Snart bättre än ifjor?

Mästarsäsongen 2010 startade Malmö FF med 14 poäng på de sex första matcherna.

Om MFF besegrar IFK Göteborg på måndag – i den sjätte omgången – kommer laget upp i 15!

Trots förlusten mot Elfsborg, som fick olyckskorparna att poppa upp som pappfgurer på en skyttebana, kan MFF alltså snart ha gjort en bättre första femtedel än 2010.

Kryss lär det inte bli.

I alla fall inte om man ska tro att statistik betyder något. Om ni har svårt att minnas den senaste oavgjorda matchen på Swedbank stadion är det inte så konstigt. MFF har nu spelat 15 raka hemmamatcher utan en enda oavgjord match.

Och mål för MFF bör det bli. IFK Göteborg har inte hållit nollan en enda gång i de senaste tio bortamatcherna.

Vill ni ha ännu mer statistik?

Ja när jag nu ändå har tillgång till den (från Infostrada) kan jag ju lika bra ösa den över er.

Förlorar IFK Göteborg är det lagets fjärde raka bortaförlust i allsvenskan. Det har inte hänt sedan 1992.

Förre MFF-spelaren Thomas Olsson kan spela sin 100:e allsvenska match för IFK Göteborg. Han spelade 53 i MFF.

Förra säsongen förlorade MFF inte en enda match mot de tre Göteborgslagen: fem vinster och en oavgjord.

På de 17 senaste hemmamatcherna i allsvenskan har MFF bara släppt in åtta mål.

Men viktigast av allt: Vinner MFF har man tagit in tolv av de 20 poängen som behövs för att gå förbi IFK Göteborg och upp i topp i den allsvenska maratontabellen.

Det kom ett mail

Supportrar får ofta skit.

Ibland fullt förtjänt. Som efter det som hände i Södertälje på måndagen.

Ibland dock slentrianmässigt och oberättigat.

Därför är det viktigt att även plocka fram positiva exempel. Det kom ett ytterst glädjande mail till tidningen från arbetschefen Ola Svensson på park och fritid i Borås stad. Han ville hylla MFF-supportrarnas uppträdande.

Jag ringde upp honom och han fortsatte att ösa beröm över klacken. Berättade dessutom att man alldeles för ofta lagt ut tusentals kronor på sanering efter andra lags klackar. Den här gången slapp man det trista jobbet och det ville han gärna framhålla.

Här är hela e-brevet:

”Mitt namn är Ola Svensson och jag är arbetschef Park/Fritid Borås Stad.
I dag upplevde jag något positivt i ett ämne som det tyvärr med all rätt skrivs en del negativt om, nämnligen läktarkulturen. Malmö FF:s drygt 800 starka klack förtjänar beröm genom er och därför vill jag tipsa om något positivt att ta med er från förlustmatchens mörka rubriker…

Allt talade idag för att min personal skulle få arbeta kommande dagar med att klottersanera toaletter, reperera utrustning osv som tyvärr är normalt numera efter att storlagen har gästat. Solen sken, det var varmt, det var helgdag och skåningarna kan som vi vet dricka öl! Det här kombinerat med en 3-0-förlust kunde resultera i visat missnöje på döda ting inne på arenan…
Malmöiterna har dock inte lämnat ett endaste tuschpenne-streck efter sig och de höll stämningen hög på läktaren ändå in i slutminuten! Så skall ett mästarlag representeras på en bortaläktare! All heder till era supporter och er organisation från Malmö FF och helt enkelt ett positivt föredöme kopplat till dagens negativa debatt i fotbolls-Sverige!
Mvh Ola S”

Illa, illa, illa

Kasst, kasst, kasst.

Kasst.

En påskdag på Borås Arena kändes ungefär lika meningsfull som – att valla får på Gotland, eller något liknande.

Men på sätt och vis – särskilt nu med facit i hand – var det inte särskilt överraskande att Malmö FF:s bottennapp skulle komma just här.

Och nu.

Det är en styrka att spela dåligt och vinna. Men det är också en fara. Särskilt för ett mästarlag som börjar tro att det är oövervinnerligt och kan spela på 70-80 procent av kapaciteten och dominera tabellen ändå.

Möter man dessutom ett bra Elfsborg som brinner av revanschlust efter en strulig start och det även i vanliga fall brukar vara svårt att vinna på Borås Arena, MFF har fortfarande aldrig gjort det i allsvenskan, så kan det lätt gå som det gjorde.

