En domare ska inte missa

Malmö FF hade ingen bra dag i det klassiska storklubbsmötet mot IFK Norrköping.

Nästan allt som kunde gå snett gjorde det. MFF spelade inte bra, släppte in tre mål och fick klara sig utan Mathias Ranegie, något som märktes.

Och så var det mannen som höll i pipan.

Jag är ingen domarätare och tänker heller inte påstå att Michael Lerjéus ensam avgjorde matchen till IFK Norrköpings fördel. IFK Norrköping är ett duktigt lag med ett offensivt tänk och om man får anfaller man gärna med mycket folk. Med en spelare som Gunnar Heidar Thorvaldsson klarar man ofta också att utnyttja lägena.

Malmö FF gjorde heller ingen bra match. Därför känns det surt att konstatera att IFK Norrköping inte hade behövt hjälp av domaren – men fick den ändå.

Som en brasklapp i påståendet att jag inte är någon domarätare ska jag också ärligt slå fast att jag är en Michael Lerjéus-ätare.

Jag tycker att han är allsvenskans i särklass sämste domare. Det har jag gjort länge och jag vet att det finns många inte bara i Malmö FF utan även i andra klubbar som delar den uppfattningen. Det dras djupa suckar i omklädningsrummet bara man ser hans namn på match-line-upen.

MFF-målvakten Johan Dahlin fick först en rejäl tryckare vid 1-0-målet. Wilton Figueiredo försökte sedan rensa och sköt rakt på Norrköpingsanfallaren Thorvaldssons arm, som flaxade en bra bit utanför kroppen.

Man kan göra mål med händerna i fotboll om bollen går in via en spelare som gör sig skyldig till en icke bestraffningsbar hands. Men efter att ha sett situationen i repris på tv åtskilliga gånger känns det här som en klar hands.

Jag passade dessutom på att kasta ut frågan på twitter, hands eller inte? I stort sett alla svaren jag fick var entydiga. Visst var det hands.

Situation nummer två som blev avgörande kom sent i matchen. Strax innan IFK Norrköping gjorde 2-1 sköt Jiloan Hamad bollen i nät via Norrköpingsmålvakten Abbas Hassan. På plats, från en utsiktsposition på mitten av läktaren, reagerade jag inte. Därför tog jag hjälp av åtskilliga som sett situationen på tv.

Här fanns det ingen tvekan. Om handssituationen, och tacklingen mot Dahlin, kunde diskuteras var det här beslutet bara rakt av fel.

Domare ska ha rätt att göra misstag. Men i Lerjéus fall händer det för ofta att han och hans team hamnar i konstiga och omdiskuterade situationer.

Eftersom jag tycker vad jag tycker om Lerjéus kan han dessutom gott torka på sig även den assisterande domarens missar.

Jag köper heller inte snacket om att till exempel en anfallare som missar öppet mål kommer undan kritik, men en domare som gör ett misstag blir hängd.

Det är två helt olika saker!

En forward är på plan för att näta. Det innebär att han ibland måste chansa, och riskera att missa.

En domares uppgift är en helt annan. Han kan inte kompensera ett par feldomslut med ett antal korrekta.

Domaren är den ende på planen med den unika uppgiften att helt undvika misstag.

Om man inte ens fattar att domarna och spelarna har olika uppgifter på planen är det ju inte ens lönt att diskutera.

Spelarna har rätt att missa om de samtidigt gör så många bra saker att de platsar och bidrar till att avgöra matcher.

Domare ska INTE avgöra matcher och de har INTE rätt att missa. Att de sedan ibland gör det får man ta eftersom ingen är felfri. Men det är deras uppgift att så långt som möjligt försöka vara det.

 

Jag saknade ett ”pisse-mål”

Malmö FF lekte med faran när Syrianska besegrades med 2-0 hemma i Stadion-borgen.

Före paus var MFF fullständigt, närmast löjeväckande, överlägset. Efter vilan mattades man något, men MFF fortsatte att skapa chanser till ytterligare ett, två, tre, fyra, kanske fem mål till. Men de kom inte.

Länge var Wilton Figueiredos frisparksmål i den 20:e minuten matchens enda. Att 2-0 dröjde till den 90:e minuten var egentligen inte klokt. Men det gav ju Syrianska chansen att kvittera och hur underlägset ett lag ändå är kan det alltid hända.

