Tipsen sämre än någonsin

Kollade för skojs skull vad som skrevs efter den allsvenska upptaktsträffen, inför premiäromgången.

Ni vet då när de allsvenska tränarna plus de närvarande ledarna i klubbarna – och de är många – samt journalisterna brukar tippa hur det ska gå i serien som snart startar.

Kan bara konstatera att kollektivet, där jag var en liten, liten del, tippar som trädgårdskrattor.

Inte minst tränarna!

Tränartipsen gick ut på att Elfsborg skulle vinna. Det sa alla utom två som trodde på MFF och en (Peter Swärdh!) som sa HIF.

En av 16 hade rätt.

Vilka lag skulle åka ur då? Där hade ingen rätt.

Den massiva majoriteten trodde istället på att Gefle och IFK Norrköping skulle åka ur,

Och sedan bara fortsätter det.

Alla i salen, här skilde man inte på tränarna och de övriga, fick också tippa vilket lag som skulle bli bäst i Stockholm.

Djurgården blev svaret. Inte ens nära…

Och bäst i Göteborg då?

IFK Göteborg fick flest röster, följt av BK Häcken. Gais fick cirka fem procent av rösterna.

Undrar om tipsen någonsin varit så dåliga?

 

Jag själv då.

Jo, jag hade i alla fall rätt på tre saker:

Att Halmstads BK slulle åka ur.

Att AIK skulle bli bäst i Stockholm/Solna

Att IFK Göteborg inte skulle bli bäst i Göteborg.

I övrigt var mina tips som de flestas – usla. Fast lite handikapp lämnar jag. Vi kan säga så här: jag har bara rätt guldvinnare de år Malmö FF vinner.

 

Sent ska fotbollen vakna

Äntligen! Ja det är ingen försenad reaktion på att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset – där hade jag hellre sett ett betydligt mindre trist och konservativt val – utan min spontana åsikt om den tränarlösning Malmö FF precis presenterat.
För att prata Norlingska:
Jag har bara kärlek för det upplägg MFF nu kommer att få i sin seniororganisation.
Dels för personerna som stigit på det blivande segertåget. Men framförallt för valet att inte bara köra på i det antika upplägget med en huvudtränare, en assisterande tränare och en lagledare.
Fotbollen är konservativ. Därför tar det ofta alldeles för lång tid att börja bryta ny mark, eller i det här fallet börja snegla på saker som i åtskilliga år varit vardagsmat i flera andra stora bollsporter.

I ishockey, amerikansk fotboll, baseboll och så vidare har man för länge sedan insett att alla inte kan allt. Det finns specialister på offensiven, defensiven, powerplay, boxplay, ja i stort sett varenda grej ni kan komma på.
I fotboll har man haft målvaktstränare. Till och med dom hade det trögt i portgången.
Det har funnits undantag – LDB FC är ett – men de har varit för få, för otydliga och för dåligt uppmärksammade.

Nu har MFF en huvudtränare i Rikard Norling, tre assistenter med tonvikt på defensiven, offensiven respektive fysiken i Daniel Andersson, Jörgen Pettersson och Simon Hollyhead, en målvaktstränare i Jonnie Fedel och en lagledare i Leif Engqvist. Plus en hel stab med specialister…
Det är ett stort kliv på vägen att sätta en organisation som behövs om MFF ska uppfylla målsättningen att bli en ”player” på internationell nivå och en dominant i Sverige och Skandinavien.
Skönt också att kunna konstatera att Jörgen Pettersson är precis lika ärlig och rak som han alltid varit. Han startade direkt med att slå fast att det finns massor att förbättra i MFF:s anfallsspel. I höst, när han följt det extra noga, har farten och rörelsen varit för dålig. Det måste både bli mindre statiskt och mer effektivt. Receptet är att alltid ha farten och energin även på träningen och gnugga, gnugga och gnugga på avsluten.
En forward som ska göra mål måste träna så ofta på det att allt sker närmast automatiskt när det väl är dags. När jag hör Jörgen säga att han alltid gillat one touch-spel och att MFF ska bli lika bra på att utnyttja chanserna som lagen man mött i Europa league är det som ljuv musik i öronen (i Jörgens fall hårdrock).
Daniel Anderssons val att skifta från spelare till tränare sker för övrigt med exakt rätt timing.
Och på rätt vis. Han slog fast att han nu inte är lagkamrat utan tränare och har som målsättning att så snabbt som möjligt kunna peta sig själv. Efter den här hösten när han spelat trots smärtor från brutet revben och sargad höft och inte kunnat ge 100 procent i löpningarna förstår jag honom. Han ska kommas ihåg för att han var en av de stora, inte för att han spelade för länge. En frisk Daniel Andersson lär dock bli jäkligt svår att peta redan 2012.

