Rosenbergs lugn räddade MFF-segern

Som så många gånger förr räddade Markus Rosenberg MFF.

Han tvingade fram straffen, han sköt in den och han höll sig stenkall trots att han fick vänta åtskilliga minuter på att få slå den. Att stå där med bollen i famnen så länge och studera kaoset som Dalkurds målvakt skapade kan inte ha varit de perfekta förutsättningarna för att behålla fokus och skärpa. Fast det struntade MFF:s kapten i. 1-0 satt där hur säkert som helst.

Det var för övrigt Markus Rosenbergs mål nummer 99 i MFF. Tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han när även 100-målsmilstolpen i en karriär som givetvis är en av de allra största någonsin i MFF-historien.

Med tanke på det var det både överraskande och inte att MFF startade med Carlos Strandberg och Alexander Jeremejeff i anfallet. Ett MFF med Rosenberg är alltid bättre än ett MFF utan Rosenberg. Samtidigt var det logiskt med tanke på att Magnus Pehrsson hade helt rätt när han efter matchen konstaterade att det är Jeremejeff och Strandberg som presterat bäst under försäsongen. Och det är smart att låta Mackan mjukstarta och det kommer att vara smart att låta alla tre – med ålderns rätt mest Mackan – vila vid lämpliga tillfällen under säsongen.

Markus Rosenberg själv sa det också rätt bra och avspänt under presskonferensen.

– Det var länge sedan jag var bra en försäsong.

Att det blev Franz Brorsson från start istället för Rasmus Bengtsson berodde inte på att Bengtsson blev pappa för ett par dagar sedan. Magnus Pehrsson valde att inte inleda med både Behrang Safari och Rasmus Bengtsson som är lite efter i speltid. När valet föll på Safari i startelvan blev det Brorsson, som hyllade uttagningen med att göra sin i särklass insats hittills i år. Jag tyckte faktiskt att Franz gjorde sin bästa match på länge även om man räknar in en stor del av hösten 2017. Lasse Nielsen gjorde det också bra, vilket behövdes eftersom Dalkurd FF stod upp på ett mycket bra sätt mellan minut 15 och 45 och var sylvasst i omställningarna när MFF pressade ner dem och tog över spelet nästan totalt i den andra halvleken.

Sett till spel, chanser och klass var det en fullt förtjänt seger MFF tog.

Ett par andra positiva saker:

Sören Rieks sista 45. I den första halvleken var han blek. I den andra var han stundtals lysande och ägde kanten tillsammans med en allt vassare Eric Larsson. Larssons dribblingsräd in i Dalkurds straffområde på tilläggstiden var nog matchens stora individuella prestation.

Johan Dahlin spelade stabilt och bra. Kan han bara lära sig att sätta igång spelet ännu snabbare kan han fortsätta att stå lugnt trots konkurrensen från Fredrik Andersson.

Fouad Bachirou är en spelare som det är en njutning att titta på! I precis allt. Görsta 45 var han överlägset bäst i MFF. Men mot Dalkurd klickade inte samspelet fullt ut med Oscar Lewicki, som gjorde en rejäl dipp i jämförelse med hur det sett ut tidigare.

Totalt sett höjde resultatet betyget ordentligt på MFF:s insats. Samma spel med 0-0 istället för 1-0 hade inte gett godkänt trots att spelet motiverade det. Nu kan MFF i lugn och ro gå vidare mot avancemang och helst även en plats bland de fyra bästa gruppsegrarna som ger hemmaplansfördel i kvartsfinalen.

Lätt och lagom motstånd för MFF

Det tog en kvart för MFF att döda matchen mot FC Flora.

Ett lätt och lagom motstånd för MFF på vägen mot 4-0-segern. Torsk för Tallinn och MFF gjorde som produktutvecklarna redan gjort: smör av Flora.

Ska sluta innan jag blir tvångsförflyttad till Göteborg, men överlägsenheten gav ändå tydliga besked.

Ja, Flora var dåligt och det sa rätt mycket att dominansen fortsatte även efter det att MFF med ett massbyte i den andra halvleken förvandlat startelvan till något som mer liknade en U21-elva.

