En bra affär för MFF

Ska erkänna att jag tvivlade lite på att Edward Ofere skulle hitta en ny klubb. Och framförallt att Malmö FF skulle få ordentligt betalt.

Så blev det ju inte alls.

Serie A, Lecce och 3,5 miljoner kronor till MFF. Bättre kunde det knappast bli för någon av parterna.

Malmö FF har visserligen inte bekräftat summan 3,5. Men i Italien är man mindre hemlighetsfull. Och när jag frågade MFF-vd:n Pelle Svensson hymlade han inte om att Malmö FF är nöjda och tycker att man fått bra betalt.

Hasse Borg har slagit till igen.

Är Edward Ofere bra nog för serie A?

Spontant är svaret nej. Å andra sidan har ju en spelare som Albin Ekdahl – som jag inte tycker är ett dugg bättre än Ofere – varit där ett bra tag nu. Det är dessutom lätt att glömma. Om övergången skett i höstas när han var het hade ingen lyft på ögonbrynen.

Att den sker nu när han haft en säsong fylld av skador, blivit utkonkurrerad av Agon Mehmeti och Daniel Larsson och hade helt fel fokus när han gjorde comeback före den senaste skadeperioden – det blev fler röda kort än mål om vi säger så – är det som överraskar.

Men egentligen ska de senaste månaderna inte ha någon betydelse för en klubb som gjort sin hemläxa. Vi får ju förutsätta att Lecce utgår från att Edward Ofere på nytt ska nå nivån han höll  i höstas, eller tycker att det är värt 3,5 miljoner att chansa på att han ska göra det.

Bara att önska Eddie lycka till. En spelare som gjort 46 mål på 134 matcher i MFF är värd all respekt.

Att det är bättre att satsa på Daniel Larsson, Agon Mehmeti plus Dardan Rexhepi och Alex Nilsson än att till varje pris behålla Eddie säsongen ut står dock utom all tvekan. MFF klarar guldet utan honom. Och om man mot förmodan skulle missa förstaplatsen kommer det inte att bero på att man släppte Eddie.

Läste för resten att någon börjat kalla Dardan Rexhepi för D-rex. För oss som minns Marc Bolan och company, eller leken med dinosaurier, är det ett jäkligt fräckt namn…

En söt smak av serieledning

Känner ni den?

Den alltför sällsynta, men skönt söta smaken av serieledning. Som i sin tur leder till ett annat trevligt S-ord, nämligen SM-guld.

MFF har uppenbarligen nu blivit så bra att man förtjänar det flyt som ger vinster även när man möter ett bra lag och själv inte riktigt når upp till den standard laget håller när det spelar på topp.

Elfsborg, med Napolimatchen i benen, gjorde nämligen en riktigt bra insats.

Samtidigt gick det ibland lite för långsamt i MFF:s passningsspel och det blev lite för många långa bollar utan adress. Något Rolle Nilsson också var mycket noga med att betona efter matchen. Han ställer höga krav och vet vad som behövs och vad spelarna numera kan.

Ändå blev det 1-0, och i den första halvleken var Malmö FF lite bättre än Elfsborg. Framförallt skapade man något vassare chanser. Efter paus tog Elfsborg initiativet till dess att Malmö FF på nytt tuggade sig upp jämsides och till och med förbi, villet också gav målet. Efter det tappade man lite igen, men Elfsborg fick ändå inte till det där riktiga kvitteringstrycket.

Två man avgjorde matchen:

Daniel Andersson som härligt nog fick göra målet, det var lagkaptenen verkligen värd.

Johan Dahlin som fick göra en grym räddning på Elfsborgs bästa chans och nu har hållit nollan i 590 minuter. 57 till och han slår Janne Möllers MFF-rekord på 646. Det bör fixa sig i andra halvlek mot Åtvidabergs FF och jag är övertygad om att ”Jätte-Möller”, som som vanligt satt och tittade på matchen uppe på läktaren unnar honom att ta det där rekordet.

I mitt tycke fanns det också tre kandidater till titeln bäste MFF:are:

Ricardinho som for fram som en elegant och offensiv Duracell-kanin på kanten.

Ivo Pekalski som går från klarhet till klarhet. Typiskt var väl att det krävdes att han halkade för att slå en felpassning. Hans lugn och förmåga att hålla i bollen utan att man ska sitta med hjärtat i halsgropen av rädsla för att han ska tappa den fortsätter också att imponera. Att Lennartsson missade honom i senaste U21-landslagstruppen måste nästan bero på att man tillämpar någon slags turordning. ”Visserligen är Ivo bäst, men han är 19 år och vi har minsann 20 och 21-åringar som ska ha chansen först”.