Som tränaren Özcan Melkemichel utttryckte det: “vi fick en chans, kunde pillat in ett mål, det hade inte varit rättvist, men fotboll handlar ju inte om rättvisa”.

Den handlar om snyggt och bra spel, men framförallt om att vinna – och om effektivitet. Och i den detaljen brast MFF.

Det var ganska typiskt att båda målen var grymt snygga

Först Wiltons precisionsskott och sedan Jimmy Durmaz bomb.

Att Jimmy Durmaz bara gör snygga mål vet vi. Men MFF som helhet får inte ta efter den devisen.

Man måste ibland skicka in ett par ”pisse-mål” också. Mot Syrianska hade en strumprullare räckt för att döda matchen

Nu räckte inte 12-1 i avslut på mål och 23-4 totalt till för det. Plus givetvis ett massivt bollinnehav.

Jag träffade lokale och framgångsrike småklubbstränaren Richard Ohlqvist i pausen. Han tippade, lite på skämt, att MFF haft 83-17 i första halvlek. Det var att ta i. Fast det kändes så…

Dessutom är hörnorna fortfarande ett eget, oroväckande, kapitel.

Nu fick Malmö FF åtta, sju var ofarliga och närmast kom man när Mathias Ranegie nickade rakt på målvakten. Jag har inte gett upp, vet också att MFF stenhårt jobbar med frågan, men kommer ändå att fortsätta att tjata till dess att laget börjar näta på åtminstone en av 50.

Lite elakt kan man nu säga att bästa sättet att försvara sig mot Malmö FF är att ge laget hörnor. Då går tiden och ingen blir farlig.

Men nog med gnäll. Malmö FF var bra också!

Och väldigt mycket vassare än Syrianska, som trotrs allt har ett par duktiga spelare i laget.

Ivo Pekalski börjar trippa runt som i fornstora dagar, styra både spel och spelare och göra alla runt omkring sig bättre.

Wilton Figueiredo är en klasslirare när han vill och ännu mer när han är fysiskt mogen för 90 minuter. Det är han inte än.

Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz kommer dessutom i massvis med bra lägen. Jiloan borde gjort minst ett mål och Jimmy gjorde det.

Valet till bäste spelare föll dock på Miiko Albornoz och det har jag inget att invända mot. Han är en modern, offensiv, bollskicklig och modig ytterback och om någon tvekade om varför MFF värvade honom har det tvivlet väl försvunnit vid det här laget.

Och Daniel Andersson skjuter hela tiden framtiden på bänken framför sig.

Klacken hade också en bra dag. Stundtals var det ett massivt tryck.

Publiksiffran strax under 12 000 var också helt okej. Undrar om MFF kommer att bli det enda laget i allsvenskan som bara kommer att ha femsiffriga publiksiffror.

Speakerns besked att IFK Göteborg tagit ledningen med 2-0 berodde för resten på att han fått fel uppgifter från Canal plus.

Alternativen har ökat för Malmö FF

Efter två raka segrar för Malmö FF borde det blivit lättare att förutsäga startelvan. Glöm det!

I verkligheten har det blivit mycket svårare.

Och det är bra. MFF har en bred trupp.

Nu är den dessutom i princip rent skade- och sjukdomsbefriad. Klart att det ska utnyttjas – och påverka.

Mycket av det som hände i de två inledande svaga omgångarna och i de två senaste betydligt vassare matcherna har radikalt ökat konkurrensen på flera platser i laget.

Lägg till det lyckade draget att mot Djurgården sätta in Wilton Figueiredo bakom Mathias Ranegie och det finns även ett taktiskt val. Ska MFF göra avsteg från 4-4-2, och i så fall när?

Allt detta innebär att man förmodligen måste sitta i Stockholm eller rent allmänt bara vara expert på avstånd för att säga att man är säker – eller bara ganska säker – på startelvan i MFF.

Just nu är det snarast ett bevis på att man har hyfsad koll att våga erkänna att det på många platser inte alls är självklart vem Rikard Norling ska välja.

Och precis så vill MFF-tränaren ha det, och så ska det också vara i ett lag som satsar mot toppen i modern fotboll. En bred trupp ska utnyttjas, ibland är det som är bra mot Djurgården borta inte alls lika lämpligt mot Syrianska hemma.

Här är de viktigaste valen Rikard Norling har i laguttagningen mot Syrianska?