Elfsborgs tränare Magnus Haglund berättade hur han gjorde:

– Jag satte mina tre bästa passningsspelare centralt och mina tre snabbaste spelare därframme.

Det bidrog till att Malmö FF hade svårt att stå emot. Dagens match var egentligen det första riktiga testet på om Ivo Pekalski skulle saknas. Det gjorde han.

Inte minst eftersom Jeffrey Aubynn också var borta. Inte redo för spel förklarade Roland Nilsson efter matchen. Förlåt en fråga, men varför var han då med på bänken?

Lägg till att ingen av MFF:s tre anfallare som spelade var bra och att yttermittfältarna inte alls var lika vassa som vanligt. Något som en start eller ett inhopp av skadade – och saknade – Guillermo Molins kunnat rått bot på.

Lägg också till att Yago först drog på sig ett halvdumt gult kort och sedan ett heldumt rött (två varningar).

Jag hittade faktiskt bara två spelare som var okej i MFF:

Dusan Melicharek, som räddade 0-0 i pausvilan med tre kanonräddningar.

Ulrich Vinzents, som nästan aldrig är dålig i tävlingsmatcher.

Det är möjligt att det fanns någon mer som var bra, men just nu kännner jag mest för att sitta och sura.

Vädret var i alla fall bra.

Välj Amin i mittens rike

Där ser man.

Plötsligt försvann dramatiken totalt ur det triangeldrama som poppat upp inför alla de senaste MFF-matcherna.

Guillermo Molins har fått en smäll på menisken och valet mellan honom, Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad är hastigt inte längre ett val utan ett självklart beslut. Visserligen går Tobias Malm in i truppen, men det finns väl knappast någon som tror att det är han som ska starta.

Ska erkänna att jag blev överraskad av Guilles skada. Tydligen fick han den redan  mot Mjällby. Efter matchen var det inget som antydde att matchhjälten skulle tvingas stå över nästa omgång. Men det är klart när adrenalinet pumpar känner man inte så mycket.

Nu är det istället i mittens rike som frågetecknen finns.

Jeffrey Aubynn stod över den stängda träningen på långfredagen och var heller inte med på den kortkorta och försenade konstgräsduvningen på lördagsförmiddagen.

Aubynn är med i truppen och Rolle Nilsson menade att det inte ska vara någon fara. Med rutinens och ålderns rätt vet Jeff när han ska ta det lugnt och det var mest en säkerhetsåtgärd att han inte deltog.

Men spelare som står över sista passet är alltid osäkra startande.

Jag tror inte att det är mer än 20-25 procents chans att Jeffrey Aubynn startar (fråga mig inte hur jag kommit fram till den siffran – för då tvingas jag erkänna att jag sitter och gissar).

Därför blir det stora frågan vem som ska spela istället?

Miljan Mutavdzic eller Amin Nazari?

Jag hade valt Amin.

Miljan har tagit stora kliv framåt i år, och skadan verkar allt mer ha försvunnit från hans tankar, men mot Elfsborg på Borås arena passar Amin bättre.

En tränare som Tom Prahl hade valt Miljan 1000 av 1000 gånger.

Framförallt baserat på rutinen, men även för att man slentrianmässigt förutsätter att Miljan är bättre på att täta bakåt. Framåt då?

Amin Nazari ska inte placeras i ett fack bara för att han är ung. Han är en bra närkampsspelare och har alla förutsättningar att bli en tvåvägsspelare.

Om MFF slår Elfsborg blir avståndet i tabellen elva poäng, efter bara fem omgångar. Ska det topptippade Boråsgänget ta igen det gappet krävs det ganska mycket. Det är nästan hälften så många (11 av 23) poäng som MFF tappade hela den förra säsongen på 30 omgångar.

Vinsten det i särklass bästa

Hur bra är Malmö FF? Egentligen?

Full poängpott, tolv, efter fyra spelade omgångar och bästa allsvenska inledningen på 60 år. Ändå är den förhärskande känslan att MFF ännu inte i en enda match kommit upp i lagets maximala kapacitet.
Tidigare har man gjort det i långa eller korta sekvenser i matcherna. Mot Mjällby gjorde man det inte alls.
Möjligtvis i fem minuter efter det förlösande 1-0-målet.

