Hulda tror på MFF-guld

Pratade med Olympiclegendaren Peter ”Hulda” Hillgren om hans fortsättning som tränare i BK Olympic, som han precis fört upp i division 2.

Jo då, han tränar laget nästa år också.

Men framförallt; han tror stenhårt på Malmö FF i guldkampen mot HIF. Och på söndag i matchen mot Trelleborgs FF.

Hulda bör verkligen veta vad han pratar om. Han är en duktig tränare som haft framgångar med många lag och som spelare var han allsvensk i både MFF och HIF, och i TFF.

Tycker också att hans synpunkter låter vettiga. Inte minst för att han lyfter fram saker som jag själv tycker talar för MFF. Döm själv. Här är snacket:

.- Malmö FF tar guldet.
– Dessutom har jag väldigt svårt att tänka mig att MFF skulle kunna förlora mot Trelleborgs FF i helgens match, säger Hulda.
När han ska jämföra de suveräna guldkandidaterna trycker Peter Hillgren framförallt på ett par saker han tycker talar till MFF:s fördel.

– De spelar bättre fotboll, helt enkelt, och har ett mer vägvinnande spel. Jag är imponerad av MFF:s passningssäkerhet och vilja att anfalla. Dessutom känns det som om man har en bredare trupp än HIF. Varje gång en spelare är borta finns det en annan att sätta in utan att det märks.

– Helsingborgs IF är mer av ett kamplag. Man kan nå stora framgångar även med den typen av spel och HIF är väldigt bra på det man gör. Inte minst är det fascinerande att se hur Marcus Lantz driver på laget.

I den jämna slutstriden är det dock MFF:s kvaliteter som Peter Hillgren tror och hoppas – han var själv en spelare som gärna ville bjuda på underhållande fotboll – ska vara viktigast för att nå framgången.

– HIF är som sagt väldigt bra på att kämpa, men nu i slutskedet av serien är det en egenskap som många lag plockar fram.

– MFF:s sätt att lägga upp spelet gör det lättare att dominera i matcherna och besegra de sämre lagen medan HIF hela tiden måste vara bättre på att kämpa mot lag som i slutet av säsongen också tvingas vara jättebra på att göra det.

Några särskilda spelare du imponerats av i MFF?

– Jag gillar verkligen Ricardinho. Han gör det mesta rätt. Ivo Pekalskis sätt att gå ner och samla upp bollar tycker jag också om. Även i övrigt finns det många härliga spelare i truppen. Guillermo Molins kan lösa upp ett försvar och ta sig förbi. Fast mot IFK Göteborg verkade det som om han kände att han måste övertyga och visa hur bra han är varje gång han fick bollen. Samtidigt var han ju nära att avgöra flera gånger. Om han slappnar av lite och spelar enklare kommer det att bli ännu bättre.

Ett stort kliv mot guldet

Det finns ganska många i MFF-leden som tycker att det finns inget lag som är roligare att besegra än IFK Göteborg.

Håller inte med till 100 procent. Har ett par lag jag tycker är ännu roligare att se förlora mot MFF. Men framförallt är jag pragmatisk. De skönaste vinsterna är de som ger titlar – oavsett vad motståndarlaget heter.

Och då var det här en riktigt skön seger. Men det kommer ännu skönare. För de tre poängen var ett stort kliv mot SM-guldet. När jag i lördags satte mig ner för att studera restprogrammet och rankade tuffheten i matcherna kändes IFK Göteborg som den näst svåraste av de sex kvarvarande matcherna.

Nu är den avklarad – med ett lyckat resultat – och i nästa väntar den allra svåraste, nämligen Trelleborgs FF borta. Tre poäng i den också och jag har svårt att se att det inte ska hålla hela vägen. För då kommer MFF troligen att ha råd att förlora en av de fyra återstående matcherna.

IFK Göteborg blev precis så svårtuggat som man kunde förväntat sig. Det syntes klart och tydligt att det numera är ett lag med självförtroende och form som hittat tillbaka till sin spelidé. Och kan toppa sina livsfarliga omställningar med en äckligt vass Hysén som killer. IFK Göteborg fick chansen att slå en perfekt långboll till honom. Då blev det mål. Med tanke på allt detta var det ett klassiskt styrkebesked att Malmö FF både vann och var det lilla snäppet bättre rent spelmässigt utan att prestera på topp.

Första tio chockade MFF med att få så snabb rull i passningsspelet att man trodde att Blåvitts försvarare lämnat planen och ersatts med trädgårdstomtar. Om något av de väldigt snygga anfallen gett 1-0 kunde det ha slutat med en enkel seger. Att MFF kan spela ut bra lag har vi ju sett förut (minns till exempel 5-0 mot Elfsborg hösten 2009). Nu blev det inte så. Istället utvecklades det till en kamp mellan två starka lag. IFK Göteborgs tränare Jonas Olsson tyckte inte att det var någon bra match. Då var han nog mest sur, eller yrade.