Glöm inte bort general Prahl

Har tillbringat eftermiddagen med att skriva om Tom Prahls beslut att lämna uppdraget i Trelleborgs FF.

Att general Prahl hoppar av för att laget åkte ur allsvenskan är bara halva sanningen, om ens det. Lika viktigt är att han, som han uttrycker det, nått åldern då man börjar fundera på vad man ska göra resten av livet. Och då handlar det om andra saker än fotboll.

Om det nu blir så att Prahl helt och hållet lämnar fotbollen tror och hoppas jag att alla MFF-supportrar alltid kommer att minnas honom som tränaren som förde laget till SM-guldet 2004. Jag tvekar heller inte att ranka honom högre än Roland Nilsson. Bland annat för att det var en viss skillnad mellan sätten de två tränarna lämnade Malmö FF.

Med tiden har Tom Prahl dessutom utvecklats till en verklig profil utanför planen. När han säger att han inte är så medial och därför knappast kommer att få en förfrågan om att bli expertkommentator i någon tv-kanal tror jag att han har helt fel.

Titta på Lasse Lagerbäck, som gör sig riktigt bra i Viasat.

Själv skulle jag tycka att det vore hur kul som helst att se och höra Tom Prahl med glimten i ögat mästra sina yngre kollegor. Rädd för att ha åsikter har han aldrig varit och hans bakgrund som lärare är inte svår att ana. Och då den gamla sortens lärare som inte tvekar att tala om för eleverna att de ibland kan ha fel.

Efter att ha slutat som domare sa Martin Ingvarsson nyligen att han inte gillade Tom Prahl. Det han framförallt hade emot honom var att Prahl ibland mästrade och nonchalerade fjärdedomaren.

Bortsett från att det är ett utslag från den vanliga prinsessan på ärten-attityden hos den svenska domarkåren finna det ett par saker att säga om det uttalandet:

Jag kan mycket väl förstå att Tom tycker att fjärdedomaren mest är i vägen. Han har ju rätt.

Och varför skulle inte Tom efter 40 år som tränare ha rätten att tycka att han kanske vet lite mer om fotboll än en domare som tycker att det är viktigare att han inte ska stå 20 centimeter utanför det tekniska området än att höra på vad han har satt säga?

Att general Prahl sedan – enligt uppgift från en av Ingvarssons domarkollegor – ibland medvetet ställer sig lite utanför området bara för att jäklas lite grann och se vad som händer tycker jag faktiskt bara är – kul.

Vi får se om det trots allt blir en fortsättning någonstans som tränare för Tom Prahl. Annars är det bara att tacka för åren han gett fotbollen.

För egen del minns jag dessutom honom mer än gärna för alla åren han tränade det andra laget i mitt hjärta, Kirseberg IF. När det laget var bra – och fanns.

 

 

Inte godkänt – men bra avstamp

Tv-kommentatorn avslutade sändningen från matchen mellan Örebro SK och MFF med att säga att Rikard Norling, som gick med bestämda steg över konstgräset på Behrn arena, ändå kunde se tillbaka på en godkänd allsvensk säsong. Därmed bevisade han att han inte har en jäkla aning om vad som krävs i Malmö.
Rikard Norling vet, och till skillnad från Roland Nilsson visste han det redan när han kom.
Brons är inget MFF varken kan eller ska vara nöjt med. Däremot blev det en bra avslutning med fem raka segrar.
Jag gillade också att Malmö FF i sista matchen efter en länge usel insats med vilja och energi vände ett underläge till seger med 2-1. Att laget kan spela en sprudlande vacker fotboll vet alla som följde guldsäsongen förra året. Kan man kombinera den vackra fotbollen med den inställning man haft i slutet av årets allsvenska – personifierat av årets fynd Pontus Jansson – kan det bli riktigt vasst.