Daniel Andersson som spädde på sin svit av närmast felfria insatser. Det känns också som att kemin stämmer mellan honom och Yago. Om jag får leka lite amatörpsykolog verkar det som om Daniel med Yago som partner mer kan koncentrera sig på sitt eget spel. Han vet att han inte behöver ta ett ansvar för honom också. Yago kan själv. Med Pontus Jansson bredvid sig fick MFF-kaptenen mer av ett dubbelt ansvar – för hela mittförsvaret. Inte för att det alltid behövdes. Pontus kan också, men han är ung, något ojämn och har ännu inte samma naturliga pondus.

Yago har för övrigt ännu inte varit med och släppt in något mål i MFF, vänskapsmatchen mot Fulham inräknad. Måste vara en härlig upplevelse. Får också känslan av att han nästan är den som njuter allra mest av att hoppa och jubla med klacken efter hemmamatchssegrarna.

Wilton Figueiredo fick sin varning och blir avstängd mot Åtvidaberg för att vara redo mot Helsingborgs IF. För visst var det ett taktiskt gult kort. Först försökte han skälla lite på Elfsborgsspelare sedan James Keene fällt Agon Mehmeti, men det gav inget resultat så minuten senare kapade han istället närmsta gultröja.

Nu är det bara Daniel Larsson som riskerar avstängning vid nästa gula kort (han står på två). Å andra sidan är det evigheter sedan han blev varnad senast.

Nu blir det uppehåll i nästan två veckor innan Malmö FF spelar igen, borta mot Åtvidaberg lördagen den 11 september. Med nyvunnen serieledning kan det kännas som en lång väntan. Men även om det ändå framgick att det var seriens två mest spelande och passningsskickliga lag som möttes tyckte jag ändå att det smugit sig in så pass med grus i maskineriet att det nog bara är bra för MFF med ett litet uppehåll.

Och glöm det där med att det skulle vara bättre att jaga än jagas.

Där tar jag med glädje rygg på Daniel Andersson som med ett stort leende slog fast att här i MFF tycker vi bara det är bra att ligga två poäng före. Mycket hellre det än att ligga två poäng efter.

I morgon är för övrigt semestern definitivt slut. På med selen igen. Lika bra att suga ut det sista ur ledigheten. Kräftskiva i gott sällskap igår och en liten Glenfarclas så fort jag satt punkt för det här. Känns som att det går att summera en riktigt givande helg.

Muddi ett hett alternativ

Träningen inför söndagens hemmamatch mot Elfsbog var inte i närheten så dramatisk och händelserik som den senaste inför matchen-träningen.

Men visst finns det ändå massor med frågor att ställa:

1) Vem ska spela på kanterna?

Guillermo Molins och Jimmy Durmaz är avstängda och Jiloan Hamad har varit sjuk. Han var med på dagens träning och även på fredagens stängda. Men han käkar fortfarande penicillin och jag är inte alls så säker på att han är fullt redo för spel. Utgångstipset blir därför Jeffrey Aubynn halvgarderad med Joseph Elanga och Jiloan Hamad helgarderad med Muamet ”Muddi” Asanovski. Det kan sluta med att Muddi får chansen. I så fall högintressant och han kastas inte in oförberedd. Han är redo och har säkert i ett par dagar vetat att det är han som är backup.

2) Hur påverkas Elfsborg av att man så sent som i torsdags spelade mot Napoli?

Inte mycket, det kan till och med vara positivt att de fått upp ett högre tempo, menade Rolle Nilsson. Om det varit MFF som spelat internationellt i torsdags hade han sagt att det inte varit optimalt och att få dagar att återhämta sig alltid är en riskfaktor. Psykologi, givetvis. Normalt sett  har allsvenska lag haft svårt i perioder med både inhemskt och internationellt spel. Elfsborg kanske inte drabbas lika hårt som vissa andra lag, men visst påverkas man.

3) Blir det äntligen riktigt mycket folk på Swedbank stadion?

I veckan såldes den 16 000:e biljetten. Vädret påverkar, men det känns som om Elfsborgsmatchen blir en rejäl snitthöjare. Helt rätt. Nu börjar det bli riktigt hett.

4) Är Johan Dahlin på väg mot rekordet?

