En seger med extra allt

Vissa segrar är extra sköna. Andra segrar är till och med så sköna att man kan köpa en och annan förlust på vägen för att få uppleva dem.

2-0 mot IFK Göteborg var en sådan.

Nu är HIF-matchen glömd.

Borta borde också alla tvivlare som inte trott på mig när jag envist hävdat att MFF i år är ett betydligt bättre lag än de senaste säsongerna också vara.

MFF kan gå hela vägen. Jag säger inte att de kommer att göra det, men de kan göra det.

Jag är till och med ganska sur på mig själv för att jag timmarna före matchen kände lite grann att det här kommer att bli tufft, och att oavgjort kanske var ett hyfsat resultat.

Vad var det för trams?

MFF låg nio poäng före i tabellen. Nu är det tolv.

IFK Göteborg hade Tobias Hysén borta, en av mycket få kreativa spelare man har i laget. Den andra, Tomas Olsson, envisas man ju av någon outgrundlig anledning att ha på bänken.

Men framförallt är Malmö FF numera ett mycket bättre lag än IFK Göteborg. Med en helt annan dimension i passningsspelet, ett väldigt mycket större självförtroende och mer fantasi.

Går man då in och gör jobbet ska inte ens en gräsplan som Neil Armstrong kunnat öva månlandningar på kunna stoppa segern.

Rakt och enkelt spel är jag absolut ingen motståndare till, det var så MFF vann sina framgångar på 70- och 80-talen. Och IFK Göteborg har varit duktigt på att spela vidare med den ”svenska” Bob Houghton-inspirerade modellen (den som HIF nu leder serien tack vare). Men nu har Göteborg inte det heller.

Ärligt talat vet jag inte vad de har kvar. Men inte är det något MFF ska behöva vara rädda för.

Tunga är man i alla fall fortfarande. Sista tio efter Ricardinhos utvisning visade man det, samtidigt som Malmö FF blev lite för respektfullt och fegt. Fast det är lätt hänt och IFK Göteborg skapade inte heller då de där riktigt glödheta chanserna. 2-0 var en hur förtjänt och befogad seger som helst.

Ricardinho visade för resten att det var skadan/ringrosten som höll honom nere i källaren prestationsmässigt mot Djurgården. Nu hade han lyft sig inte en eller två utan tre klasser.

Väldigt många var riktigt bra, bland annat var Wilton och Ivo härliga att se på mitten. Men ändå vill jag ge det största pluset till Ulrich Vinzents. Jag har inte varit sen att påpeka när han haft svackor och fipplat bort sina inläggschanser. Därför känns det extra viktigt att inte glömma bort att berömma honom när det är befogat. Mot IFK Göteborg var han klockren!

Och vilka mål sedan.

Egentligen sa de mycket om hur läget är i MFF och IFK Göteborg.

Daniel Larsson och Guillermo Molins smäller på två projektiler och bjuder på härliga individuella prestationer. Mr Molins är numera MFF:s stora artist.

Samtidigt kommer båda lägena efter det att MFF vunnit bollen från den ifjor av alla hyllade IFK-mittfältaren Gustav Svensson.

Eftersom inga vanliga analyser gäller i matcher mellan Malmö FF och Trelleborgs FF, mer än att kan det jäklas mot TFF brukar det göra det, känns det nu i alla fall skönt att konstatera att två tredjedelar av veckan med tre matcher är avklarad med full pott.

Därför ska jag avsluta kvällen med en god och kyld veteöl (en White Trappist om ni tvunget måste veta). Dessutom måste något omedelbart in i CD-spelaren. Five Years med David Bowie kan påminna dels om hur jäkla bra han var en gång, dels att det gått fem år sedan det gick att ha samma hopp som idag om en lyckad MFF-säsong.

Men först måste jag även få med hur härligt det är att Fulham och Roy Hodgson får uppleva en final i Europa League. Roys insats i MFF ska aldrig glömmas. Det var bara det fenomenalt fjantiga slutspelet som hindrade honom från att föra MFF till fem raka SMguld. Nu har han svingat sitt trollspö igen.

Tifot var bäst

Minuterna före avspark i matchen mellan Malmö FF och Djurgården gjorde MT96 och MFF-klacken ett fantastiskt tifo för att hylla hövdingen Eric Persson. Sedan kom Djurgården in i sin sensationellt fula helgula bortadräkt.
Då gick det ju bara inte att förlora.

Då hade hövdingen, som såg rött av gult, blivit lika skrynklig i sin himmel som bilden av honom när den 17,5 meter höga läktarflaggan till slut fälldes ihop.

