Till salu-skylten är uppe på Wilton

Vill börja med att säga två saker för att undvika missförstånd:

1) När Wilton Figueiredo varit som bäst har han hållit mycket hög klass och MFF har ibland haft stor nytta av honom. Inte minst guldåret 2010.

2) Familjen är viktig. Det behöver man inte ens ha någon för att förstå.

Med det sagt kan jag bara dra en slutsats av Nicolinn Nilssons utmärkta intervju med honom i dagens Sydsvenskan:

Om han spelar i Malmö FF nästa år är det enbart för att man inte hittat rätt köpare. Eller misslyckats i förhandlingarna om att låta honom själv eller någon annan lösa loss honom från kontraktsåret som återstår.

Innan var han inofficiellt till salu.

Nu satte han själv upp en gigantisk till salu-skylt över hela bröstet.

Jag har alltid haft en väldigt enkel princip när det gäller spelare i MFF. Vill man inte spela där är det ingen bra idé att göra det.

Läser man intervjun noga tycker jag också att det framgår något som de flesta som kommenterat den missat. Det är inte bara så att Wilton inte vill spela fotboll skild från sin familj och längtar hem till Brasilien. Så har det varit i perioder förr och han har ändå klarat att prestera, åtminstone ibland. Det nya är att han inte verkar gilla att spela fotboll – överhuvudtaget! Han säger att han inte njuter av fotbollen, att hans pappa pressat honom att göra det för att kunna bygga ett hus och att han inte vill att sonen Miguel ska blir fotbollsspelare för att det är ett tufft jobb där man måste offra sig.

Vad är det för perspektiv på livet?

Massor med människor drömmer om att göra det han fått chansen till, spela fotboll på heltid, tjäna massor med pengar och efter ett tag kunna dra sig tillbaka och njuta av tillvaron. Men vad vet jag. Det har säkert varit väldigt mycket jobbigare att träna fotboll än att paketera fisk på ICA, rensa avlopp eller vara arbetslös och inte kunna lägga undan en spänn…

Jag vägrar att tro att Wilton haft den inställningen hela karriären.

Att fotbollen för honom mest varit ett sätt att lägga pengar på hög och att anledningen till att han nu inte omedelbart slutar mest är att han är för snål för att göra det. Pengahögen är inte tillräcklig hög.

Därför unnar jag både honom och MFF ett bättre slut än att höra en gnällvals ringa i allas huvuden.

Det finns bara ett par rimliga alternativ:

1) Wilton och hans agent går in och betalar några miljoner kronor för att lösa kontraktet i förtid.

2) En av de åtta klubbarna i Brasilien  som han påstår är intresserade köper loss honom.

3) Wilton biter ihop, återvänder till Malmö – med familjen – och spelar kontraktsåret 2012.

Att han är så extremt öppen i intervjun väljer jag att tolka på två sätt. Han är en känslomänniska som ärligt talar om hur han upplever situationen just den här veckan, och att han gärna ser till att öka chanserna att det blir alternativ 1 eller 2 istället för 3. Wilton är ju inte precis den första spelaren i världshistorien som tar chansen att sätta press på en klubb han ska förhandla med.

 

 

Det är inte Robin Hood vi vill ha…

Karl-Erik Nilsson är storfavorit till uppdraget som ny ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Det kan sluta med en förskräckelse för alla som vill se starka storklubbar som kan hävda sig i Europa. I alla fall om man ska tro de uttalanden han nyligen gjorde i Sveriges radio P4. Och varför skulle man inte göra det? Hans prat om att lösningen på de mindre klubbarnas ekonomiska problem är att de stora och rikare måste bli bättre på att dela med sig är ju i själva verket tyvärr precis vad många av dem som avgör valet av ordförande vill höra. Karl-Erik Nilssons uttalande kom i samband med en diskussion om Ljungskiles – sjävförvållade – ekonomiska problem.

