Lycka till Niklas Hansson

Vissa spelare är det synd om.

Malmö FF:s mittback Niklas Hansson, född 87, är en. Jag trodde jättemycket på honom för ett par år sedan, men så blev han korsbandsskadad. Och när han kämpat sig tillbaka fick han en ny skada. Korsbandet igen.

Nu är han redo att ta upp kampen på nytt, och fortfarande kvar i truppen. Men det blir i division 2 och IFK Klagshamn han ska skaffa den nödvändiga matchvanan. I dag blev det klart att han lånas ut till Klagshamn fram till den siste juli.

Bara att önska lycka till och hålla tummarna. Efter att ha fått två år förstörda av skadeotur är han väl värd lyckönskningarna.

Skrev för resten precis färdigt texten om MFF:s U21 mot Mjällby till papperstidningen.

Kan lika bra lägga in den här också:

Efter två oavgjorda matcher var det dags för Malmö FF:s första seger i årets U21-serie. MFF vann över Mjällby AIF hemma på Malmö IP sedan båda målen gjorts av Edward Ofere.

Mjällby tog ledningen ett par minuter efter paus. Då vaknade MFF till och började spela bättre. Utdelningen kom också i form av två snarlika mål.
– Typiska Ofere-mål. Han sprang loss och nätade. Alltid bra gjort av en forward att göra mål, konstaterade MFF-tränaren Leif Engqvist.

MFF startade med följande elva: Dusan Melicharek – Filip Stenström, Pontus Jansson, Metin Hamid, Joseph Elanga – Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Skerdilaid Gashi, Muamet Asanovski – Alex Nilsson, Edward Ofere. I pausen bytte Dejan Garaca av Melicharek i målet och Tobias Malm kom in istället för Elanga. Med lite mer än kvarten kvar byttes Dardan Rexhepi in för Alex Nilsson, som fått lite krampkänning och Malmö FF tvingades även plocka ut den inbytte Tobias Malm. Han fick en lårkaka efter en ful tackling.

– Utvisning ville jag ha det till, men det blev det inte. Vi satte i alla fall in Dino Islamovic och flyttade ner Muamet Asanovski som vänsterback. Han klarar att spela lite varstans, berömde Leif Engqvist.

Ivo Pekalski, Pontus Jansson och Alex Nilsson gjorde starka insatser. Och två mål av Edward Ofere var givetvis också ett stort glädjebesked.

MFF håller klassen

Stabilt, skönt – och väntat.

Först och främst måste jag bara påpeka hur skönt det känns att ha startat den här säsongen som optimist, och allt mer börja inse att i det här fallet är nog optimist lika med realist.

Jag kan förstå att de senaste säsongerna har gjort folk luttrade och försiktiga.

Men jag har haft väldigt svårt att hålla med dem som påstått att det inte finns något som tyder på att MFF skulle vara bättre i år än tidigare. Att det inte skett några förändringar.

Som jag skrivit nu i flera månader – och det tål att upprepas – MFF är i år ett helt annat lag än tidigare. Mer moget, bättre både som lag och individuellt, bättre balanserat, med mer självförtroende och så vidare.

Dessutom har man så här i inledningen av allsvenskan visat att man kan ta poäng och vinna på flera olika vis.

Först visade MFF att man kan plocka poäng på ett tungsprunget grustag bara hjälpligt förklätt till en gäsplan (Gais). Sedan visade MFF att man kan spela högklassig fotboll på hemmaplan och både dominera och få utdelning mot ett bra lag (Örebro SK) och nu visade MFF att man kan spela stabilt och gå in och göra det nödvändiga jobbet mot ett lag som backar hem och egentligen inte vågar mer än att försöka förstöra och hoppas på enstaka kontringar (Gefle).

I den första halvleken var Gefles försvar så lågt att Daniel Andersson och Jasmin Sudic, och i viss mån Markus Halsti, långa stunder av matchen kunde ha egna små passningsövningar. MFF visade ett imponerande tålamod och Gefle vågade ingenting. I pausen påstod Gefles assisterande tränare Urban Hammar att det spelet hade missgynnat hans lag och att de skulle gå fram och stöta mycket hårdare i den andra halvleken, vilket hade gett mer spel, men också öppnare ytor i det egna försvaret.

