Nu ska jag bli en maratonman

Det känns pinsamt det här:

Men nä, jag har fortfarande inte börjat träna.

Ska sanningen fram har jag inte ens köpt skor.

Har ni redan glömt det är det kanske dumt att påminna, men jag är en ärlig man.

Under säsongen fick alla i Himmelrikets frågepanel, där jag ibland medverkar, frågan vad de skulle göra om det blev SM-guld för Malmö FF.

Så här svarade jag:

”Säga att det var ju det jag tippade. Varför trodde ni mig inte? Och sedan reta upp vissa ännu mer med att säga att under min tid som MFF-åskådare är det faktiskt det elfte SM-guldet jag fått uppleva. Så jag kommer inte att fira det så mycket, och sedan naturligtvis göra det ändå. Men om det nu ska vara en utmaning med Vätternrundor, Lidingölopp och Ringsjön runtar får jag väl också köra med något sånt. Minst ett maratonlopp 2011. Det är förmodligen ett sånt löfte som krävs för att jag ska få tummen loss och komma igång och springa igen efter ett mer än 30 år långt uppehåll, och det är förmodligen precis vad jag behöver.”

Så det är bara att leverera, som det så vackert heter. Helst ett sent lopp på säsongen så att jag hinner träna.

Fast just nu är det bara så förbannat kallt. Att springa alltså. Inte att köpa skor, så det ska jag göra. Snart.

Maraton är ganska långt.

Ångrar därför att jag inte hade vett att tänka lika klart som en MFF-vän jag träffade på Mountain-konserten på KB.

Han visade stolt upp sin sprillans nya tatuering där han under MFF-skölden hade en bricka komplett med årtal för varje SM-guld MFF tagit och rejält med plats för att lägga till en bricka för varje nytt guld.

Riktigt vackert. Det hade förmodligen varit ett bättre löfte!

Mountain var för övrigt helt okej. Leslie West är en gammal man, men han kan fortfarande dra igång ett rejält ös och inlånade basisten Rob Jones var ett fynd.

Överhuvudtaget har det varit sanslöst många konserter på kort tid.

Midlake på KB (sju skäggiga män, varav två med flöjt).

Refreshments, Nisse Hellberg och Sven Zetterberg på Konserthuset (där suveräne Zetterberg spelade röven av allt och alla, inklusive Hellberg och huvudakten – han gjorde det när han sjöng, när han spelade gitarr och när han plockade fram munspelet – troligen hade han varit lika överlägsen om han spelat på såg).

Plus givetvis Tom Jones på KB (bästa konserten hittills i år).

Och mitt i alltihopa lyckades jag missa Steve Wynn på Debaser. Det  var nog inte så smart.

Snart kommer det en blå bok

Två supportrar med gedigen erfarenhet och massor med minnen.

En skicklig fotograf.

Ett litet förlag med idrottsintresserade ägare som trots detta aldrig förr gett ut en idrottsbok.

Lägg ihop allt detta och ni får den senaste boken om MFF.

Sven Liljegren och Carlo Nilsson har skrivit, Claes Hall har plåtat och Isaberg förlag ger ut. Än så länge finns böckerna inte i färdigtryckt form, men på torsdagen hade man bjudit in pressen till en liten förhandsvisning i MFF:s pressrum.

Smakprovet lovade gott.

Det ska bli riktigt kul och intressant att läsa boken. Måndagen den 6 december är det släppefest i MFF-shopen.

Förläggaren – och MFF-supportern – Jan Månsson i Hestra kom med idén och tog kontakt med Sven Liljegren.

Som nobbade.

– Fast jag har aldrig tagit ett nej som svar, konstaterade Jan Månsson och fortsatte tjata.

Sven veknade, men ställde kravet att Carlo Nilsson också skulle vara med i båten, och i den färdiga produkten är den han som skrivit mest. Skånskan-fotografen Claes Hall kom också in  i bilden och under säsongen har man gemensamt jobbat fram en produkt som ska vara både historisk och aktuell.