Nu blev det seger, men den satt faktiskt ganska hårt åt. MFF vann nämligen trots massor med missar och flera normalt tongivande spelare levde inte upp till sin vanliga standard.

Chansmässigt var Malmö FF överlägset. Daniel Larsson brände ett friläge, Agon Mehmeti prickade stolpen och Daniel Andersson lyckades få bollen utanför från ett läge vid bortre stolpen där han borde ha avslutat bättre – och värst av allt: Daniel Andersson sköt en straff utanför när han med bara ett par minuter kvar att spela definitivt hade chansen att döda matchen. Nu blev det istället riktigt nervöst mot slutet eftersom Djurgården fått ett reduceringsmål till skänks.

1-2 borde nämligen aldrig ha kommit till. Målvakten Johan Dahlin har hyllats ordentligt sedan han kom till Malmö. Nu visade Johan att han också kan ta felbeslut.

Egentligen var det ett underbetyg åt Djurgården att Malmö FF långt ifrån behövde spela bra för att vinna. Och dessutom göra det förtjänt.

Ricardinho verkade inte alls okej efter sitt skadeuppehåll. Han tvekade ofta, utnyttjade inte sin snabbhet och gjorde sin i särklass sämsta insats sedan han kom till Malmö FF. Med facit i hand skulle han  inte ha spelat.

Att Wilton Figueiredo tillför mer kreativitet till mittfältsspelet än många har lust att ge honom credit för stod också helt klart. Han saknades.

Ändå gjorde Ivo Pekalski en helt okej insats i sin debut. Det hände inte så mycket framåt, men det var heller inte hans uppgift. Han skulle ta djup och falla ner, och han skötte jobbet han blivit tilldelad.

Men det är trots allt roligare att plocka fram det positiva, och visst fanns det sådant också. Daniel Larsson fick äntligen det att lossna i målskyttet och inte bara i spelet, där han hela säsongen varit MFF:s bäste anfallsspelare. Mot Djurgården fick han även betalt i målprotokollet.

Ulric Vinzents slog ett perfekt inlägg (!) till 1-0 och var bäst i backlinjen.

Guillermo Molins var, i viss konkurrens med Djurgårdens Kebba Sesay, matchens store lirare.

Dessutom blev två av bytena klockrena. Jiloan Hamad och Alex Nilsson gav båda ett lyft åt laget när de kom in. Bytet av Ricardinho mot Joseph Elanga kom dock alldeles för sent (i den 90 minuten). Brassen hade som sagt en helt misslyckad dag.

Bäst av allt var ändå tifot. Det var  vackrare och stilfullare än premiärmatchens och nästan lika vasst som hyllningen av bröderna Hjertsson. Eller för resten: varför vara snål. Det var lika bra som det legandariska Hjertsson-minnet och matchens stora prestation. Att hylla Eric Persson är givetvis dessutom så rätt det kan bli året när MFF fyller 100. Hans insats för föreningen kan aldrig överskattas. Han var en fin och stor man och i ett historiskt perspektiv säkert den störste ledaren som någonsin jobbat i Malmö FF. Och om ni tror att alla historierna om hans hat mot den gula färgen är vandringssägner så glöm det. Han vägrade verkligen sätta sig i gula taxibilar, skruvade bort färgen när Leeds var på tv och skickade utan att tveka hem medarbetare på kansliet som råkat ta på sig en gul skjorta.

Dessutom utan att ord till förklaring. Stefan Rask har berättat för mig att han som relativt nyanställd på ungdomssidan en morgon råkade komma upp på kansliet på Södra Förstadsgatan med gul tröja och möttes av Eric, som helt enkelt vägrade att prata med honom. Stefan blev förtvivlad, undrade vad han gjort för fel och frågade en annan ledarlegendar, Bertil Persson, vad han skulle göra. Lugn, sa Bertil, gå hem och byt kläder och kom tillbaka.

När han återvände tog Eric emot honom med öppna armar, och nämnde inte med ett ord att något varit fel.

Glyttigt, tycker kanske någon. Alla stora män har rätt att ha vissa egenheter säger jag, och tycker att det var extra skönt att MFF inte tappade poäng mot ett gulskrudat lag i matchen där Eric Persson hyllades…

Allsvenskan är inte slut

Alldeles mot slutet av snacket efter söndagsträningen sa MFF-tränaren Roland Nilsson något till synes trivialt, men ändå mycket intressant.

– Allsvenskan är inte slut eller avgjord för att vi förlorar en match mot HIF, och det återstår 23 omgångar.

