna mot MFF innebär också en extra tändning.

Men Malmö FF är och ska vara favorit.

Jag är heller inte lika imponerad som många andra av IFK Göteborgs storsatsning.

Att klistra in epitetet Real före storsatsande svenska lag är så korkat att det borde förbjudas, men om vi struntar i det ett tag och jämför är det lätt att konstatera att det krävdes rätt mycket mer för att bli Real Malmö i början av 2000-talet än Real Göteborg i år.

MFF plockade in spelare som Niklas Skoog, Afonso Alves och en av Sveriges genom tiderna största Patrik ”Bjärred” Andersson. Dessutom kunde man lägga till Jon-Inge Höiland, Andreas Yngvesson och Mattias Asper. Igor Sypniewski var onekligen också ett stort namn även om just den värvningen inte blev så perfekt.

IFK Göteborg värvade Kjetil Waehler, Emil Salomonsson, Nordin Gerzic, Daniel Sobralense, Johan Alvbåge och Ponuts Farnerud.

På knappa tio år blev ”Real” rätt mycket sämre.

Men, som sagt, vi skiter i det där med Real. Allsvenska lag är sig själva nog, inte minst om de har traditionen och meriterna som både Malmö FF och IFK Göteborg kan skryta med.

Oavsett väder; under 15 000 åskådare är en skam.

 

Positivt med perspektiv

Med lite perspektiv på MFF-matchen mot HIF finns det mycket positivt att plocka fram.

Att MFF tappade i guldstriden köper jag inte.

MFF gick in i omgången två poäng efter ledarlaget och gick ur den med samma avstånd.

Lägg till att bortaderbyt mot Helsingbogrs IF är en av säsongens svåraste matcher. Samtidigt hade toppkonkurrenterna betydligt lättare motstånd. Därför fanns det anledning till stor oro inför just den här omgången. Resultat: MFF spelade jämnt med AIK och Elfsborg och tappade två poäng mot BK Häcken, men med alla lagen fortfarande inom ett litet avstånd. Inte så illa pinkat alls.

Det understryker dessutom två saker:

Häcken kan bli den svåraste motståndaren.

Det är IFK Göteborg-matchen på torsdag MFF inte har råd att förlora.

Matchen mot HIF  gav även ett par positiva svar.

Det i längden viktigaste var att MFF har ett försvarsspel som håller även utan veteranen Daniel Andersson!

HIF:s anfall kom ingenstans och det var egentligen bara i kontringsspelet som det blev farligt. Målet kom ju på ett skott från 30 meter som studsade i vätan och som MFF-målvakten Johan Dahlin i normala fall räddar 499 gånger av 500.

Pontus Jansson var matchens lirare och en klockren femma i betyg.

Men det många missade var att Filip Helander var nästan lika bra.

I de fyra matcher MFF nu spelat med Filip, född 1993, och Pontus, född 1991, har laget släppt in 0,5 mål i snitt. Först hemmamatcherna mot GIF Sundsvall (2-0) och Mjällby AIF (1-1) och sedan borta mot Åtvidabergs FF (1-0) och HIF (1-1).

Jag har hela tiden hävdat att Daniel Andersson varit en fenomenal spelare och en fantastisk tillgång för MFF och fortfarande klarar att prestera på hög nivå.

Men samtidigt även framhållit att ska han ta ett kliv tillbaka och fullt ut satsa på tränarrollen är det nu när MFF har en uppsjö unga duktiga mittbackar som står i kö för att få spela. Och dessutom klarar av det om de får chansen.

Pontus Jansson är en framtida fast A-landslagsspelare. Det tror jag att Filip Helander också är.

Med konkurrens från Jasmin Sudic – förhoppningsvis bara tillfälligt placerad i frysboxen – Markus Halsti – allroundspelare som allt mer börjar motivera en kontraktsförlängning – samt unga lovande spelare från U19 och U17 ska heller ingen av dem känna sig säker på en plats.

Det finns fortfarande folk som hävdar att MFF borde gå ut och köpa en etablerad mittback.

Jag höll inte med dem inför säsongen.

Jag begriper dem ännu mindre nu.

Nästa positiva besked var att Erik Friberg gjorde sin hittills bästa allsvenska insats i MFF-tröjan.