Om det blev guld skulle man ge ut den så fort som möjligt efter firandet. Om det inte blev guld skulle man vänta till strax före allsvenska säsongsstarten 2011. Gissa om Carlo, Sven, Claes och Jan tyckte att det var bra att det blev bråttom.

Alla betonade för övrigt att det inte är en matchreferatbok. Det är istället en bok om lidelse, lidande, kärlek och lycka, samt allt annat som är en supporters liv.

Som när Carlo Nilsson efter det senaste guldet kom hem till Kristianstad och frugan mötte i MFF-tröja.

– Hon är medlem i IFK Malmö så det trodde jag aldrig jag skulle få se…

Tillbaka i vardagen

Guldet klart, sportchefen anställd och firandet avslutat, nu är det tillbaka till vardagen.

Men med ett leende på läpparna. Med lite distans till MFF:s 16:e SM-guld framstår prestationen som ännu större.

Som ni som brukar läsa här vet var jag hela säsongen övertygad om att det skulle gå vägen och jag ska inte sitta och fabricera något om att jag blev överraskad. Det blev jag inte. Men jag blev imponerad och faktiskt överraskad av en sak: avslutningen.

Bara att erkänna: det fanns en viss oro på läktaren i de tre avslutande matcherna.

Alla tjatade också om att pressen skulle bli så väldigt tung och hård på unga MFF. Inte minst konkurrenterna i HIF, vilket jag vet retade spelarna i MFF.

Vad gör då MFF-spelarna, både de unga och gamla? Jo de går in och gör nio poäng och 10-0 på de tre avslutande matcherna. 10-0! Snacka om replik.

Det var stort när det hände. Nu med lite mer än en veckas distans framstår det faktiskt som ännu större.

På en direkt uppmaning från delar av personalen på Malmö FF:s kansli måste jag också berätta om följande fakta:

Malmö FF hade kommit före IFK Göteborg i tabellen även om man räknat bort alla 15 bortamatcherna MFF spelade under säsongen.

Vem som hade räknat ut det får ni själva gissa.

Nu är klubben i alla fall tillbaka i vardagen. Bygget av 2011 års lag ska fortsätta och silly season kommer att dra igång med full speed.

Vissa gillar inte silly season. Jag är barnslig nog att göra det. Hur skulle man annars klara fotbollsabstinensen till dess att försäsongsmatcherna drar igång? Internationell fotboll räcker inte.

Som bekant går kontrakten ut för tre spelare och en ledare

Yago Fernandez

Joseph Elanga

Jeffrey Aubynn

Pep Clotet Ruiz

Jag tror att alla fyra kommer att bli kvar i MFF.

Jeffrey Aubynn och Joseph Elanga är precis den typen av spelare man behöver i en trupp för att göra den konkurrenskraftig även den dagen man får problem med skador och avstängningar. De accepterar sin roll som en av spelarna 12-18, men kan gå in och tillföra något när det behövs. Dessutom passar de väl in i den glädjefyllda gemenskap MFF lyckats skapa i truppen. Båda vill fortsätta i MFF och bör få chansen att göra det. Att Rolle Nilsson redan meddelat Aubynn att han vill ha honom kvar är ingen större skräll.

Yago Fernandez har redan gjort stor nytta den korta tiden han hunnit spela i Malmö FF. Med tanke på att det i truppen finns spelare som Daniel Andersson, Jasmin Sudic, Pontus Jansson och Markus Halsti plus att klubben i ungdomsleden har två av Sveriges absolut största mittbackstalanger i Filip Helander och Alexander Blomqvist borde det egentligen inte behövas en mittback utifrån. Men Yago har en extra dimension både i defensiven och offensiven, inte minst på fasta situationer, som gör honom till tvåa i rankingen, bakom Daniel Andersson. Glöm heller inte att Sudic inte är fullt ut tillbaka från sin korsbandsskada förrän i januari och att både Jansson och Halsti haft problem med skador och sjukdom under året. På lång sikt kommer Yago inte att behövas – ingen annan klubb i Norden har en arsenal med så många lovande mittbackar som MFF – men på kort sikt är det jättebra att ha honom. Inte minst nu när Malmö FF ska ut i Europa.