Hans ståndpunkt: – Man måste vara beredda att släppa till från de större klubbarna så att det kan bli gemensamma lösningar.

En slags Robin Hood-taktik som kanske passade i Karl-Erik Nilssons förra arbete som socialdemokratisk yrkespolitiker, men som går precis tvärtemot allt som elitklubbarna i SEF under lång tid stenhårt lobbat och jobbat med. Majoriteten som vill se framgångsrika svenska fotbolls-klubbar som klarar att konkurrera på internationell nivå är nämligen rörande överens om att de bästa istället måste få mer av resurserna. Det måste bättre än nu löna sig att vinna SM-guld, konsekvent placera sig högt upp i den allsvenska tabellen, synas mer än de övriga i tv, locka mycket publik och vara intressant för sponsorerna. De bästa ska belönas för att de är bäst! Inte straffas genom att tvingas dela med sig ännu mer till de som redan nu mest åker snålskjuts.

Tanken om en klubb i varje by är god och har varit grunden som byggt svensk fotboll. Men det innebär inte att det finns underlag för en elitklubb överallt. Det ställs allt större krav på arenorna, vilket kostar stora pengar. För att klara sig på hög nivå krävs dessutom dyra spelartrupper. Alla kan inte med lånade medel satsa långt över sin förmåga och sedan när den ekonomiska verkligheten hinner ifatt kallt räkna med att räddas av kollektivet. Ljungskile SK:s budget bestod till 64 procent av lönekostnader. Istället för att sitta och skrika på hjälp när konkursen närmade sig borde man kanske istället satsat lite mer försiktigt och nöjt sig med att spela på nivån man hade råd med?

Om Karl-Erik Nilsson fortsätter att tycka att stora och framgångsrika klubbar som Malmö FF, IFK Göteborg, AIK och även Helsingborgs IF som 2012 ska försöka ta sig vidare i Europa ska få ännu mindre av den gemensamma kakan för att stötta de mindre föreningarna lär det bli oundvikligt med en splittring i svensk fotboll.

SEF har cirka 280 miljoner från tv-pengar och sponsorsavtal att fördela mellan de 32 klubbarna i allsvenskan och superettan. Där finns numera en bred enighet om att de som vinner mest och syns ofta i tv ska ha mer än nu. Väljer SvFF en ordförande som populistiskt tycker tvärtom lär ännu fler kräva att SEF bryter sig loss och kör sitt eget race…

Jag tror att det var kloke Mattias Larsson på Kvällsposten som först tyckte det. I alla fall var han en av de första. Det Karl-Erik Nilsson sa i P4 är ett bra argument för att Mattias och de andra som tycker som han har rätt. Vandrar Karl-Erik Nilsson vidare på den väg han nu antytt att han vill gå lär han mer eller mindre tvinga fram en skilsmässa och/eller varaktig söndring mellan SEF och SvFF!

Kul också att i den här frågan har supportrarna till MFF och HIF, AIK och Djurgården samt IFK Göteborg och Gais mycket mer gemensamt än de förmodligen vill erkänna.

 

 

Det blev en Thern till jul

Visst blev det en lillejulafton-affär i år också.

Att Simon Thern fanns innanför papperet i paketet visste de flesta. Men eftersom inget är klart förrän det är klart var det säkert många som drog en suck av lättnad.

Nu är den 19-årige talangen med det massiva Malmö-påbret – legendaren Jonas givetvis, men glöm inte att farfar Bo Thern hade en lång och helt okej karriär i Malmö BI – klar för tre år.

Intressant för resten att de flesta, inklusive jag, missat att kontraktet med HIF visserligen var skrivet till den siste mars, men att han var låst för spel till augusti om inte klubbarna kunnat komma överens.

Övergångsfönstret stänger siste mars. Eftersom kontraktet var skrivet till den siste hade han visserligen varit Bosman och fått träna med en ny svensk klubb 1 april, men för att få spela hade han fått vänta till nästa fönster öppnade i augusti.