Det låter som en klyscha och är det kanske också.

Men klyschorna blev det mycket på grund av att det ligger en hel del i dem, och med hjälp av det till synes harmlösa uttalandet går det att plocka fram en hel del positivt.

1) För det första är det givetvis ett helt korrekt påpekande. Inte tusan avgörs allsvenskan av en match i den sjunde omgången, sedan får det vara ett hur hett derby som helst. Om Mjällby slår HIF och MFF besegrar Djurgården på måndagskvällen är vi tillbaka vid utgångspunkten.

2) Förhoppningsvis tillfredsställde Rolle även ett behov av att bita ifrån sig lite. De senaste säsongernas misslyckanden har skapat ett läge där det inte behövs mycket innan alla tvivlare poppar upp, både dom som önskar MFF väl, men inte riktigt vågar hoppas och de många medlemmarna i MFF-hatets vänner. MFF har faktiskt bara förlorat en match och fått en start som lag som Kalmar FF, AIK och IFK Göteborg bara kan drömma om. Andraplatsen har man inte fått av en slump eller hittat i ett cornflakespaket.

MFF gjorde ingen bra match i derbyt. Det gjorde HIF. Framförallt var Malmö FF mycket sämre på att hålla fast vid den spelidé man valt och uttnyttja det man är bra på

Därför är det viktigt att Malmö FF nu snabbt bland annat visar att man har ett tekniskt, fantasirikt och snabbt passningsspel som håller mot alla typer av motstånd. Nu kommer matcherna nämligen så tätt att ett monsunregn verkar lite glest i jämförelse. Från början reagerade jag mest på att det är en hektisk vecka som väntar med Djurgården hemma på måndagen, IFK Göteborg borta på torsdagen och Trelleborgs FF hemma på söndagen. Men det fortsätter faktiskt även nästa vecka med två matcher till. På 13 dagar spelar MFF fem matcher.

Och låt oss för guds skull slippa den trötta jämförelsen med ishockeyn. Fem matcher på 13 dagar är vardagsmat för en hockeyspelare – men det är två helt olika saker. Hockey sliter inte alls lika hårt.

Ivo Pekalski går in och ersätter avstängde Wilton Figueiredo på mitten. Allt annat vore en skräll, och Ivo är redo.

Däremot är jag långt ifrån lika säker på att MFF chansar med att låta Ricardinho ta tillbaka sin plats direkt efter smällen mot HIF. Med tanke på det som väntar känns det som läge att matcha Elanga och låta backbrassen vänta till Göteborg.

Någonstans i ryggmärgen ligger också en liten aning om att Alex Nilsson kan dyka upp i startelvan. I så fall på Agon Mehmetis bekostnad. 40-45 procents chans att det blir Alex, 55-60 att det blir Agon. I villet fall som helst lär det inte dröja länge innan anfallaren med allsvenskans lägsta tyngdpunkt (ja, Olympicfostrade Alex då, alltså) får chansen…

Var och såg FC Rosengård-Qviding i lördags. I Qviding spelade Fuad Hyseni. Hur många söner har han egentligen, Glenn?

Såg till min stora glädje att Mats Olsson i Expressen retat sig på precis samma sak som jag i torsdags när tv4 Sport sände från Europa League. Istället för att ta chansen att visa Hamburg-Fulham valde man att för 112 gången sända Liverpool, och det lagets match mot Atletico Madrid.

Roy Hodgson håller på att göra underverk med ett nytt lag, det han gör med Fulham är fantastiskt, och det hade givetvis varit jättekul att få följa det lagets väg mot en eventuell final. Tyvärr tror jag inte att vi får göra det i returen heller. Storlagen verkar alltid vara det självklara sändningsvalet – och jag vet att jag delvis kastar sten i glashus för det är ju inte bara Chelsea, Chelsea, Chelsea, United, United, United och så vidare utan till viss del även Arsenal, Arsenal, Arsenal. Men lite Fulham hade faktiskt inte varit fel.

MFF blev uppätet

Fysik, hårt lagarbete och allsvenskans bästa mittfält avgjorde Skånederbyt.

Helsingborgs IF vann med 2-1 över Malmö FF, drygade ut serieledningen till fem poäng och visade med eftertryck att snacket om att det var gamla och trötta gubbar som tog över ledarskapet i HIF mest är – snack.

Rutin är nyttigt. Gammal hederlig organisation också.

HIF har ett bra försvar plus ett envist och aggressivt presspel som inte tillåter motståndarna att få igång ett ordentligt passningsspel.

