Hyfsad premiär för Malmö FF

Att dra långtgående slutsatser av resultaten i tidiga träningsmatcher är inte att rekommendera.

Två exempel, om du inte tror mig:

Guldåret 2004. Första träningsmatchen: 0-4 i röven mot Hansa Rostock.

Guldåret 2010. Andra träningsmatchen: 0-6 i baken mot Nordsjälland.

Det fungerar åt andra hållet också, men jag ska inte trötta er med siffror.

1-2 mot Spartak Moskva efter 20 pigga inledningsminuter och en stark slutforcering skulle jag i alla fall vilja betygsätta som helt okej.

Målet var skitsnyggt. Jimmy Durmaz suveräna passning, Gisches löpning och avslut. Allt var perfekt.

Baklängesmålen var värre.

Självmål brukar alltid betecknas som otur. Och visst, det ÄR synd om spelarna som gör dem och väldigt många självmål handlar faktiskt om otur. Men Markus Halstis till 1-1 var en rejäl miss också. Eller snarare resultatet av överambition.

Spartak Moskvas 2-1-mål var resultatet av dåligt och illa synkat försvarsarbete. Ulrich Vinzents blev grundlurad på kanten och Daniel Andersson blev stillastående och tappade markeringen i mitten.

Det blev en del missar till, men inga fler mål. Kom dock  ihåg att Malmö FF mötte ett mycket bra lag och gjorde det med  ganska få träningspass efter uppehållet och nästan ingen gräsvana.

Därför;  ingen spektakulär match, en andrahalvlek som i 35 minuter var superseg och händelselös, men som sagt en helt okej insats.

Dessutom är det givetvis bra för MFF att möta bra internationella lag inför det som komma skall.

Det märktes att MFF har mycket att jobba med om man som aviserat även ska kunna spela mer defensivt. Spartak Moskva fick till exempel stundtals alldeles för lätt att komma fram på kanterna och sätta rejält tryck mot Malmö FF:s ytterbackar.

Och både Vinzents och Ricardinho fick problem.

Mest positivt tyckte jag var Jimmy Durmaz insats, plus Jiloan Hamads och Jeffrey Aubynns inhopp. Plus det faktum att man trots sjukdom i truppen och att säsongen precis har startat orkade göra en sådan slutforcering som man gjorde de sista tio minuterna.

Ekonomin behandlade jag i det förra inlägget (scrolla ner om ni inte läst det).

Ett par tillägg dock:

Att underskottet skenade iväg och att styrelsen inte informerades i tid är givetvis en vd ytterst ansvarig för. Pelle Svensson har avgått. Men räcker det verkligen med en ny vd? MFF har ju en ekonomiavdelning också och en ekonomichef i Roger Alvesson. Om han och resten av avdelningen håller måttet vet jag inte ett dugg om. Det allvarliga är att jag tror att jag delar den okunskapen med 99 procent av MFF:s medlemmar.

Framtidsgruppen har skickat brev till MFF:s styrelse. Det går att läsa på deras hemsida. I det ställer man tre frågor som jag tror att alla MFF-medlemmar vill ha svar på, nämligen:

”1.Vilka konkreta åtgärder vidtar styrelsen nu för att få ekonomin i balans 2011?

2. Vilka konkreta metoder arbetar styrelsen med för att ständigt utvärdera och följa upp budget och utfall i verksamheten?

3. Vilka brister i MFF anser styrelsen vara orsaken till underskottet på 30 miljoner kronor?”

Att det är viktigt att ge svar på frågorna framgår väl ganska tydligt av slutklämmen i brevet:

”Era svar på dessa frågor blir avgörande för många beslut som vi medlemmar inom kort ska fatta före och under årsmötet i slutet av februari”.

Till sist. Klockan över inläggen har löpt amok. Har försökt rätta till den utan att lyckas. Datum blir i alla fall rätt.