Ulrich Vinzents eller Miiko Albornoz?

Ulrich är mer van på högersidan och än så länge mer stabil i defensiven. Miiko har egenskaper som gör honom till ett mer offensivt hot, inte minst i samarbetet med de övriga spelarna, vilket bör vara viktigt mot Syrianska. Veckans träningar antydde Albornoz, och när 20-mannatrppen togs ut var Vinzents inte ens med. Lätt skadad efter Djurgården, men det hade blivit Miiko ändå.

Ivo Pekalski från start?

I full form är Pekalski unik i allsvenskan. Han känner sig redo, Norling säger att han vet det och jag tror att startelvecomebacken kommer nu. I så fall blir det spel med Simon Thern. Baserat på läget just idag. På lång sikt kan det lika gärna bli med Wilton Figueiredo eller med en Erik Friberg som hunnit vänja sig vid nyblivna pappa-rollen bredvid planen.

Tillbaka till 4-4-2 med Daniel Larsson eller köra på varianten med en slags 4-4-1-1-version av 4-4-2 med Wilton?

Ska man ändra det som fungerade så bra mot Djurgården? Inte alls självklart, men jag tror det. Mot Syrianska hemma, där MFF på ett bastant vis ska föra spelet och skapa många chanser borde två renodlade forwards göra bäst nytta.

Innebär det att Daniel Larsson startar?

Troligen, men det innebär också att Wilton är tillbaka på bänken. Om man inte väljer att starta med Pekalski/Figueiredo på mitten. Och Alex Nilsson har varit rejält het de senaste veckorna. Alex är också ett alternativ

Förr eller senare kommer dessutom MFF att på nytt testa Filip Helander eller Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson. Det här kan vara rätt match. Eller så väntar man till efter EM.

Till slut satte Ranegie dit den

När Mathias Ranegie till slut hittade rätt och fixade segern till Malmö FF var det värdefullt på så många olika vis.

i sig var givetvis det viktigaste. Efter en trög start på allsvenskan är MFF nu på gång. Det topptippade laget börjar röra sig uppåt i tabellen och man visade att det går att spela bra på bortaplan också.

Att det blev tre poäng mot Djurgården var dessutom rättvist. Sett över 90 minuter var MFF det bästa laget i längst och flest perioder – Djurgården hade 20 minuter i början av andra halvlek – och chansmässigt hade MFF också ett övertag.

Sedan var det inte fel att 2011 års suveräne skyttekung äntligen fick näta igen. Det behövde han, och det behöver MFF också.

Jag kunde nästan höra suckarna när han brände chans på chans, fick en del påstötningar via twitter också. Strax före 3-2-målet skrev jag: “Ranegie börjar röra på sig. Om MFF vinner tror jag att han avgör”

Och det gjorde han, vaför jag naturligtvis inte kunde hålla mig från ett vad var det jag sa.

Men mer allvarligt så låg det, som klyschan säger, i luften. Det kändes i hela kroppen att det var Mathias Ranegie som skulle fortsätta att få i stort sett alla lägena. Han var stark och i stort sett ostoppbar för Djurgårdens försvar. En avslutare av Ranegies klass borde förr eller senare sätta dit bollen! Det gjorde han alltså, och nu tror jag att det kommer att rinna på.

Men visst, jag förstår alla kritikernas frustration. Och för att klarlägga. Mathias Ranegie har inte haft någon bra start i allsvenskan och detvar dåligt att bränna alla lägena före 3-2 på Stockholms stadion. Med bra spelare måste man dock ha tålamod. Gnälla? Rätt. Ändra? Fel.

Första 45 spelade MFF lysande.

Draget att sätta in Wilton Figueiredo istället för Daniel Larsson och i en mer tillbakadragen roll blev mycket lyckat. Bra gjort av Rikard Norling, som dragit helt rätt slutsatser av Häckens utdelning på tre mot två-överbelastningen i den förra bortamatchen mot Häcken. Att Simon Thern klev fram och visade just hur bra han har kapacitet att vara spädde på utdelningen.

Han, Wilton Figueiredo, Jiloan Hamad och Jimmt Durmaz sårade hela tiden Djurgårdens försvar och där bak var Daniel Andersson på nytt en rese. Lagom till den andra halvleken gjorde Djurgården sina motdrag, reste sig, hittade spelet och efter 1-2 hade MFF en riktigt tuff period.