När man väl kom igång såg det ut precis som det gjort tidigare. MFF fortsatte att i lugn och ro få dominera och utan att förivra sig kunde man hålla i och utöka ledningen. Jag tror att Hammar hade en sned verklighetsuppfattning eller helt enkelt stod och blåljög. Om Gefle öppnat sig mer hade man bara åkt på ännu mer stryk och det visste han mycket väl.

Sanningen var ju att det inte var i det öppna spelet MFF avgjorde. Det var på de fasta situationerna. Om Gefle bjudit upp hade Malmö FF utnyttjat det till att göra ett par spelmål till. MFF har mycket vassare spelare och ett helt överlägset passningsspel i jämförelse med Gefles och den skillnaden blir givetvis ännu mer markant när Gefle har en massa spelare skadade. Om Malmö FF inte blivit så väldigt mycket bättre på hörnor (och förhoppningsvis även andra fasta situationer) i år kunde ju mycket väl Gefles fegspel gett en poäng. Nu kunde RÅP nicka in en boll efter hörna och Daniel Andersson trycka dit en till efter en ny hörna.

I flera år har MFF varit riktigt uselt på hörnor. Nu är man bra. Det är ett vapen som absolut inte ska underskattas. Det är dessutom extra effektivt mot lag som backar hem. Det kan vara svårt att skapa öppna chanser, men hörnor får man alltid. Oftast många när man är överlägsen.

Konkret:

Vad tror ni att Gefletränarna kommer att trycka mest på på genomgången?

Att man inte bjöd upp till mer spel?

Att man inte försvarade sig bättre på hörnorna?

De sämre lagen kommer att fortsätta backa hem mot MFF – oavsett vad de säger i paus – men i år är MFF bättre förberett på att vinna då också. Och då är hörnorna bara ett av medlen.

Ett par positiva spelarbesked.

Mot Gefle var hela försvarslinjen, inklusive målvakten Johan Dalin, bra. Johan var inte riktigt på topp mot Örebro. Nu var han det. Och eftersom jag gnällt på Ulrich Vinzents offensiva passningsspel (med full rätt tycker jag) känns det riktigt bra att den här gången kunna berömma honom istället. Mot Gefle visade han att han inte bara kan komma fram bra på kanten utan även slå bra passningar och inlägg när han är där framme. Starkt jobbat.

Mittmittfältet ska dock ha det största plusset. RÅP visar allt mer att han kan klara att utföra det vi hoppades att Miljan Mutavdzic skulle göra. Målen var ingen slump. Spelförståelsen är det absolut inget fel på. Robert Åhman Persson ser öppningarna, både för passningarna och dem han själv kan springa upp i. Tidigare har det dock känts som att han varit mycket väl medveten om vad han borde göra, men inte rikigt hunnit med att göra det, om ni förstår vad jag menar. Nu vill jag bara se honom göra det mot ett lag med lite bättre tempo än Gefle också.

Wilton Figueiredo imponerade med sin arbetsinsats och förmåga att vinna boll. Där kan man verkligen snacka om utveckling. Men det som gladde mest var det här: mot Gais tappade han många bollar också, mot Örebro tappade han färre och mot Gefle tappade han inga alls. I alla fall inte vad jag kommer ihåg nu i hastigheten.

Yttermittfältarna och anfallarna fick mest nöja sig med att kämpa och försöka hitta ytor som Gefle såg till mestadels var stängda. Gische lyckades väl bäst. Fast det som mest satte sig i minnet var Jimmy Durmaz hörnor. Läste ni för resten Christer Cederlunds förhandsartikel om Jimmy här i Skånskan? Det var Jimmys 25 allsvenska match, men hans allra första från start. 24 raka matcher som inhoppare i den allsvenska karriärstarten – det måste väl nästan vara något slags rekord?

Nä, nu ska jag snart ner och hämta tvätten.

Och fundera vidare över ett par oerhört inressanta frågor:

Hur trist är jag som har dubbelt så mycket vittvätt som kulörtvätt?

Hur i helsicke har jag kunnat samla på mig så här många strumpor?

och

Hur gammal ska man bli innan det slutar att vara en bra idé att vid torkskåpstömningen rulla in den ena strumpan i den andra och sedan försöka kasta ner det vackert ihoprullade strumpparet i en pappkasse i det ena hörnet? En så där 25 gånger.

Få förändringar – och det är bra

Det händer väldigt lite i MFF-trupperna – och det känns bara bra.

Mellan match 1, borta mot Gais, och match 2, hemma mot Örebro SK blev det bara en ändring i 17-mannatruppen. Edward Ofere ersatte Pontus Jansson.