Troligen var det braket som behövdes

Malmö FF går 30 miljoner kronor back.

Eftersom verkligheten och dramaturgin i media ser ut som den gör vet jag precis vad som kommer att hända nu.
Någon kommer att prata om katastrof. Det är dravel.
Någon annan kommer att dra till med kris. Det är inte heller så bra.
Vissa lär till och med dra in ord som konkurshot. Det är inte bara dravel, utan monumentalt dravel.

Malmö FF klarar det här.
MFF-ordföranden Håkan Jeppsson sa mycket under presskonferensen. Det klokaste var sammanfattningen, som han faktiskt nästan inledde med; beskedet är allvarligt, men inte krisartat.
Precis så.

Det innebär givetvis inte att allt är bra.
Tvärtom.

Att en hel säsong prata om ett minus på 5-10 miljoner, och upprepa siffran 10 så sent som på medlemsmötet i december och sedan se underskottet sticka iväg till 30 miljoner är naturligtvis ett stort misslyckande.
För att ta till en underdrift. MFF:s många medlemmar och supportrar förtjänar bättre än så.
Att dessutom höra att de 6-8 miljonerna som redan betalats ut i SM-guldbonus inte fanns med i beräkningsunderlaget blir nästan fånigt. Ett klubb som har som mål att ta SM-guld och sluter avtal om vad som ska hända om målsättningen uppfylls ska väl inte sitta med dumstrut i hörnet när det väl händer och säga att det hade vi ingen aning om?

Men troligen var det här braket som behövdes.

Efter presskonferensen ställde jag tre frågor till Håkan Jeppsson.
Han tyckte att de vara ledande – vilket de var – men svarade ändå.

Den första var om styrelsen fick tillräckligt tydliga signaler om vad som var på gång?
Enligt honom var det inte så, det vill säga man blev överraskade. Nu slutar vd:n Pelle Svensson på grund av hälsoskäl, men han hade knappast fått fortsatt förtroende.

Den andra var om den nuvarande styrelsen fått ”ärva” avtal som slöts vid bygget av Swedbank stadion som idag snarast är en belastning?
I ett par fall, med det vi vet idag hade vi inte slutit dem var svaret.

Och fråga nummer tre blev då givetvis om man kommer att försöka förhandla om dem?
Det kan bli nödvändigt.

Bra svar.
Positivt var också att det ser ut som om det nya kapitalanskaffningsbolaget som ska ge pengar till kontraktsförlängningar och nyförvärv går bra. Målet var 10 miljoner, förhoppningen är numera att det ska komma in betydligt över den summan.

Och det är nödvändigt. För utan investbolaget finns det inga pengar till att förlänga med Gische Molins, Jiloan Hamad, Agon Mehmeti med flera eller att förstärka truppen utifrån.

Gisches goda besked

Att Guillermo Molins inte bara öppnar för att stanna i Malmö FF hela säsongen, utan slår fast att han ställt in sig på det alternativet är givetvis ett jättebra besked.

Men det kommer inte som någon överraskning.

Hittills har silly season varit en slöfock. Och Gische är alldeles för klok för att nappa på första bästa bud.

Mycket kan hända snabbt, och man ska aldrig ta något för givet. Men jag tror fortfarande att MFF inte kommer att tappa en enda spelare som man ville ha kvar.

Att det inte verkar hända så mycket i förhandlingarna om att förlänga Gisches kontrakt tycker jag dessutom inte känns så hemskt som många vill göra gällande.

Antingen löser det sig, och då är det bra. Eller så spelar Gische ut sitt kontrakt och går gratis efter 2011.

Det har jag inget problem med. Om han kan bidra till att MFF försvarar sitt SM-guld och gör en hyfsad, eller bättre, insats i Champions League-kvalet är det i själva verket värt minst lika mycket som de miljoner han kan inbringa vid en försäljning.

Utlåningen av Rick Kruys till Volendam är jag kluven till.