Rolle Nilsson var givetvis nöjd med resultatet och med mycket annat. Men han var klok nog att inte sväva iväg utan påpekade – med all rätt – att det fanns saker att förbättra. Med ledning 2-0 i ryggen blev spelarna för individuella och sugna på att avgöra. Det fanns lägen där IFK Göteborg var väldigt nära att sno åt sig bollen, ibland gjorde man det också, och starta en kontring. De lägena fick man för att flera spelare försökte ta sig förbi försvaret på egen hand istället för att slå en enkel passning eller avsluta. Ibland är det bra att skjuta, inte nödvändigtvis för att man har ett kanonläge utan för att det är ett mycket bättre alternativ än att riskera att tappa bollen. Framförallt borde spelarna på mittfältet ha spelat mindre övermodigt sista 30.

De individuella topparna fanns i försvaret.

Johan Dahlin växer allt mer ut som en av de stora målvakterna i MFF-historien. Straffräddningen var naturligtvis grädden på chokladen, men det som framförallt imponerar är att han både är säker och ser säker ut. Det är faktiskt två olika kvaliteter och den sistnämnda sprider sig till hela försvaret.

Daniel Andersson var bra – igen. Om man tittar på en lite längre period, till exempel de sju-åtta senaste matcherna, har Daniel inte bara varit MFF:s bäste spelare. Han har varit MFF:s i särklass bäste. Han har alltid brunnit för att Malmö FF ska nå framgång. Nu när kampen om guldet går in i ett avgörande skede kan man nästan ta på hans vilja att hela tiden ge sitt yttersta för att det ska gå vägen

För att göra en jämförelse. I våras kändes det som om Markus Lantz var lite grann samma drivmedel i HIF-maskinen. Nu har han slocknat medan Daniel Anderssons låga brinner mer intensivt än någonsin.

Ändå skulle jag vilja lyfta fram en annan del i Daniels register. Alla snackar om kamp, laglojalitet, rutin och så vidare. Då glömmer man hur Malmö FF spelar. MFF vill vara – och är – ett spelförande och passningsskickligt lag som prioriterar egenskaper som teknik och snabbhet. Ända från backlinjen och framåt. Danne flyter väl in i det spelet och har inga problem att bidra i passningsspelet, från uppspelsfasen och framåt. Hur många av nötterna som snackade vitt och brett om sidleds-Danne har nämnt det? Har de ens uppmärksammat det, och om så har de bett om ursäkt?  MFF-kaptenen har alltid varit en mycket bättre bollspelare än kritikermaffian i Stockholm och Göteborg fattat. Glöm aldrig det.

Guillermo Molins var med från start igen. Ni som brukar läsa här vet att jag tycker att det var ett bra beslut av Rolle Nilsson. Trodde dock att det skulle bli ett rakt byte, Hamad mot Gische. Nu bytte istället Jiloan Hamad kant och Jimmy Durmaz fick inleda på bänken. Inte alls fel. Hamad var klart godkänd, Durmaz blev en injektion när han kom in (hur många av IFK Göteborgs tre inbytta blev det? – svar noll) och Gische visade att han har unika egenskaper när man ska försöka dyrka upp ett försvar.

Nu bar det inte hela vägen för Gische. Tusan vet vilka ord man ska använda för att beskriva hans insats. Det är svårt att gå förbi ett ord som märklig. Lovande, stundtals spektakulär och ibland lite för individuell. Men också märklig på så vis att han säkert tio gånger svävade på gränsen mellan att fullständigt öppna hela IFK Göteborgs försvar och komma fram till ett friläge för sig själv eller någon lagkamrat och att tappa bollen. Inte minst var det stor underhållning att se hur han ett par gånger lät motståndarbacken glidtackla och söka närkamp medan han själv bara avvaktade och sedan trippade vidare med bollen. Jag tror inte MFF, eller något annat lag, har råd att inte använda en sådan spelare.

På tal om märkligt.

IFK Göteborgs straffmiss var den sjätte raka. Tobias Hysén missade en ifjor och i år har alla fem man fått bränts. Och alla sex straffarna har slagits av olika spelare.

Begriper inte riktigt hur IFK Göteborg-ledningen resonerar där. Har man fem straffskyttar som är bättre än förstavalet? När min kollega Christer Cederlund pratade med Tobias Hysén efter matchen var Blåvittspelaren i alla fall rolig. Nu är det bara fyra spelare kvar innan det är min tur igen, konstaterade han.

Sug nu på segerkaramellen.