Inte minst om man får tid att träna.

De fem segrarna i slutet har nämligen tagits i ett läge när laget egentligen borde gått på knäna.

Ända sedan i somras har Malmö FF tvingats anpassa upplägget till match på match på match på match. Klart att spelet då mestadels sett ut som skit. Fotbollen kan inte vara den enda idrotten i världen man kan prestera på topp i utan en gedigen och frekvent hård träning.

Senast MFF hade en period med sådan var i somras.

Efter det har det varit en kamp för att tappa så lite som möjligt i kvalitet och drabbas av så få skador som möjligt. Samtidigt har Svenska fotbollförbundet istället för att underlätta den anpassningen tagit beslut som bara gjort allting mycket värre.

Eftersom Malmö FF i Europa leage mött så väldigt mycket bättre lag än i allsvenskan behövs det heller inte någon raketfysiker för att räkna ut att det självklart märkts mest där.

Det är en förklaring till fjärdeplatsen i allsvenskan och sistaplatsen i Europa league. Men det är ingen ursäkt och det räcker heller inte.

MFF slipper inte undan kraven för att andra är taskiga mot klubben och att man haft det jobbigt.

Man har gjort mycket fel själva också.

Det tog alldeles för lång tid att reda ut Rolle-gate. När det stod klart att Roland Nilsson skulle lämna för FCK borde han blivit ersatt i ett mycket tidigare skede.

Värvningarna blev för få och för sena.

Guillermo Molins betydelse för laget har till exempel fått alldeles för liten uppmärksamhet. Gische har saknats och det har nästan alla glömt att påpeka. Jag är själv en av syndarna i det fallet. Han var viktig som spelare, pådrivare och konkurrentvässare och han blev aldrig ersatt.

Mathias Ranegie är ett riktigt bra nyförvärv. Ett sådant man ska göra när det vankas ett program med både viktiga allsvenska matcher och internationella cupmatcher. Den 23 augusti var MFF en räddning på mållinjen och en idiotparad av Dinamo Zagrebs målvakt från att avancera til Champions league. Det är fortfarande årets i särklass bästa prestation av ett svensk klubblag i Europa – glöm inte det. Ranegie blev klar för MFF en vecka senare.

Istället för att kanske vara den lilla skillnaden som gjort att MFF nått ända fram kom han in i truppen när det redan var avgjort och har sedan aldrig riktigt kunnat träna på ett vettigt sätt med sina nya lagkompisar.

MFF borde gjort den värvningen tidigare. Eller om det var omöjligt att få loss just honom gjort klart med någon annan lika dyr spelare av motsvarande klass. Man måste våga för att vinna. Om MFF avancerat till Champions league hade man dessutom fått loss pengar till att göra ytterligare nyförvärv och fått en trupp som bättre klarat att stå emot anstormningen av matcher under det som återstod av säsongen.

Men det finns hopp för nästa år.

Jag tror fortfarande på Rikard Norling. När han får bygga från grunden istället för att lappa och laga får vi se vad han och laget verkligen går för.

Jag tror också att MFF-ledningen lärt sig att det är snabbare beslut som gäller.

Man kan inte vänta på att Europa league-spelet ska ta slut innan beskeden kommit om vilka spelare som inte ska få vara kvar i truppen och ett par nyförvärv är på plats.

Inte alla nyförvärven. I modern fotboll måste man hela tiden jobba med truppen, men några måste åtminstone vara i Malmö i god tid innan träningen för nästa säsong sätter igång.

Därför är det en bra signal att tredjemålvakten Dejan Garaca redan fått beskedet att han inte får något nytt kontrakt.