Senast Malmö FF och Johan Dahlin släppte in ett mål var i den 40:e minuten borta mot AIK. Sedan han han hållit nollan i 50 minuter plus fem hela matcher i allsvenskan. Det är precis 500 minuter. Om jag hittat rätt i statistiken – annars kommer Anders Larsson snabbt att rätta mig – är rekordet i MFF 646 minuter och hålls av Janne Möller. Jag vet att Elfsborg är ett sylvasst lag med allsvenskans suveräne skytteligeledare och en Anders Svensson som kan prickskjuta från mittfältet om man inte ser upp. Men visst kittlar det att spekulera i att Dahlin kan plussa på till 590 och sedan slå klubbrekordet i andra halvlek mot Åtvidaberg? Till Håkan Svenssons (då i Halmstads BK) 807 minuter är det dock en bit till.

5) Vem vinner striker-kampen?

I ena (den himmelsblå) ringhörnan: Agon Mehmeti med fem mål efter uppehållet och fyra på de senaste tre matcherna. I den andra Denni Avdic med exakt samma facit efter uppehållet, men med ett betydligt bättre vår-facit. Det slutar väl med att det blir nye assistkungen Daniel Larsson som nätar.

Eller så kan Wilton Figueiredo sätta dit bollen, fira med att dra av sig tröjan, bli varnad och avstängd mot Åtvidaberg istället för Helsingborgs IF.

Förra gången jag fyllde år tog det ett halvår innan jag kom på att uppdatera åldern i profilen. Nu bara ett par dagar. Det tar sig…

MFF-ungdomarna kan utmana

Det blev en riktigt trevlig kväll på Stadion med U17-lagets match mot Barcelona.

Även om Barcelona ibland kunde dominera bollinnehavet med sitt klassiska passningsspel var oavgjort 0-0 ett förtjänt resultat för MFF och chansmässigt var det till och med fördel MFF.

Här är de tre mest positiva sakerna från U17-mötet:

1) Resultatet. MFF visade att man på ungdomssnivån fortfarande kan plocka fram lag som klarar att hävda sig även i konkurrensen med de allra största klubbarna i Europa.

2) Publiksiffran. 11 714 var strålande (över 2 000 fler än Helsingborgs IF lyckades locka mot TFF i onsdags!). Efter matchen berättade Barcatränaren Sergi Eclusa att hans spelare närmast blivit chockade när de dan före fått reda på att det skulle komma över 10 000 åskådare och att det syntes i inledningen att de var nervösa. Och för MFF-spelarna blev matchen givetvis ett minne för livet.

3) Nyttan. Publiksiffran hängde inte så lite ihop med varför matchen spelades. Läktarna fylldes med unga spelare från andra lag och de 90 minuterna på planen var bara en liten del i ett stort program i en stor manifestation mot rasism. Alla jag pratade med var överens om att jobbet, som pågått hela dagen, med inbjudna gäster, workshoppar, diskussioner och så vidare gett ett mycket bra resultat.

Matchen då?

Även om det inte bjöds på några mål fanns det många duktiga spelare i båda lagen.

I MFF – som precis som FC Barcelona bytte flitigt – fastnade jag framförallt för de båda mittbackarna Filip Helander och Alexander Blomqvist, vänsterbacken Pa Konate, yttermittfältarna Simon Kroon och Tobias Lewicki, innermittfältaren Kristoffer Jeppsson plus den tunge anfallaren Dino Islamovic. Dessutom gav Zadmir Zekovic mer skjuts åt anfallet när han kom in efter pausen.

Kroon stod för matchens delikatess när han klackade bollen över sig själv och motståndaren och tog sig förbi på vänsterkanten. Och Lewicki var trots att det inte fanns en enda spelare i FC Barcelona som inte var extremt bollskicklig (inkluderat målvakten) ändå den spelare på planen som mest satsade på att utmana och dribbla. Mot slutet av matchen var det ytterst nära att hans offensiva räder gett utdelning. De rev upp stora sår i Barcelonaförsvaret, men det fattades lite precision i sista passningen eller i avsluten från hans lagkamrater. Annars hade det blivit 1-0.

FC Barcelonas U17 spelade för övrigt exakt som A-laget. Så ska det vara  klubben och så har det varit i många år.

I Malmö FF finns det större skillnader. Det går att hitta betydligt större anknytning till den gamla Bob och Roy-fotbollen i det spel som tränarna Anders Palmér och Tore Cervin använder i U17 än vad som är fallet i A-laget. Men det tror jag egentligen inte är något problem. Palle och Tore lär säkert kunna leverera talanger som passar bra in även i det spel som A-laget byggt upp.