Själv ska jag fira de tre poängen med en snutt Strathisla och i morron ska jag gå och köpa biljett till Tyla Gang på Babel på torsdag. Egentligen kommer det så många bra konserter under hösten att jag inte har råd med den också – men skit samma.

På tal om i morron. AIK mot HIF. Robert Åhman Persson hann spela nio allsvenska matcher med MFF innan han gick över till AIK. Det kan mycket väl räcka till att vara med bland dem som får guldmedalj om MFF håller förstaplatsen…

Bra besked på träningen

Bästa beskedet från lördagsträningen?

Givetvis att Johan Dahlin är med i leken – eller snarare allvaret – igen.

När Rolle Nilsson efter träningen meddelade vilken trupp han tagit ut kändes det heller inte som om Johan var någon osäker startande, som mot Djurgården. Då skulle han testas strax före match. Den här gången utgår man från att han är okej.

Hur man ska tolka att Ivo Pekalski avbröt träningen efter att ha fått lite ont i baksidorna av låret återstår dock att se. Förhoppningsvis klev han av i tid så att han kan vara med mot IFK Göteborg. För han behövs också.

Laget känns ganska gjutet:

Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Pontus Jansson, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo, Jimmy Durmaz – Agon Mehmeti, Daniel Larsson.

Helst hade jag velat ersätta Jiloan Hamad med Guillermo Molins.

Jag hoppas att jag har fel, men det känns som om Jiloan är på väg ner i form. Med start mot Åtvidaberg samt fortsättning mot HIF (där Jiloan var en av dem som var minst bra) och Djurgården har han helt enkelt inte varit lika vass som tidigare under säsongen. Gische gjorde ett bra inhopp mot Åtvid och var mycket bra mot HIF. Efter den arbetsinsatsen kändes det helt enkelt konstigt att han inte fick starta mot Djurgården.

Gische är född den 26 september 1988. Han ska givetvis inte spela för att han fyller år. Men jag ställer väldigt gärna frågan till honom efter matchen om det kändes speciellt att avgöra mot IFK Göteborg på födelsedagen.

Fast. Skit samma vem som avgör. Det är IFK Göteborg som står på andra sidan. Därmed är det svensk fotbolls två riktiga tungviktare som möts.

Med guldet om hörnet är en publiksiffra under 18 000 inte godkänd. Helst borde det komma 20 000.

Bästa kommentaren under veckan?

Det måste vara den Tore Cervin stod för på läktaren när MFF U21 i veckan spelade SM-slutspelsmatch mot Häcken på Malmö stadion.

Med pokerfacet intakt vände han sig till bänkgrannen Hasse Borg och ställde frågan:

– Hasse, du har ju gjort många fina värvningar, var det du som plockade hit Tony Ström?

Det börjar kännas i magen

Egentligen ska jag nog inte erkänna det här.

Jag gillar ju att säga att jag inte är nervös inför matcherna.

Eller halvt på skämt hävda att jag är för dum för att oroa mig i förväg.

Och jag brukar faktiskt inte bli nervös.

Men det börjar ändå kännas lite i magen nu. Med sex omgångar kvar att spela och bara någon dag kvar till hemmamatchen mot IFK Göteborg är det ju svårt att hävda att det finns gott om tid att reparera eventuella misstag i guldjakten.

Fast så oroligt är det ändå inte. Det finns fortfarande massor med skäl till att stå fast vid tipset jag drog till med redan före säsongen: MFF tar guld.

Det viktigaste är att det är MFF som leder.Visserligen bara med målskillnad, men så länge det är så behöver man egentligen bara köra sitt eget race. Vinner MFF matcherna kvittar det var HIF gör. Nyckeln är fullt fokus på det egna spelet, den egna prestationen och så länge man klarar av det ska det gå bra.

Hittills under säsongen har nämligen Malmö FF visat att när laget når upp till full kapacitet är man bättre än alla de sex lagen som är kvar att möta i allsvenskan. Återigen, det viktigaste kommer inte att vara hur motståndarlagen presterar utan hur MFF gör det.

HIF kan inte vinna guldet om inte MFF förlorar det – genom att underprestera.

IFK Göteborg är mycket bättre nu än i våras och Tobias Hysén är alltid ett stort hot. Men matchen spelas på Swedbank stadion där MFF hittills i år i allsvenskan vunnit elva, spelat oavgjort i en och förlorat noll matcher. Med ett sådant facit i ryggen ska det faktiskt inte vara något snack om vilket lag som går in som favorit.

Att Malmö FF inte redan har avgjort allsvenskan beror framförallt på två saker:

1) HIF:s fenomenala vår.

2) Att HIF faktiskt är lika bra som MFF hemma. På Olympia har HIF också vunnit elva, spelat oavgjort i en och förlorat noll matcher.