Tränar-Pep har gjort succé, vilket man inte precis kan säga om hans företrädare.

Förhandlingar pågår för fullt mellan Pep och Malmö FF. Mycket ska gå  lås,den sociala situationen måste stämma för hela familjen och helst ska det inte dyka upp något bud från Spanien, eller något annat land, som är för bra för att Pep ska kunna tacka nej till det. Men det som får mog förhoppningsfull är vetskapen att det inte var Malmö FF som lockade Pep Clotet Ruiz till Sverige utan Pep som sökte sig hit. Jag tror inte att han känner att jobbet är färdigt, inte innan han fått testa internationella tävlingsmatcher med MFF.

Efter guldfesten kom Ågren

Det är en lättköpt poäng, men det är väldigt svårt att låta bli. Dagen efter guldfirandet i Malmö FF kom Ågren.

Men i det här fallet ska det vara en fötutsättning för att kunna fira även i framtiden.

Den senaste tiden har Malmö FF nämligen ställt två frågor:

1) Behövs det en sportchef?

2) Om svaret på den frågan är ja, vem ska MFF i så fall anställa?

På tisdagen – dagen efter det att över 20 000 glada supportrar och MFF-vänner fyllt Stortorget för att hylla guldlaget – kom det officiella svaret på båda frågorna.
Då presenterades Per Ågren som den internationellt satsande allsvenska toppklubbens nye sportchef. Därmed tar han också över ett par av tränaren Roland Nilssons arbetsuppgifter. Det är helt enkelt han som blir Nilssons nye chef.

Det kan man göra stor dramatik av. Jag tänkte vara tråkig och göra precis tvärtom.

För säkerhets skull ställde jag samma fråga till både ordföranden Håkan Jeppsson och Per Ågren.

”Om sportchefen med uppbackning av styrelsen vill kontraktera en spelare och tränaren inte vill det., vad händer då?

Svaret blev i båda fallen att det måste finnas en dialog. Vid nästan alla tillfällen är man överens. Och om man i något enstaka fall inte är det får man tänka efter.

Tycker man att spelaren är så viktig att man tillfälligt kan acceptera att han får stå åt sidan kan det vara läge att ändå ta dit honom. Om man är öppen och rak med att berätta det för spelaren. Enligt Per Ågren kan samma sak gälla omvänt. I fall tränaren tvunget vill värva en spelare som sportchefen och styrelsen inte tror passar in på lång sikt kan det i undantagsfall vara läge att göra värvningen ändå. Men kanske gardera sig med ett kort kontrakt.

Den avgörande skillnaden är nämligen att tränaren ska leverera resultat med A-laget för stunden medan sportchefen ska bygga på sikt.

När Per Ågren ska göra det är han chef för hela den sportsliga organisationen och måste då också ha mandat att agera som chef, det vill säga sätta ner foten och bestämma.

Jag tror att Per Ågren har alla förutsättningar att klara den uppgiften. Han har erfarenheten som spelare, anknytningen till klubben, en stor kontaktyta och kunskap om spelarnas villkor efter sina många år som tungt namn i spelarföreningen och han har dessutom erfarenhet av att vara chef utanför fotbollen  (i sitt bankjobb i SEB)

Den stora frågan är dock hur vassa nypor han har i förhandlingar. När Hasse Borg var som bäst var han i särklass i Sverige på att göra affärer.

Per Ågren ska ju trots allt ersätta en man som tycker attt hans allra bästa affär var när han lyckades lura Elfsborg att betala ett grovt överpris för en förbrukad Niklas Gudmundson. Det var bättre än att sälja Zlatan Ibrahimovic för över 80 miljoner

Få fule kungen att ramla av sin häst

Så kom det då.

Ett nytt efterlängtat tillfälle för Malmöborna och alla MFF-supportrarna att hylla sina hjältar för ett nytt SM-guld.

De tog chansen. Över 20 000 fyllde Stortorget.

Samtidigt blev det också ett nytt övertygande argument för att svensk fotboll borde sluta sätta sig på tvären och i stället börja spela höst-vår.