Att Ivo Pekalski inte kom med i senaste U21-landslagstruppen är naturligtvis en gåta. Särskilt efter hans insats mot Halmstads BK på Örjans Vall, som var det sista förbundskaptenen Jörgen Lennartsson såg innan han tog ut truppen.

Fast i det här läget är det – i alla fall för mig – svårt att undvika tanken att det egentligen ändå var ganska bra. Nu kan han vara hemma i Malmö, delta i lagets alla träningar och inte riskera att skada sig i landskamperna han skulle tagits ut till. Så, sorry Ivo. Jag unnar dig landslagsplatsen, och du skulle haft den, men när guldkampen mot HIF bara blir hetare och hetare var det ur strikt MFF-egoistisk synpunkt inte fel att en av de absolut viktigaste spelarna slapp bli ”störd” av ett landslagsuppdrag.

Får man tänka så? Det är i alla fall svårt att låta bli…

Pekalski en ny Prytz

Ja då fick vi rätt, vi som inte var oroliga.

Det känns som om det kommer att bära hela vägen till guldet.

Malmö FF har numera stabiliteten som krävs. Lägg till individuell skicklighet, bra bredd och ett passningsspel som gör att lag som Halmstads BK måste göra en kanoninsats för att kunna utmana.

Som grädde på moset har MFF dessutom spelare som Ivo Pekalski och Agon Mehmeti. Båda har hittat ett självförtroende och en form som gör att det känns roligare än på mycket länge att titta på laget. Hörde i pressrummet på Örjans Vall att Wilton Figueiredo fick massor med beröm i tv. Wilton var bra, men jag blev precis som i de senaste matcherna ännu mer imponerad av Ivo.

Drog till med en jämförelse med Robert Prytz senast. Den håller.

Och Agon Mehmeti gjorde två mål och tusan vet om det var offside när han satte dit det som kunde blivit 1-0. I vilket fall som helst syntes det inte ett ögonblick att han var sjuk. För halsontet som det snackades om dagen före var ingen dimridå utan i hög grad en realitet. Om han haft feber också hade Agon inte spelat, och det hade ju varit synd – om vi säger så.

Edward Ofere är troligen på väg till Genk. Just nu känns det bara bra för alla parter.

För Ofere själv som slipper sitta på bänken i MFF och får chansen till det utlandsspel han inte gjort någon hemlighet av att han vill söka sig vidare till.

För Daniel Larsson, som hittat ett bra samspel med Agon Mehmeti.

För Agon Mehmeti, som just nu är allsvenskans hetaste anfallare. Fortsätter den här utvecklingen kan det bli riktigt, riktigt vasst.

För Dardan Rexhepi och Alex Nilsson, som båda kan bli allsvenska startspelare och behöver känna att de är nära. Mot Halmstads BK gjorde Dardan ett härligt inhopp. Han är snabb, har ett väldigt driv i steget som gör att han vinner mark och han vågar både gå på mål och utmana.

Det finns helt enkelt ingen som helst anledning att inte sälja Edward Ofere.

Frågan är bara vad MFF-ledningen ska ge Hasse Borg för order? Det kan vara så att han för en gångs skull ska nöja sig med att inte få ut något kanonpris.

Ofere gör knappast någon nytta i truppen i höst när det bara är en tidsfråga innan han ändå sticker som Bosman vid årsskiftet.

Acceptera därför ett hyfsat bud. Om Hasse tvunget ska mjölka varje krona ur belgarna – och i det spelet är han en mästare – kan övergången smyga sig.

Fast jag ska kanske inte vara orolig där heller. Det slutar väl med att övergången tillkännages den 31 augusti, alldeles innan fönstret stänger så att Hasse kunnat sätta lite extra press på Genk, och med en rejäl slant i kistan. Just nu tycks ju allt gå Malmö FF:s väg.

I det svepet lär dessutom Trelleborgs FF slå Helsinborgs IF på onsdag. Eller åtminstone ta poäng.

Wilton ersätter Wilton

Och Wilton Figueiredos ersättare heter:

Wilton Figueiredo.

Så mycket för den oron – och spekulationerna.

Klart att det var skönt att se Wilton träna för fullt och inte hålla igen i, eller avstå, några moment på söndagen. Efter träningen berättade dessutom Rolle Nilsson att Wilton var med i truppen till Halmstadmatchen och att skadan var betydligt mindre allvarlig än man först befarat.

Därmed känns startparet centralt på mitfältet givet. Utvecklingen har ju blivit den att kan MFF spela Wilton och Ivo Pekalski så gör man det. Nu kan man.