Mellan match 2 och match 3, söndagens bortamöte med Gefle, blir det också bara en ändring  truppen. Jeffrey Aubynn ersätts av Pontus Jansson. Som alltså är med igen, och Aubynns skada verkar vara snabbläkt.

Tittar man på startelvan känns den given: Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Jasmin Sudic, Daniel Andersson, Markus Halsti – Guillermo Molins, Wilton Figueiredo, Robert Åhman Persson, Jimmy Durmaz – Agon Mehmeti, Daniel Larsson.

Det innebär att MFF när matchen mot Gefle kör igång kommer att ha startat de tre inledande allsvenska matcherna med till tio elftedelar exakt samma lag. Och den enda ändringen är att Jimmy Durmaz ersatt Jeffrey Aubynn – och när han nu startar gör han det efter att ha spelat i stort sett samtliga minuter av den förra matchen (tidigt skadebyte).

Det går knappast att klaga på stabiliteten. Sådant brukar ge positiv utdelning!

Stabiliteten stoppar heller inte där. Det känns numera ganska självklart vad som händer vid skador eller avstängningar.

Om en anfallare är borta står Edward Ofere först i tur.

Om Gische måste undvaras går Jiloan Hamad in.

Vad som händer om Jeffrey Aubynn är borta vet vi redan – och om Jimmy D fortsätter att leverera är det han som har platsen.

Om Johan Dahlin är borta går Dusan Melicharek in.

Om Markus Halsti är indisponibel går Joseph Elanga in.

Om Ulrich Vinzents saknas, vilket vi ju lärt oss i stort sett aldrig händer, flyttas nog Markus Halsti över på den kanten.

Om en mittback är borta kan man flytta in Markus Halsi eller våga satsa på Pontus Jansson. Efter att ha sett Pontus säsongsinledning i sin nya roll, både på träning och i U21-matcherna, tror jag att det är han som är förstavalet.

Återstår innermittfältet. Det är här skadeoturen slagit till. Miljan Mutavdzic är visserligen tillbaka i full träning, men ännu alldeles för rädd och försiktig efter skadan. Och det gäller oavsett underlag. Om MFF inte tar tag i problemet riskerar han att fastna i en situation där han får svårt att nå upp i sin före skadan-kapacitet. Rick Kruys lär missa hela våren efter att ha slagit upp sin lårskada. Det är väldigt svårt att låta bli att tycka synd om den mycket trevlige och ambitöse holländaren.

Kris på innermittfältet om RÅP eller Wilton skulle gå sönder? Läge att flytta upp Daniel Andersson igen? Inte i närheten. Att flytta mellan lagdelarna är att bruka onödigt våld när det finns alternativ. Dessutom var ju Daniel Anderssons planens kung som mittback mot Örebro. Det är som central försvarare han ska avsluta sin fina karriär. Lösningen är istället helt enkelt att sätta in Ivo Pekalski.

Ivo är ingen nödlösning utan fullt ut mogen för allsvenskt spel. I år har han tagit flera kliv framåt och kan snart vara med och konkurrera även om det inte blir skador eller avstängningar. Ivo hade varit en startspelare i de flesta av de övriga allsvenska lagen, och han är i snabb utveckling.

Allt detta vet givetvis de ansvariga i MFF. Det är en av de stora skillnaderna mellan i år och tidigare säsonger. Allt fler av talangerna är flygfärdiga och balansen i truppen är mycket bättre. Lagbygget har kommit en god bit på väg.

Gefle har massvis med skador och det är egentligen bara tre poäng som gäller för MFF. Konstgräsdebatten är väl förhoppningsvis numera död, begraven och bortglömd. MFF har ett spel som passar alldeles utmärkt på konstgräs. Att man väntar nollgradigt och snöblandat regn uppe i Gefle är inte så kul, men det gäller att bita ihop…

Patrik Jandelin rapporterar att Saxon gjorde en bra konsert på Mejeriet i Lund. Och nä, jag var inte där heller.

Lite sent kanske, men ändå. Den där pausunderhållningen på premiären mot Örebro var väl en engångsföreteelse? Sånt fjant hör inte hemma på allsvensk fotboll. Ingen annanstans heller. Och byt speaker, eller lär honom att vara tyst.

Nu börjar det likna nåt

Edward Ofere är frisk efter sin skada och står och stampar i spelargången. Men som Malmö FF.s anfallspar spelade mot Örebro SK blir det tufft att ta en plats.