MFF:s stora styrka ligger i att med snabba, precisa, väl avvägda passningar dominera matchbilden, öppna ytor hos motståndarna och fylla på med många spelare i anfallen. Mot HIF fick man ta fram förstoringsglaset för att hitta något som påminde om vad MFF i normala fall är kapabelt att prestera.

Till stora delar var det Helsingborgs IF:s förtjänst och segern var hur rättvis som helst. Det är bara att erkänna.

Att HIF var bra var dock inte hela sanningen. Malmö FF-spelarna och ledarna bör givetvis också rannsaka sig själva. Man måste klara av att göra det man är bra på även när det är svårt, annars är det ju inte mycket lönt att nöta in ett visst sätt att spela på.

När det brände till var en annan nyvunnen styrka också försvunnen i Malmö FF, den på fasta situationer. Även där var HIF bättre.

Dessutom vanns målvaktskampen mellan MFF:s Johan Dahlin och HIF:s Pär Hansson solklart av Hansson och många MFF-spelare underpresterade eller kom helt enkelt inte in i matchen.

Marcus Lantz storhet och betydelse har ifrågasatts av många. På tisdagskvällen åt han upp det mesta som kom i hans väg. Ändå tycke jag att han överglänstes av mittfältskollegan Ardian Gashi. Han gjorde massor med nytta samtidigt som han klarade att vara konstruktiv. Alldeles före slut var det faktiskt hans kloka försvarsspel som gjorde att han kunde läsa en situation helt rätt och få ut en fot precis innan bollen skulle nå Jeffrey Aubynn. Annars hade det blivit 2-2.

Är då allsvenskan avgjord? Kommer HIF att vara före MFF även i sluttabellen och har hyllandet av de himmelsblå varit en hype? Mitt svar på alla frågorna är nej.

Malmö FF kan betydligt bättre. Skadorna på Edward Ofere och Ricardinho bidrog också till att slå sönder spelet.

Jag har dessutom en mycket stark misstanke om att HIF är betydligt mer sårbart för skador och avstängningar än MFF, och alla de övriga lagen i toppstriden. Många av de övriga lagen också faktiskt.

Ett exempel: Två gånger har Malmö FF bytt ut Robert Åhman Persson mot Ivo Pekalski. Det har vässat spelet. Samtidigt har RÅP de övriga matcherna varit bra. Nästa match blir Wilton Figueiredo avstängd. Då finns det alternativ.

Det är just det som är poängen. HIF har allsvenskans bäst balanserade mittfält, men det känns som om slagstyrkan går ner rejält om bara en av de fyra kuggarna försvinner och om två blir skadade eller avstängda får laget väldigt svårt att vinna. I nästa match är Lantz borta.

Vad händer om även Marcus Nilsson och Joel Ekstrand går sönder nere i backlinjen? Och så vidare…

Skadebekymmer drabbar de flesta lag. Fråga Trelleborgs FF. Och fråga MFF.

Nu verkar det som om Edward Ofere blir borta vårsäsongen ut (åtminstone om de första beskeden stämmer – bara att hålla tummarna för att de inte gör det).

Men det är nog ändå så att Eddie spelar i MFF på lånad tid. Hans kontrakt går ut efter säsongen och han har klart och tydligt sagt ifrån att han inte kommer att förlänga det. Han vill vidare. Jag tänker inte kritisera honom för det. Bättre att vara tydlig än att vela fram och tillbaka och sedan sticka ändå. Nu vet MFF villkoren. Ska man få betalt måste man sälja honom i sommar.

Newcastle har tittat på honom tio-elva gånger. Fler klubbar har visat intresse. Då ska inte ett skadeuppehåll på sex-åtta veckor behöva påverka. Han är redan scoutad. Ville Newcastle (eller klubb x) ha honom tidigare borde Newcastle fortfarande vilja ha honom. Fram med kulorna och håll Hasse Borg beredd…

Hetaste derbyt på länge

Två skånska lag har gått loss i toppen av den allsvenska tabellen, är obesegrade efter sex omgångar och har imponerat. På tisdagskvällen möts de, Helsingborgs IF och Malmö FF på Olympia.
Frågan är om detta inte är det hetaste Skånederbyt sedan HIF 1993 återvände till allsvenskan efter 24 år i de lägre serierna?
Ni kanske minns hur det gick?
HIF ledde med 3-0, men MFF kom tillbaka och kvitterade till slutresultatet 3-3 inför 28 716 åskådare på Malmö Stadion. Jonas Axeldahl – av alla människor – gjorde två mål för MFF och Anders Andersson kvitterade.
Men då var varken MFF eller nykomlingen HIF med i tätstriden. Det är man i högsta grad nu.