Hittills har båda lagens förluster kommit på bortaplan. Därför kan det ha ett visst intresse att påpeka att i de fyra kommande omgångarna har MFF hemmamatch när HIF spelar borta och tvärtom. Och att bara tre dagar innan HIF:s sista bortamatch (HBK i den 29 omgången) ska laget spela final i Svenska cupen mot Mjällby.

Pratade för övrigt nyligen med webbredaktionen och fick höra lite om hur många som varit inne och läst här på bloggen den senaste tiden. Utan att avslöja några hemligheter kan jag säga att det gjorde mig både ödmjuk och glad. Ni är väldigt, väldigt, många och jag är väldigt, väldigt tacksam. Förhoppningsvis kan jag ge något tillbaka och hetare än så här har allsvenskan inte varit på länge.

Ska för resten bli kul att se hur många supportrar som dyker upp på lördagsförmiddagens träning för att peppa laget. MFF-familjen har ju kallat till samling på klassisk mark – utanför insläppet till Norra Läktaren på gammel-Stadion.

Malmö FF förlorade kampen

Så kom den då, reaktionen som många befarade efter den fantastiska matchen mot HIF.

Fem dagar var tydligen inte tillräckligt för att MFF skulle komma ner på jorden igen, ladda om alla batterierna – ja, ni kan klyschorna. Samtidigt var Djurgården lika viljeladdat och inspirerat som MFF mot HIF och spelade dessutom smart.

Låt det vara sagt direkt: Djurgården vann förtjänt. Fram till sista tio minuterna då Malmö FF äntligen fick till lite tryck och med lite flyt faktiskt kunde fått in en kvitteringsboll var Djurgården närmare 2-0 och 3-0 än MFF 1-1.

Det värsta är att det säkert satt en del folk i tv-sofforna som vaknat till nu när det dragit ihop sig till guldstrid, därför inte sett laget så mycket tidigare och tror att MFF inte kan bättre. Fast strunt i vad såna nötter tror. Vi andra vet. MFF kan inte bara bättre. MFF kan oerhört mycket bättre.

Varför förlorade då MFF?

Jag har redan varit inne på två viktiga faktorer. Nummer 1 att baksmällan från derbyfesten inte var över och nummer 2 att Djurgården var bra. Men det räcker inte. Det stora felet var att väldigt många spelare i MFF vid ett och samma tillfälle passade på att göra en plattmatch.

Johan Dahlins skada ställde till det rejält. Det är INTE att hänga ut talangen Dejan Garaca att påpeka detta enkla faktum. Dahlin är den bästa målvakten MFF haft på många, många år (jämförbar med Jonnie Fedel när han var som bäst – annars Janne Möller, som var ännu bättre). Givetvis märks det när han saknas. Inte minst i samspelet med backarna.

Men framförallt satte matchen mot Djurgården fokus på hur beroende Malmö FF är av tre viktiga positioner: målvakten och innermittfältet. Och Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski hade större skuld i förlusten än Dejan Garaca.

Wilton och Ivo har fått så oerhört mycket – berättigat – beröm att de också måste kunna ta kritik när de för en gångs skull inte var i närheten av att leverera.

Egentligen tyckte jag att en av dem var lite mindre dålig än den andre, men jag har ingen lust att dela upp kritiken. Bara säga att Djurgården vann kampen om att styra både spelet, passningstempot och förmågan att vinna boll. Det brast både bakåt och framåt.

Att Djurgården vann kampen och klarade att förstöra nästan allt det som tidigare varit så bra med MFF:s passningsspel samt i 80 av de 90 minuterna satte ett betydligt hårdare tryck mot MFF:s backlinje än MFF mot Djurgårdens innebar ett par saker:

Att mittbackarna nästan inte alls fick delta i uppspelsfasen utan mest slå ifrån sig.

Att ytterbackarna och yttermittfältarna alldeles för sällan fick till något slags kvalitetsspel offensivt.

Att anfallarna inte fick sätta någon prägel alls på matchen. När spelade Agon Mehmeti och Daniel Larsson senast tillsammans utan att skapa en enda målchans?

Fanns det då inget som var bra?

Ärligt – nä, den här gången kan jag inte hitta något.

I alla fall inte nu timmarna efter matchen.

Fast just det är faktiskt det positiva, slår det mig. Malmö FF presterade en riktigt usel match. Ändå blev det bara 0-1 (målskillnaden kan bli viktig, och Mjällby fick in 1-2 mot HIF på tilläggstid). Och MFF leder fortfarande tabellen.

Kunde man snabbt komma igen efter Mjällby borta (i serien och cupen) och AIK borta kan man det nu också.