Lika imponerande som insatsen i den första halvleken var det faktum att MFF klarade att ta tillbaka initiativet och avsluta matchen som det klart bästa laget!

Bytena blev perfekta. In med Ivo Pekalski och Daniel Larsson och tillbaka till grundspelet. Och när sedan Miiko Albornoz också kom in gjorde han en mycket positiv – lätt bortglömd – insats i offensiven.

Bra igen av Norling. Men man ska kanske utnyttja den breda truppen ännu mer. Om Pekalski, Larsson kommit in redan minut 46 hade DIF blivit överraskat igen.

Och nu när det lossnat för Mathias Ranegie, och den nollan är spräckt. Kan vi få se ett MFF-mål på hörna också?

Fick Rydström nån korv?

En fluga gör ingen sommar. Men efter 0-5 mot Häcken vete tusan om inte solen bröt fram över favorittippade Malmö FF.

Det här var ingen seger som går att leva på mer än ett par dagar.

Det var dock en väldigt viktig trepoängare.

Egentligen kan man sammanfatta att det var ett viktigt mål Daniel Larsson gjorde till 1-0, en viktig seger MFF tog och ett viktigt besked som gavs när Ivo Pekalski kom in och höjde klassen på spelet i den andra halvleken.

Efter 243 minuters allsvensk måltorka blev det förlösande att få spräcka nollan. För Daniel Larsson speciellt, men även för MFF:s anfallspar som kollektiv. Och för Jörgen Pettersson! Annars hade skitsnacket om att MFF:s grepp att anställa en särskild anfallstränare inte gett särskilt stort resultat snabbt kommit igång.

Efter 0-0 mot Gefle IF och en fortfarande pinsam – glöm inte det – förlust mot BK Häcken var det också oerhört betydelsefullt att ta en seger och komma upp i fyra poäng. Därmed har faktiskt MFF tagit fler eller lika många som alla de övriga tippade topplagen.

Att Ivo Pekalski är en duktig och värdefull spelare för ett lag som jagar SM-guld vet alla redan efter säsongen 2010. Nu kom en färsk påminnelse om det.

Därmed har Malmö FF nu exakt den situation som alla hoppats på med många bra spelare att välja mellan på mitten och en möjlighet att förändra en matchbild genom att byta mellan dem. Att Wilton Figueiredo också är med i leken visades av att han var ytterst nära att bli inbytt innan målen och Kalmars dipp ur matchen gjorde den förändringen meningslös.

Nu kommer många att skrika på Ivo Pekalski från start på måndag mot Djurgården.

Tyvärr utan att ta hänsyn till att det är just den ivern som satte honom i situationen att under lång tid mest få kämpa i rehabstugan. Ivo Pekalski känns ännu inte färdig för 90 minuter

Och de övriga spelarna i urvalet är inte kassa. Simon Thern fick ett spelmässigt lyft bredvid Ivo i den andra halvleken. Nästa gång är det kanske Erik Friberg som får det när Wilton Figueiredo kommer in.

Men matchen mot Kalmar FF handlade inte bara om poäng och målmässig förlösning. Den fick dessutom en dos av artisteri i den högre skolan när Jimmy Durmaz satte dit 2-0!

Jimmy gör bara snygga mål heter det. Jo, fast så snyggt som detta är det frågan om något av hans tidigare varit. Hans sätt att få hela Kalmar FF-försvaret, inklusive Henrik Rydström, att gå och köpa korv var fantastiskt, en fenomenal prestation.

Om det varit ifjor hade jag skrivit att det var extra taskigt att skicka Kalmarspelarna upp i korvkön med tanke på servicen för åskådarna på Swedbank stadion. Då hade de ju antingen fått vänta väldigt länge på korven eller fått reda på att den var slut. I år ska servicen vara bättre. Tänkte fråga Rydström och company om den var det, men det var inte läge…

Lite humor bjöds det också på mot slutet av matchen. När Rydström blev utbytt visades precis hur ovant Kalmar FF – och Rydström själv – är vid den situationen. Han glömde nämligen att lämna över lagkaptensbindeln och Kalmar FF spelade därför de sista 20 minuterna utan lagkapten!

Höll på att glömma Daniel Andersson. Gör aldrig det. Nuff said!