Jag ska inte hyckla och säga något annat än att jag hellre sett en försäljning.

Rick har varit sällsynt lojal, en perfekt spelare att ha i truppen och en bra person. Men sportsligt har han inte tillfört mycket.

Mycket beror på skadorna. Ändå finns det en gräns för när hoppet om att lyftet ska komma dör ut. De senaste inhoppen har holländaren dessutom sett lite för långsam, lite för vilsen och lite för uppgiven ut.

När han kommer tillbaka efter spelperioden i Volendam är det juni och han har då ett och ett halvt år kvar på kontraktet.

Det är bara att hålla tummarna för att han gör succé i hemlandet.

Då kan någon klubb köpa loss honom och MFF tjäna på affären. Eller så lossnar det så mycket i självförtroendet och spelet att han kan återvända till MFF och sätta alla oss som börjat tvivla på honom på plats.

Lille Skutt ett bra val av MFF

Reaktionerna efter valet av Anders Palmér som ny andretränare har varit ganska avmätta.

Nästan ingen har sagt att det var fel.

I stort sett ingen har jublat heller.

De flesta har tyckt att det var – okej.

Själv är jag inne på att just detta gör att det är ett närmast perfekt val. Jag har tidigare påpekat att Malmö FF är ett försvarande mästarlag och att det bästa därför är att silly season är så lite silly som överhuvudtaget möjligt.

Peta inte i det som fungerar.

Hittills har MFF lyckats behålla truppen i stort sett intakt. Viktigt! Viktigt!

Eftersom Jonnie Fedel nu är helt klart för en fortsättning som målvaktstränare blir den enda förändringen i ledarstaben att Palle ersätter Pep.

Leif Engqvist får fortsätta att vara den viktiga länken mellan A och U21 och fixa till massvis med det praktiska kring laget, Fedel kan gnugga vidare med målvakterna, Simon Hollyhead med fysiken och Registre med rehab. Palle – som gillar spansk fotboll och själv var en representant för den fantasifulla men ändå effektiva anfallsfotbollen – tar över andrafiolen och Rolle Nilsson kan fortsätta att styra skutan.

När det gäller meriter står sig dessutom Palle alldeles lysande.

Mer MFF:are än han blir man inte.

Han har varit assisterande tränare till Tom Prahl i MFF (då kom laget trea och tvåa) och till Conny Karlsson i Trelleborgs FF.

Han har spelat i landslaget, som utlandsproffs och i långt över 300 matcher i Malmö FF. Många håller honom dessutom som en av Trelleborgs FF:s bästa spelare genom tiderna.

De senaste åren har han även skaffat sig massvis med rutin som A-lagstränare i Oxie IF, Bara GIF och MF Pelister, den senare föreningen förde han från division 6 till division 3. Han har varit Tipselittränare i både MFF och TFF och i flera säsonger(fem på raken) har han fört MFF:s U17 (tidigare U16) till serieseger.

Han spelade dessutom aktivt långt efter den ålder då alla spelarna i dagens A-lag kommer att ha lagt av. Det är inte många 40-plussare som klarar att vara dominanta i division 3 och 4, Palle klarade det.

Lille Skutt kallade Jonas Thern honom efter en oldboysmatch på Malmö IP. När alla de andra, jämnåriga, slocknade stjärnorna hade problem med orken sprang och sprang och sprang Palle och vände ut och in på det mesta.

Vi som ganska ofta pratat med Anders Palmér vet dessutom att han är en förbaskat klok och bra påg.

Jag tror att Lille Skutt blir perfekt för MFF.

En ödesdiger kollision

Säga vad man vill om Raoul ”Göken” Kouakou, men han var tuff att möta.

Fråga bara Christian Järdler.

I helgen berättade Järdler i Helsingborgs Dagblad att han fortfarande känner av kollisionen med Göken säsongen 2006, den som slutade med att okbenet spräcktes från näsan upp till ena örat.