På söndag väntar IFK Göteborg på Swedbank stadion. Där har Malmö FF fortfarande inte gjort en dålig match. Alla plattmatcherna har kommit på bortaplan. Vilket, om man tänker på hur ungt laget faktiskt är, egentligen inte är så konstigt. MFF är redo för guld. MFF är redo för att med publiken i ryggen göra 15, kanske 20 starka hemmamatcher i rad. Men 5 bra bortamatcher i rad? Inte än.

Jag är fortfarande övertygad om att det blir guld. Om det tidigare plattmatcherna lärt oss något är det att de var enstaka händelser och inte värda att deppa ihop för…

Gische förtjänar en plats

Tillbaka i vardagen.

Succématchen mot Helsingborgs IF och den både spel- och kämpamässigt fenomenala insatsen är histora. En ärorik sådan, men ändå…
Nu gäller det att ladda om och rätt hantera alla frågorna om hur laget ska formeras.

En del är enkla att besvara:

Ulrich Vinzents var skadad mot HIF och ersattes av Markus Halsti. Nu är gammeldansken på nytt tillgänglig samtidigt som Halsti saknas i truppen på grund av förkylning. Därmed tar Vinzents tillbaka sin högerbacksplats, det hade han gjort även om Halsti varit frisk.

Yago Fernandez bars ut på bår och blir borta några veckor. Den naturlige ersättaren Pontus Jansson gick in redan mot HIF i onsdags, spelade hur bra som helst bredvid Daniel Andersson och fortsätter givetvis.

Sedan blir det svårare. Agon Mehmeti och Daniel Larsson har avtjänat sina avstängningar och är åter tillgängliga för spel. Normalt sett borde deras fina spel tidigare under säsongen göra platserna i startelvan närmast självklara.

Att det inte är så beror på att ersättarna Dardan Rexhepi och ”Gische” Molins var ruggigt bra mot HIF. Ändra inte för mycket i ett vinnande lag heter det ju.
Frågan är bara vilket som är det vinnande laget i det här fallet? Det som besegrade HIF eller det som i en serie av starka insatser fört fram MFF till serieledning?

Mitt svar är att Mehmeti och Larsson ska ha tillbaka sina platser. Ingen av dem har på något vis spelat sig ur laget, tvärtom.

18-årige D-Rex är ett på alla vis stort framtidslöfte, men han har precis fått A-lagskontrakt och har säkert inga problem med att vänta på sin tur. Han känns perfekt som inhoppare om det skulle krävas. Nu är det han som är super-sub.

Gische är en annan sak. Ju mer jag tänker på matchen mot HIF desto mer vill jag hylla hans insats, inte minst hans inställning och kamplust. Ta bara hans 70-metersrusch som avslutades med en glidtackling mot Markus Lantz.
Kapacitet och form säger därför bara en sak: Molins förtjänar en plats i startelvan.

Den tycker jag att han ska ha också. Fast inte på topp utan på sin invanda yttermittfältsplats. Jiloan Hamad har gjort det bra, men mot Åtvidabergs FF blev det bättre fart när Gische kom in och mot Helsingborgs IF var Jiloan en av få spelare i MFF som inte var värd ett klockrent överbetyg.

Johan Dahlins stramhet i baksidan av låret tror jag inte stoppar honom från spel. Om det trots allt skulle bli så är det ett mycket kännbart avbräck. Han är den spelare i MFF som absolut inte får bli skadad.

Fast å andra sidan är den inställningen väl bara ett bevis på att man inte lärt sig ett dugg. Vi pratar MFF år 2010 – säsongen då talangerna turas om att slå igenom.

Dejan Garaca är ung.

Varför skulle han vara ett undantag?

Vore ganska kul om de Stockholmsbaserade journalisterna – plus några till – på nytt fått ställa frågan de ställt så många gånger tidigare under säsongen när MFF släppt fram sina talanger:

– Vem tusan är det?

Alla i MFF ska känna stolthet

Ren och skär lycka.

Alla i Malmö FF kan och ska känna stolthet över hur laget spelade och agerade i det STORA derbyt.

Den stoltheten kan man bära med sig resten av säsongen, och livet ut. Och festen och glädjen ska spelarna och ledarna dröja kvar vid kvällen, natten och en bra bit in på torsdagen.

Sedan gäller det att kvickt komma ner på jorden igen. För hur mycket jag än vill tro att det alla, inklusive jag själv, sa inför derbyt – det där om att den här matchen inte avgjorde guldstriden – var fel, så vet jag att det var rätt.

Det är nu i vardagen i de sju omgångar som återstår som det avgörs. 2-0 mot Helsingborgs IF förbättrade läget och gav massor med självförtroende, men det gäller att fortsätta att jobba lika hårt. Eller nästan lika hårt, för den här arbetsinsatsen var unik.