Ivo Pekalski är på väg tillbaka. Fortsätter Friberg att övertyga och Wilton Figueiredo att göra viktiga mål kan han skynda långsamt. Samma sak gäller för Simon Thern.

När dessutom David Löfquist nu börjar påminna om att han kan fylla vakansen på vänsterkanten kan Thern vässa konkurrensen i mitten av mittfältet och Alex Nilsson i anfallet. Det vill säga kämpa om platserna där de ska göra det.

Löfquist gjorde en rostig start mot Åtvidaberg. Mot HIF började han bra och kom i lägena innan han försvann ur matchbilden. Men det handlar om en process där han spelar sig i form och det går åt rätt håll.

MFF är i ett bra läge både i försvaret och på mitten inför guldstridens avgörande.

Problemen finns i anfallet. Mathias Ranégie är inte ersatt. Men det finns hopp.

Daniel Larssons måltorka skymmer att han tar på sig en allt större arbetsinsats och Dardan Rexhepi börjar hitta rätt. Tokelo Rantie har redan övertygat och Alex Nilsson kan som sagt i fortsättningen konkurrera där han ska göra det.

………………

Imorron onsdag har ni för resten chansen att chatta med Pontus Jansson här på Skånskan-webben. Klockan 15.00 sätter han sig framför datorn.

Ställ gärna era frågor redan nu. Det gör ni här.

Pontus är för resten en upptagen man. Efter chatten sticker han ut till Husiegårds idrottsplats där han är med på Husie IF:s talangläger och snackar med de unga spelarna.

 

1-1 i missade straffar, eller 0-0

1-1 i derbyt.

Känns som om det går att vara både nöjd och missnöjd med det.

Positivt:

Svår bortamatch för ett svagt bortalag = bra att inte tappa poäng i toppen mer än mot Häcken. Det här kan ha varit en av de absolut svåraste matcherna i MFF:s restprogram,

Malmö FF kom igen från underläge.

Många var bra. Inte minst Pontus Jansson, som var kung. Filip Helander visade dessutom att han kan spela på den här nivån även när det bränner till. Erik Friberg gjorde mycket nytta. David Löfquist kom fram i flera fina skottlägen. Ricardinhos formsvacka verkar vara över. Jiloan Hamad och Miiko Albornoz hade ett gigantiskt övertag på sin kant i första halvlek (dock utan att kunna utnyttja det).

MFF var betydligt bättre än mot Åtvidaberg.

Negativt:

Det blev inte seger, det blev det mot Åtvidaberg.

Man ska aldrig vara riktigt nöjd om det inte blir tre poäng.

HIF:s 1-0 kom efter en väldigt grov miss av Johan Dahlin. Känner definitivt inte för att hänga honom. I år har han hållit nollan i hälften av matcherna, han har varit stabil och bra ända sedan han kom till Malmö FF och jag kan inte minnas att han tidigare gjort någon groda av den här digniteten (i landslaget ja, men i MFF nej). Därför har han – om någon – spelat ihop till att ha rätt att någon gång klanta till det. Men ändå, om han inte missat hade Helsingborgs IF inte gjort något mål. För ett grovt misstag var det. Det kan man inte komma ifrån.

….

Mycket snack om att det borde varit straff när bollen tog på Wiltons arm mot slutet.

Lätt glömt att det fanns en likadan situation när bollen träffade May Mahlangu i första halvlek.

Situationerna var likadana. Om den ena var straff var den andra det också. Och om den ena inte var det så var den andra det inte heller. 1-1 eller 0-0 alltså. I vilket fall som helst jämnade det ut sig.

Det var för resten mer som jämnade ut sig i den svajiga domarbedömningen. Troligen var hörnan som ledde till 1-1 inte hörna. Men Peter Larssons Maradona-hands då? Med en varning i bagaget. Han borde ha åkt ut.

…….

Underbart att få se ett hörnmål. MFF kan näta där också. Har MFF för resten gjort mål på hörna sedan det förra derbyt mot HIF?

……

Alla sex MFF-spelarna som riskerade en varningsavstängning klarade sig. Egentligen ett osannolikt flyt i ett hett derby.

 

Därför blev det 20.45

Avspark klockan 20.45.

Varför det?