Vad är egentligen att ändra?

Efter ett bakslag som det MFF fick mot Häcken uppstår alltid frågan:

Ska man ändra i laget eller köra vidare på det man trodde på?

Jag är ganska övertygad om att det bara blir en ändring på fredag mot Kalmar FF. Daniel Andersson går in i backlinjen istället för Filip Helander.

Och då kan man lyfta frågan om ändra eller inte ändra till en högre, närmast filosofisk, nivå. Hur definierar man egentligen ändra i laget?

Frågar ni mig tycker jag att en återinsättning av Daniel Andersson i backlinjen inte är att ändra alls. Hur jag motiverar det?

Att Daniel Andersson fortfarande platsar när han är frisk tvivlar väl ingen på.

Hela tiden har det sagts att Daniel visserligen från och med i år är assisterande tränare, men han är spelande assisterande tränare och går in på planen när det behövs.

Daniel spelade i premiären mot Gefle, han gjorde det dessutom i genrepet mot Häcken och han behövs.

Det som hände mot BK Häcken var att MFF ville ge unge Filip Helander möjligheten att efter en bra försäsong visa att han kunde klara uppgiften. På sikt är det nämligen Pontus Jansson, Filip Helander och Jasmin Sudic som är framtiden – och bäst. Målsättningen är att så fort som möjligt ge dem chansen att visa det. Det var givetvis tanken bakom att sätta in Filip. Om det lyckats hade alla hyllat Rikard Norling (och Daniel Andersson) för beslutet.

Nu blev det fel och Häcken utnyttjade det till max. Det var varken Filips eller Pontus fel utan hela lagets.

Sätter man in Daniel Andersson nu – och det gör man – håller man en konsekvent linje, både i att den bästa backlinjen ska spela och att så fort som möjligt ska Daniel inte ingå i den.

Pratade för övrigt lite med Daniel efter onsdagens träning. Han poängterade hur hemskt det var att stå utanför planen och se det som hände. Vill heller inte undanhålla er hans kommentar om vad som hade inträffat om han spelat och det burit iväg mot 0-5:

– Då hade jag inte varit med i 90 minuter!

Med andra ord, då hade han blivit så frustrerad att det slutat med ett rött kort.

Och just där ligger en del av skillnaden mellan en plus 30-kapten som honom och majoriteten av de unga spelarna.

Ibland är det viktigt att markera att man är för stolt för att acceptera vilken skit som helst. Därför var 0-5 i baken förmodligen en väldigt viktig erfarenhet att ta med sig för spelarna. Det sved förhoppningsvis så hårt att man ALDRIG vill vara med om det igen.

Daniel Andersson har aldrig förlorat på det viset, men bara tanken skrämmer honom och om han varit på planen hade det märkts. Nu försvann MFF istället efter 0-4 i början av den andra halvleken in i handlingsförlamning och en önskan att pinan skulle ta slut.

I fotboll, och på många andra ställen, ska man inte underskatta betydelsen av det man kan kalla kulturbärare.

Paul Scholes comeback i Man United handlar om det. En rutinerad spelare med ryggrad och hjärta i klubben som kan gå in och visa vad som gäller, både i omklädningsrummet och på planen.

Just nu har Malmö FF inte så många spelare som hunnit växa in i rollen som kulturbärare. Det kommer, men än så länge gör Daniel mest nytta på planen och då ska han vara där.

Från och med i lördags har MFF dessutom förhoppningsvis en hel hög spelare som är villiga att se till att det dröjer minst tio år till innan man torskar med fem mål i allsvenskan. Nu vet de nämligen hur jäkligt det känns efteråt.

Och bryr sig verkligen. Och om det eventuellt finns någon som inte gör det ska han inte spela i MFF…

 

En pina som kan bli en nyttig läxa

Det var inte Häcken som producerade skit på Rambergsvallen.

Det var Malmö FF. I elefantstorlek. Utan uppehåll.

En lite mer mogen analys? Visst, men jag kunde faktiskt inte låta bli. Inte efter svidande 0-5, ett resultat som det alltid bör gå många, många år mellan i MFF-historiken.

Låt det för det första vara sagt: BK Häcken var bra. Hisingslaget vann matchen av egen kraft och fortsätter man det här spelet är man inte bara bäst i sin egen lilla region utan i hela Göteborg. Och kanske i hela allsvenskan.