Hela året har Malmö FF fått massor med beröm för sitt sätt att spela fotboll, med betoning på teknik, snabbt och effektivt passningsspel och fantasi.

Det var HIF förberett på och skulle möta med sina egna stora kvaliteter hård press, stark fysik och snabba omställningar. Men jag tror inte att Conny Karlsson och company hade räknat med att MFF-spelarna på ett helt annat vis än i derbyt i våras skulle ta upp kampen. HIF-spelarna blev själva satta under press och alla i MFF stod upp och vek inte en tum i de fysiska duellerna.

Nu vet vi att att MFF kan det. Också.

Och när Malmö FF ett par gånger tack vare att man tog kampen kom loss och vann mark med snabba bollförflyttningar hann HIF helt enkelt inte med.

Det var en bra match mellan två bra lag, allsvenskans i särklass bästa (titta bara i tabellen), men det förtjänar att nämnas att det tog ungefär 60 minuter innan Helsingborgs IF skapade sin första målchans. En match med en sådan intensitet som onsdagskvällens skulle man egentligen behöva titta på dvd i lugn och ro för att tvärsäkert kunna analysera. Men jag har ändå en känsla av att det man skulle upptäcka då är att MFF:s seger egentligen var betydligt mer stabil än den kändes.

Försvarsmässigt gjorde nämligen MFF en kanoninsats. I en match där en av planens stora kungar Daniel Andersson fick spela med tre olika mittbackskollegor!

Först blev Yago skadad (troligen en bristning i vaden, borta någon vecka). Då kom Pontus Jansson in och gjorde det riktigt bra. När vi pratade med Daniel Andersson efter matchen öste han beröm över Ponne. Berättigat sådant. Pontus har varit vid sidan om planen länge. Det märktes inte. Tyvärr blev han också skadad och de sista minuterna fick Miljan Mutavdzic gå in.

Vilken klockren timing det var för resten. Yagos skada gör att han missar matchen på måndag, men det hade han gjort ändå eftersom han drog på sig sin tredje varning. Precis då går Pontus Jansson in och visar att han är redo att ersätta och även om han såg ut som en nyknockad boxare när han vinglade av planen kunde han timmen efter slutsignalen ge beskedet att han utan problem kan spela på måndag.

– Jag hade kunnat spela i morron, sa han bestämt, men erkände också.

– Jag kommer inte ihåg nånting från smällen.

Bäst av de övriga?

Ricardinho lekte fotboll den första halvleken och fortsatte att spela bra.

Guillermo Molins gav inte HIF-försvaret en lugn stund, gick in stenhårt i situationerna och tömde sig totalt. När han mötte pressen bad han om att få sitta ner när han svarade på frågorna för att han var så slut. Men så var det också hans första 90-minutersmatch i allsvenskan på ett bra tag. Insatsen mot HIF bevisade att det är från start han bör få spela.

Dardan Rexhepi, mr D-rex, ska inte bara hyllas för målet utan för så mycket mer. Så sent som för ett halvår sedan sa jag till många att jag var övertygad om att Dardan kommer att bli lika bra som Agon Mehmeti. Så kom Agons stora genombrott och jag tänkte: jaha det där om Dardan och Agon lär jag få äta upp. Då underskattade jag MFF:s nyvunna förmåga att lotsa fram talanger. Agon kan höja sig ytterligare och Dardan kan på sikt också höja sig till den nivån.

Johan Dahlin gjorde inte ett enda misstag i målet.

Ja, ni begriper, det går att fortsätta att rada upp duktiga MFF-spelare…

Inramningen av matchen var för övrigt magisk.

När Zlatan hyllades, och framförallt när han fick lämna planen med stående ovationer, under landskampen mot San Marino var det gåshudsögonblick. Men vi som ser både MFF och landslaget på Swedbank stadion vet ju att stämningen på en landskamp inte är i närheten av den på vilken vardagsmatch i allsvenskan som helst. Nu vred man upp ganska många snäpp till.

Och så fick jag en ny etta på listan över bästa tifon.

En het match – men inte den viktigaste

Århundradets match har den kallats, onsdagskvällens vedugnsheta derby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF.

Det är den inte!
Publik-, spännings- och intressemässigt är den oerhört svår att toppa. I flera veckor har matchen byggts upp och MFF hade kunnat sälja ut fyra Swedbank Stadion. Dessutom är det ettan och tvåan i serien som möts. Men det är åtta omgångar kvar och mätt i betydelse är det absolut inte den viktigaste MFF-matchen sedan 1900-talet övergick i år 2000.

Jag kan på rak arm räkna upp två händelser som garanterat  var större.