Det var kallt.

Nej, det räcker inte.

Det var svinkallt.

Nu var det bara bland de tusentals närmast scenen som det blev ett riktigt ös.

 Längre bak var det mest bandyapplåder, lyckliga leenden och enstaka ”hoppa om ni älskar Malmö”.

Tänk om de avgörande matcherna hade spelats i juni? Vilket tryck det hade blivit i värmen. Den fule kungen hade ramlat av sin häst.

Och Ilmar Reepalu hade fått rätt att i sitt ödmjukt kaxiga uttalande att vid sådana här tillfällen är Stortorget för litet.

Reepalu, och MFF-ordföranden Håkan Jeppsson, hittade för resten helt rätt i sina tal. De var slagkraftiga och framförallt korta.

Många hyllningsceremonier riskerar annars att bli sega som fransk nougat. Det blev inte den här.

Dessutom lades huvudvikten precis där den skulle: på spelarpresentationen och spontana kommentarer och charmiga försök till sång, dans av folk i och kring truppen.

Vill man vara elak går det också att säga att materialaren Kenneth Folkessons lyft av pokalen var det närmaste IFK Malmö lär komma ett SM-guld.

Härligt nog gavs det åtskilliga tillfällen att hylla supportrarna.

En representant från nummer tolv borde också ha fått lyfta pokalen. Malmö FF är Sveriges bästa lag och de spelar i staden och på arenan med Sveriges bästa supporterkultur.

Överhuvudtaget är jag väldigt trött på debattörer och journalistkollegor som jagar supportrar med blåslampa.

Det finns undantag, en svans med huliganer som ställer till problem. På många ställen är de fler än i Malmö, men ingenstans är det mer än undantag från regeln att de flesta som hett engagerar sig i fotbollen och sitt lag är vettiga människor värda all möjlig respekt.

När jag tidigare på dagen besökte MFF-shopen pratade jag med mannen som stod bakom mig i kön.

Det visade sig att han hette Mikael Andersson, bodde i Dalsland där han tränar det lokala division 5-laget Kroppefjälls IF. Han berättade att han när han var fem år gammal, på Roy Hodgsons tid, börjat älska MFF.

Eftersom han tränat en massa ungdomslag i Kroppefjäll hade en hel del barn i byn också börjat hålla på MFF, trots att föräldrarna kanske inte tyckte att det var hela perfekt.

Nu tillbringade, han frun och 1,5-åriga barnet en helg i Malmö för att se söndagens guldmatch, handla i shopen och vara en av de många på Stortorget. Ett och ett-halvt-åringen satt för resten som ett tänt ljus under hela matchen.
Han är en normal supporter. Huliganen är det inte. Och folk som försöker blanda ihop dem är fel ute.

Snacka om värdiga mästare

Va vad det jag sa

Va vad det jag sa

Va vad det jag sa

SM-guld, SM-guld, SM-guld.

Guldet är himma igen och det firas för fullt på Malmös gator och torg.

 Och segersången kommer att eka länge, länge.

När jag, och nästan alla de andra journalisterna, pratat färdigt med spelarna hade det gått över en timme efter matchen och då sprang det fortfarande omkring segerrusiga små supportrar inne på den elljusglittrande Swedbank-planen.

Och när jag snabbt som tusan cyklade tillbaka till redaktionen passerade jag tusentals jublande människor och bilar där föraren glatt masserade tutan och passagerarna trots höstkylan hängde halvvägs utanför fönster och takluckor vilt viftande med flaggor och halsdukar.

Mest spektakulär var den 30 meter långa vita limousinen. Vissa ville tydligen fira lite extra lyxigt.

Mest Malmöitisk var nog ändå bannern som inne på planen glatt förkunnade:

”Vi är Malmö. Så bra kan kan NI aldrig bli!”

Många hoppades, en del trodde nog också, att Malmö FF skulle drabbas av gulddaller de sista omgångarna.

Med facit i hand var det faktiskt aldrig riktigt nära att hända.
Och till slut blev det ju inte ens en målskillnadsaffär eftersom HIF inte kunde göra sitt mot Kalmar FF utan fick nöja sig med 0-0.