Jo, så här är det:

Ursprungligen var det tänkt att matchen skulle ha spelats en söndag. Det ville inte Polisen.

Då blev det den här måndagen. Eftersom det redan fanns ett derby mellan IFK Göteborg och GAIS den dagen insåg C More att chansen uppstod att få till en helkväll i tv.

Först Göteborgsderbyt klockan 18.30 och sedan det betydligt mer intressanta 20.45. Alla fyra klubbarna fick köpa beslutet. Tv-bolagen bestämmer.

Det kommer att bli mer av det här.

Den näst sista omgången har alltid precis som den sista avgjorts enligt principen att matcherna ska spelas samtidigt. Ingen bra idé att hålla fast vid tyckte tv.

Fyra matcher på onsdagen den 31 oktober och fyra torsdagen den 1 november blev resultatet. Dessutom splittar man torsdagsmatcherna. GAIS-Gefle IF och Mjällby AIF-Elfsborg klockan 18.00 samt Malmö FF-Örebro SK och BK Häcken-AIK klockan 20.05 är spelschemat.

Då kan man se två matcher på raken både hemma och på krogen. Skit samma om varken 18 eller 20.05 är en avsparkstid som passar den viktigaste publiken – den som går på matcherna.

Värre ändå. En stor anledning till att torsdagsmatcherna delas upp är att ishockeyns elitserie har sex matcher den kvällen vilket innebär att C More har för få kanalplatser att samtidigt var för sig sända fyra allsvenska fotbollsmatcher!

 

 

Polisen har också ett ansvar

I flera veckor har det pratats om mycket annat än det sportsliga inför derbyt mellan Helsingborgs IF och Malmö FF.

Berättigat med tanke på historiken, ännu mer på grund av det olyckliga förslaget att tvångsbussa bortasupportrarna.

Det var ett dumt och alldeles för kränkande beslut som dessutom sände ut signaler om att alla fotbollssupportrar/åskådare är en grupp man kan bunta ihop och behandla lite hur som helst.

Tack och lov kom supportergrupperna i MFF och HIF överens om en lösning. Det var bra gjort och efter det har alla utgått från att förutsättningarna skulle vara goda för ett hyfsat lugnt och bra derby. Med undantag av polisen.

Polisens representanter har fortsatt att tjata om hur mycket det kostar att bevaka högriskderbyn, att nu måste supportrarna visa att de lever upp till förtroendet, ta sitt ansvar och så vidare….

Men vilket ansvar har poliserna själva?

Skulle det brinna i polissjälen om man gav supportrarna ett lillfinger?

Som jag ser det finns det tre alternativ att ställa mot varandra; 1) man hade inte gjort någonting utan kört vidare som de senaste åren. 2) man hade stått fast vid tvångsbusslösningen och skapat en situation med ilska och misstroende som mycket väl kunde lett till kaos och konfrontation. 3) man kunde också – som blev resultatet – säga ja till supportrarnas lösning.

Jag tror att vi är många som först tyckte att det inte gick att hålla fast vid 1) och att när sedan 2) av väldigt goda skäl förkastades var 3) mycket bättre än både 1) och 2).

Har ni hört någon från polisen ens antyda att det var positivt att man övergav tvånget?

Väl är ett extraord som nästan alltid är onödigt i skrift, men här passar det utmärkt för att beskriva polisens inställning. Vi får VÄL köpa supportrarnas lösning, vi får VÄL ha förtroende för dem och vi får VÄL tro att det inte ska bli bråk. Fast om det inte blir lugnt ska ni i alla fall inte komma och säga att vi sa att det skulle bli det.

Det finns bråkmakare i supporterkretsar. Men det är inget skäl till att införa kollektiva bestraffningar och kränkande åtgärder. Det är polisens jobb att ingripa mot brott. Sköt det! Helst utan att kasta skit på dem som bara utövar sin medborgliga rättighet att titta på en fotbollsmatch och ta sig dit och hem hur man vill.

Det är säkert oerhört jobbigt att bevaka ett högriskderby, oavsett om det är HIF-MFF eller AIK-Djurgården. Ibland även riskfyllt. Men om inte polisen som har utbildningen, kompetensen och tvångsmedlen att sköta uppgiften ska utföra den, vem ska då göra det?