Dessutom är det ett givet beslut. Hans ambition, person och talang är det inget fel på, tvärtom. Men han har inte utvecklats i den takt som gör att det går att se en framtida allsvensk förstemålvakt i honom. I alla fall inte i MFF, ibland kan ett miljöombyte vara det som triggar en utveckling.

Nu kommer IFK Klagshamns Robin Olsen in i Malmö FF. I alla fall förutsätter jag det och det är i så fall ett bra beslut. Jag har sett Robin i fyra division 2- och en träningsmatch i år. I alla dessa har han hållit en mycket högre klass än jag såg Dejan Garaca klara att göra när han ganska länge var utlånad till IFK Malmö och år spelade en mycket kort tid i LB07. Det ger givetvis inga garantier, men det är den jämförelsen som känns mest rimlig att ta till.

 

 

 

Nu vill jag se Alex på rätt position

Nästan omöjligt att tippa startelvan i morgondagens match mot Örebro SK.

Jag är inte så säker på att det är så betydelsefullt heller. 1-0-segrarna mot Häcken, Djurgården och Syrianska togs ju efter relativt likvärdiga prestationer med helt skilda lag! Efter det att man använt 25 spelare.

Det är Rikard Norlings fingertoppskänsla som avgör. Han har tagit med sig massvis med spelare till Örebro, där laget tränade tidigt på lördagskvällen, och måste helt enkelt se vilka som är mest hungriga och minst påverkade av det tunga programmet. Vilka som mest är knäckta och vilka som verkligen vill ha revansch efter 1-4 mot Metalist måste också vägas in.

För det HAR betydelse om MFF blir fyra, femma eller sexa.

För det första ger fjärdeplatsen medalj. Guld, stora silver, lilla silver, brons – och brons är bättre än ingenting.

För det andra är det en ekonomisk skillnad. Fjärdeplatsen ger 2,66 miljoner kronor, femteplatsen 2,11 och sjätteplatsen 1,65. I runda slängar en halv miljon extra per placering alltså.

För det tredje ska Malmö FF alltid tycka att det är viktigt att vinna. Skit samma vilken match det handlar om. Annars ska man inte spela i MFF.

Om jag ändå ska önska mig något när det gäller laguppställningen är det att Alex Nilsson äntligen får en rejäl chans på sin rätta position. Det vill säga som anfallare. Bredvid Mathias Ranegie.

Jag har alltid trott på Alex och sett honom avgöra fler USM-matcher än någon annan spelare jag kan påminna mig om. Alex är bra i boxen, kvick, bra på att ta emot bollen och svår att ta bollen ifrån.

Att han ska spela bredvid Mathias Ranegie tycker jag är självklart. En spelare som är på väg att vinna den allsvenska skytteligan ska spela i den sista omgången. Den titeln ska man inte vinna från bänken. Eftersom Agon Mehmeti och tydligen även Dardan Rexhepi (även om SvFF ännu inte orkat skriva in honom på sin hemsida – ingen skräll där) är avstängda återstår Daniel Larsson. Och det är frågan om Alex kan ta Daniels roll som är den mest intressanta. Därför är det han Alex ska spela istället för.

Vore också kul att få se Amin Nazari på mitten av mitten. Och då med bra uppbackning bredvid sig. Då blir det intressantare att se och bedöma hans prestation.

Matchen blir för övrigt Anders Palmérs sista i allsvenskan som assisterande tränare. Att han skulle gå tillbaka till sitt vanliga jobb i ungdomssektionen har varit en illa dold hemlighet. Nu är det officiellt. Palle har betytt väldigt mycket i de senaste årens skickliga arbete med att fostra talanger i MFF:s u-sektion. Det har han brunnit för och det räckte med att studera honom efter MFF:s U17-lags seger i SM-kvartsfinalen mot HIF förra helgen för att bekräfta att det gör han fortfarande. Därför är jag övertygad om att han tagit rätt beslut.