Men Malmö FF, och alla som följer laget på nära håll, fick också en nyttig läxa. Malmölaget är inte färdigbyggt, och definitivt inte utan Daniel Andersson.

Mindre än en timme efter slutsignalen känns det som det finns två alternativ:

1) Såga MFF generellt och då även lagets ambitioner att vara med i tätstriden och ta SM-guld.

2) Såga insatsen i just den här matchen och aldrig, aldrig glömma bort de lärdomar som fanns att dra från den.

Jag tänker inte agera populist och välja alternativ 1. Det finns potential till något riktigt bra i MFF-truppen.

När man reser sig ur det här kan man troligen till och med göra det starkare. Men det kommer att ta längre tid och bli svårare att bygga guldfundamentet än jag först trodde.

Häcken gjorde framförallt två saker. Man satsade centralt med tre mot två och när man fick höra att Daniel Andersson inte skulle vara med kom Peter Gerhardsson med nya direktiv.

Efter matchen erkände Häckentränaren att när beskedet att MFF satsade på Pontus Jansson och Filip Helander istället för Pontus Jansson och Daniel Andersson gav han order om att man skulle pressa mycket hårdare mot Malmö FF:s mittförsvar.

Och misstagen kom. 1-0 i den femte och 2-0 i den 23:e minuten var ett resultat av två rejäla tavlor av Pontus Jansson. De värsta sedan han fick förtroendet i MFF-backlinjen tyckte han själv.

Det satte agendan. Mitt mellan målen brände Daniel Larsson en straff. Alla straffar som inte går i mål är dåliga, straffskott som går över är usla. När sedan försvaret stod och tittade när Häcken fick göra 3-0 strax före paus och 4-0 kom alldeles efter pausvilan, när MFF snackat sig samman och skulle gå ut med ny kraft, blev resten av matchen bara en enda lång himmelsblå pina.

Jag skrev innan matchen att jag tyckte att Daniel Andersson borde spela. Det tycker jag egentligen fortfarande. Om man vill ha resultat på kort sikt. I ett lite längre perspektiv måste dock MFF nog lära sig att klara sig utan honom.

Då får man stå ut med att det svider lite – eller som mot Häcken mycket – i processen. Pontus Jansson är bra, men ännu inte mogen att ta hela ansvaret. Samma sak hände egentligen mot Elfsborg i Borås i våras då han också spelade med Filip Helander, men då blev missarna inte lika grova eller ödesdigra.

Glöm heller inte att det är hela laget som försvarar – och i MFF:s fall inte gör några mål!

Det finns dessutom en sak som Daniel Andersson OCH Jasmin Sudic är bättre på än Daniel Andersson. På fasta situationer framåt är de vassare vapen. På sikt – och efter idag känns det som om det kan bli på en skrämmande lång sådan – är det nog nödvändigt. Ja, jag vet, det var ett långsökt försök att hitta något positivt, men jag försökte i alla fall.

Att Rikard Norling, och laget gick bort till klacken efter matchen, för att visa att man led MED dem var också en bra sak.

Till alla Häckensupportrar, och alla som nu gärna vill låtsas att ni är det, som vill håna oss som tippat Malmö FF som SM-guldvinnare vill jag också gärna påpeka en sak:

Kom ihåg att ni har en tränare som också gjort det!!!

Jag tror fortfarande att han kan få rätt och det gäller även när han la till att BK Häcken faktiskt också är ett lag som kan göra det.

 

Ingen anledning att ändra

Efter bara 0-0 i premiären mot ett försvarsinriktat Gefle IF suckades det en hel del på Swedbank stadion.

Det diskuterades också givetvis och redan då började många prata om att MFF-tränaren Rikard Norling borde ändra i laget.

De mest frekventa förslagen:

Wilton Figueiredos finlir och crossbollar behövs på mitten. Simon Thern får vänta lite till.

Mathas Ranegie och Daniel Larsson, särskilt Daniel, kom ingenstans i försvarsgröten. Dags att testa med någon annan.

Jag tycker inte det, inte i något av fallen. Det finns ingen anledning att ändra. Dels anser jag inte att det är motiverat, dels tror jag inte att det behövs, men framförallt skulle det sända fel signaler.

MFF har haft en försäsong då man trimmat ihop ett lag som sett riktigt vasst och lovande ut.