Men det var trots allt Estlands mästarlag som MFF mötte och laget blev straffat av att man försökt spela fotboll på ett helt annat sätt än MFF:s premiärmotståndare Fremad Amager. Det vill säga öppnare med ambitionen att åtminstone försöka ha mycket boll, satsa framåt och styra matchen. Det kunde Flora inte alls och fick dessutom en dålig start. Eller dålig? Urusel! Magnus Pehrsson – som verkligen kan estländsk fotboll – menade att Flora håller dålig allsvensk klass eller hög superettanklass. Sedan visade han att han snabbt lärt sig mycket av Malmömentaliteten när han lade till.

Och när det verkligen stämmer för oss är vi ju så här överlägsna mot de lagen också.

Stämde gjorde det verkligen. De första 45 minuterna var den bästa försäsongshalvleken jag sett Malmö FF göra på mycket länge. Stora ord? Givetvis, men det fanns ett tempo och en kvalitet som är svår att nå så här tidigt på säsongen, Fouad Bachirou, Eric Larsson och Sören Riex har dessutom mycket kvickt hittat in i spelet.

Inför matchen hade Magnus Pehrsson ett långt snack med Oscar Lewicki och Foud Bachirou om hur han vill att de ska agera och samarbetet flöt på hur bra som helst. Bachirou syns och glänser, men Lewicki har fortsatt den förbättringsprocess han inledde redan förra säsongen och är på god väg mot VM-formen. När båda vågar mer och spelar framåt – som idag – känns det inte som att Anders Christiansens frånvaro kommer att märkas.

Men det är trots allt viktigt att påpeka att det är livsfarligt att dra slutsatser av försäsongsmatcher. MFF har en lång tid varit dominant i svensk fotboll och vunnit fem SM-guld sedan 2010. Hur många gånger de senaste tio åren hade Malmö FF innan den här matchen inlett med att vinna de två första träningsmatcherna? Rätt svar är en enda gång!

Så att starta bra har inte precis varit ett krav för att det ska sluta bra.

Därför är det nog lite för tidigt att redan nu dra slutsatsen att det ska fortsätta gå bra bara för att det börjat bra.

Men det är aldrig fel att vinna!

För Teddy Bergqvist var det sista matchen med gänget innan utlåningen till Varbergs BoIS. Han följde upp sitt livs första A-lagsmål mot Fremad Amager med att sätta dit 4-0 mot FC Flora och toppar nu den interna skytteligan. Men utlåningen känns ändå rätt och det är bara att hoppas att Varberg passar honom – och MFF – bättre än Åtvidabergs FF. Teddy är en spelare som kommer mer till sin rätt när laget han spelar i ofta har bollen under kontroll i närheten av motståndarens straffområde. Då gör han sina mål. I ett lag som fegspelar och kontrar får han det svårare.

Lärlingarna och nyförvärven det positiva i MFF

De första slutsatserna av en match 2018: Bör vara rätt få efter en tidig träningsmarch där 21 spelare får speltid, men jag tycker ändå att det går att plocka fram två saker:

1.) Nyförvärven visade sig direkt.

Fouad Bachirou och Sören Rieks spelade första 45 och Eric Larsson sista 45.

Bachirou är en bra passningsspelare och mottagare av bollen även med en eller ett par gubbar i ryggen, han har ett rejält ryck och var en av få som lyckades få igång lite tempo i den annars rätt tröga förstahalvleken.

Sören Rieks visade att han inte är bunden till en sida utan kan prestera lika bra på båda. Jag gillar också att han kombinerar att vara en bra bollspelare med att även kunna vara lite rivig och elak. Det behöver MFF.

Eric Larsson är i vissa fall en Anton Tinnerholm 2.0. Han är ännu mer offensiv, har bättre bollbehandling och borde kunna ha kapaciteten att slå bättre inlägg och prestera vassare avslut. Eric har dessutom en fin frisparksfot.

Men, och det är ett stort MEN, att konstatera att trion gjorde en lovande insats är inte det samma som en garanti för att MFF bytt upp sig. Ja det var glädjande att alla var så pass framträdande, men sanningen är ju att det måste de vara. Anders Christiansen, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm var tre lysande allsvenska spelare och nyckelfigurer i ett fungerande mästarlag. AC kunde dominera i tuffa matcher i Allsvenskan, Berget kunde springa sönder allt och alla och Tinnerholm var en urkraft och pådrivare som var enormt nyttig för laget.