Elfsborg hemma 2004 är nummer ett. Alla visste att om Malmö FF vann skulle laget säkra guldet. MFF vann inför storpublik, gammelstadions plan invaderades av guldjublande åskådare och sedan blev det kortege och hyllningar på Stortorget med 30 000-40 000 som gladdes åt det första SM-tecknet på 16 år.

Nummer två är sekvensen av matcher som superettanåret 2000 förde MFF tillbaka till allsvenskan och etablerade Zlatan Ibrahimovics stjärnstatus och möjliggjorde rekordförsäljningen.

Även om det är ett väldigt bittert minne skulle jag också vilja lägga till bortamatchen i Schweiz mot FC Thun 2005. I potten låg en plats i Champions League och en plattform att etablera Malmö FF på en nivå man sedan dess inte varit i närheten av att nå. Då kunde MFF ha skaffat sig ett försprång till de övriga svenska klubbarna. Istället blev det Thun som gick vidare.

En ren babykedja med Dardan Rexhepi och Alex Nilsson eller ett steg upp för Guillermo ”Gische” Molins? Mitt i glöden kring derbyt känns det som den allra hetaste frågan.
Egentligen borde den vara fullständigt onödig att ställa eftersom Agon Mehmetis utvisning var tveksam och Daniel Larssons varning ett fullständigt hjärndött domslut.

Men det är historia nu och Roland Nilsson måste skaka fram ett nytt anfallspar. Att spela med bara en anfallare tror jag nämligen inte alls att han kommer att göra.

Efter tisdagens träning var Rolle sprudlande glad och nöjd. Till hälften tror jag att det berodde på att han verkligen ser fram emot matchen, till hälften kan skälet mycket väl vara att han tycker att han kommit på en bra lösning.

Jag tror att det blir Giche och D-rex på topp, det vill säga Guillermo Molins och Dardan Rexhepi. ett bra beslut som mycket väl kan bli succé. Alternativet med Dardan Rexhepi och Alex Nilsson på topp och Guillermo Molins istället för Jiloan Hamad på kanten känns dock minst lika bra, och jag är övertygad om att MFF tränat på båda lösningarna. Om startalternativet inte funkar kan man snabbt byta till det andra.

Fördelen med Alex och Dardan är att de är väl samkörda efter alla U21-matcher och att de är mer vana vid och bättre i avslutslägen än Gische.

Å andra sidan har Gische mer rutin och hans förmåga att utmana ett försvar kan bli guld värd.

Malmö FF tar guld ändå

Går det verkligen att  tro att ett lag som släpper in tre mål och får nöja sig med oavgjort mot Åtvidaberg ska ta SM-guld?

Mitt svar på den frågan är tveklöst ja.

Egentligen är det bra att ta poäng i en match där nästan allt går snett. 3-3-målet räddade serieledningen och att det inte skulle vara bättre att toppa tabellen än ligga tvåa är bara trams.

Jag säger som jag sagt vid ett par andra tillfällen i år. De senaste fyra säsongerna hade Malmö FF förlorat en match som den på Kopparvallen på lördagen. Nu blev det ändå en poäng tack vare ett sent mål och flyt i slutminuterna. Precis ett sådant flyt en serievinnare brukar ha.

Åtvidaberg spelade definitivt inte som ett typiskt bottenlag. Stundtals imponerade jumbon med ett härligt självförtroende. Samtidigt kom inte MFF upp i något som ens närmade sig normal kvalitet i passningsspelet och dominerade inte alls bollinnehavet som man brukar. Ändå skaffade sig MFF en ledning på 2-0 och om man klarat att hålla i den lite längre, eller utöka den, hade Åtvidaberg tappat gnistan.

Den chansen förstörde man genom två missar, en onödig straff och en tappad boll, som gav Åtvid närkontakt. Och när MFF pratat genom situationen i pausen och inlett återkomsten i matchen kom ett ny grov miss.

All heder åt Åtvidaberg, som förtjänade sin poäng. Med detta sagt går det dock inte att undvika att slå fast att planens i mitt tycke i särklass sämste aktör var domaren Tobias Mattsson.

Det allra mest anmärkningsvärda var att han varnade Daniel Larsson. MFF-anfallaren var väl medveten om att han riskerade att bli avstängd mot HIF och gjorde allt för att undvika att kollidera med målvakten Henrik Gustavsson. I god tid bromsade han in farten, men halkade på konstgräset och föll rakt in i Gustavsson.

Det märkliga är att alla parter inklusive domaren bekriver situationen likadant. Det vet jag eftersom jag efter matchen tillsammans med ett par journalistkollegor tog chansen att fråga Tobias Mattsson hur han såg på domsluten.