Om man får någon slags panik, eller börjar fundera för mycket, bara för att det kommer ett tillfälligt bakslag hamnar man bara fel.

Jag tror att vi som sett många träningar och matcher vintern och våren 2012 är ganska överens om att Erik Friberg och Simon Thern var det centrala mittfältsparet som växte fram som förstavalet. Så är det fortfarande.

Det är heller inte precis någon nyhet att Daniel Larsson får svårt mot lag som backar och tätar så mycket som Gefle IF. Ytorna försvinner för honom. Mot BK Häcken blir det en helt annan match.

Felet mot Gefle var snarare att tålamodet försvann. Om Malmö FF spelat som laget gjorde de första 30 minuterna även i den andra halvleken hade Gefle inte haft en chans att stå emot.

Jag tror inte att MFF ändrar i laget mot Häcken, och i så fall gör man helt rätt.

Ska man in och tafsa är det i så fall i försvaret det ska göras. Det kan låta helt ologiskt eftersom det var den lagdelen som fungerade perfekt i premiären. Gefles normalt så vassa omställningsspel kom helt bort.

Men när ytorna blir så mycket större i offensiven kan det finnas en poäng i att byta ut Ulrich Vinzents mot Miiko Albornoz. Det skulle dessutom vara en förändring som är betydligt mer i takt med försäsongen. Då har ju Miiko spelat betydligt mer än gammeldansken. Ulrich Vinzents har många kvaliteter och är svårslagen defensivt, men vill man ha en ytterback som kommer med upp och slår den sista passningen eller till och med gör mål är Miiko Albornoz att föredra.

Det snackades mycket om att matchbilden mot Gefle ändrats om domaren bättre uppmärksammat straffsituationen. Men samma sak gäller Vinzents härliga skottläge i den andra halvleken. Då borde han satt dit 1-0.

Valet Vinzents/Albornoz är dock mest kosmetika och inget som avgör. Jag tror det blir Ulrich.

………

 

Kul för resten att BK Häcken vågar vara kaxiga, hetsa lite och prata om Malmö FF som sitt farmarlag. Synd bara att man inte tänkte färdigt. Det är väl laget som tappar sina bästa spelare till ett annat som är farmarlaget, eller?

Tänkte man med ——?

…..

Fasta situationer fortsätter jag gärna att tjata om.

Titta på Åtvidabergs FF. Malmö FF, och många andra lag, har mycket att lära sig av Åtvid i den biten.

 

 

Lite gott och blandat

Ett litet uppsamlingsheat med blandade intryck. Kan det vara något?

För det första det många redan påpekat:

Guldåret 2004: Premiärmatchen Hammarby-Malmö FF 0-0

Guldåret 2010: Premiärmatchen Gais-Malmö FF 0-0

Premiärmatchen 2012: Malmö FF-Gefle 0-0

För dem som har anlag för skrock och har en tro på att historien brukar upprepa sig var det kanske lika bra att Malmö FF tappade tålamodet och inte kunde fullfölja första halvlekens spel mot Gefle. Då hade det blivit seger.

Själv tycker jag att det ALLTID är bättre att vinna än att inte göra det.

……………

 

Såg andra halvlek av MFF:s U21:s match mot Lunds BK och blev imponerad. 3-0 mot ett division 1-lag som mycket väl kan vinna serien i år är starkt.

Men så var det också ett vasst lag MFF ställde upp med. I startelvan tillhörde alla utom Nikola Zivanovic seniortruppen, och det var Nikola som gjorde 1-0. Mer om matchen kan ni läsa här.

Under försäsongen har Lunds BK bland annat spelat oavgjort med mersmak mot Trelleborgs FF, pressat Landskrona Bois och besegrat både LB07 och Kristianstads FF. Därför var tränaren Nils-Erik ”Nisse Bagare” Persson rejält besviken när jag pratade med honom efter matchen. Men jag tror inte att 3-0 bara berodde på att LBK underpresterade och att spelarna hade för stor respekt. Malmö FF var bra.

Det tyckte Nisse Bagare också, men han var av naturliga skäl mer bekymrad över sitt eget lags spel än entusiastisk över MFF:s.