Men det är kanske just det som är måttet på ett riktigt vasst lag: att vinna och vinna och vinna även när spelet inte stämmer. Det måste vara oerhört frustrerande för Mjällby att göra en så bra match, skapa så många chanser och som ett av oerhört få lag vinna statistiken över bollinnehav på Swedbank stadion, och ändå inte få en enda poäng.
Roland Nilsson tackade efter matchen publiken och klacken för att den hela tiden höll igång och i alla fall såg till att spelarna inte slappnade av och blev bekväma med att åtminstone ha 0-0.

Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen. Det hittills klaraste beskedet från Malmö FF i årets allsvenska är att det finns en ruggig bredd i truppen. Hur många hade i början av säsongen ens tänkt tanken att MFF skulle spela ganska lång tid med ett innermittfältspar bestående av Amin Nazari och Miljan Mutavdzic?
Och för den delen att Dusan Melicharek skulle gå in och ersätta en av allsvenskans bästa målvakter Johan Dahlin och göra det så bra? Nu har Dusan hållit nollan i två raka matcher och mot Mjällby var han MFF:s i särklass bäste spelare.
Dags att hylla Melicharek. I Mjällby visste man efter 54 superettanmatcher i det lagets tröja att han är en bra målvakt. Nu vet Malmöpubliken det också.
Givetvis är det även läge att hylla Roland Nilsson för modet att plocka av stjärnan Wilton Figueiredo när han mest gick omkring och trampade runt och balanserade farligt nära ett andra gult kort. Fast egentligen var det ett mod i två steg. Det första var att ta ut Wilton, det andra var att välja 17-årige Amin Nazari.
Det var ju först när Jeffrey Aybynn blev skadad som Miljan Mutavdzic kom in – och han gjorde det faktiskt också riktigt bra.
MFF var slött, långsamt och bekvämt i den första halvleken, men visade ändå styrka genom att komma igen och vinna. Mjällby ska däremot ha ett stort beröm för sin insats och även sitt sätt att spela fotboll.
Peter Swärdh har byggt ett passningsskickligt Mjällby och får massor med beröm för sin förmåga att stötta spelarna individuellt. En kväll som den här känns det lite konstigt att ingen lanserat honom som en möjlig ersättare till Roland Nilsson. Att Stefan Schwarz satt på pressläktaren är ju dessutom omöjligt att låta bli att nämna i det sammanhanget.

Till sist:

Guillermo Molins drog på sig en varning när han firade målet med att dra av sig tröjan och visa gåset.

Onödigt tycker säkert många, och ja. Men skit samma. Det var han värd och klart att man måste få bli glad.

Ni vet väl för resten huvudanledningen till att det blir varning när man firar mål med att dra av sig tröjan? Sponsorerna gillar inte att deras varumärken inte syns på bilderna i tidningar, tv och så vidare – och det gör det ju inte när tröjan är av.

Förbundet säger säkert något annat. Tro dem inte.

60 år sedan senast

Att Malmö FF har fått en bra start i årets allsvenska är väl de flesta överens om.

Riktigt hur bra den är fattade jag inte riktigt förrän vi på Skånskan kom över lite intressant statistik.

Om MFF vinner över Mjällby är det första gången sedan säsongen 1951-52 som man inleder säsongen med fyra raka segrar!

Såpass svårt är det.

Rekordet lär man dock inte ta. 1949-50 inledde Malmö FF säsongen med att vinna 18 raka matcher i allsvenskan. Då måste det ha varit riktigt kul att spela i de andra lagen, eller vara supporter till dem.

Mer statistik?

Jo, nånstans gillar ni det.

MFF har mött Mjällby fem gånger på hemmaplan i allsvenskan och aldrig förlorat (fyra vinster, en oavgjord). Så mycket för det spöket. Det är någon gång borta och framförallt i cupen Mjällby brukar jäklas med MFF.

Mjällby har spelat nio raka allsvenska bortamatcher utan att vinna.

Mattias Asper i Mjällbymålet gör sin 200:e allsvenska match (exakt 100 av dem spelade han för Malmö FF).

Men det mest intressanta är nog att

Malmö FF tog in rejält med poäng på IFK Göteborg i maratontabellens topp ifjor och startade årets säsong bara 20 poäng bakom.

Hittills har man tagit igen nio av dem.