Oavsett hur det går på Olympia har de två lagen skaffat sig ett läge där man har råd att tappa poäng och till och med förlora och ändå ha ett härligt utgångsläge inför resten av säsongen.
Läge att våga i den tidiga seriefinalen.
Hoppas också, som jag skrivit tidigare, att MFF-tränaren Roland Nilsson vågar ge 19-årige Pontus Jansson chansen som innerback bredvid Daniel Andersson.

Jag är övertygad om att han gör det och det är inte bara önsketänkande – Pontus har redan antytt att han kan bli en framtida storback – utan en känsla av att det numera är det genomtänkta och sedan länge inplanerade alternativet som gäller när det är dags att ändra och inte hastiga nödlösningar.
Robert Åhman Persson är inkörd som mittfältare. Att ändra på det vore att i onödan göra för mycket våld på lagdelarna.
Det fanns en tanke bakom beslutet att testa Pontus Jansson som mittback. När han dessutom har svarat upp till förtroendet och gjort bra matcher både i U21 och som inhoppare i allsvenskan vore det att ge alldeles fel signaler att inte våga fullfölja.

Beskedet att det var en korsbandskada Jasmin Sudic drabbats av var ett dråpslag, inte minst för honom själv. Det är svårt att inte tycka väldigt synd om en ung spelare som precis när han fått sitt stora genombrott i allsvenskan och börjat få fog för sina drömmar om att under lång tid kunna försörja sig på fotbollen måste avstå en hel säsong.
Men skador är – tyvärr – en del av den verklighet klubbarna lever i.

Svårast att ersätta blir Jasmins inställning.
MFF är utan tvekan ett boll- och passningsskickligt lag, från och med i år kapabelt att bjuda på en både vacker och effektiv fotboll. Men ibland sitter man och saknar en riktig buse, en gammal härlig Puskas-typ som älskar att irritera motståndarna och är tuff och hård både mot sig själv, motståndare och lagkamrater. Det är ingen slump att supportrarna börjat sjunga om att Jasmin knäcker alla ben, käkar barn och dricker fotogen. Till full Puskas-klass har han dock ett par mil till att gå. Fast förutsättningarna finns.

Fick en fråga bland kommentarerna om hur jag kan hålla på Arsenal.

Efter sista kvarten mot Wigan inser till och med jag att frågan kan vara berättigad.

Men favoritlag byter man inte – och The Gunners har gett mig många härliga stunder.

Förklaringen då? Jo, en säsong och en triumf – dubbeln 1971 – plus en spelare, Charlie George.

Det var då jag blev Arsenalsupporter. Tack och lov att tv inte bara visade Tipsextra med en massa åkerbrukslag, som flera andra i min generation fastnade för. I dagens tv-utbud är det lätt att glömma hur stor FA-cupfinalen var för oss svältfödda tv-tittare. Man gick och längtade i veckor…

Satsa på Pontus

Bara att hålla tummarna för att det inte är korsbandet som är pajat i Jasmin Sudics knä. I så fall blir han borta lång tid.

Besked kommer på måndag. Tonen i läkaren Pär Herbertssons röst gjorde i alla fall mig orolig när jag pratade med honom. I vilket fall som helst behövs det en ersättare för Jasmin i derbyt mot Helsingborgs IF.

För mig är det ingen tvekan.

Satsa på Pontus Jansson.

Markus Halsti är också skadad och var inte med på lördagens träning. Att han ska friskna till känns inte troligt.

Alternativet att flytta ber Robert Åhman Persson känns som för mycket klydd med lagdelarna (vilket man även kan hävda när det gäller Halsti – numera känns han mer som ytterbacksalternativ). Och onödigt.

Pontus Jansson är förvisso ung och har bara spelat mittback en kort tid. Men han har varit bra i de två inhopp han hittills fått göra i allsvenskan, riktigt bra i U21 och är en stabil, lugn och passningssäker spelare. I en av U21-matcherna drog han iväg två långa crosspassningar som ingen av de övriga mittbackarna i MFF försökt sig på de senaste åren.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha fått känslan av att äntligen föll alla bitarna på plats när Pontus fick testa mittbacksrollen. Man ska inte överdriva, men på sätt och vis är han som klippt och skuren för rollen.

Precis som i fallet Daniel Andersson ligger det dessutom i familjen.

Eftersom det handlar om en så stor åldersskillnad är det inte så många som har koll på det, men Pontus storebror Peter är gammal allsvensk mittback i Trelleborgs FF. En riktig vass sådan också.