Givetvis är det bra.

Men ska jag vara ärlig har jag haft svårt att hålla med i alla spekulationerna om hur hårt Wiltons frånvaro skulle slå mot MFF. Särskilt som man kopplat dem till att den specifikt mot Gefle mest lämpade ersättaren Jeffrey Aubynn är avstängd. Jag tycker snarast att allt snack är ett bevis på att det som brukar hända när ett det går riktigt  bra för ett lag och det blir hett och hyperintressant att följa laget har hänt. Man letar problem.

Massmedia letar alternativa scenarion. Vad händer om den eller den inte kan spela? Vem ska ersätta? Hur mycket tappar laget i slagstyrka? Samma sak gör man när det gäller spelare som kommer tillbaka eller värvas. Hur mycket bättre blir laget? Det är deras jobb och bidrar till att hålla grytan kokande.

Supportrarna blir nervösare ju mer det gäller och ställer samma frågor. Det är deras självklara rättighet.

Men det finns goda skäl att hålla sig lite coolare.

Malmö FF är inte med i tätstriden av en slump utan för att man har ett bra lag med ett starkt eget spel.

Det känns också som att mantrat att man vill ha en, helst två, fullgoda ersättare på varje position är på väg att uppfyllas. Flexibiliteten i truppen är helt enkelt så god att man klarar av att gardera sig för de skador, sjukdomar och avstängningar som garanterat kommer.

Om inte tll 100 procent så i alla fall bättre än konkurrenterna. Jag står fast vid vad jag skrev från ganska länge sedan – så länge att jag glömt när – att Malmö FF:s trupp är bredare och mindre känslig för sent på säsongen-strul än Helsingborgs IF:s. MFF har helt enkelt bättre beredskap än de övriga lagen i allsvenskan, med ett möjligt undantag av Elfsborg.

I själva verket har ju MFF redan bevisat vilken kapacitet som fanns dold i truppen.

Jasmin Sudic blev skadad. In kom Pontus Jansson. Han  blev sjuk. In kom Yago (välscoutade nyförvärv räknas också).

Hur många hade på försäsongen kunnat förutspå att allsvenskans kanske mest gjutna mittfältspar skulle heta Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski?

Den senaste tiden har ingen saknat Edward Ofere.

I flera matcher på raken har nu Jiloan Hamad spelat och Guillermo Molins suttit på bänken.

Innan säsongen är över tror jag att det kommer att hända fler saker som får många att oroligt ställa frågan: hur ska det här gå? och ganska snart kunna svara: oj det gick ju bra.

Därför:

Visst är det härligt att Ivo och Wilton kan spela mot HBK.

Men om Wilton inte kunnat spela är jag övertygad om att Miljan Mutavdzic gått in och ersatt honom på ett alldeles utmärkt vis. Timingen är bra. Han var inte redo för det för två eller en månad sedan, men han är det nu.

Och samma sak gäller för de två nya problem som vi som var på träningen konfronterades med, det vill säga att Jiloan Hamad definitivt är borta från spel på grund av sjukdom och att Agon Mehmeti visserligen är med i truppen, men har ont i halsen och är en osäker startande.

Guillermo Molins erätter Jiloan Hamad. Har han rätt fokus, och det tror jag att han har, är det väl snarare en förbättring.

Om inte Agon Mehmeti kan spela lär Dardan Rexhepi få chansen. Agon har hittat en grym form och spelat lysande de tre fyra-senaste matcherna. Men Dardan är ännu en av de många unga hungriga spelarna i MFF som snart kommer att få ett stort genombrott.

Mot Halmstads BK känns Daniel Larsson och Dardan Rexhepi som ett tillräckligt bra alternativ. För mitt i spekulationerna över hur mycket frånvaron av ett par spelare ska påverka MFF kan det vara nyttigt att påpeka att det är HBK man möter – ett lag som tagit 21 poäng färre än MFF.

Tillfälliga bakslag kan komma när man minst anar det. Men med matcherna MFF-AIK, MFF-Fulham, MFF-GAIS, Örebro SK-MFF och de tre halvlekarna från MFF-Gefle i färskt minne borde det väl snarare vara stabilitet än nervositet i tankarna hos dem som följer MFF?

Jag känner många som är rejält nervösa inför matcherna.

Det är jag aldrig.

Brukar alltid halvt på skämt säga att det beror på att jag är för dum för att oroa mig i förväg. Och tro mig. Det är jag…

Stora kliv för Lewicki

Det går att hitta MFF-anknytning i det mesta.