Räknar man om maratontabellen enligt två poäng för seger istället för tre är man redan förbi! Då var nämligen avståndet när säsongen startade fem poäng och när Alexander Gerndt sköt 2-1 till HIF mot IFK Göteborg på måndagen såg HIF:aren dessutom till att MFF passerade i två och en-poängstabellen.

Kuriosa, men kul sådan – och förvarning om vad som snart ska komma i den riktiga maratontabellen.

MFF-laget imorron känns ganska självklart, med ett undantag och detta är givetvis vem av Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz och Guillermo Molins som ska stå över.

Jag tror inte Rolle bänkar Hamad. Och han kan knappast peta bort Molins efter insatsen mot Djurgården. Alltså blir det Durmaz. Lägg märke till att han, även om han kom in och gjorde mål, dessutom bara fick ett kort inhopp senast.

Apropå att peta. Vad gör MFF när Ivo Pekalski på nytt är tillgänglig? Ska han omedelbart gå in och ta platsen från den mycket starkt spelande vikarien Jeffrey Aubynn? Vi diskuterade det en del på den soliga förmiddagsträningen och jag tycker faktiskt inte att han ska det. Först ska han träna för fullt och sedan spela ett par gångeri U21 och först därefter är det dags att diskutera saken. Så länge det går bra ska man inte peta för mycket.

Fick för resten en fråga i en kommentar till förhandsartikeln om vad Roland Nilsson tycker inför matchen.

Passar på att svara här i bloggen istället och hoppas att det är okej. Frågan gällde när MFF senast vann sju raka matcher i allsvenskan?

MFF avslutade ju 2010 med tre segrar och har startat 2011 med tre.

Svaret är att senaste året med sju raka segrar är 2008. Åtta raka får man gå tillbaka till 1987 för att hitta.

Sena segrar är extra sköna

Jag vet att jag tjatat om det förr, men kan inte låta bli.

Det finns få, om ens några, segrar som är så sköna som 1-0-vinster med ett sent mål. Ju senare desto bättre.

När det dessutom är så snyggt som Jimmy Durmaz kanon och det kommer på en fredagskväll är det värt en whisky eller ett par.

Det är dessutom så här en försvarade mästare och ett topplag vinner. Flyt förtjänar man och bra lag får medgång, inte minst i slutminuterna när tröttheten sätter in.

HIF har redan vunnit två matcher med 1-0 i år. Nu var det MFF:s tur.

Ödmjukhet – samt hårt jobb – är nödvändigt. Men det har det här laget. Och lite klassisk Malmöitisk kaxighet ska alltid tillåtas att ibland få titta upp.

MFF har redan satt ner foten i årets allsvenska.

Nio poäng på tre matcher är vasst, särskilt om man jämför med matcherna mot samma motstånd ifjor. Då gav de fyra poäng (kryss hemma mot Halmstad och förlust borta mot Djurgården). Räknar man på det viset är MFF alltså bättre än förra året.

Det känns fortfarande som om man är det även som lag.

För även om:

Segern var knapp och målet kom sent.

Djurgården gjorde en fenomenal kämpainsats i den andra halvleken (hoppas ni la märke till hur oerhört mycket bättre Djurgården var på att döda effekten av en utvisning än Halmstad).

Malmö FF aldrig kom upp riktigt i standard.

Så var segern förtjänt.

Malmö FF skapade betydligt fler skarpa målchanser än Djurgården både före och efter utvisningen.

Agon Mehmeti hade ett riktigt vackert stolpskott plus ytterligare ett bra skott där Wilton Figueiredo fick ett ännu bättre läge på returen. Guillermo Molins frispark direkt efter utvisningen var en mycket tuff uppgift för en ouppvärmd målvakt, Jiloan Hamads friläge borde ha resulterat och Jimmy Durmaz målskott är det ju svårt att inte räkna in som en bra chans.

Av den digniteten hade Djurgården bara en chans. Men på den kan Malmö FF tacka Dusan Melicharek för att det inte blev förlust. Jag tror inte att MFF hade rest sig från 0-1 i det läget.

Dusan klarade elddopet alldeles utmärkt. Det var matchens kanske viktigaste besked.

Guillermo Molins visade att det var rätt att låta honom spela. Jiloan Hamad var bra och Jimmy Durmaz avgjorde. Jag har skrivit ett par gånger nu att Malmö FF har allsvenskans tre bästa yttermittfältare och trodde att åtminstone någon skulle protestera. Hittills har ingen gjort det, och jag förstår dem.