MFF avslutade de tre sista omgångarna med 2 x 4-0 och så en stabil 2-0-seger mot ett Mjällby AIF som frånsett ett par fasta situationer aldrig var i närheten av att hota MFF-målet.
Samtidigt fick Mattias Asper rädda ett par fina lägen från fria Malmö FF-spelare.

Snacka om värdiga mästare.

Men inte bara för avslutningen utan för prestationen under hela säsongen.

Inget mästarlag har tidigare varit i närheten av att ta så många poäng som stora silvermedaljören Helsingborgs IF, Malmö FF tog alltså ett par till, tappade inte poäng två matcher i rad någon gång under året och hade ett tag en svit på elva segermatcher i rad på hemmaplan.

MFF gjorde flest mål i årets allsvenska, MFF släppte in minst mål i årets allsvenska – men framförallt: Malmö FF spelade den i särklass bästa fotbollen i 2010 års allsvenska.

Jag ska inte säga att jag fattade det direkt, för det gjorde jag inte, men den omstrukturering och modernisering av spelet som Rolle Nilsson och de övriga ansvariga för den nuvarande upplagan av Malmö FF gjort är värd allt beröm i världen.

När HIF fick in Alexander Gerndt i laget och vågade släppa lite på bromsen började man under hösten spela en riktigt bra fotboll. Malmö FF har gjort det hela tiden.

En fotboll som skräddarsydd för internationellt motstånd och för att dominera matcher mot sämre lag i allsvenskan. En nödvändig förvandling om man ska bli ett stabilt topplag på nationell nivå som även är kapabelt att göra något av Europa-cupplatserna man spelar till sig, Bäst av allt är att 2010 års guldlag till skillnad mot 2004 består nästan enbart av spelare som bara kommer att bli bättre.

Snart är det match – och guld

Klockan är 15.14. Nu börjar det nästan bli nervöst.

Men har jag trott på det hela säsongen (se nedan) måste jag fortsätta att göra det.

På vägen in till Stadion mötte jag för övrigt en representant från den äldre generationen MFF-spelare (inga namn, men vi kan kalla honom Krister Hedin).

Han sa direkt:

– Nu har du gått och sagt hela säsongen att det ska gå vägen och jag har trott på dig. Om det inte blir guld så får du på flabben.

Med ett stort leende och Malmöitisk kärleksfullhet.

Han var nervös.

Träffade också IFK Klagshamns tränare Anders Grimberg. De hade precis mött Mjällbys U-lag borta vid träningsplanerna och vunnit med 2-1.

– Vi visade vägen konstaterade han.

Ett gott omen.

Det finns många fler:

Vem dömer dagens match? Om jag minns rätt i hastigheten är det samma man som dömde guldmatchen 2004, och derbyt mot HIF på Swedbank tidigare i år.

Bara så att ni vet.

Gör det inte så komplicerat…

Detta är den största matchen på många år, men egentligen är förutsättningarna inte ett dugg annorlunda än i de senaste omgångarna.

Det enda viktiga är att MFF vinner.

Ingen i det himmelsblå lägret, inte en kotte på Swedbank stadions fullpackade läktare och inte en enda av alla de många förstå-sig-påarna som brukar dyka upp när det ska avgöras behöver bekymra sig. Om MFF slår Mjällby kvittar det vad som händer i den övriga fotbollsvärlden.

Conny Karlsson kan slita av sig tröjan i vild glädje över ett nytt mål av Alexander Gerndt och regnet ösa ner över arenorna. Allt sådant går att se på med ett milt överseende.

Utan den minsta tvekan – och med ett lika brett som snett leende – kan de många MFF-vännerna nämligen konstatera att man unnar båda lagen att vinna sina matcher eftersom man samtidigt exakt vet vad det innebär. MFF vinner guld.

Därmed hänger allt på att spelarna och ledarna i MFF kan göra det man de senaste omgångarna visat sig behärska närmast till fulländning:
Sätta fullt fokus på det egna. Och klara att göra det under press!