En kul detalj där är att de två senaste åren har Jasmin Sudic fått Fotbollklubbarnas samorganisations pris till årets junior i Malmö. 1989 – för 21 år sedan! – gick priset till Pontus storebror Peter. Han fick det när han spelade i Kirseberg IF, och delade det med Esbjörn Berghult.

Vilken comeback!

Skön seger. Men framförallt, vilken fantastisk återkomst av Ricardinho.

Allsvenskans bäste vänsterback skrev jag och visst är han det. Egentligen är det otroligt att han efter ett långvarigt skadeuppehåll och med bara 70 minuters U21-spel i ryggen kan gå in och göra en så stark insats. Han har en internationell dimension i sitt spel. Ingen av MFF:s övriga ytterbackar är dålig, men den som inte ser skillnaden är ganska trångsynt.

Efter matchen sken han med den glädje en spelare som vet att han gjort en stark insats brukar visa upp, men konstaterade att han blivit rejält trött mot slutet. Det märktes knappt. I alla fall inte när han bara ett par minuter före slut dribblade läckert nere vid ena hörnflaggan på egen planhalva och elegant passade sig ur en trång situation. När det gäller Ricardinho finns det för närvarande bara en god rekommendation. Njut av hans spel så länge Malmö FF får lov att behålla honom.

Och njut av segern mot Häcken.

För Häcken är ett riktigt bra lag. Klar kapacitet för en topp 4-placering. Synd att bara strax över 11 000 hade fattat det och tagit sig till Stadion. När det gäller att omvärdera lag är vi Malmöbor lite tröga. Kalmar FF lär väl hinna börja dala rejält i kvalitet om ett par år innan vi fattar att de faktiskt lyckades vara riktigt bra under en lång period. Nu har BK Häcken målmedvetet jobbat sig fram till en position där en match mellan dem och ett gulddoftande Malmö FF borde ha alla förutsättningar att bli bra. Det blev den också och det borde fler än vi 11 127 som tagit oss dit ha förstått.

Ricardinhos insats är nämnd, och sett till förutsättningarna (skadeuppehållet) var han bäste MFF:are. Men det fanns faktiskt två spelare som var minst lika bra. Daniel Larsson är den första och Guillermo Molins den andra.

Gisches offensiva spel, självförtroende, driv i attackerna plus ett snyggt mål och en lika vacker assist motiverade ett överbetyg.

Daniel Larssons löpningar, bollvinnande och ettrighet kombinerades den här gången med ett härligt passningsspel. Det räcker nästan att plocka fram hans lysande inspel som höll på att totalt friställa Wilton (såg ni för resten med vilken härlig fart och timing Wilton kom kutande fram mot läget?). Daniel har fortfarande inte gjort ett enda mål i årets allsvenska, men det är ingen slump att han toppar assistligan.

Tack vare Malmö FF:s fina start är det heller ingen som tjatar om att Daniel Larsson inte nätat. Om MFF haft fem eller tio poäng färre hade alla hängt upp sig på det. Nu kan man i lugn och ro titta på det övriga, minst lika viktiga, som han tillför laget.

Edward Ofere glänste inte lika mycket Men han gjorde mål, ett enkelt och killermässigt sådant, och han blir allt mer bekväm med bollen. Glöm inte hans insats i det kanske snyggaste av alla anfallen i matchen: när han med ett tillslag och med precis rätt känsla la bollen tillrätta för Jimmy Durmaz, som i sin tur sköt så att Häckenmålvakten fick göra matchens räddning.

Tidigare har jag mest sagt jaha när jag fått höra om Newcastles intresse för Ofere. Men envisa rykten säger att Newcastle inte bara sett honom ett par gånger utan verkligen scoutat rejält och varit på plats för att se honom spela vid ett tiotal tillfällen.

Nä nu ska jag snart sluta innan jag öst beröm över alla MFF-spelarna (Daniel Andersson och Wilton Figueiredo måste jag dock också nämna). Men det var faktiskt en sådan kväll.

Marginellt sämre blev den dock av att Arsenal lyckades klanta till det mot Knoll och Tott-enhan.

Lyckades dessutom glömma en fråga. Ibland är det först efter det att man lämnat halvkaoset i pressrummet som man kommer ihåg att det fanns saker man funderade över under matchen, men sedan missade chansen att få besvarade.

Så därför sitter jag fortfarande och undrar över varför Dejan Garaca satt på bänken. Dusan Melicharek var ju uttagen i truppen. Vad hände med Dusan och när gjordes ändringen?