Nu var det dock enbart ett hypotetiskt problem. För ambitionen har hela tiden varit att komma överens med HIF, göra rätt för sig och få Simon spelklar lagom till träningsupptakten den 17 januari. Nu är förhandlingarna mellan klubbarna slutförda, HIF har fått betalt och kontraktet börjar gälla den 2 januari.

Att det var förhandlingarna mellan HIF och MFF som drog ut lite på tiden är också bekräftat från MFF. Simon Thern och MFF har varit överens ett bra tag.

Det är dessutom dags att definitivt döda snacket om att anledningen till att Simon tog beslutet att byta klubb var att han tvunget ville spela central mittfältare. Han är övertygad om att det är den positionen han är bäst lämpad för, och vill göra allt han kan för att ta den. Men samtidigt är han helt och hållet medveten om att konkurrensen är tuff och inställd på att det är prestationerna som avgör. Om han behöver börja på en kant i Malmö FF gör han det.

I så fall följer han i pappas fotspår där också. Det var på kanten Jonas startade sin karriär i Malmö FF:s a-lag. Efterhand spelade han sig in i mitten och utvecklades till en av klubbens stora lirare.

Dit har Simon en bra bit kvar att gå, ett maratonlopp om han ska bli lika vass. Ni som brukar följa den här bloggen vet också att jag påpekat det förr. Jag skrev till exempel att i en jämförelse med eventuella etablerade nyförvärv som Wanderson och Tobias Grahn hamnar Simon Thern en bit efter. Den åsikten står jag fast vid.

Simon är 19 år och fortfarande en talang. Han är INTE lika bra som Wanderson och Grahn (när han var som bäst, en nivå han fortfarande ibland kan nå). Än. Det återstår också att bevisa att han är bättre, eller lika bra, som Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski. Eller Erik Friberg och Amin Nazari. För mig startar han en bit efter Wilton och Ivo och jämsides med Erik och Amin.

Men – och det är viktigt – utvecklingsmässigt finns det en potential som är högre än hos spelarna som lämnat, det vill säga Jeffrey Aubynn och Miljan Mutavdzic. I det perspektivet är det ett uppköp av MFF. Talangen finns där, möjligheten att ta en plats existerar och som jag också skrivit förr: om man heter Thern, vill spela i MFF och har talangen är det självklart att man ska få chansen att göra det.

Han utklassar dessutom en annan lillejulaftonaffär. Daniel Theorin presenterades också den 23 december. Den klappen fick Malmö FF och fansen inte så stor nytta av.

Bästa lillejulaftonaffären genom tiderna? Finns bara ett svar. Afonso Alves.

Och på tal om Tobias Grahn så har han också varit inblandad i en 23 december-övergång. Det var på lillejulafton Malmö FF sålde honom till AGF i Danmark…

…………………………………………

17 januari blir en heldag för MFF-medlemmarna.

Först säsongsstart med öppen träning i Kombihallen. Troligen lika välbesökt som alltid.

Sedan, nästan direkt efter, medlemsmöte i restaurang 1910. Med en summering av 2011 års säsong och framåtblick på nästa.

Eftersom sista matchen i år var den 15 december tyckte MFF att det inte var läge att ha mötet innan dess och heller inte före jul. Därför tände man på idén att ha både första öppna träningen och medlemsmötet den 17 januari.

Något att se fram emot i vintermörkret…

 

Tre i topp i Malmö FF

Ytterligare ett par korta reflektioner från matchen:

Tre i topp:

1) Johan Dahlin. Vilken insats. Chanslös vid målen, inte minst 1-0 när han hamnade på fel fot när bollen touchades. Annars var han suverän och gjorde ett par riktigt vassa räddningar i den andra halvleken. I den första behövde han inte göra det.