En av konsekvenserna med att ha semester är att man har tid att göra saker man annars inte hunnit, som att köpa och läsa de informationsspäckade häftena Kicker och Sport Bild gett ut inför Bundesligastarten. Givetvis finns det MFF-anknytning i dem också – bara man letar.

Först givetvis det uppenbara med Markus Rosenberg i Werder Bremen och Matias Concha i Bochum (numera i andra bundesligan). Många hoppas att snart få hem både Mackan och Matias till Malmö FF och så lär det säkert bli också, nästa eller nästnästa år. Men helt enkelt är det inte. De har bra betalt och det är inte alls så – som rapporteringen i vissa medier ibland kan tyda på – att de fått nöja sig med att vara bänkspelare. I den suveräna statistikdelen går det att läsa att Markus Rosenberg spelat 90 matcher för Bremen och gjort 30 mål. Det är faktiskt ett riktigt bra facit i tuff konkurrens. Matias har spelat 54 bundesligamatcher för Bochum.

I sektionen om tredjeligan finns det en smått dyster och en mycket trevlig sak att lyfta fram.

Det trista är att man numera får gå ner på den nivån för att hitta lag som Hansa Rostock, Dynamo Dresden och Eintracht Braunschweig.

När Hasse Borg spelade för Braunschweig gick det lite bättre om man säger så, och det känns inte särskilt länge sedan Malmö FF träningsmatchade mot ett betydligt mer framgångsrikt Hansa Rostock. Dynamo Dresden åkte MFF ut mot i Cupvinnarcupen 1984-85 efter att vunnit 2-0 hemma, men förlorat 1-4 borta. Än idag finns det MFF-spelare som var med i den bortamatchen som misstänker att Dresdenspelarna var dopade, de bara sprang och sprang och sprang och…

Och det var ju ingen i Östtyskland som sysslade med dopning i mitten av 80-talet.

Det blir för övrigt allt svårare för de gamla östlagen att hävda sig. I Bundesligan finns det inte ett enda lag från gamla Östtyskland, i Bundesliga 2 finns det bara två och i Bundesliga 3 fem.

Den mest positiva, och intressantaste, informationen i de två statistikbiblarna finns dock i spelartruppen för Bayern München II i Bundesliga 3.

Bland de lite över 20 spelarna som är anmälda för den stora klubbens andralag, som alltså spelar i tredjeligan, finns nämligen den förre MFF-ytterbacken Oscar Lewicki.

Därmed är det bara att konstatera att Malmötalangen, som i juli fyllde 18 år, gjort succé i München. Det är nämligen inte på det viset att Bayern München II är som våra U21-lag. Talangskolan har de tyska storklubbarna i ungdomsleden och på lägre nivå. I Bundesliga 3 ska man prestera och lyfts man upp dit innebär det att man redan kommit en god bit mot A-lagsspel.

Oscar Lewicki är faktiskt yngst i hela truppen. Det finns två 92:or till, men de är ett par månader äldre. I A-truppen i Bundesligan finns det ett par 90:or och en 92:a. Det är österrikaren David Alaba. Han är dock en månad äldre än Oscar, som därmed är yngst av alla seniorspelare i Bayern München I och II.

Bundesliga 3 är redan igång. Bayern München II har inlett uselt med två förluster och en oavgjord. Oscar Lewicki var inte med i de två första matcherna. I den tredje (1-4 mot Kickers Offenbach) spelade han innermittfältare.

En försynt utklassning

En försynt utklassning.

Det känns som den bästa sammanfattningen av Malmö FF-Gefle – matchen som blev av.

Det vill säga precis samma som kunde sägas om lördagsvarianten Malmö FF-Gefle – matchen som försvann. I vann.

Men vann eller sol. MFF vann.

Och med det spel och den form MFF har byggt upp ska inte lag som Gefle ha någon chans.

Som Roland Nilsson var noga med ett betona efter 2-0: MFF kunde gjort fler mål, skapat ännu fler chanser och varit ännu snabbare och mer vakna i passningsspelet. Det gäller att aldrig slå sig till ro.

Men jag lät mig i alla fall imponeras.

Inte minst för att det fanns saker som ställde till det.

Glöm inte att MFF kom till matchen mot Gefle efter en delvis förstörd träningsvecka och med fem spelare som både hade en bortalandskamp i U21-landslaget och en ansträngande resa i benen. Dessutom 45 minuter på en allt tyngre och mer svårsprungen plan från lördagen.