Kostnaden då? En miljon kronor för att genomföra en fotbollsmatch, är det rimligt? Nej.

Men vi lever i ett rättsamhälle och det måste få kosta att upprätthålla detta.

Att just fotbollens kostnader debatteras är mest ett tecken på ett slags förakt. Idrott – och fotboll – är alldeles för oviktigt för att pengarna ska få lov att gå dit…

Knappt någon har invändningar mot att det ibland är oerhört dyrt att se till att demonstrationer och torgmöten kan genomföras.

Så är det i en demokrati.

Men ska vi vara lite högtravande är det faktiskt så att när den ideella föreningen HIF arrangerar en match mot den ideella föreningen MFF utövar man sin mötesfrihet. Med samma grundlagsskydd som vilken demonstration som helst.

Det finns massor med saker som kostar i ett rättsamhälle.

Rättegångar till exempel. Oerhört dyra. Men alltid en kostnad värd att ta.

Samma debattörer som tyckte att det var hemskt att det gick åt massvis med pengar att bevaka matchen mellan MFF och HIF som avbröts har säkert inte ens tänkt tanken att det även kostade en rejäl summa att åtala och fälla huliganen som sprang in på planen. Det ena får kosta, men inte det andra. Men i själva verket är båda sakerna egentligen bara en del i den samlade kostnadssumman för att upprätthålla och försvara vårt rättssamhälle.

Fotbollen innebär heller inte bara kostnader för samhället.

Flera har redan uppmärksammat det på twitter och lite varstans. Men lika bra att ta det här också:

Bara i moms på de sålda biljetterna i matchen HIF-MFF drar staten in runt 250 000 kronor.

Förra året såg över 1,7 miljoner åskådare allsvensk fotboll. Ett snittpris på 200 kronor per biljett (lågt räknat) ger 340 miljoner kronor. 6 procent moms på det ger över 20 miljoner i skatteintäkter till staten. När hörde ni senast en politiker nämna det?

 

Det kan bli Häcken högst

Vi är många som varit rätt sent ute, men det är dags att säga det nu:

BK Häcken kan mycket väl snuva Malmö FF – och AIK och Elfsborg – på guldet.

Jag blev väldigt imponerad av BK Häckens 3-0-seger över Djurgården. Och jag har svängt.

Tidigare när jag sett Häcken och imponerats har ändå baktanken att det är ju lilla Häcken och ett sånt lag vinner inte allsvenskan funnits där. Men steg för steg har i alla fall jag fått anpassa mig. Sanningen är att det kan Hisingslaget mycket väl göra.

Offensiven är grym. 53 gjorda mål på 22 matcher säger det mesta, laget som gjort näst flest (Åtvidaberg) har 40. MFF och Elfsborg har 37. AIK har orkat med 30.

Omställningspelet går i raketfart med precision, Häcken vågar som kanske inget annat lag i allsvenskan passa bollen till markerad spelare och utnyttja fördelarna det ger och man gjorde ett klipp när Oscar Lewicki gick till Häcken istället för MFF när han återvände från Bayern München.

Jag är väl medveten om att det var Oscar Lewicki och hans familj som valde bort Malmö FF. Vet också att han var sur på MFF och MFF var det på honom när han lämnade. Frågan jag tycker att man kan ställa är om Malmö FF under tiden Oscar var i München gjorde något för att lappa ihop förhållandet så att man skulle ligga hyfsat till den dagen han valde att återvända?

För facit blev att MFF inte var i närheten av att ligga bra till. Tvärtom. Om jag förstått det hela rätt fick Malmö FF inte ens reda på att han skulle komma tillbaka till Sverige förrän han redan var klar för Häcken.

Att Oscar Lewicki håller hög klass har han visat många gånger i år. En gång till när han mot Djurgården tidigt fick ta klivet ner som nödlösning på mittbackspositionen och löste det perfekt.

Men Lewicki är bara en av många förklaringar till att BK Häcken kan vara ett guldlag. Den främsta är kanske att klubben, ledarna och spelarna själva nu verkar tro på att chansen finns. Häcken har gått från att tänka vi kan vara bäst till att våga tänka vi är bäst. Och än har det inte synts något nervdaller alls.

Vill ni läsa mer om BK Häcken så har Robert Laul skrivit en väldigt intressant artikel efter Djurgårdsmatchen.