Till och från besväras han fortfarande av huvudvärk, ibland en riktigt svår sådan. Numera dessutom dagligen och han har ännu inte kunnat börja träna med Halmstads BK i år.

I artikeln utesluter han inte att det kan vara så att fotbollskarriären är över.

I så fall är det bara att beklaga.

Jag ska inte hyckla och säga att jag tyckte att han var tillräckligt bra i Malmö FF. Ibland lyckades han prestera, men alldeles för sällan, och det var ett naturligt beslut att släppa honom till Halmstads BK. Alla ytterbackarna i dagens trupp är antingen bättre eller mer lovande än han var.

Men ingen dålig fotbollsspelare når allsvenskan.

Och ingen fotbollsspelare ska behöva sluta på grund av ständigt återkommande huvudvärk.

Dessutom var han förbaskat trevlig att ha att göra med.

Värst av allt är väl om det var den där smällen i krocken med lagkompisen som senare gjorde att han inte nådde samma nivå som han höll när han värvades till MFF.

För Göken blev den också ödesdiger.

Till skillnad från många andra vill jag inte kategoriskt avfärda honom som ett idiotköp. Det fanns en potential, inte bara fysiskt utan även bolltekniskt. Men allting blev bara fel och jag har svårt att låta bli att tycka synd om honom – också.

Nyttig nyhetstorka i Malmö FF

Många konstaterade det, inte minst MFF:s kommunikationschef Per Welinder:

Det måste ha varit den nyhetsfattigaste premiärträningen på många, många år.
En ny bortadress – förvisso snygg, men redan utförligt presenterad i Skånskan och på MFF:s hemsida – och en uppflyttad Tobias Malm.

Att han skulle få chansen visste dessutom redan i stort sett alla de 700-800 som fanns på plats i och utanför Kombihallen.

Inte mycket att hänga i den säkert redan utslängda julgranen.

Jag pratade kort med MFF:s vd Pelle Svensson och vi var rörande överens. Visst hade det kittlat med något spektakulärt. Men för ett lag som ska försvara SM-guldet och försöka hävda sig i Europaspelet är det snarast så att ju mindre som händer desto bättre.

Den beska sanningen är att de sju senaste mästarlagen inte har klarat att försvara sitt guld. Djurgården vann 2002 och 2003. Efter det har Lennart Johanssons pokal varit rena stafettpinnen. Förklaringen är enkel. Guldlagen har spräckts.

Därför är det ett viktigt trendbrott inte bara för MFF utan för svensk fotboll i sin helhet att man ser ut att klara att behålla det vinnande laget i stort sett intakt.

Joseph Elanga har lämnat. Men han fick inget nytt kontrakt och platsen i truppen har tagits av Södra Sandby-sonen och uppflyttade junioren Tobias Malm, som för övrigt chockade flera av de som fanns på plats med uttalandet att han är lite snabbare än Ricardinho.

Rick Kruys saknades också. Han har förvisso kontrakt även 2011, men det känns bättre både för honom och MFF att han får chansen i en annan klubb. Förhoppningsvis kan den pågående testperioden i polska Arka Gdynia leda till just detta.

Nygifte Jimmy Durmaz fick heller inte visa upp sig i Kombihallen och springa in genom bengalglöden och Lützendimman utanför ingången. I hans fall berodde det på sjukdom. Han kräktes och kände sig inte kry på förmiddagens fystest och för att inte riskera något fick han omgående ledigt.

Bröllopsresan lär för övrigt ha gått till Mexiko. Är det verkligen landet man just nu helst vill besöka?

När det gäller Guillermo Molins har MFF pratat med honom om att plussa på ett antal år på kontraktet. Samtidigt har han tackat nej till två Serie A-klubbar, med det gemensamt att båda ligger en bra bit ner i tabellen.