Agon Mehmeti satte dit två mål och Daniel Larsson assisterade till alla tre och blev fälld vid straffen som Wilton Figueiredo missade.
Lika skönt att se var hur Agon gjorde målen.
Han påminner om gamla tiders killers i straffområdet. Sättet han dunkade dit 2-0-målet på var ensamt värt den stående ovationen publiken bjöd på i slutet. Bara att instämma med MFF-tränaren Rolle Nilsson, som efter matchen tyckte att det var synd att Agon inte fått göra sitt hattrick. Han fick ju en lysande chans sista kvarten.

Efter målen ekade givetvis “tunn som en rögad ål”-sången över läktarna. Men det är inte längre riktigt sant. Han har lagt på sig muskler, och det är en rejält vässad MFF-målskytt.
Ni kanske kommer ihåg att han gjorde två mål även i fjorårets premiär. Då gjorde han det som inhoppare. Nu är super-suben värd att få fortsatt förtroende i startelvan. Samma gäller Daniel Larsson.

Det måste vara ett litet helsicke att möta honom som försvarare. Han är inte bara kvick, men det är svårt att inte hela tiden komma tillbaka till den egenskapen. Daniel är så snabb att till och med Björn Ranelid måste erkänna att han kan vara snabbare än han själv var.

I förra årets hemmapremiär mot Örgryte blev det 3-0.
I årets hemmapremiär mot Örebro blev det samma siffror.
Då blev det en snudd på pinsam sjundeplats.
I år har jag tippat att det ska bli guld, och det står jag fast vid.

Vilken är skillnaden?
För det första att MFF spelade mycket bättre mot Ö-laget ÖSK än Ö-kollegan ÖIS.
För det andra att Örebro är ett mycket bättre lag än Örgryte.
Men först och främst att det är ett helt annat och vässat MFF i år. Stämningen i truppen är bättre, sjävförtroendet höjt och i år har tränaren Roland Nilsson fler alternativ och en helt annan entusiasm och glädje. Hans eget självförtroende har också fått ett lyft.
För första gången på evigheter har MFF också ett lag som är farligt på fasta situationer.

Efter segern hyllade MFF-spelarna fansen – den tolfte spelaren som ska hjälpa till att fixa guldglansen på jubileumsåret – och det var inte svårt att förstå.
Stöttningen var stundtals monumental. När klacken de sista minuterna sjöng hymnen var det så att håret reste sig. Klar vinstvarning i Kör-slaget.

Tifot var påkostat, värdigt, snyggt och uppskattat. Inte minst när läktarflaggan med restaurangen på Malmö IP där MFF bildades rullades ner över ståplatsläktaren.
Stort beröm! Fast i min bok är fortfarande bröderna Hjertsson-hyllningen nummer ett.

Anfallsparet fick – berättigat – den största uppmärksamheten, och Agon priset som matchens lirare.

Jag tyckte dock att det fanns minst lika stor anledning att hylla mittbacksparet Daniel Andersson och Jasmin Sudic.

Tillsammans gjorde de sin hittills bästa insats. Och Daniel presterade sin bästa match som mittback, oavsett om man räknar förra gången han flyttades ner tillfälligt eller i år då flytten blivit definitiv.  Danne gjorde knappt ett enda misstag på 90 minuter.

Jag börjar tro att Daniel Andersson ska kunna bli lika bra som mittback som han var som mittfältare.

Fel då? Eric Persson brukade tjata om att man inte skulle skriva någon jävla panegyrik (okritisk, insmickrande hyllning). Fast det menade han egentligen inte. Men jag följer gärna hans råd.

Wiltons straff var ju inte så bra. Om vi säger så…

Fast Wiltons  arbetsinsats går inte att klaga på och han blir allt bättre som innermittfältare. Lägger vi till att RÅP nästan aldrig gör bort sig och att Ivo Pekalski gjorde ett riktigt bra inhopp är det nog dags att släppa oron för den positionen. Ivo har hela sin karriär fram till nu ofta rankats som landets bäste 90:a. Är man det borde det snart vara dags för en fastare plats i allsvenskan.

Jag är dessutom rejält orolig för ytterbacksspelet.

Ulrich Vinzents håller defensivt och på andra kanten är Markus Halsti visserligen okej, men bara vikarie för Ricardinho som lär vara tillbaka om ett par veckor.