Jag tror fortfarande att Malmö FF vinner SM-guldet. Men det kan som sagt bli Häcken.

Och tittar man på prestationerna MFF gjort mot toppkonkurrenterna finns ett tydligt mönster. Även om allsvenskan inte är färdigspelad är Häcken det enda laget som kan få pluspoäng mot MFF.

Mot Elfsborg seger hemma, förlust borta.

Mot AIK seger hemma, ännu ej spelad bortamatch.

Mot Häcken oavgjort hemma, förlust borta.

Och tar man med femman Helsingborgs IF så har MFF vunnit hemmamatchen. På måndag spelas bortaderbyt.

Sedan kanske det inte är just en guldfest i sista omgången i matchen mellan GIF Sundsvall-BK Häcken alla ser fram emot. Med ett hemmalag som säkrat kontraktet och inte drar särskilt mycket folk i svinkylan mot ett borta- och guld-lag med 25 tillresta supportrar som jublar när kaptenen höjer bucklan. Men det är faktiskt inte BK Häckens fel!

 

 

Löjligt tät guldstrid väntar

Efter Malmö FF:s och BK Häckens segrar är guldstriden så tät att det nästan är löjligt.

Elfsborg leder med Häcken, AIK och MFF samtliga bara två poäng bakom.

Efter insatsen mot Åtvidabergs FF kan jag se en sak som talar för MFF, att man klarade att vinna utan att övertyga.

Det gör ett guldlag, och det gjorde MFF flera gånger 2004 och 2010 också, även om många nu säkert har glömt det.

Första halvleken var trög, initiativlös och Åtvidaberg var bättre. Andra halvleken satte MFF mer fart i presspelet – något Rikard Norling hyllade sina assistenter Daniel Andersson och Jörgen Pettersson för – det blev lite mer fart, något bättre spel, men Åtvidabergs FF var lika bra.

Ändå vann MFF och det är en styrka hur man än vrider och vänder på det.

För det är inte lätt att vinna i Åtvidaberg. Det har heller inte varit enkelt för MFF att vinna borta, varken på gräs eller konstgräs. Nu gjorde man det och med ett guld att jaga går det att bortse från att MFF egentligen inte förtjänade mer än oavgjort

Jämför med Elfsborg som fortsätter att inte kunna vinna på gräs, nu är det 414 dagar sedan man senast gjorde det.

MFF är inte bra borta, men ändå ramlar åtminstone en del poäng in.

Elfsborg toppar visserligen tabellen, men jag tror faktiskt att man redan kan räkna bort Boråslaget ur striden. Då är jag betydligt mer rädd för AIK och Häcken. De har en mer jämn prestationskurva på hög nivå.

Kom ihåg var ni läste det först – i alla fall om jag får rätt – men jag tror att Elfsborg blir fyra i sluttabellen.

Inför matchen ställde jag tre frågor, eller påpekade tre MFF-problem.

1) Det svaga bortaspelet och de få poängen där.

2) Att man för ofta misslyckats med att spela på Elfsborgs svaga resultat och ta in.

3) Svårigheten att ersätta Jimmy Durmaz och Mathias Ranégie.

Oavsett kvalitén på spelet är tre poäng ett bra svar på de två första frågorna.

När det gäller den tredje är det för tidigt att blåsa faran över. Eller rättare, de två spelarna går inte att ersätta. Man får göra så gott man kan och hoppas att summan av hela truppens spelare blir bra nog för serieseger även utan dem.

Tokelo Rantie är en riktigt vass anfallare, men kan aldrig bli lika viktig för ett lag vars spel inte fungerar som Ranégie var. Men Rantie har ändå snabbt blivit så betydelsefull att han inte får bli skadad.

Därför fanns risken att straffsituationen på en och samma gång räddade och sänkte MFF i guldstriden. Det beror på hur allvarlig skadan är. En axel ur led var beskedet direkt efter matchen och i så fall bör han vara tillbaka snabbt.

Pontus Jansson var nära att bryta matchen, men bet ihop. Det blev väldigt mycket värt eftersom mittbacksspelet var MFF:s stora styrka. Pontus var stabil och Filip Helander var sensationellt bra med tanke på hans ålder och speltid.