Därför var det riktigt bra att laget kunde vara så överlägset. 16-1 i avslut blev den officiella statistiken (9-1 på mål). 16-2 var det nog snarare i ärlighetens namn, för man glömde bort frisparken från den första halvleken där två Geflespelare störtade fram mot bollbanan, men bollen hamnade i Johan Dahlins famn. Men totalt sett var Gefle som ett litet barn i famnen på en jätte.

Nu börjar allt fler se Malmö FF som en guldkandidat. Eftersom jag var en av förvånansvärt få som tippade MFF som SM-guldvinnare redan före säsongen ska jag inte hyckla och säga att jag är överraskad. Men det är alltid kul när höga förväntningar blir uppfyllda.

Ivo Pekalski har redan fått massvis med beröm. Här kommer mer.

Han är trygg med bollen, gör sig spelbar, vinner närkamper och börjar alltmer utstråla en självklar auktoritet ute på planen. För mig börjar han kännas som en ny Robert Prytz.

Att Roland Nilsson kräver mycket och ständigt jobbar på att ytterligare utveckla de unga spelarna visade han dock efter presskonferensen när han instämde i att Ivo varit jättebra den senaste tiden, men samtidigt påpekade att det finns mer att ta ut. Ivo kan värdera bättre när han ska slå en lång respektive kort passning (”förmågan finns, det gäller bara att få det naturligt i spelet”) och ibland frestas han på grund av bristande rutin nästan att bli för trygg och långsam i bollhållandet. I Gefle finns det kanske ingen som kan ta ifrån honom bollen och starta en omställning, Internationellt finns det definitivt sådana spelare.

På söndagen var Ivo i alla fall planens kung.

I mitt tycke ganska tätt följd av i tur och ordning Ricardinho och Daniel Andersson samt med Yago, Jiloan Hamad och anfallsparet Agon Mehmeti och Daniel Larsson på en delad fjärdeplats. Johan Dahlin kan knappast heller hjälpa att han knappt hade något att göra. Han tog friläget Gefle skapade och gjorde inga misstag. Dessutom stod Jeffrey Aubynn för ett starkt inhopp. Men det känns viktigt att påpeka att det de 135 minuterna mot Gefle inte fanns någon spelare i MFF som inte var värd att berömma.

Överord? Nä. Om man ska vara kritisk när det inte stämmer – och det har jag varit många gånger – måste man också få lov att hylla när det är motiverat.

Jag älskade till exempel det som hände i den allra sista av de fyra tilläggsminuterna i den andra halvleken. Det stod 2-0 och matchen var så avgjord den överhuvudtaget kunde bli. Då tar Ivo Pekalski en glidtackling för att stoppa en Geflespelare på kanten och blir tillsammans med tillskyndande Ricardinho rejält arg på den assisterande domaren för att det blir inkast till Gefle istället för MFF. Med 30 sekunder kvar.

Glyttigt tycker säkert någon. Härligt säger jag. MFF får massor med berättigat beröm för den tekniska, passningsskickliga och underhållande spelet man byggt upp. Men när jag ser ut över planen ser jag även en härlig inställning och en intensiv vilja att kämpa till sig bollen när motståndarlaget har den. Alldeles för många glömmer bort den biten i analysen.

Härligt med 1-0-tifot. Inte minst för att många måste ägnat en stor del åt lördagskvällen och natten åt att göra det klart. De intensiva applåderna från sittplats värmde förhoppningsvis.

Strax över 10 000 på lördagen och strax under på söndagen innebar att cirka 19000 passerade vändkorsen. Som egentligen är måttet som används i fotbollsallsvenskan. Å andra sidan finns ju inte den avbrutna matchen i statistiken. Därför känns det som en bra kompromiss att Malmö FF för en gångs skull valde ishockeyns sätt att fastställa publiksiffror, det vill säga räknade antalet sålda biljetter. Därmed hamnade man på 14520.

Så många glas whisky ska jag inte ta. Men ett, eller två. Och eftersom jag när jag såg The seventies på tv på lördagskvällen kom på hur mycket jag en gång älskade Slade blir det nostalgi i lurarna. Sällan har någon skriksjungit så vackert som Noddy Holder.

MFF-spelare till Olympic

Resten av säsongen kommer Malmö FF:s Hicham Ali att spela i BK Olympic.

Kontraktet gäller de sex matcher som återstår för BK Olympic under division 3-säsongen. Olympic leder trean och är med raska kliv på väg mot serieseger. I överenskommelsen ingår dock att 19-årige Hicham Ali kan träna och spela för både Olympic och MFF.