Friplåt för Ricardinho

Malmö FF:s bästa vänsterback är tillbaka.

Ja, det går att skruva till det mer än så:

Allsvenskans bäste vänsterback är tillbaka.

När fotskadan var läkt och Ricardinho spelat 70 minuter i U21-matchen mot Kristianstads FF – som i princip kom till bara för att han behövde matchning – var det givetvis bara en tidsfråga innan han skulle ta tillbaka platsen i laget.

Mot Kalmar FF fick han sitta på bänken.

Mot BK Häcken hade Rolle Nilsson och Pep Klotet Ruiz tvingats ställa frågan om det trots hans goda vikariat inte var dags att peta Markus Halsti. Nu behövde den frågan aldrig ställas eftersom finländaren tvingades tacka nej till medverkan på grund av skada.

Klart att Ricardinho hade fått spela ändå. Det var dags nu.

Men på sikt tror jag att det är dags att ställa en ännu större fråga än Ricardinho eller Halsti? Nämligen Halsti eller Ulrich Vinzents?

Med vissa undantag, som första halvleken i Kalmar, har Markus Halsti skött sitt vikariat för Ricardinho väl. Men egentligen har han spelat på fel kant. När då Vinzents i nio fall av tio fortsätter att ha stora problem i Malmö FF:s offensiva spel känns det allt mer som om MFF får ut mest av att ha både Ricardinho och Markus Halsti på planen – på var sin kant.

Missförstå mig rätt. Ulrich Vinzents har gjort massor med gott för MFF, och jag älskar hans sätt att nästan aldrig gå bort sig i defensiva man mot man-dueller. Men ska Malmö FF få in en dimension till i det offensiva spelet måste man ha två ytterbackar som inte vänder upp och/eller stoppar halvvägs in på motståndarens planhalva utan vågar fullfölja och har bra precision i inläggen.

Ett par andra reflektioner inför Häckenmatchen:

En spelares status kan snabbt förändras. Ifjor stämde inte mycket för Wilton Figueiredo. Nu får man sitta och hålla tummarna för att han inte ska dra på sig ytterligare en varning mot Häcken, nå tre gula kort och missa HIF-matchen. För är det någon spelare som inte får bli avstängd mot HIF är det Wilton. Den mittfältskampen blir tillräckligt svår även med honom i laget.

Nu måste snart publiken börja komma om inte MFF snart ska ha bränt chansen att nå det budgeterade publiksnittet på 18 000. Det kom 13783 åskådare mot Örebro och 11671 mot Halmstads BK. Redan 10000 back. Kommer det 12000 mot Häcken måste MFF ta igen 16000 åskådare på de resterande 13 hemmamatcherna. En svår uppgift redan det och en sådan åskådarsiffra till och det är kört.

Fast fler än 12000 borde det väl bli med tanke på Malmö FF:s inledning? Och Häckens. Dessutom kan det bli årets första match utan långkalsonger. Bara en sån sak…

Har ni för resten sett att ett av de tre nätverkslagen vars ungdomar ska spela förmatch mot Häcken heter KIS (Kristianstads IS)?

Skönt när det vänder

Att vinna är alltid skönt.

Att vinna en tuff och svår bortamatch är ännu skönare.

Att vinna efter att ha legat under är ytterligare ett litet snäpp på skalan.

MFF är bra i år. Det har jag ju envist hävdat från dag 1 och det fortsätter jag att tjata om.

Man ska nämligen inte dra för stora växlar på att Kalmar FF fick göra två mål och skapa ett par riktigt vassa chanser till fler. Dels är Kalmar FF bra och sylvasst på omställningar. Dels var det förutsättningar som inte precis lämpade sig för ett spel utan misstag. Vädret, läs den hårda vinden, gjorde det jättesvårt att helt undvika slumpsituationer och i komb med den taskiga planen blev det helt omöjligt.

MFF gjorde försvarsmisstag. Men Kalmar FF gjorde lika många och det var MFF som gjorde flest mål – och vann. Dessutom fick man utdelning på en del taktiska förändringar. Ivo Pekalski kom in istället för RÅP och tillsammans med Wilton Figueiredo – dagens bäste MFF:are – bidrog han till en helt annan balans på mitten. Och man rättade till att Markus Halsti ibland lockades alldeles för högt upp i planen i den första halvleken. Efter paus var vänsterkanten med Halsti och Jeffrey Aubynn hur stark som helst. Då försvann Guillermo Molins ur matchbilden efter att ha haft lekstuga med Kalmars Stefan Larsson i den första halvleken. Då byttes han ut i precis rätt ögonblick. Och det fanns mer. Taktiskt gjorde MFF en riktigt bra insats – bättre än Nanne och Kalmar FF.