2) Daniel Andersson. Inte fan kan han sluta, nu. Upp på mitten och dominant direkt. I och för sig ingen överraskning för oss få utanför laget från Malmö – det var jag, Sydsvenskans Jan Gustavsson, Skånskans fotograf Claes Hall och Sven Liljegren – som såg matchen i Odense. Då vann han alla närkamper de 45 minuterna han spelade på mitten. Mot Austria Wien dominerade han pssningsspelet också. Kanske var det bara som mittback han tänkte sluta?

3) Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz. Bra dribblingar, fina initiativ och inga dumma bolltapp.

 

Fast jag har ju hela tiden hävdat att Daniel Andersson spelar ett par matcher 2012 också. Närmare 20 än noll.

För Jeffrey Aubynn och Miljan Mutavdzic var det dock definitivt sista matchen med gänget!

Jeff har varit en hjälpgumma modell luxe, inte minst mot slutet av guldåret 2010.

Miljan har varit ifrågasatt. Med all rätt. Men han har också varit lojal, ofta ganska nyttig och han ska också ha ett stort tack.

AZ Alkmaar fick 1-1 mot Metalist, med mersmak, och knep andraplatsen i gruppen. Bra, för AZ var bättre än Austria.

 

 

Godkänd europasäsong – trots allt

Det började i Torshavn den 19 juli och slutade den 15 december i Wien. Och just vin var det ett par gånger under resan, vatten också. Lite upp och ner med andra ord. Men Malmö FF samlade ändå ihop till ett klart godkänt betyg under Europa-äventyret 2011. Att det blev förlust mot Austria Wien i den mycket sena sista matchen för året tycker jag inte ger någon anledning att ändra det betyget. MFF höll nollan länge och var det bästa laget i den första halvleken. Sedan syntes det att avancemangjagande Austria hade mer att kämpa för och att unga MFF ännu inte är helt redo.

Godkänt alltså! Egentligen räcker det att peka på en enda sak. MFF spelade i alla fall i Europa league. Det gjorde inte de övriga svenska lagen. De åkte ut innan det blev allvar. Allt var inte bra, långt därifrån. Ett par matcher var till och med direkt pinsamma. Då tänker jag förstås främst på de tre 1-4-förlusterna. 1-4 i Zagreb förstörde möjligheten att avancera till Champions league-gruppspelet. Agon Mehmeti gjorde ett värdefullt bortamål vars effekt förstördes när man tillät det kroatiska laget att inte bara vinna utan göra det med en alldeles för stor marginal. 1-4 i Alkmaar månaden senare visade att MFF fortfarande gjorde alldeles för många misstag, spelade alldeles för naivt och inte hade effektiviteten att göra mål de perioder då man själv klarade att skapa ett tryck mot motståndarmålet. De två förlusterna kom borta. 1-4-smällen mot Metalist kom hemma och trots att MFF fick spela med en man mer större delen av matchtiden. 1-2 hemma mot Austria Wien var också en bitter förlust. Dels för att Austria inte behövde spela bra för att vinna, dels för att MFF vann målchansstatistiken med 21-7 och visade en närmast löjlig ineffektivitet.

Tack och lov fanns det även ett par riktigt positiva matcher på MFF:s färd genom Champions league-kvalet och Europa league-gruppspelet 2011. Ett par var bra, två var fantastiska och ett minne för livet för dem som var på plats. Bäst av allt var Rangers FC i Glasgow den 26 juli. Malmö FF spelade ut det klassiska skotska laget både på planen och läktaren. Segern med 1-0 var fullt förtjänt och många av spelarna gjorde sina bästa insatser på hela säsongen, inte minst Wilton Figueiredo och Daniel Larsson. Lägg till att Daniel Andersson var en klippa i försvaret och att klacken sjöng och sjöng och sjöng. När jag lämnade pressläktaren passerade jag åtskilliga gamla och yngre uvar och funktionärer i Rangersmundering på vägen ner i skrivrummet. De log faktiskt, pekade bort mot supportrarna och tog upp en spontan applåd. Hemmasegern med 2-0 mot Dinamo Zagreb var också en fenomenal insats. Sista kvarten var det gång på gång bara millimetrar som stoppade MFF att avancera när hela Stadionpubliken hoppade och bar fram Pontus Jansson och de andra.