Nu ska det bli intressant att se vem som ersätter Anders Palmér. Ända sedan jag dagen efter (tror jag att det var) Jonas Eidevall meddelat att han skulle sluta i Lunds BK träffade honom på MFF-träningen har jag trott att det kommer att bli han. Eidevall pratade massor med Norling, Engqvist med flera i MFF och det var knappast en slump. Jonas är dessutom ung, äregirig och välutbildad (inte minst från tiden när han var asistent till dansken och före detta MFF U-tränaren Jack Jensen i LBK). Det känns som om han skulle passa väl ihop med Rikard Norling.

Men inget är självklart. Och hur kul är det med bara en kandidat? Det blir ju ingen silly season av det. I dag åkte FC Rosengård ur division 1 södra. Därmed bör Olof Persson vara ledig…

För de av mina läsare som bor i Stockholm – ni är ganska många om jag förstått det rätt – vill jag även passa på att påminna om att det på söndagseftermiddagen finns live-fotboll med Malmö FF att se som uppladdning inför Örebro SK-MFF i allsvenskan.

Klockan 13.00 på Grimsta IP spelar MFF semifinal i U17-SM mot Brommapojkarna. Elfsborg är redan klart för final efter att idag ha slagit ut Västerås SK med 5-1.

 

 

Trots allt inte sämre än Cork

Att förlora med 1-4 hemma är inte ens i närheten av bra. Att dessutom tappa en lång period med spel en man mer med 0-3 är inte ens i närheten av godkänt. Pinsamt MFF.
Frågan är var insatsen mot Metalist Kharkiv ska placeras på tidernas bottenlista?
Det blev 3-8 i den allra första Europeiska cupmatchen för Malmö FF. Den såg jag inte.
Konkurrenterna är istället förlusten mot Cork City och insatsen mot FC Thun.
Thun gick vidare och gjorde det bra i Champions league, så den faller också bort. Det var mest att besvikelsen var så bitter den gången.
Nej, Malmö FF-Metalist har bara Cork kvar att passera i botten på uselhetslistan och det gör den faktiskt inte. Helt enkelt för att Cork var ett så oerhört mycket sämre lag än Metalist, och även det MFF-lag man slog.
Så inte ända i botten – utan nästan.

Problemet är att MFF på den här nivån fortfarande i hög grad är ett lag i utbildning.
Ända sedan man bytte ut Tom Prahl mot Sören Åkeby har ambitionen varit att bygga något annat än den traditionellt svenska modellen. Malmö FF ska vara spelförande, bollskickligt, offensivt och våga mycket mer än man gjorde förr – och klara av det.
Ifjor gjorde man det, i allsvenskan. I år har matcherna i framförallt Europa league visat att laget inte är framme vid mer än en delstation. Och det stora problemet är att ett lag som försöker spela som MFF gör, och ännu bara klarat av de första stegen i utbildningen blir avslöjat på ett helt annat sätt än ett lag som säkerhetsspelar!

MFF hade kunnat valt att tjonga och krupit ner i banan, och sluppit billigare undan. Det viktiga nu är att hålla fast vid den linje man valt!
Jag frågade sportchefen Per Ågren just det efter matchen och han var befriande tydlig. Det finns ingen väg tillbaka.
Malmö FF har för det första inte spelarmaterialet som passar för någon annan fotboll än den tekniska och spelförande modell man valt. För det andra känns det både roligare och intressantare att se vad vägvalet kan ge på sikt. Om spelarna som redan finns i truppen blir ännu bättre på att göra det de redan är bra på och de dessutom kompletteras med nyförvärv som kan tillföra fart och fantasi kan det bli bra till slut.
På vägen kommer Malmö FF att åka på ännu fler smällar som den man fick mot Metalist,  Zagreb samt AZ borta och för den delen även mot Austria Wien hemma, då man föll mot ett lag som var och är mycket sämre än Metalist.
Därför ska det trots allt bli spännande att se hur MFF klarar sig i de tre resterande Europa league-matcherna. För utbildningen fortsätter och när den gör det kommer man att ha tränat och slipat på detaljerna som krävs. De två senaste månaderna har det pressade matchprogrammet gjort att Rikard Norling i stort sett bara kunnat hålla igång truppen utan att slita ner den. Om man ska utbildas måste man också ha tid att öva på det man behöver lära.