Indirekt har trion dessutom gjort laget MFF ytterligare en stor tjänst – genom att putta in Jeffrey Aubynn i mitten.

Agon Mehmeti var på nytt Malmö FF:s bäste anfallare. Daniel Larsson hade en dag då han med bara lite grann bättre bolltouch knappast kunde ha undvikit att göra mål, assist eller båda delarna. Men det är saker man ibland får ta för att betydligt oftare dra nytta av hans uppenbara fördelar.

Tur för resten att resen Daniel Andersson finns nere i försvaret. För om MFF som lag övertygat i inledningen av årets allsvenska har Yago Fernandez inte gjort det. Han måste snart upp ett par snäpp. Minst…

Nä nu ska jag hälla upp en Ardbeg.

Men innan dess ska jag tipsa om något med bara perifert MFF-intresse. När jag gjorde förhands till division 1-fotbollen pratade jag bland annat med förre MFF-spelaren Guri Baqaj, som nu är tillbaka i LB07 efter en utflykt i italienska Albinoleffe och Halmstads BK. Till skillnad från många andra tillhör han inte skaran av spelare som hyllar Pep. Läs här.

Tar sviten slut?

Aldrig får man vara helt nöjd.

Sju mål och sex poäng på de två inledande matcherna – och så sitter jag nu, åtta timmar före avspark i match tre, och är lite orolig över att Malmö FF:s segersvit ska ta slut mot Djurgården.

Anledningen är givetvis det påtvingade målvaktsbytet.

Dahlin ut – Melicharek in.

Fast egentligen är det mest besvikelse. I samband med gårdagens träning var känslan positiv. Dahlin skulle trots allt nog kunna stå. Sedan kom beskedet. Han följer inte ens med till Stockholm och kan bli borta ett par veckor på grund av en magmuskelskada.

Och det är det som är problemet. I enstaka matcher lider knappast MFF så mycket av att tvingas undvara Johan Dahlin.

Men i en längre sekvens av matcher blir det givetvis en försvagning någonstans i tidslinjen. Johan Dahlins styrka är ju att han alltid är bra, eller mycket bra. Titta bara på en så stark målvakt som Trelleborgs FF:s Viktor Norings ganska svaga insats i matchen mot Gais. Jag kan inte ens minnas när Dahlin senast hade motsvarande dipp.

Bara att hoppas på Dahlins läkkött.

Att Dusan Melicharek kan vara en riktigt vass målvakt visade han gång på gång i Mjällby. Jag tror och hoppas att han kan vara det ikväll med MFF mot Djurgården också.

Och det hör till bilden att MFF:s målvaktsstuation är lite tripp, trapp trull.

Johan Dahlin är en av allsvenskans klart bästa målvakter och på en nivå över Dusan Melicharek.

Men Melicharek håller allsvensk klass och är i sin tur betydligt bättre än Dejan Garaca som fick hoppa in senast borta mot Djurgården.

Garaca är ännu inte mogen för allsvenskt spel. Det enda som kan få honom att bli det är nog om han vinner kampen om att få stå i LB07 – det är långt ifrån självklart – och utnyttjar den matchningen till att skaffa sig den nödvändiga erfarenheten.

På sikt är det dessutom bra att Melicharek och Garaca kommer med i hetluften. Bådas kontrakt går ut efter den här säsongen och MFF ska utvärdera om man vill förlänga.

En brännande fråga

Två stora frågor inför matchen mot Djurgården:

1) Johan Dahlin och Ricardinho stod över träningen. Kan de spela?

Och så den allt mer brännande:

2) Guillermo Molins eller Jimmy Durmaz?

Svaret på den första är enkelt. Klart att de är med. Ricardinho fick en liten smäll mot Halmstads BK, men stod över enbart av säkerhetsskäl. Johan Dahlin stannade i Swedbank stadions innanmäten för att han kände sig stel. Och då var det ju bara bra att han stod över träningen. Det ökar chansen att han kan spela – och det är jag ganska säker på att han gör. Roland Nilsson verkade i alla fall inte ett dugg orolig.

När det gäller Durmaz eller Molins gjorde MFF-tränaren – det är han ju fortfarande – allt för att undvika att svara.

Jag hade valt Molins, det skrev jag redan efter HBK-matchen och Gisches starka inhopp, och det står jag fast vid. Dessutom känns det som om majoriteten av de som följer MFF också har den uppfattningen.