Mest glädjande i MFF: att Jasmin Sudic spelade 90 minuter och gjorde det bra. Och att träningsmatcher mot starka lag – i normala fall är Lunds BK det – ger mer än den vanliga U21-serielunken. Förhoppningsvis kan MFF lägga in betydligt fler sådana under säsongen. Då får man möta samspelta A-lag vars spelare ser en rejäl prestige i att möta just Malmö FF. Det blev en hel del tuffa närkamper i den andra halvleken, betydligt fler än i U21-serien. I år har ju dessutom flera klubbar valt att inte vara med i U21.

……………..

 

16 632 åskådare blev 17 102 när Malmö FF hade räknat alla insläppen och scanningarna från Gefle IF-matchen.

En bra publiksiffra blev alltså ännu bättre.

…………..

Det blev lite liv när Pontus Jansson dels kritiserade domarens beslut att inte döma straff för hands, dels sågade Gefles spel.

– Jag slutar hellre med fotbollen än spelar i Gefle.

Själv tyckte jag att det var en fisk fläkt med:

1) en spelare som vågar säga vad han tycker, och stå för det.

2) en spelare som visar lite av den gamla MFF-tjurigheten efter förlorade poäng.

Det var lite Bosse & Krister över Pontus Gefle-sågning, om ni förstår vad jag menar.

 

 

Inga tröstnappar för Malmö FF

Efter tio besök har Gefle IF ännu aldrig vunnit en allsvensk match mot MFF i Malmö.

Laget har heller aldrig vunnit en allsvensk premiär.

Men det var en klen tröst för de över 16 000 på läktarna den kyliga allsvenska premiärkvällen.

Mållöst 0-0 är inte godkänt.

Det går att hitta fler tröstnappar.

Att IFK Göteborg och Helsingborgs IF förlorade innebar ju att Malmö FF i själva verket ”tjänade” en poäng mot två tilltänkta guldkonkurrenter. Dessutom blev det 0-0 på Swedbank stadion mot Gefle även förra året.

Det hjälper inte.

0-0 är lik förbannat inte godkänt.

Särskilt inte av ett lag som gjorde sju mål på de två sista försäsongsmatcherna och verkade ha hittat en ny och sylvass skärpa. En måleffektivitet framfödd av nye anfallstränaren Jörgen Pettersson.

Jag såg en storbildsskärmsbild av Jörgen. Då gestikulerade han vilt. Troligen för att avsluten inte alls höll den kvalitet som kommer att behövas längre fram

Visst går det att hävda att det är supersvårt att spela mot ett lag som Gefle IF som hela tiden har åtta man på rätt sida och är ruggigt effektivt på det man gör.

Visst går det att tro att om Ricardinhos svepande superskott gått i mål istället för i stolpen så hade det blivit 1-0 och allting hade lossnat. Eller att någon av alla nästan-situationerna kunde gått hela vägen. Små marginaler kallas det på klassisk fotbollsrotvälska.

Men Malmö FF är i år så bra, så tempostarkt och så kvickt i passningsspelet att man borde ha kunnat lösa den tillknäppta och låsta Gefleboxen utan att lita till marginaler.

Det brådskar dessutom att vässa spelet på de fasta situationerna. Hörnor och inläggsfrisparkar duggar tätt när man möter lag som Gefle. Om MFF blir effektivare på den biten kan man dra bättre nytta av alla fasta som automatiskt uppstår när man ligger på så hårt som laget gjorde mot Gefle.

Det finns hopp. Erik Fribergs hörnor kan ge något och så få starka huvudspelare har inte MFF att det inte borde gå att utnyttja dem. Jag vet att Malmö FF är medvetet om problemet och jobbar hårt på att bli effektivare på fasta situationer. Mål på sådana är exakt lika mycket värda som andra.

I premiären fick Malmö FF nio hörnor och minst tre inläggsfrisparkar – om jag räknade rätt i hastigheten – utan att komma närmare än att pricka spelaren som stod vid stolpen. Det var lika illa att inte göra mål på alla de chanserna som att inte göra mål i det öppna spelet.

Men allt var inte pest och kolera.

Pontus Jansson och Daniel Andersson spelade hur stabilt, elegant och säkert som helst i mittförsvaret. Pontus bygger vidare på en fantastisk fjorårssäsong och Daniel är för bra för att sitta på bänken och se andra försöka ersätta honom. Och Gefle kom faktiskt ingenstans i sina omställningar.

Att hålla ordning bakåt är också en styrka – och det klarade MFF riktigt bra…

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×