Därför är det kanske lite elakt att påpeka att offensivt pendlar för närvarande MFF:s ytterbacksspel mellan ingenting (Halsti) och hellre än bra (Vinzents). Mot Gais var Ulrichs offensiva passningsspel katastrofalt, mot Örebro var det uselt.

Annars var allt bra. Förutom publiksiffran. Och det dröjer länge innan MFF på nytt tvingas spela en match på en plan som den Nya gamla Ullevi hade att erbjuda.

Stacie Collins på St Gertrud på torsdag. Kan mycket väl bli en höjdare. Tack för tipset Lasse W…

Planerna måste få kosta

Sluta gnäll och gör något istället.
Det är alltid en bra regel.

Den är i högsta grad dessutom tillämplig i debatten om de usla fotbollsplanerna lagen tvingas dras med nu i upptakten av allsvenskan.

Istället för att börja tjata om att allt är så svårt och ställa frågan varför man ska starta så tidigt borde man fundera över varför det går att få fram gröna, granna och spelbara planer i länder som England, Danmark och Norge. I den norska ligan har det ingen betydelse om matcherna går nere i Oslotrakten eller uppe vid Polcirkeln. Det går att spela och det går dessutom att göra det på alldeles utmärkta planer.

Givetvis handlar det om pengar.
Mycket pengar.
Men för att få fram en bra produkt måste man våga satsa lite grann och betala vad det kostar för att producera kvalitet.
I längden är det en dum idé att lura kunden.

Jag såg Trelleborgs FF:s hemmapremiär mot Kalmar FF och även om TFF-målskytten Fredrik Jensen skojade om att han har så dålig teknik att det inte rör honom i ryggen att spela på en åker var det ohyggligt svårt att bjuda på en sevärd fotboll. Nya Gamla Ullevi och den så kallade nationalarenan i Stockholm har inte bjudit på mycket bättre underlag, och allt handlar om resurser.
I Trelleborg anser inte kommunen att man har råd med ”modern lyx” som planvärme. Då blir det ojämnt och kasst underlag efter alla vintrar, och inte minst efter den vi nyss genomlidit.

Därför var det en skön känsla att på måndagen först se Malmö FF:s förmiddagsträning på gamla betongpalatset Malmö Stadion och sedan framåt kvällen knalla runt på nya Swedbank Stadions läktare och titta ut över gräsplanen.
Swedbank erbjuder en riktigt bra plan och gammelstadion en helt okej. Och egentligen har man inte gjort så väldigt mycket med gräset på den forna matcharenan. Man har bara haft värmen på i två veckor, men det har ändå kostat mellan 150 000 och 200 000 kronor. På planen där MFF premiärspelar mot Örebro SK har man lagt ner betydligt mer arbete, och då har de ansvariga ändå fått brottas med problem som att det tar upp mot tre år för gräset att bli vinterhärdigt. Därför är den en för årstiden mycket bra plan som på sina ställen har vissa frysskador.

Det går alltså att redan i mars producera ännu bättre planer. På vissa ställen är man villiga att satsa mer än på andra, i till exempel Malmö och Helsingborg, och då blir det också resultat. På många andra platser är man dumsnåla och då liknar det av naturliga skäl också mer VM i plöjning än allsvenskan i fotboll.
Förbundet har pengar. Om det är omöjligt att få kommunerna att satsa måste det fram bidrag.

För nästa säsong börjar man lika tidigt och på sikt är jag fullständigt övertygad om att processen mot spel höst-vår är inledd. Svensk fotboll måste anpassa sig till hur det ser ut ute i Europa.

Starta med Jeppsson

Tidigt vaken och ledig på tisdag när Malmö FF har hemmapremiär mot Örebro SK? I så fall kan du starta dagen med att gå till Idrottsmuseet och höra MFF-ordföranden Håkan Jeppsson föreläsa om hur han ser på klubben under 2010-talet.

Klockan 08.00 på morgonen, i Baltiska hallen, är det dags. Idrottsmuseets vänner arrangerar, men även andra intresserade är välkomna. Kaffe och fralla serveras i entrén.

Känns faktiskt som en ganska okej uppladdning inför matchen.

Fem kryss av fem möjliga mot Gais med Rolle Nilsson som tränare i MFF. Det där med mönster av resultat har faktiskt en tendens att hålla i sig, hur mycket tränare och spelare än säger att det inte har någon betydelse.