 

Till sist: Det måste vara ett skämt att Daniel Andersson ska sluta. Inte som han spelade nu…

 

 

 

 

 

Stora krav på centrala mittfältare

Det är nu man ska låtsas att man har järnkoll och vet allt om Erik Friberg.
Känner inte riktigt för det. Såg honom ett par gånger i BK Häcken, tyckte han var hyfsad och reagerade lite när han försvann till USA. Mer kan jag inte säga. Huvudsaken är att MFF vet mer.
Annars kan man väl sammanfatta värvningen av Erik Friberg som att även om den kom som en total överraskning hade jag i alla fall rätt när jag sa att vi inte skulle få rätt. Jag skrev något om att Silly season-spekulationerna mest var dimridåer. När allt klarnat skulle Malmö FF stå där och presentera en spelare som ingen nämnt, och de flesta glömt. Så blev det, och så var det även på Hasse Borgs och de tidigare tränarnas tid.
Minns Jonathan Johansson, Junior, Jari Litmanen med flera.
Malmö FF har länge gillat att knalla ut på stigar där ingen tror att de ska gå.

Men det finns ändå en klar skillnad. Förr nappade man gärna på namn och rutin.
Nu räcker inte det, istället finns det en konsekvent tanke att spelarna ska passa in i det sätt man valt att spela fotboll på och gärna vara på väg uppåt i karriären.
Det är ingen slump att det så ofta nämns ord som fart, passningsskicklighet, trygghet med boll, karaktär och offensivt tänk när nya spelare i MFF ska presenteras.
En av de absolut mest intressanta artiklarna om Malmö FF den senaste tiden har många missat. Den fanns att läsa i programbladet till sista hemmamatchen mot AZ Alkmaar. Per Welinder intervjuade Rikard Norling och bland mycket matnyttigt fanns MFF-tränarens tankar om mittfältarna. Han sa bland annat att ”centrala mittfältare ska kunna skifta roll mellan vem som är defensiv och offensiv. Det får inte bli förutsägbart. Sedan ska de vara passningsskickliga och kunna vända i alla riktningar. Kunna sätta sina yttermittfältare och sina forwards i spel.”

När jag idag pratade med Rikard Norling om förvärvet av Friberg spädde han på det här och tog upp saker som flexibilitet och kreativitet. Det ska bli svårare för motståndaren att veta vad MFF gör.
Sedan bjöd han på en klassisk Norlingare:
– Om vi inte kan göra si gör vi så, men det blir svårt om vi bara kan göra si.
För alla som växt upp med Malmö FF, och som följer modern fotboll, är det ju ingen överraskning att det är bra med spelförståelse om man ska vara en central mittfältare.
Plus att man ska ha kvickheten, tekniken och passningsskickligheten som krävs för att kunna göra det man begriper att man borde göra.
Miljan Mutavdzic var nyttig, men passade inte in i arbetsbeskrivningen för en mittmittfältare i MFF. Det gjorde inte Robert Åhman Persson heller, om ni minns honom. I hans fall känns det dock som att det föll på att han mycket väl begrep vad han borde göra, men inte var snabbfotad nog för att klara av det. Ibland led man med honom. Han såg öppningen, men innan han blev färdig att slå den fina passningen var det stängt.

 

Förr eller senare kommer Rosenberg

Nyligen fick jag frågan vilken som är min drömvärvning till Malmö FF.

Det tål att fundera på. Ett givet krav är ju att den ska vara möjlig att genomföra, inom en rimlig tidsperiod.