Straffen tyckte han var solklar. Tacklingen som Agon Mehmeti fick sitt andra gula kort på var alldeles för tuff. Och för Daniel Larssons del hade det ingen som helst betydelse om han gjorde förseelsen med avsikt eller inte, eller ens om det var ren otur som stoppade hans iver att förhindra kollisionen. Mattsson tyckte nämligen att i hans regelvärld var effekten det enda avgörande och Daniel borde ha tänkt på att han skulle kunna halka.

Ja, det är ju precis så spelare resonerar i täta situationer. Nu måste jag tänka efter vad som händer om jag skulle halka. Jag gillar inte domare som ställer fullständigt orimliga krav på spelarna och bestraffar dem om de inte klarar av dessa.

När Mehemeti sedan blev utvisad på tilläggstid bevisade bara Mattsson sin totala brist på fingertoppskänsla. I det fallet var det mycket bättre förr…

Sällan har jag heller träffat en mer tvärsäker människa än Mattsson. Felet med domarkåren, eller åtminstone vissa i den, är kanske inte att de inte är ofelbara utan att de tror att de är ofelbara.

Två anfallare avstängda mot HIF och tillråga på allt Ulrich Vinzents en ytterst osäker startande.

Gammeldansken berättade att han sträckt fram foten och fått en känning i baksidan av låret. Han gick då av planen direkt, men efter matchen hade han fortfarande besvär. Han ska läkarundersökas på måndagen och erkände att han kände sig osäker på start.

Markus Halsti kom in mot Åtvidaberg. lämnade en del blottor, men spelade i alla fall upp sig. Filip Stenström var inte med i truppen och brukar ju inte vara det heller. Det känns som Halsti. Fast helst en dansk med gott läkkött.

Till de två anfallsplatserna finns det tre, eller fyra, kandidater.

Alex Nilsson och Dardan Rexhepi klarar av det var för sig. Frågan är bara om de gör det tillsammans? Guillermo Molins vill väldigt gärna spela anfallare och Wilton Figueiredo är som bekant en ganska meriterad forward. Tveklöst är det dock så att Wilton och Ivo Pekalski är det i särklass bästa mittfältsparet – och varför spräcka det?

Ska erkänna att jag långt ifrån är säker (det hade aldrig Tobias Mattsson gjort). Spontant känns det dock lockande med babykedjan Agon och Dardan, plus Gische på kanten. Tyckte nämligen att det blev ett lyft när han kom in mot Åtvid.

En sak i taget

På onsdag är det glödhett derby i Malmö.

Mer om det sen, för det är ju just det som är poängen. Inga tankar alls på den matchen förrän lördagens bortamatch mot jumbon Åtvidabergs FF är avklarad.

Jag tror – faktiskt – att allt tjat om att det ska vara så svårt att koncentrera sig på en sak bara för att en annan, och större, väntar är överdrivet.

Jämförelsen haltar rejält, men ändå. Inte satt jag och skrev fel eller okoncentrerat om Lilla Torg-Halmia i lördags bara för att jag visste att jag skulle skriva om Sverige-San Marino på tisdagen.

Hur stora problem har ni själva med att göra en sak i taget på era jobb eller i era studier?

Den stora skillnaden är att varje prestation i allsvenskan, och alla andra serier, används för att räkna ut en sammanlagd tabell. Därmed kan allt slarv bli ödesdigert. Men det gäller ju alltid, i varje match, oavsett vad som väntar i nästa.

Egentligen tror jag att det är ett mycket större problem att Malmö FF möter jumbolaget Åtvidaberg. En titt i tabellen ökar risken för okoncentration betydligt mer än en titt i nästa omgång.

Oavsett vilket tycker jag att Malmö FF i år visat att man är bra på att hålla fokus. Och Helsingborgs IF:s hemmamatch mot nästjumbon Gefle är samma typ av match som MFF:s.

Jag tror på följande startelva på Kopparvallen: Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Yago, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Miljan Mutavdzic, Jimmy Durmaz – Agon Mehmeti, Daniel Larsson.

Miljan är det naturliga valet för att ersätta avstängde Wilton Figueiredo. Tyvärr har Rick Kruys inte visat tillräckligt för att motivera en startplats och Jeffrey Aubynn är bra att ha som backup på bänken som alternativ på flera platser.

Vet inte riktigt vilka kriterier Malmö FF har när man ska ange moderklubb för spelarna på hemsidan, och det är ju inte alldeles självklart vid vilken ålder man ska dra gränsen. Såg i alla fall att när Dardan Rexhepi fick A-lagskontrakt i veckan förde man in honom i truppen med moderklubb Lunds BK. Ska man vara petig så började han i Eslövs BK som sexåring och spelade där fram till han var tolv och familjen flyttade till Lund.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×