Men det ska Roland Nilsson givetvis strunta i.

Om vi ska spekulera lite grann, eller mycket, kan man plocka fram följande för och emot när det gäller sannolikheten att det blir Molins:

Mot:

Historien talar inte direkt för att Rolle väljer Molins.

Durmaz har startat i två vinstmatcher.

För:

Gische har två starka inhopp.

Durmaz såg rejält arg ut när han knallade ut från omklädningsrummet och när han körde iväg gjorde han en halv burn out med bilen. Ibland får spelare tidiga besked.

Vi som lever och tittar får se.

Rutinerade tränaren och instruktören på MFF:s fotbollsgymnasium Richard Ohlqvist gick för resten förbi när vi stod utanför Malmö FF:s omklädningsrum, log stort och skrek något om varför man i stort sett spekulerade i alla namn utom hans när det gällde Roland Nilssons efterträdare?

Ska jag skriva att du vill ha jobbet? frågade jag.

Visst, gör så. Det är i alla fall inte dummare än ett par av de andra namnen.

Utvisningen hjälpte bara

Utvisningen hjälpte till. Men den avgjorde inte. I alla fall inte ensam.

Minst lika viktigt var att Malmö FF hittade passningstempot man saknade i den första halvleken, och slutade tappa boll i fel lägen, att Guillermo ”Gische” Molins kom in samt att Agon Mehmeti gjorde en mycket stark insats.
Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad är två riktigt duktiga spelare. Men Gische har ytterligare en dimension. Och när Durmaz inte hade någon av sina bättre dagar var det ett gjutet byte – som lyckades. Just nu känns det som att Guillermo Molins ska starta i nästa match.
Mehmeti tog, som Rolle Nilsson uttyckte det efter matchen, klivet från supersub till starter ifjor. Nu har han utvecklats ett steg till.

Mot HBK gjorde han massor med nytta. När mästarspelet saknades i den första halvleken var det den numera välväxte Ålen som skapade chanser i Malmö FF. Han hade en snygg bicykleta, skarvade fram Daniel Larsson till ett friläge och var hela tiden farlig.

 Efter paus, när lagkamraterna också vaknade till i det offensiva spelet, satte han det superviktiga 1-1-målet och fortsatte att briljera. I mitt tycke var Agon – i konkurrens med Ricardinho – MFF:s bäste spelare.
Utvisningen hjälpte dock till att förlösa mästarspelet och den var solklar. Pep Clotet Ruiz tyckte inte att det var rött kort och många i Halmstadlägret delade hans uppfattning.

Men domaren Stefan Johannessons beslut var hur rätt som helst. Jimmy Durmaz och José Zamora hamnade i ett låst läge på marken. Då slog Zamora en knuten näve rakt i Durmaz bröst. Bara det räckte för utvisning.

Att han sedan även rullade runt och filmade och försökte lura i domaren och alla andra att han själv också fått ett slag gjorde det ännu värre.
Färgen på Johannessons röda kort liknade mest de grisrosa tröjorna IFK Göteborg visade upp sig i i helgen, men i själva verket var det lika illrött som den skjorta jag råkade få på mig när jag knallade iväg till Swedbank stadion.
Pep blev hyllad med banderoll av MFF-klacken före avspark. Om min gamla skolspanska – och tro mig, jag har glömt i stort sett allt av det lilla jag en gång lärde – inte lurar mig stod det: välkommen tillbaka Pep, och tack för senast.
Snyggt gjort. Och förtjänt.

Blev för övrigt intervjuad i Radio Halland inför matchen och tippade 2-1 till MFF.
Där hade jag fel… Hade inte riktigt räknat med jokern Miljan Mutavdzic.
MFF fick i alla fall stopp på sviten med fyra raka hemmamatcher mot Halmstads BK utan seger.
Ifjor blev det kryss, samma utfall blev det 2009 och både 2008 och 2007 vann Halmstads BK.
I den första halvleken såg det ut som om Pep lyft Halmstad, i alla fall spelmässigt. Men det tillhör alltså bilden att HBK brukar nå bra resultat i Malmö. Därför var årets resultat faktiskt ett kliv bakåt.

Det gick bra för MFF även i superettan.

Utlånade Omid Nazari gjorde mål för Ängelholms FF. Kul.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×