Därför är svaret Markus Rosenberg. Förr eller senare kommer han att avsluta karriären i MFF, om han får. Att han vill tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Han gillar MFF och följer intensivt lagets matcher och allt som händer i klubben. Att han är fostrad i den gör inte saken sämre. Dessutom är han bra, egentligen mycket bättre än många ger honom credit för.

Så bra faktiskt att han lär skriva ett kontrakt till utomlands innan han kommer hem om ett par år. Om man inte ger honom ett Wilton Figueiredo-kontrakt. Då kan han kanske lockas hem tidigare.

Och han har ännu inte fyllt 30 (född i september 1982)

Hur bra är han då?

I mitt tycke betydligt vassare än spelare som Marcus Berg, Rasmus Jönsson och John Guidetti!

Flera spelare som folk tjatar om i landslagssammanhang sitter på bänken i diverse ligor eller gör en massa mål i Holland, en liga där alla anfallare av någorlunda klass gör många mål eftersom spelet ser ut så.

Markus själv gjorde till exempel tolv första säsongen i Ajax. Sedan blev han utfrusen och omplacerad av tränaren och flyttade till Tyskland där han lyfte sig till en högre nivå.

Egentligen räcker det att peka på statistiken.

Han har nu spelat över 100 matcher i Bundesligan där han i snitt gör mål i var tredje match. Och när han lånades ut till Racing Santander gjorde han nio mål i La Liga.

Självklart skulle han gå in och ge allsvenskan ett lyft även om det dröjer till 2013…

 

MFF-slakt på jumbokollegorna

I de två senaste vänskapsmatcherna har MFF mött Europa league-lag, och vunnit hur bekvämt och enkelt som helst.
Först ställdes man mot irländska Shamrock Rovers, jumbo med noll poäng i en av Europa league-grupperna, hemma på Swedbank stadion. Det blev seger med 2-0 efter överlägset spel.
Nu åkte man till Odense och matchade mot OB, jumbo i en annan Europa league-grupp, fast med tre tagna poäng. Det blev seger med 3-0 och MFF var bättre i allt.
Eftersom Malmö FF också ligger sist i sin grupp är det uppenbarligen stor skillnad mellan jumbolagen i grupperna. Till MFF:s fördel.

Frågan är hur man ska tolka det? En förklaring är att Malmö FF faktiskt sugit åt från den faktabank av erfarenhet och lärdomar som någorlunda regelbundet spel ute i Europa ger. En annan är att MFF – i motsats mot vad många trodde från början – hade oturen att hamna i en riktigt svår grupp.
Jag är övertygad om att det ligger en rejäl dos sanning i båda förklaringarna. Dessutom får vi nu se ett resultat av vad som händer när laget äntligen slipper spela med samma frenesi som en amfetamindopad nyuppskruvad cymbalklapparapa. Under lång tid underlättade inte precis Svenska fotbollförbundet för MFF att prestera i det internationella cupspelet. Det var viktigare att pressa in så många matcher på så kort tid och vid så felaktiga tidpunkter som möjligt.
Nu kan MFF hitta tiden till att träna och läka skador. Att det, plus de andra faktorerna, gör skillnad är det inte bara överkörningarna av OB och Shamrock Rovers som antyder. Hemma mot AZ Alkmaar kom ju även den första poängen i årets Europa league-spel.
Mot Austria Wien på torsdag kommer nästa.

Kanske hittade Malmö FF även en nyckel till startelvan mot Austria Wien på trippen till Odense. Daniel Andersson kan fortfarande spela central mittfältare. När Miljan Mutavdzic blev magsjuk och de andra alternativen var antingen i Brasilien eller skadade satte Rikard Norling upp Daniel bredvid Jeffrey Aubynn.
Han kom direkt med mycket i spelet, rörde sig som om det var igår han senast spelade i den positionen och fick danskarna att fara omkring som pappersplan i en höststorm i närkamperna.
Samtidigt spelade Pontus Jansson och Markus Halsti hur stabilt som helst som mittbackar.
Intressant! Minst sagt.
Och jag tror fortfarande att de som förutsäger att Daniel Andersson nästan inte kommer att spela alls nästa år får fel. Jag tror att antalet matcher blir närmare 20 än noll.
MFF lät för övrigt hela truppen spela. Från startelvan Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Pontus Jansson, Markus Halsti, Ricardinho – Jiloan Hamad, Daniel Andersson, Jeffrey Aubynn Jimmy Durmaz – Alex Nilsson, Mathias Ranegie var det till slut bara Dahlin, Pontus Jansson och Ricardinho kvar, och den senare bytte position…