Att det börjar lossna för Wilton är givetvis guld värt i det långa loppet.

Att de fasta situationerna fortsätter att vara farliga, inte minst tack vare just Wilton, är inte lika lätt att uppmärksamma. Men minst lika viktigt.

Vädret störde som sagt en hel del. Inte minst för oss på läktaren. Det var svinkallt.

Frågan är var det vackra vädret försvann någonstans? På vägen upp visade hela tiden temperaturmätaren tvåsiffrigt plus och solen lyste. I Bergkvara stod till och med ett glatt MFF-gäng i bara överkroppar utanför sin bil och höll humöret uppe. Men så hände något. Precis vid Kalmargränsen gick solen i moln, det började blåsa som bara helvete och när reporter Cederlund och jag steg av Skånskanbilen utanför Fredrikskans kändes det ungefär som det gjorde när det var som allra värst i januari.

Skäms nästan för att erkänna det – men långkalsongerna åkte fram. För sista gången före sommaren.

Kalmar FF har fortfarande inte vunnit i årets allsvenska. Därför kan det kanske finnas de som tycker att det inte är så mycket värt med en seger på Fredrikskans, i år. Glöm det. Kalmar FF kommer snart att börja vinna och avancera rejält i tabellen. Laget är fortfarande mycket svårt att försvara sig mot.

Två stora frågor

Dags för bortamatch mot Kalmar FF

Som jag ser det finns det två stora frågor?

1) Tar Edward Ofere en plats i anfallet.

2) Får Ricardinho redan nu en plats i startelvan?

Mina svar är ja och nej.

Först och främst: jag tror inte att det är så självklart som många av mina kollegor slår fast att Edward Ofere petar Agon Mehmeti och tar platsen bredvid Daniel Larsson. Men magkänslan säger ändå Ofere. Till 60/40.

Avgörande är den enligt mig viktigaste regeln när det gäller Edward Ofere. När han är i form ska han spela. Och nästan allt tyder på att han är just det. I form.

Han var bra i inhoppet mot HBK, han har varitstark på träningarna och framförallt han var grym de 45 minuter han fick spela mot Kristianstads FF när MFF:s U21 piskade division 1-laget med 5-2 i veckan. Två mål, en framtvingad frilägesutvisning (som inte påverkade matchen efter man fick sätta in en ersättare) och en genombrottstyrka som var nästan pinsam för Kristianstads backlinje. För resten, stryk nästan. När Eddie kom med full kraft och full fart, alldeles för ofta glöms det bort att han är ganska snabb också, förvandlades motståndarna till träningskoner. Rolle Nilsson såg nöjd ut på läktaren. Jag tror att den insatsen avgjorde.

Att Agon Mehmeti bara gjort mål i en av fyra matcher tror jag däremot inte påverkar. Han är en klassisk målskytt som kan vara ganska dålig och synas ganska lite, men ändå vara farlig. Därför är det inte oproblematiskt att peta honom. Han var inte bra mot Gais. Om det lett tillbaka till bänken hade vi inte fått se honom prestera två sammantaget mycket bra insatser mot Örebro och Gefle. Nu såg han ut som mot Gais senast mot Halmstad. Men minns vad som hände efter Gais. Så ska man motivera ett byte Eddie mot Agon i startelvan ska man definitivt göra det med Eddies formstyrka och inte med Agons lilla dipp mot HBK.

När det gäller Ricardinho tror jag att det är för tidigt.

Han spelade 70 minuter i U21-matchen och blev trött efter 60. Det var dessutom hans comeback efter skadan i tidiga januari och första match sedan november 2009. Därför tror jag att det blir bänken och inhopp mot Kalmar och start mot Häcken på onsdag.

Säkerhetsåtgärden att låta Markus Halsti avstå sista halvtimmen av lördagsförmiddagens träning sa väl – kanske – också en del.

Om man väntar en match till med att ersätta Halsti med Ricardinho framstår dessutom finländaren mer som det han varit, en helt okej vikarie, och inte bara en nödlösning. Vackert så…

Till sist en fråga som jag funderat en del över på träningarna, och som jag vill kasta ut inte för att vara ironisk eller taskig utan för att jag faktiskt undrar:

Tog Hans Gren med sig de gula träningsvästarna till Göteborg? Eller lite mer allvarligt: vem är det man ska hylla för att de numera tillhör historien?

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×