Larssons, Bachirous och Riex 45 minuter var lovande och mer än antydde att de kommer att vara nyttiga nyförvärv. Samma sak gäller för vad de visat i sina tidigare klubbar. Bachirou var till exempel nog sammantaget den bäste spelaren i Östersunds FK:s internationella matcher och AC var bäst i Allsvenskan, men kom inte i närheten av den standarden mot FK Vardar. Det finns mycket som tyder på att de är välscoutade och bra. Fast sanningen är som sagt att de måste vara det! Och att redan nu börja prata om att de är ett lyft i jämförelse med de som lämnat är absolut inte juste mot allt Tinnerholm, Berget och AC gjorde i och för MFF. De höll hög klass i flera säsonger. De nya har i MFF-tröjan hittills bara gjort det i 45 minuter mot ett bottenlag i den danska andraligan.

Jag tror att de kan bli riktigt bra i MFF. Jag tror till och med att de kan vara med och göra MFF lika vasst och profilstarkt som 2014, det vill säga bättre än 2016 och 2017. Men jag tänker inte kasta skit på spelarna som lämnat genom att slå fast att det blivit så innan de nya visat det på planen i MFF.

2.) Första testet på att lärlingarna inte bara är med i truppen för att fylla ut utan på allvar kan tillföra något i konkurrensen föll väl ut.

Att ge 20 utespelare speltid med en uppställning i den första och en i den andra halvleken gjorde att det blev ett bra tilfälle att studera hela truppen.

Pavle Vagic spelade första 45. I den andra halvleken fick Hugo Andersson, Samuel Adrian, Felix Konstandeliasz, Laorent Shabani och Teddy Bergqvist chansen.

Pavle Vagic hade det tuffast, men så spelade han också i fel halvlek. Tempot och kvalitén var betydligt bättre i den andra halvleken och det berodde inte bara på att Fremad Amager då inte längre orkade sätta press och göra det svårt för MFF. Samuel Adrian fick mest beröm och det var han värd efter en kanoninsats som ytterback när han egentligen är innermittfältare. Men alla de övriga var också bra och Teddy Bergqvist gjorde segermålet, som den målskytt han är. Laorent Shabanis fart är en extremt nyttig spetsegenskap och han kan ha koll på bollen även när det går fort. Hugo Andersson visade lugn och styrka och Felix Konstandeliasz är ibland lika svårstoppad som vissa har svårt att stava till hans efternamn.

Att de unga spelarna från de egna leden – Dennis Hadzikadunic och Mattias Svanberg kan räknas in här också även om de inte är lärlingar längre – ställer krav på och utmanar de etablerade är bara bra. Det behövs och vässar konkurrensen.

Ett konkret exempel. Bonke Innocent lyfte kvalitén lite från 2017. Men minst fem av de sex lärlingarna som fick chansen var bättre!

En MFF-fest med mysfaktor

Bengaler, men ingen Bachirou.
Traditionen att göra en fest av MFF:s premiärträning håller i sig.

Och är fortfarande en väldigt bra idé.
1 600 åskådare kom till Malmö IP och fick se truppen gå in till ljudet av publikens sång av hymnen, se kortsidesläktaren ut mot konsthallen förvandlas till ett hav av bengaler och lyssna till ljudet av försenade nyårsfyrverkerier.

Men på planen var det mest allvar. Magnus Pehrsson tog direkt möjligheten att träna på saker som kommit upp under utvärderingen och som ska vässas ytterligare i år. Ingen tid får gå förlorad. Efterhand tunnades dessutom publikskaran ut betydligt i den bitande kylan och när det var färdigt för autografskrivande och annat var det nog bara ett 500-tal kvar.

De som bespetsat sig på att få se ett ännu inte presenterat nyförvärv – läs Foad Bachirou – fick också gå hem besvikna. Men det behöver de inte vara länge.

Han är klar. MFF och den 27-årige mittfältaren är överens ocn nu är klubbarna det också. Det fanns dock ingen anledning att forcera något bara för att eventuellt kunna ha med honom på det första passet. Den obligatoriska och inte alls bara formella läkarundersökningen ska genomföras i lugn och ro och PR- och uppmärksamhetsmässigt kan det vara en god tanke att sprida ut händelserna.