Oj vad svårt det skulle bli att slå Häcken när man var tvunget att göra det.

Pang! 4-0.

Sedan skulle det bli närmast knäckande nervöst och tufft att slå BP borta i en match där Stockholmslaget slogs för livet.

Pang och 4-0, igen.

Dessutom ett bevis på att laget klarar att komma igen efter en trög start och att det finns duktiga spelare att sätta in som totalt kan förändra en matchbild – och tränare som vågar göra det.

Det finns ett lugn, ett självförtroende, en bredd och en kvalitet i dagens Malmö FF som gör att jag tycker att det närmast är pinsamt att läsa och höra allt tjafs om att man i Mjällby – och Helsingborg – tror att MFF är rädda att möta Mjällby.

Krasst uttryckt hade det varit betydligt svårare att möta till exempel – HIF.

Jag vet inte vilka krav folk i allmänhet ställer när ett lag ska utmålas som mardrömsmotståndare till ett annat. Bara att de tydligen är ganska låga. Mjällby AIF har vunnit två gånger mot MFF  i år och gjort fyra mål vid båda tillfällena.

Men den ena matchen spelades i halv storm på en ”gräsplan” som bättre lämpat sig för kobete och den andra ingick i Svenska cupen, och även om det med tanke på MFF:s stolta cuptraditioner smärtar en del finns det väl knappast något lag som Malmö FF de senaste årtiondena inte lyckats göra en plattmatch mot i cupen.

Lagen har mötts sju gånger i allsvenskan. Vårmatchen i år var den första Mjällby vann.

Herregud, det skiljer 21 poäng i tabellen. Det enda som kan stoppa MFF är ett hastigt påkommet nervdaller.

Och även om det är svårt att sätta sig in i andra människors rädslor – om man har känslor efter döden, är man då rädd för att födas? – tror jag inte att det ska vara någon fara.

I värsta fall får väl någon dra ur sladden till storbildsskärmen.

Mot Kalmar FF såg man på spelarna att de påverkades av bilderna på skärmen och speakerns mässande om HIF-mål.

Skit i det nu. Avtalen med förbundet och SEF gör att man måste visa bilderna.

Men det går att göra försynt och att tekniken ibland kan strula är ju inte precis något nytt.

Vilka spelare ska ha guld-medaljer? De 18 som spelat flest matcher har det hetat, och det är säkert det naturliga, och så lär det också bli. Men det går faktiskt att göra det annorlunda.

Förbundets regler bjuder nämligen på åtskilliga kryphål.

Bestämmelserna säger att:

a) Klubben som vinner guld får 18 medaljer som den själv väljer att fördela.

b) Om någon spelare inte får medalj, men deltagit i minst hälften av matcherna (15) kan man söka dispens och få en extramedalj.

Snart ska tipset rättas

Jag har avsiktligt väntat med det här.

Och tänkte vänta några dagar till. Guldstriden är ju faktiskt inte avgjord än.

Men det känns faktiskt ärligare att påminna nu än när facit är klart. Dessutom hade jag ju långt ifrån rätt i allt.

IFK Göteborg och AIK har jag grymt övervärderat och HIF – är det bara att erkänna – har presterat mycket, mycket bättre än jag trodde att laget var kapabelt utan Henke Larsson.

Men i alla fall, så här skrev jag på den här bloggen den 13 mars!

Nu kör det igång. Mäktiga Allsvenskan startar. Då haglar tipsen om hur det ska gå och jag ska givetvis också dra mitt strå till stacken.

Det här är mitt tips för Allsvenskan 2010:

1) Malmö FF

2-16) Skiter jag i.

Moget? Inte speciellt.

Allvarligt. Nja, inte det heller. Så här kommer tipset lite mer på allvar:

1) Malmö FF

2) IFK Göteborg

3) AIK

4) Elfsborg

5) Trelleborgs FF

6) Kalmar FF

7) BK Häcken

8 Örebro SK

9) Djurgården

10) Mjällby AIF

11) Helsingborgs IF

12) Gefle IF

13) Gais

14) Brommapojkarna

15) Halmstads BK

16) Åtvidabergs FF

På söndag klockan 18.30 vet vi om jag fick rätt i det som verkligen betyder något.