Inför den andra halvleken bytte MFF ut Jimmy Durmaz och Markus Halsti. In kom Tobias Malm och Miiko Albornoz. Malm tog positionen som vänsterback och Malm som vänster yttermittfältare. Ricardinho tog klivet upp som central mittfältare (!) och Daniel Andersson klev tillbaka till sin backplats bredvid Pontus.

Efter ytterligare en kvarts spel bytte MFF in Filip Stenström istället för Ulrich Vinzents, Dino Islamovic istället för Mathias Ranegie och Filip Helander istället för Daniel Andersson.

Nästa byte kom efter yterligare cirka en kvart. Simon Kroon och Kristoffer Jeppsson tog över Jiloan Hamads respektive Jeffrey Aubynns platser och strax före slut gick Alex Nilsson ut och ersattes av Tobias Lewicki.

Matchen spelades på en helt okej gräsplan på Dyrskueplatsen i Odense. Betydligt bättre än planerna Malmö FF just nu tränar på hemma i Malmö konstaterade Rikard Norling. Bakom gräsplanerna och den lilla läktaren låg för övrigt länga på länga på länga med båsbyggnader för allt från hästar och grisar till kor. En gång om året används platsen nämligen till djuruppvisningar/bedömningar. Annars står alla båsen tomma, men jag kan i alla fall intyga att de dög bra att gå in och pinka i. Fast det var svårt att välja vilket…

1-0 kom sedan mittbacken Pontus Jansson slagit ett inlägg som Jimmy Durmaz sköt in i målet.

2-0 gjorde Mathias Ranegie på straff sedan han själv blivit fälld. Utanför straffområdet tyckte danskarna, innanför menade ena assisterande domaren. Huvuddomaren var 40 meter från händelsen och hade ingen aning.

3-0 satte Jimmy Durmaz dit fem minuter före paus. Sedan kunde han som tvåmålsskytt och utbytt i lugn och ro följa resten av matchen från sidlinjen med en mössa med texten King på.

Andreas Johansson spelade i OB. Om jag ska vara helt ärlig märkte jag honom först efter matchen när han kom och hälsade på Rikard Norling.

 

Mer att leva upp till i MFF

Heter man Thern och är tillräckligt bra hör man hemma i Malmö FF.
Konstigare än så är det egentligen inte.
Men i Malmö FF har Simon Thern väldigt mycket mer att leva upp till än i Helsingborgs IF.
I HIF gick det att komma undan- och till och med roa vissa historielösa – med att snacka om pappa Chipsröven.
Bortsett från att det är lite för mycket go gubbe-Göteborgskt kalsongklipparstuk över sånt, så vet man ju i Malmö att det än så länge skiljer väldigt många nivåer mellan Jonas och Simon.
Simon Thern är lovande och har alla förutsättningar att bli riktigt bra. Men det är fortfarande så att Simon hittills under hela sin karriär inte har slagit fler geniala passningar än pappan hann med på ett par matcher.

Det här skriver jag inte för att vara taskig. Tvärtom. Varmt välkommen till Malmö, Simon. Du ska veta att ett val av MFF innebär att det kommer att sitta och stå väldigt många åskådare på Swedbank stadion som inget hellre önskar att det ska gå bra för just dig. Helt enkelt för att det kommer att värma lite extra i supportrarnas hjärtan att se sonen till en klubblegendar lyckas. Det får du på köpet vid en övergång, dessutom en extra dos tålamod i det svåra skiftet mellan lovande och etablerad.
Men du måste också veta att det kommer att jämföras hej vilt och ju längre tid det gått sedan Jonas Thern slutade desto mer han han växt i minnet hos dem som såg honom, kanske till och med några centimetrar högre än han faktiskt var.