Jag tycker att det visar på en stor klokhet. MFF håller på att sätta samman det nya riskkapitalbolaget som ska tillföra cirka tio miljoner kronor.

Låt merparten av pengarna gå till att förlänga kontrakten med Gische, Jiloan Hamad, Agon Mehmeti och de andra unga och tongivande spelarna som bara kommer att bli vassare och vassare.

Och dyker det upp ett utländskt bud som är alldeles för bra för att nobba – risken finns fortfarande för Gische – har man i alla fall gjort vad man kan.

Nyförvärv kommer det nog ett par. Men jag undrar om inte taktiken är att först komma en bit in på föräsongen innan man agerar. Först studera behovet, sedan åtgärda det känns som en väldigt bra tanke.

Det viktiga är inte att det går snabbt utan att det blir rätt.  Samma sak gäller för valet av ny assisterande tränare.

Och tolkade jag Pelle Svensson rätt är det mest formella grejer som gäller innan Jonnie Fedel och MFF är överens om en fortsättning som målvaktstränare.

Hoppas för resten att ni läste min intervju med Roland Nilsson.

Han sa mycket intressant – och mycket som var bra. Här kan ni klicka er fram till den.

Nästa vecka ska MFF försöka träna utomhus. Gissa om Yago håller tummarna för bättre väder. För Gische och de övriga landslagsspelarna betyder det inte så mycket. Vädret lär vara bättre på vinterturnén än hemma i Malmö.

Äntligen en bra MFF-bok

De senaste åren har det duggat tätt med MFF-böcker.

Vissa har varit bra, som Ranelid och Mens ”Fotbollbollens höga visa” och vissa har varit direkt usla, som den officiella jubileumsboken av Rikard Smitt.

Men den bästa kom alldeles i slutet av jubileumsåret.

” … och vi var med” av Carlo Nilsson, Sven Liljegren och Skånskan-kände fotografen Claes Hall ser på ytan ut att vara en ganska opretentiös och snabbläst bok med ett strikt supporterperspektiv.

Så är det inte.

Låt det vara sagt direkt.

Sven Liljegren tillför mycket med sina korta inpass och intervjuer och utan Claes Halls foton hade boken förlorat en dimension. Men det är Carlo Nilsson som dragit det tunga lasset och är den stora stjärnan.

Läser man ”… och vi var med” som jag gjorde i ett svep, först på kvällen och natten till jag inte orkade längre och sedan den sista biten till frukosten på morgonen, förs man in i en annan värld, men ändå så väldigt lik ens egen.

Carlo Nilssons värld.

För det är lika mycket hans dagbok, hans minimemoarer, som valda bitar ur MFF:s stolta historik och magsårsframkallande väg mot SM-
guldet 2010. Och allt hänger samman på ett vis som varken känns sökt eller onödigt.

Mycket sagt och skrivet om MFF håller sig inom en box som rymmer fotboll, staden Malmö och inte mycket mer.

Carlo Nilsson öser på med allt från en uppväxt i Malmös arbetarkvarter, musikerutbildning i Stockholm och en tidig flytt till Kristianstad där han fortfarande bor. Det är därifrån han följer sitt älskade Malmö FF och det ger faktiskt ett mycket bredare perspektiv som rymmer både nostalgiska återbesök i Malmö och en avundsjuka på oss som har förmånen att när som helst kunna cykla ner och få en daglig dos himmelsblått.

Medan nattmörkret tätnade utanför fönstret upptäckte jag kvickt att jag hett och intensivt kunde engagera mig inte bara i förväntade saker som porträtt av Kjell Rosén och den in i det sista sammanflätade blåröda tråden i guldstriden utan även regementsmusik, gamla mjölkaffärer, Europa-cupkvällar framför text-tv:n och små nätta nickar mot Bosse Larssons uppväxthus när bussen från Kristianstad rullade in mot Malmö alldeles i slutet på motorvägen. 