I så fall kan det vara bra att veta att Malmö FF har spelat 43 hemmamatcher mot Örebro SK i allsvenskan. ÖSK har vunnit fem gånger. Och det är inte gammal historia. Av de 19 senaste matcherna har Örebro vunnit två!

Senaste gången Örebro vann i Malmö var 2001 (1-3).  Senaste gången Örebro SK vann i Örebro var 2003.

Kommer ni för resten ihåg när Malmö FF senast spelade 0-0 i en premiär? Det var guldsäsongen 2004. Kan ju vara bra att veta.

Är oerhört nyfiken på hemmapremiärtifot. Att man lagt ner sex månaders jobb och 220 000 kronor för att göra Sveriges genom tiderna största tifo dämpar inte precis förväntningarna. Går det att göra något snyggare än bröderna Hjertsson-hyllningen?

Jag har svårt för Martin Hansson, men ska villigt erkänna att det var starkt av honom att erkänna att han dömde fel när han gav Gais en straff i premiären på nya Gamla Ullevi. Cynikern i mig undrar dock om han gjort det om Johan Dahlin inte räddat straffen. Och det var ju inte precis det enda feldomslutet i matchen.

Samma MFF – fast annorlunda

Det är mycket som är annorlunda i MFF i år.
Förändringarna är faktiskt så stora att jag är övertygad om att laget kan gå hela vägen och lägga beslag på det hett efterlängtade SM-guldet.
Svårast emot? IFK Göteborg. Och det hade ju varit typiskt. När Blåvitt fyllde 100 år 2004 vanns SM-guldet av MFF.
Bara man inte följer Helsingborgs IF:s exempel. När HIF fyllde 100 säsongen 2007 kom laget – åtta!

MFF:s problem de senaste åren har varit att laget underpresterat.
Många har pratat om att förväntningarna varit för stora, att placeringarna i själva verket motsvarat kvalién på truppen. Laget har helt enkelt inte varit vassare. Jag håller inte alls med. Att tycka så är att låta de ansvariga komma alldeles för billigt undan!

Truppen var bra redan ifjor. Nu är den bättre.
Att jag kan tycka så trots att det bara är Joseph Elanga som tillkommit finns det många förklaringar till. Här är ett par:
Stämningen i laget är positiv. Spelarna verkar trivas väldigt väl tillsammans, alla drar åt samma håll, och det har steg för steg växt fram en känsla där de själva tror på möjligheten att utmana i toppen, och det är egentligen mycket viktigare än att vi utanför planen tycker en massa.
Det är fullt rimligt att förvänta sig att många av de unga spelarna i truppen har utvecklats rejält sedan förra året. Ett bra bevis på det kom i veckan när ett ungdomligt betonat U21-lag besegrade seriefavoriten i division 1 södra FC Rosengård med 3-0.
Ett par av de äldre spelarna är vässade. Wilton Figueiredo är ett självklart exempel. 2009 hade MFF i princip ingen nytta alls av honom. I år kommer revanschen. Dessutom har Jeffrey Aubynn varit en av de allra bästa spelarna under försäsongen. Tro mig, jag har sett alla matcherna.
Ifjor tog det tid att hitta modellen. Efter bytet till 4-4-2 presterade laget riktigt bra. Förändringen dröjde tyvärr alldeles för länge.

Rolle Nilsson har genomgått en förvandling. Plötsligt brinner han och njuter av att ha det fulla ansvaret. Kunskapen har hela tiden funnits där. Nu märks det att han vet vad det innebär att träna MFF och trivs med att göra det.
Med tanke på hur laget presterat är det fantastiskt att det trots allt kommit så mycket folk på matcherna och att stöttningen från fansen varit så stark. Hur kommer det då inte att låta när det börjar gå bra?

Den sista, och kanske mest självklara, förändringen är paradoxalt nog bristen på förändring. Att MFF-ledningen fått jobba vidare med i stort sett samma spelare som avslutade 2009 är en bra grund att bygga på. Det som fungerade hösten 2009 är i stort sett detsamma som ska klaffa 2010, och jag tror dessutom att många underskattar den nytta fystränaren John Phillips gör. Han var en viktig faktor ifjor och hans betydelse för laget kommer bara att öka.