MFF ser gärna att Metalist klagar

Planen på Swedbank stadion är inte längre vad den har varit.

I klartext. Den är inte längre bra.

När Metalist Kharkiv tränade var det också många ledare, spelare och medföljande journalister (!) som klagade på den.

Därmed har en av de saker hänt som MFF varnade för när det täta spelprogrammet tvingades på laget av förbundet: gräsplanen skulle inte palla för trycket. Ni minns väl att man diskuterade att flytta Djurgårdsmatchen till gammel-Stadion, men till slut lät bli att göra det av konstnadsskäl.

Vet också att man i MFF gärna ser att Metalist klagar till Uefa, som i sin tur vidarebefordrar klagomålen till Svenska fotbollförbundet. Lite grann ”här ser ni att vi hade rätt när vi sa att ert beslut skulle få, bland annat, den här negativa konsekvensen”. Det tar kanske lite mer skruv hos SvFF när det är de internationella lagen och Uefa som klagar.

Någon större betydelse för matchen ikväll ska det dock inte få. Så dålig är faktiskt inte planen. I alla fall inte för oss som sett en Vångavallsplan i april. Förhoppningsvis låter sig Metalist Kharkiv påverkas mest.

 

Efter stor inventering – samma elva

Malmö FF kan vara på mycket god väg att skaffa sig i alla fall en viss revansch för de allsvenska insatserna tidigare under säsongen. Seger i torsdagskvällens Europa league-match mot Metalist Kharkiv och säsongen lever in i december, långt efter det att den tagit slut för alla de övriga svenska konkurrentlagen.
I allsvenskan är MFF efter de tre raka 1-0-segrarna över Häcken, Djurgården och Syrianska nära att svinga sig upp på fjärdeplatsen. Om man sluppit alla hängmatcherna, och sett att läget i tabellen faktiskt var riktigt bra, kunde man kanske till och med ha hittat energin att ta Elfsborg eller AIK och fixa en plats i Europa även nästa säsong. Nu är det kört. Men man når i alla fall den bronsplats som i över 60 år alltid markerat skamgränsen för ett hårt satsande Malmö FF.

I det internationella cupspelet gjorde laget en prestation bara genom att avancera till Europa league. Därmed gick man längre än alla de övriga svenska lagen, serievinnaren och cupsegraren inräknad.
Tre poäng mot ukrainska Metalist Kharkiv skulle innebära att chansen till fortsatt spel i Europa league finns kvar även efter det inledande gruppspelet.
Tre gånger tre poäng och tre gånger 1-0 har garanterat gett massor med inspiration. Inte minst har Malmö FF med eftertryck visat att truppen är både bredare och bättre än många kritiker trott. 25 spelare på tre matcher, tre helt olika startelvor och i stort sett likvärdiga prestationer är ett rejält styrkebesked. Och en knäpp på näsan åt dem som trodde att förbundets cirkuskonster och pajasbeslut skulle knäcka Malmö FF.

Vi som hela tiden hävdat att Disciplinnämnden och Besvärsnämnden agerade både felaktigt och fegt när man tvingade på MFF en omspelsmatch fick för övrigt vatten på våra kvarnhjul när Tingsrättens dom mot 19-åringen som avbröt derbyt mot HIF nyligen kom.
Jag har läst domen och kan bara konstatera att med det sätt Disciplinnämnden och majoriteten i Bevärsnämnden resonerade, och de beviskrav man ställde, hade de aldrig dömt 19-åringen för att även ha tagit med och kastat in knallskottet. Det gjorde Tingsrätten och visade därmed modet och klokheten som man inte klarade att plocka fram i fotbollsnämnderna.
Bland annat slog man fast att det visst går att använda sig av vittnesmål från fotbollsåskådare.
Nog om det. Nu gäller det att gå in och prestera mot ett ukrainskt lag som vimlar av brassar och argentinare och som av Rikard Norling bedömdes som minst lika bra som Alkmaar; mer tekniskt, men kanske mindre taktiskt offensivt.
För att klara det behövs ett massivt stöd från läktarna. 8 500 biljetter var sålda onsdag förmiddag. Det tyder på strax över 10 000 på plats. De måste höras – rejält.
Paradoxalt för resten att efter att ha använt 25 spelare i tre matcher och inventerat hela truppen lär MFF ställa upp med exakt samma elva som Rikard Norling tagit ut innan den matchsviten startade.