Jag kan bara gå till mig själv. Jag har varit bofast på Stadion sedan 60-talet och bara sett två ännu bättre mittfältare än Jonas Thern; Bosse Larsson och Stefan Schwarz, och de enda som är riktigt nära är Lasse Granström och Robert Prytz. Men det är mest nostalgiskt känslopjunk. Om en spelare når den nivån nu försvinner han direkt till en större klubb i utlandet. Och fotbollen har utvecklats. Rejält!
Man ska inte ställa de kraven på Simon Thern, precis som man inte ska döma ut det som omöjligt. Talangen finns där, det känns dessutom som om viljan och självförtroendet fallit på plats.
Å ena sidan går det att säga att om han inte kunde konkurrera ut Ardian Gashi och May Mahlangu vad ska han då tillföra ett mittfält som har ambitionen att vara minst lika bra och vinna kampen om SM-guldet 2012?
Å andra sidan går det precis lika bra att säga att om Simon Thern är fullständigt övertygad att han har det spelet i sig, varför ska han då inte få chansen att visa att han har rätt?
Jag tror nämligen inte för ett ögonblick att det var för att han gett upp kampen mot Mahlangu och Gashi som han valde att lämna HIF.
En värvning av Simon Thern till MFF känns därför klockren som en gyllene möjlighet att skapa något bra. Glöm inte bort att det är Miljan Mutavdzics plats han tar i truppen. Däremot är det inte Mathias Ranegie-klass på värvningen. Där var det självklart att det skulle bli ett lyckat resultat.

 

Ett litet snack med Ågren

 

Tog ett litet snack med Per Ågren.

Inte så mycket nytt, mer än vad man – eventuellt – kan läsa mellan raderna.

 

Läget med Filip Tronét och Emil Krafth?

– Eftersom vi inte sagt nej finns de kvar i bilden.

Kan man säga att om ni kommer överens med deras klubbar och med dem så spelar de i MFF?

– Inte riktigt. Det finns ett par andra faktorer att väga in. Som hur truppen ska se ut i övrigt.

 

Utlåningar, det ryktas bland annat om Alex Nilsson?

– Inget är klart. Även här beror det på vilka vi plockar in och vilka som ska vara kvar.

– Men det blir nog några utlåningar, i så fall klart före jul. Vi prioriterar närhet och rätt nivå och vi ska i fortsättningen vara mer noggranna när vi genomför utlåningarna. Det går aldrig att garantera speltid, men vi måste se till att chanserna i alla fall är goda.

Som att LB07 egentligen inte behövde Dejan Garaca eftersom man redan hade en duktig målvakt?

– Ja, och att Omid Nazari inte fick spela mycket i Ängelholms FF, men troligen fått göra det i en annan superettanklubb.

 

Per Ågren berättade också att Dejan Garaca fortsätter att träna med MFF ett tag till. Han har ännu inte hittat en ny klubb och eftersom det behövs en extra målvakt på träningarna har båda parter nytta av att han håller igång. Precis som tidigare under Europa league kan han dock inte användas i matchen mot Austria Wien den 15 december. Och Dusan Melicharek är inte kvar i MFF. Han och Agon Mehmeti har redan lämnat träningstruppen.

 

Kan även passa på att rätta ett misstag.

När jag skrev om Kommando Kellermans pris till Hasse Borg nyligen råkade jag utnämna Johan Erichs till ordförande i den trivsamma staketgänggruppen. Gick fel i tankarna när det var han som delade ut priset. Sanningen är att Sven Liljegren fortfarande är ordförande, Johan är sekreterare.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×