Kan berätta att problemen med informationen om ändringar i kalendern på MFF:s hemsida snart, förhoppningsvis, kan vara över. Att stå och titta på en tom plan när det enligt kalendern skulle varit träning har ju inte varit så kul. När jag intervjuade lagledaren/U21-coachen Leif Engqvist inför premiären (kommer i måndagens papperstidning och här på nätet) berättade han att han snart skulle få en direktinloggning till kalendern, så att han själv kan gå in och ändra. Vi får se om det funkar…

Min troliga startelva är den samma som de flesta andras: Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Jasmin Sudic, Daniel Andersson, Markus Halsti – Guillermo Molins, Wilton Figueiredo, Robert Åhman Persson, Jeffrey Aubynn – Agon Mehmeti, Daniel Larsson.

Inget att säga något om. Jag hade dock inte protesterat om Joseph Elanga spelat från start, men Halsti har presterat bra både på träningarna och i U21-matchen mot FC Rosengård. Att Jeffrey Aubynn får chansen känns naturligt eftersom han varit riktigt bra under försäsongen. Nu är det upp till honom att bevisa att snacket om att han alltid är det, men tappar när det blir allvar är just snack.

Dags att tippa

Nu kör det igång. Mäktiga Allsvenskan startar. Då haglar tipsen om hur det ska gå och jag ska givetvis också dra mitt strå till stacken.

Det här är mitt tips för Allsvenskan 2010:

1) Malmö FF

2-16) Skiter jag i.

Moget? Inte speciellt.

Allvarligt. Nja, inte det heller. Så här kommer tipset lite mer på allvar:

1) Malmö FF

2) IFK Göteborg

3) AIK

4) Elfsborg

5) Trelleborgs FF

6) Kalmar FF

7) BK Häcken

8 Örebro SK

9) Djurgården

10) Mjällby AIF

11) Helsingborgs IF

12) Gefle IF

13) Gais

14) Brommapojkarna

15) Halmstads BK

16) Åtvidabergs FF

Det blir för övrigt svårare och svårare att tippa. Trupperna förändras rejält under säsongens gång, i år ska det dessutom bli ett – alldeles för långt – uppehåll mitt i serien.

Men jag tror ändå att jag har fog för ett par av tipsen som kanske kan överraska somliga.

Mjällby åker inte ur. Snarare kommer de högre än jag vågat tippa dem. Asper, Bagarn, Robledo, Ekenberg och Grahn (!). Det är en högklassig nykomling.

Trelleborgs FF håller Tom Prahl på att bygga upp till ett lag som kan nosa de stora i baken.

Halmstads BK kom på 13 plats förra året. I år är konkurrensen där nere hårdare, samtidigt som HBK knappast är bättre.

Rosanne Cash på KB var riktigt bra. Att hon skulle vara det kändes inte som en skräll, men det är alltid kul att få höga förväntningar uppfyllda. Dessutom bjöds det på en överraskning, åtminstone för mig. Jag hade ingen aning om att hennes make, och enda uppbackning på scenen, John Leventhal var en sån jäkel på gitarr. Ibland var det nästan så att man stod och undrade vem som egentligen var stjärnan där uppe.

Bra bett i U21

Flera av de mer etablerade korten fick speltid i Malmö FF:s U21-lag mot FC Rosengård. Men det var de unga spelarna som syntes mest i 3-0-segern – i alla fall i målprotokollet.

Mittbacken Filip Helander, född 1993, nickade in 1-0 i den första halvleken. I den andra nickade den unge anfallaren Dardan Rexhepi in 2-0 och strax före slut fick Hicham Ali in bollen bakom Rosengårdsmålvakten Philip Callington ur nästan ingen vinkel alls.

– En riktigt stark insats där vi spelade upp oss efterhand efter en något tveksam inledning. Och vi gjorde det mot ett bra lag, påpekade MFF-tränaren Leif Engqvist.

Från början var det meningen att Johan Dahlin och Dusan Melicharek skulle stå var sin halvlek mellan stolparna. Men Dahlin valde att avstå och det blev Melicharek som fick starta och spela en bit in på den andra halvleken. Efter cirka 60 minuter gick han dock av.
– Helt enligt planerna. han skulle spela 45 minuter, men när Johan inte kunde vara med kom vi överens om 60 och det gick ju bra. När det gäller Johan ska det inte vara någon fara. Det var en lätt känning, förklarade Leif Engqvist.

I backlinjen testades  Pontus Jansson som mittback bredvid unge Filip Helander och det såg riktigt stabilt ut även om de i ärlighetens namn inte blev fullt ut prövade av FC Rosengårds anfall. På vänsterbacken gjorde Markus Halsti en väldigt stabil insats.
– Pontus och Filip fungerade fint tillsammans, berömde Leif Engqvist.