Det vill säga:

Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Pontus Jansson, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo, Jimmy Durmaz – Mathias Ranegie, Daniel Larsson.

Inget att säga om. Jag hade tagit ut samma lag.

Sett till prestationerna i allsvenskan kan man diskutera om Daniel Larsson ska spela.

Men internationellt, i omställningarna och i det hot han hela tiden utgör när motståndaren inte backar hem är han närmast självskriven. Fråga bara de internationella motståndarlagen vilka Malmö FF-spelare de haft mest respekt/rädsla för inför matcherna. I stort sett alla har svarat Wilton Figueiredo och Daniel Larsson.

Någon motståndarklack som kan utmana MFF:s kommer inte att finnas på plats på Swedbank stadion (jo, jag vet att det inte heter så när uefa ska bestämma, så just därför skriver jag det).

De tillresta ukrainska journalisterna trodde på cirka 20 resande supporters.

Antalet ackrediterade journalister från Ukraina är för övrigt 28. Kan inte tänka mig att det blir lika många från Sverige i Kharkiv.

 

Rekordet slaget – på ett unikt vis

Då har Malmö FF alltså gjort något unikt. Att vinna tre matcher inom loppet av fem dagar har inget annat lag lyckats med. Att rekordet dessutom slogs med hjälp av tre raka 1-0-matcher är heller inte fel. Bob- och  Roy-tarmen i mig jublar.
Men det är en bisak. Det viktigaste och största är givetvis att vinsterna togs trots att MFF använde sig av 25 spelare!
Ett gott mått på bredden i dagens MFF.
Ett annat mått är att det dröjde ända till den sista matchen innan man behövde släppa fram en debutant. Samtliga de övriga hade redan spelat i allsvenskan.

Debutanten, 18-årige mittbacken Filip Helander, skötte sig för övrigt fantastiskt bra. Han blev till och med utsedd till man of the-match och imponerade med sitt lugn, sin stabilitet och sin styrka. Men det var egentligen ingen skräll. Ända sedan han via Kvarnby IK och Husie IF kom till Malmö FF som 14-åring har det viskats i de djupa MFF-leden om hans talang och vi som sett honom i ett antal ungdomsmatcher har vetat att det är något stort på gång.
Egentligen är det inte klokt vilken guldgruva för mittbackar MFF blivit den senaste tiden.
Först kom Jasmin Sudic, käkade barn och drack fotogen – i alla fall enligt hyllningsramsan från klacken – och visade att han är ett jättelöfte. Tyvärr blev han allvarligt skadad, gånger två. Då klev Pontus Jansson fram och de senaste månaderna, sedan Rikard Norling släppte ut honom från Roland Nilssons frysbox, har han gått från klarhet till klarhet. Jag skrev efter Djurgårdenmatchen att Pontus om han fortsätter att utvecklas i samma takt kan bli en man för EM-truppen. Det står jag för.
Nu visade alltså Filip Helander klassen och då ska ni veta att det i MFF U finns ytterligare en landslagsman och mittback i Alexander Blomqvist. När Malmö FF i söndags besegrade Helsingborgs IF med 4-2 i kvartsfinalen i U17-SM glänste lagkaptenen William Möllestam.
Vilken position tror ni att han spelade på.? Jo, rätt svar är givetvis mittback.