Jag gillade också Erik Fribergs tankar och slit på mitten.

Men bästa beskedet var att fyra spelare som riskerade att få sin tredje eller sjätte varning slapp det. Varken Pontus Jansson, Jiloan Hamad, Ricardinho eller Miiko Albornoz fick syna det gula kortet. Men Johan Dahlin åkte på sin andra varning och Erik Friberg sin femte. Det innebär att MFF nu går in i en period med fyra matcher på åtta dagar med sex spelare som blir avstängda nästa gång de varnas!

Dessutom börjar perioden med ett hett derby mot HIF där varningarna kan komma tätt.

Bra då att Dardan Rexhepi gjorde ett starkt inhopp. Han har varit på uppgång den senaste månaden. Skönt om han hittar självförtroendet och kvalitén när det drar ihop sig till slutstrid. Det måste fler bänkspelare göra. Och David Löfquist måste skaka loss rosten.

 

Viktig blev ännu viktigare

Malmö FF:s viktiga match mot Åtvidabergs FF blev plötsligt ännu mer betydelsefull.

Efter Elfsborgs förlust mot IFK Göteborg fick Malmö FF en ny chans att skapa närkontakt och efter AIK:s tre poäng i derbyt mot Djurgården framstår Solna-laget som ett ännu större hot i toppstriden.

MFF har tre problem:

1) Bortaspelet. Hittills i år har det inte varit bra nog för en guldkandidat. Samma sak förra året.

2) Ett par gånger nu har MFF haft möjligheten att ta in på Elfsborg utan att riktigt få till det.

3) Jimmy Durmaz och Mathias Ranégie har lämnat rejäla, ännu ej fyllda, luckor i startelvan.

I måndagskvällens match mot Åtvidaberg kan Malmö FF visa att alla tre problemen är på väg att åtgärdas. Med tre poäng vinner man borta, tar in på Elfsborg och med en bra insats av Tokelo Rantie och David Löfquist kommer en första antydan om att det går även utan Durmaz och Ranégie.

Jag är nämligen övertygad om att det blir spel från start för både Rantie och ”Lögen”.

Med Simon Thern skadad, och kvar hemma i Malmö, och Alex Nilsson ett osäkert kort på grund av smärtor i låret är det bäddat för David Löfquist.

En spelare som till skillnad från Thern och Nilsson är hemtam på positionen.

Rikard Norling skulle helst vilja avvakta ett tag till, men så tidigt som efter fredagsträningen – då det ännu inte var klart att Simon Thern var definitivt borta från spel – antydde han att omständigheterna kan bli sådana att man måste ta en genväg och sätta in nyförvärv innan de är inskolade. Det gjorde MFF med Rantie. Nu är det dags att göra det med Löfquist.

Jag skulle bli mycket förvånad om Malmö FF inte startar med följande elva: Johan Dahlin – Miiko Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander, Ricardinho – Jiloan Hamad, Erik Friberg, Wilton Figueiredo, David Löfquist – Tokelo Rantie, Daniel Larsson.

Den ska räcka till för att slå Åtvidabergs FF, även om det är ett mycket starkt lag hemma på Kopparvallen.

Träning på konstgräs på Mariedals IP i veckan, avfärd till Åtvidaberg på söndagen och träning på matcharenan på kvällen klockan 19.00 känns också som ett mycket bra upplägg i förarbetet.

Glöm heller inte att det inte bara är MFF som tappar spelare. Att Magnus Eriksson lämnade för Gent är ett lika stort avbräck för Åtvidaberg som MFF:s förlust av Ranégie. Eriksson är inte riktigt lika bra, men betydde lika mycket för sitt lag.

Efter Elfsborgs förlust på Gamla Nya Ullevi är det 413 dagar sedan Boråslaget vann på gräs.

Det är givetvis pinsamt. Om man gör en tabell med bara gräsmatcher i allsvenskan, som statistikexperterna på Infostrada gjort, ligger Elfsborg sist.

Det skulle vara ett stort underbetyg till allsvenskan om det gick att vinna SM-guld med ett sådant facit.

Det bortaspel MFF visat hittills ska heller inte räcka.

Bättring behövs, annars är det AIK eller BK Häcken som är de värdiga guldlagen!

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×