Ett klart underbetyg till division 1-laget FC Rosengårds anfallskraft. Filip spelade i P16-laget förra säsongen och Pontus har ju tidigare spelat mittfältare och anfallare i MFF och landslaget. Fast på träningarna och i en internmatch i veckan har han fått testa rollen som mittback, klarat det mycket bra, och mot FCR kom ett nytt tecken på att det kan vara en bra idé att flytta bak honom.

Miljan Mutavdzic fick 90 minuters speltid. Det syntes klart och tydligt att han ännu är försiktig efter skadan och saknar en hel del tempo. Han behöver många fler matcher i benen, vilket MFF-ledningen är väl medveten om.
– I dagens match hade vi blivit bättre av att ha bytt ut honom i den andra halvleken. Men på sikt var det nyttigare att han fick 90 minuter i benen, sa Leif Engqvist.

FC Rosengård blandar och ger. Mot division 1-kollegan Lunds BK blev det stryk med 1-5. Sedan blev det seger med 5-1 över LB07 och nu hade man stora besvär igen.
Målvakten Philip Callington var faktiskt bäst och räddade bland annat ett par frilägen. Richard Henriksson gjorde också en helt okej insats.

Var det kallt på läktaren på Malmö IP?

Bara förnamnet. Det var så jäkla kallt att man får lust att skjuta alla som hävdar att våren redan är kommen.

Träffade Jasmin Sudic efter förmiddagsträningen. Blir ett stort reportage i papperstidningen och på webben när det drar ihop sig till premiären mot Gais.

Jubileumströjorna slutsålda

Har ni hunnit skaffa en jubileumströja än?

Nu är det i alla fall för sent. Alla 500 är slut. Bara 450 fanns för övrigt till försäljning. Resten gick till spelarna. Laget ska ju spela i dem i hemmapremiären mot Örebro SK tisdagen den 23 mars.

Själv sitter jag och skriver det här med en av de 500 på min överkropp. Skön är den och snygg också. Tröjan alltså, inte kroppen.

Det blev ingen extra träningsmatch. Känns ints precis som någon katastrof. MFF-ledningen valde att bara lägga in en sådan i programmet om det gick att fixa naturgräs i Malmö, de tilltänkta motståndarlagen ställde också det kravet. När det inte gick valde man att avstå.

Därför kommer man til spel på måndag mot Gais utan någon match i kroppen på 15 dagar.

Men man kommer också med känslan av att ha gjort ett bra genrep mot Bröndby på en alldeles utmärkt gräsplan i Danmark.

Nu sent på försäsongen vrider och vänder man på varje detalj, stor som liten och spekulerar om de är bra eller dåliga.

Jag har också funderat över om det verkligen inte vore bättre att ha lagt in en match till. Möjligtvis är det så, men i så fall marginellt. MFF:s premiärmotståndare Gais spelade i helgen. Det blev förlust med 0-2 mot Örgryte på konstgräs och mittfältaren Richard Spong blev knäskadad. Frågan är om det var så mycket bättre än MFF:s val att inte spela?

Och även om A-laget inte matchar på onsdagen gör U21 det. Då kan man passa på att ge dem som behöver speltid det. Motståndet FC Rosengård är dessutom i högsta grad intressant. I lördag satt jag på Malmö IP och såg FCR besegra division 1-kollegan LB07 med 5-1. Micke Roth nickade in ett mål på hörna och Glenn Holgersson sköt en stenhård frispark från 35 meter som både wobblade och vred sig på vägen in i kassen. Det är inte bara de gamla MFF-spelarna som har allsvensk erfarenhet i FC Rosengård. I truppen finns även spelare som Baskim Sopi och nyförvärvet Kelly Omeounu, som har erfarenhet från polska högstaligan och Uefa-cupen med Wisla Krakow.

Jag är betydligt mer orolig över målvaktsfrågan än över en utebliven träningsmatch. Men även här känns det hoppfullt. Att MFF inte värvat någon backup än tycker jag bara man kan tolka som att Johan Dahlin är redo att stå i premiären.

Verkar ha ett jätteflyt med konserterna för tillfället.

Missade Rammstein, och fick direkt reda på – av folk med smak – att det var en kanonupplevelse.

Valde att avstå Tindersticks i måndags. Och fick – givetvis – höra att det var en fenomenal konsert. Kul.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×