MFF måste våga spela med Jeff

Givetvis är det Jeffrey Aubynn som ska ersätta Ivo Pekalski mot Mjällby AIF.
För varje minut som århundradets hetaste guldavgörande närmar sig surras det allt mer intensivt om den stora frågan.

Vem ska Rolle Nilsson välja för det i grunden nästan omöjliga uppdraget att gå in centralt på mittfältet och tillsammans med Wilton Figueiredo skapa samma balans, finess och trygghet som de två gett till laget?

Mitt val är att våga!

Jeffrey Aubynn har inte samma skicklighet i defensiven som Pekalski. Det blir svårare för mittbackarna att hitta mittfältet i uppspelsfasen och risken att drabbas av omställningar ökar eftersom det inte sedan Niklas Skoogs dagar funnits någon spelare i MFF som det varit så svårt att ta bollen från än Ivo Pekalski.
Därför valde MFF Rick Kruys mot Kalmar FF.

Då gick det åt helsicke ändå.

Inte minst för att Kruys i teorin skulle kunna spela som Pekalski, men i praktiken inte klarar av det. Inte ens när han kom till MFF klarade han den rollen och absolut inte nu när hans matchform i ärlighetens namn är ytterst tveksam.

Till matchen mot Mjällby är den sympatiske holländaren inte ens ett alternativ eftersom han går lårskadad.

Miljan Mutavdzic tränar dock för fullt. Om matchen spelats tidigt 2009 innan han blev korsbandsskadad hade jag inte tvekat en sekund. Då hade det bara varit att peta in honom i brasan, eller hetluften.

Om jag minns rätt spelade Mutavdzic bara fyra matcher innan han drabbades av skadan.

Jag såg tre av dem, uppe på en snödrivekantad träningsplan i Hällevik mot Mjällby, på gammel-Stadion mot team Kosovo och i den allsvenska premiären mot BK Häcken på Rambergsvallen.

Därför vet jag också att snacket om felköp, att han aldrig varit bra i MFF och att det inte finns en hög kapacitet dold i kroppen mest är skitprat. Det såg riktigt, riktigt lovande ut i de matcherna.

Men det är bara historia nu. Det är aktuell form som gäller och på onsdagen stod jag och ett 50-tal andra och tittade på tvåmålsspelet som avslutade MFF-träningen. Jeff, Wilton, Ivo och de andra deltog flitigt i spelet.

Miljan rörde i princip bara bollen en enda gång, och det var nere på knä i en närkamp han förlorade.

Just nu känns det mest som om Miljan Mutavdzic i brist på självförtroende och matcher mest försöker göra så få misstag som möjligt och i övrigt ger initiativlösheten ett ansikte.

Det är mod och spelglädje som behövs mot Mjällby.

Jeffrey Aubynn har rutinen, tekniken, glädjen, tryggheten och passningsskickligheten som behövs för att göra jobbet. Dessutom kan det vara dags att visa upp skottstyrkan. Glöm heller inte att Tobias Grahn saknas i Mjällby. Det är det lagets Henrik Rydström, fast bättre.

Mot Mjällby behöver inte MFF både livrem och hängslen…

Daniel Andersson upp på mitten då?

Nä, det alternativet tror jag mest att Rolle Nilsson kastade fram i det Stockholmsdominerade massmediauppbådet efter BP-segern för att skapa lite lokal förvirring. Det är ju aldrig fel.

Jiloan Hamad?

Inte uteslutet och Rolle hade ett långt snack med honom efter träningen.

Sedan finns det en riktig rysare.

Den fräckaste och mest våghalsiga lösningen av alla vore att sätta Jeff på kanten från start och flytta in Gische Molins i mitten. Kvickare fötter och mer fantasi är svårt att hitta. Defensiven då? Går det att jobba hårdare än han gjorde hemma mot HIF?

Fast så roligt – och nervöst – ska vi som ser matchen på söndag nog inte ha…

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×