Visserligen finns det ganska många regements- och jazzmusiker i min egen släkt och nickar mot det där oansenliga huset på Rosendalsvägen gör jag själv också ibland, det ska jag villigt erkänna, men jag tror inte det var därför mina mungipor pekade allt mer uppåt under läsningen.

Snarare berodde det på att bokens bredd. Det är inte varje dag – eller natt – man får massvis med intressanta reflektioner om Malmö FF – och där ska man givetvis även tacka Claes Hall och Sven Liljegren – samtidigt som man får komma nära en person som har så mycket att berätta som Carlo Nilsson.

Dags för en ny lista.

Den här gången över 2010 års bästa filmer:

1) Oil City Confidential

Lysande musikdokumentär över Dr Feelgoods karriär. Julian Temple har gjort det igen.

2) Toy Story 3

Jo jag vet. Jag borde kanske leka cineast. Men va fan…

3) Damned United

Kom väl egentligen 2009. Men jag såg den 2010.

Prio ett är att försvara guldet

God fortsättning!

Inte minst i den himmelsblå världen där väl alla hoppas på ett minst lika framgångsrikt 2011 som 2010.

Prioritet nummer ett i min värld är att försvara guldet.

Jo jag är högst medveten om att det ska bli en efterlängtad comeback i Europacup-spelet. Precis som efter 2004 års guld ska MFF kvala till Champions league. Men det är allsvenskan som är grunden – själva basen i verksamheten.

Titta på Rosenborg och FC Köpenhamn. De två lagen har jobbat sig upp på en nivå där de alltid är med och slåss om det nationella mästerskapet, och dessutom oftast lyckas ta det. Når man dit bär det förr eller senare även hela vägen förbi kvalet till Champions league.

2002 och 2003 vann Djurgården SM-guld. Sedan dess har inget lag lyckats försvara ett mästerskap. För mig är det självklart. MFF:s huvudmålsättning 2011 måste vara att bli det första mästarlaget att bryta den negativa trenden.

Krasst uttryckt: om Malmö FF blir så dominant i svensk konkurrens att man de sex säsongerna 2010-2015 tar tre-fyra SM-guld – ett är redan fixat – behöver man inte bekymra sig . Då kommer det någon gång att bära hyfsat långt även i Europaspelet.

I papperstidningen bjöd vi på Skånskans sportredaktion de avslutande dagarna på året på våra personliga minnen från 2010. Mitt handlade gievtvis om MFF och finns numera även på webben. Närmare bestämt här. Läs det gärna. Det kan ses som ett extra blogginlägg.

Lite listor utan fotbollsanknytning tänkte jag också komplettera med så här i början av det nya året.

Här kommer först 2010 års bästa konserter:

1) Chris Isaak, KB 3 juni

Helt överlägset bäst. Som han sjöng och vilka låtar. Dessutom bra band, bra show och efteråt stod han och tog alla som råkat välja rätt utgångsdörr i hand.

2) Tom Jones, KB 23 november

Ny komb av stor röst och bra show. Han sa att spelningen påminde honom om starten på små klubbar i uppväxtens Wales. Det kändes nästan som om vi var där.

3) Roky Erickson, KB 17 december

Bröt, bröt, bröt – vackert bröt. Och ett jäkla tryck.

4) Refreshments, Konserthuset 21 november

Inte för huvudakten utan för Nisse Hellberg, men framförallt Sven Zetterberg.

5 Delat mellan John Hiatt och Lyle Lovett på Kungliga teatern i Köpenhamn 5 februari och Rosanne Cash på KB 11 mars.

Båda hade det där lilla extra, i Hiatts och Lovetts fall mellansnacket och i Cashs suveräne John Levanthal som gjorde att de kunde slå ut Midlake, Mountain, Randy Newman, Band of  Horses, Canned Heat och en massa andra akter som jag också hann se under det riktigt bra konsertåret 2010.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×