Hicham är lagkapten i U19-truppen, kvick, teknisk och bra på att utmana och dribbla. Vi som brukar se U21-matcherna har kunnat följa honom en hel del eftersom han i år spelat ganska mycket även på den nivån. Nu får han utvecklas med A-lagsspel med den gamle MFF-profilen Peter ”Hulda” Hillgren som tränare. Det är han som håller på att föra upp Olympic i division 2.

Precis som Hulda har Hicham Ali Olympic som moderklubb. Brodern Samer Ali är för övrigt ungdomsansvarig i Olympic.

Det kan bli sju matcher för Hicham i Olympic. Lördagens match i division 3 södra mot Svedala IF slutade precis som Malmö FF:s mot Gefle, fast lite senare.

Först bröt domaren i minut 68. Efter ett uppehåll på en kvart försöökte man igen och tvingades bryta definitivt tio minuter senare. Redan vid det första uppehållet hade Olympic vänt ett 0-2-underläge tll ledning med 3-2 efter tre mål av Patrik Burda.

Ganska tufft om man tvingas spela om från start och 0-0.

Ska man tro alla tvärsäkra uttalanden efter Malmö FF-matchen ska ju beslutet bli just det.

Men det var inte beskedet som Svedala och Olympic fick. Istället skulle man avvakta tävlingskommitténs beslut, som kunde ta upp mot en vecka. Och det skulle faktiskt finnas en öppning i praxis att man kan besluta annorlunda om mathen hunnit så långt som in i den sista kvarten. Vid mer än 75 minuter spelade kan man räkna matchen som slutspelad och använda ställningen vid avbrottet som slutresultat. Ska bli intressant att se vilket besked BK Olympic och Svedala IF slutligen får.

I vilket fall som helst hade det inte gått att spela 30 minuter till på Swedbank stadion.

En match som flöt bort

Skitväder!

Sitter och försöker samla mina intryck – och torka – efter att ha cyklat hem efter de 45 fotbollsminuterna som inte längre existerar. Måste säga att cykelturen ökade min förståelse för Sven-Martin Åkessons beslut att avbryta matchen.

Egentligen borde det vara förbjudet att avbryta en match som MFF leder.

Lite mer seriöst är det bara att konstatera att det inte hade gått att fortsätta spela.

Första 30 minuterna höll mattan riktigt bra. Då rullade Malmö FF också ut Gefle och skapade chans på chans. Men de missades. Sedan började plask och lek. Mitt i vattenplaningen lyckades dock Agon Mehmeti bredsida in 1-0.

Därför var det säkert många på Stadion som gärna hade sett att matchen fotsatt. Och det kunde mycket väl ha burit till seger även om det blivit parodi på fotboll.

Men redan den sista kvarten före paus syntes att det började bli omöjligt att spela MFF:s typ av fotboll. Om den andra halvleken genomförts hade slumpen styrt och den enda möjligheten att få bollen att flytta på sig hade varit att slå högt och långt. Det hade mycket väl kunnat gynna Gefle så mycket att laget vänt.

Ingen vet vad som hade hänt.

Att matchen spelas om från start och från ställningen 0-0 kan man ha synpunkter på. Något annat beslut är dock inte möjligt, enligt reglerna.

Jag tar för givet att omspelet blir på söndagen klockan 16.00. Beslutet är egentligen redan taget eftersom klubbarna vill det, Stadion är ledig och de kontaktade tjänstemännen på Svensk Fotbollförbundet tyckte att det var en bra idé. Dessutom står det i tävlingsbestämmelserna att matchen ska spelas om så snart som möjligt. De enda som kan komma till ett annat beslut är tävlingskommitténs ledamöter och/eller Lars-Åke Lagrell.

Timmarna efter matchen sökte MFF och Gefle både de som bestämmer i tävlingskommittén och Lagrell. Ingen svarade vilket kan tyckas märkligt.

Men när de väl vaknar fastställer de garanterat beslutet.

Matchen idag är redan bortsuddad ur historieböckerna. I praktiken har den aldrig funnits och Agon Mehmetis mål kommer aldrig att finnas med i någon skytteliga.

Men, ändå:

Jag tycker gott att man kan plocka fram ett par lovande saker från matchen som inte längre finns.

Så länge planen höll spelade MFF ut Gefle.

Ivo Pekalski fortsatte att visa lysande form och för en målskytt är det alltid viktigt att näta, oavsett om det bara är på träning eller i icke-matcher.

Klacken sjöng starkt och vackert.

Och jag gillade nya hymnförslaget Ingen himmel e så blå som min.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×