Daniel Andersson kan i lugn och ro fasa ut sin karriär väl medveten om att hans ersättare finns i de egna leden. Eftersom han fortfarande är så bra kan det ta tid, men då kan han istället dela med sig av sin erfarenhet och hjälpa ungtupparna fram till samma höga standard han själv håller.
På sätt och visa kan man säga att Malmö FF i segern mot Syrianska även släppte fram en annan debutant. Alex Nilsson fick nämligen spela sin tredje allsvenska match på en helt ovan position som yttermittfältare. Efteråt funderade han länge över när han senast spelade på kanten och kom på att det nog var i någon match i BK Olympic. Trots ovanan visade i alla fall Alex massor, inte minst i den andra halvleken när han började hitta rätt. Jag hade verkligen unnat Alex ett mål. Trots Agon Mehmetis klassmål var frågan om inte Alex var bästa forward på planen – utan att ens spela forward.
Nu är det tre dagar till nästa match. En evighet.

Det här var en stor prestation

Strax före avspark vecklade MFF-klacken ut ett stort tifo med texten 1-0, till de himmelsblå.
Givetvis en påminnelse om att det stod 1-0 till Malmö FF när matchen bröts den 15 oktober. Men det blev också ett riktigt bra tips. MFF vann med 1-0 och skipade därmed rättvisa.
Inte full sådan. För det hade det krävts att Besvärsnämden dömt MFF som segrare med 3-0.
Med årets regelsystem hade det varit det enda rätta. 2012 kommer man tack och lov att tillämpa principen att matcherna ska spelas färdigt om det inte är absolut nödvändigt att avbryta dem.
Då slipper vi uppleva en cirkus som ens påminner om den som nu pågått i över två månader. Det är faktiskt en seger i sig.
Men det måste ha varit ganska skönt att vinna på planen också.

Tredjeplatsen är körd, guldglansen har mattats och många tjatar om hur avslaget allt är.
Det är synd på mer än ett vis. För nu riskerar prestationen MFF precis har utfört att totalt hamna i skymundan och inte hyllas som den är värd att göras.
Jag menar naturligtvis att med bara 38 timmars mellanrum vinna två allsvenska matcher med 1-0 och i dem använda 23 spelare!
Det är förbannat bra gjort!
Jag tycker att det är den nästa bästa prestationen Malmö FF utfört under hela säsongen.

Nummer 1 är avancemanget till Europa league-slutspelet. Det har laget fått alldeles för lite credit för. Alla de övriga svenska lagen åkte ur. Malmö FF piskade klassiska Rangers FC från Glasgow och var sedan otroligt nära att även kvala in till Champions league.
Som nummer två kommer alltså det Malmö FF precis har utfört.
I torsdags besegrade man BK Häcken med ett lag. Mindre än två dagar senare slog man Djurgårdens IF, som förtvivlat kämpar för nytt kontrakt, med ett helt annat.
Totalt använde alltså Malmö FF 23 spelare i de två matcherna. Och vann. Vilket annat lag i allsvenskan hade klarat det? Frågan är om ens någon annan klubb hade försökt? Nu går MFF vidare med den tredje allsvenska matchen på fem dagar, Syrianska hemma på måndag, och blir det vinst då också har man klarat något unikt.
Än har heller inte spelare som Dusan Melicharek, Alex Nilsson och Filip Helander kommit in.
Tyvärr kostade programmet förbundet tvingat på MFF en semifinalplats i junior-SM. U19, som kunde använt fem av spelarna som var på plan eller satt på bänken mot Djurgården, föll med 2-3 borta mot norra seriens vinnarlag Västerås SK. Det var dock oerhört nära att MFF vann den matchen också.
Avsparkstiden 11.00 fungerade trots allt hyfsat. Publiksiffran blir offentlig först på måndag, men det var fler på plats än mot Häcken, det vill säga fler än 6 784. Jämför gärna med handbollsderbyt i Lund och guldmatchen för LDB-damerna.
Med tanke på avsparkstiden var det dessutom ganska kul att matchvärden hette Sova…

Till näst sist:

Pontus Jansson. Snart i ett EM nära dig.

Till sist:

Filip Stenströms sätt att lyfta spelet i den andra halvleken efter att det mesta gått snett i den första var härligt att se. Och Johan Dahlin! – som efter matchen kallt konstaterade att det finns mer att ta ut innan  han är på topp.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×