Cirka 25 ackrediterade journalister följde träningen och det fanns möjlighet att titta på den i två direktsändningar i TV. Det kommer att skrivas och diskuteras massor och den första träningen har blivit en tillräckligt stor händelse i sig. Presentationen av Fouad Bachirou kan göras en annan dag – typ imorgon eller på onsdag – och bli en stor händelse i sig. Varför krocka och låta de två grejerna stjäla uppmärksamhet av varandra när man kan dela upp dem? Nu vet jag inte om MFF resonerat så, men om man gjort det är det bara smart.

Frånvaron av Bachirou kan man alltså inte läsa ut något alls av när det gäller hans plats i truppen.

Det kan man däremot av det faktum att Erik Andersson saknades. 2017 var han utlånad till Trelleborgs FF. Låneperioden har löpt ut och han är egentligen tillbaka i MFF-truppen. Fast det känns som om det bara är på papperet. Jag har skrivit det tidigare och gör det igen. Allt talar för att han lånas ut även säsongen 2018. Troligen till TFF, som vill ha honom och behöver honom eftersom man hittills bara har 17 kontrakterade spelare i sin allsvenska trupp.

Träningen på Malmö IP blev för övrigt både den första och sista på Malmö IP. De övriga passen i januari fram till avfärden till träningslägret i Florida kommer att genomföras på den nylagda konstgräsytan på plan 9 på Stadionområdet. Den är betydligt modernare och bättre än gräset på Malmö IP. Skillnaden är att det är värme under Malmö IP-mattan, men inte på Stadion. Därmed kan man planera in ett förstapass med publik där och veta att det om inget alldeles oförutsett inträffar går att genomföra. Givetvis hade 1600 åskådare runt plan 9 också varit omöjligt och klassiska Gamla IP har dessutom en mysfaktor som ingen av träningsplanerna på Stadionområdet ens är i närheten av.

Malmö FF-säsongen 2018 är officiellt igång och fick en bra start. Om det ska bli en god fortsättning måste dock inte bara Bachirou utan ytterligare ett eller två – hur många beror på klassen – nyförvärv in i truppen för att kompensera för de tunga förlusterna. Spelarna som var på plats nu kan vinna SM-guld. Men ska man även vinna Svenska cupen och kvala in till Europaspel krävs det fortfarade mer.

Ersättaren redan på plats

Bara några dagar efter det att Anton Tinnerholm tackades av är ersättaren på plats.

Eller snarare officiell för på pressträffen bekräftade Eric Larsson det så många känt på sig. Han skrev på för MFF redan i somras.

Ett gott mått på MFF-ledningens förhandsplanering givetvis. Eric Larsson har varit scoutad länge. Inte så konstigt – han har fått sitt stora genombrott i år, men spelade riktigt starkt redan förra året – och han passar väldigt bra in i det sätt MFF vill spela.

Det säger dessutom en del om hur liten MFF bedömde chansen att Anton Tinnerholm skulle skriva på ett nytt kontrakt var. MFF förlängde med Andreas Vindheim i juni och gjorde så fort det var möjligt klart med Eric Larsson i juli. Det hade man knappast gjort om man trott att klubben i januari skulle sitta där med Andreas, Eric OCH Anton i truppen.

Anton Tinnerholm har varit en gigant i MFF. Mest tack vare saker som löpkapacitet, benhård vilja och en förmåga att alltid ha rätt fokus. Steg för steg utvecklade han också det spelmässiga, avsluten och inläggen blev till exempel bättre liksom tekniken.

Därför är det intressant att Eric Larsson när han ska beskriva sig som spelare plockar fram just sådana saker. Han pratar mycket om energi, offensivlust, att alltid ge 100 procent plus att jobba med rätt kost, god fysik och så vidare. Det är bra, men jag tror inte att han kan toppa Tinnerholm där. För att den här värvningen ska vara en uppgradering för MFF måste det handla om egenskaper som teknik, avslutsförmåga, inläggs- och insticksprecision, väggspel och helst ännu mer fart. Om Eric Larsson är nästan lika bra på Tinnerholms plusegenskaper och bättre på det övriga kan det här bli en riktigt vass värvning.

För som jag skrev när det blev klart att Anton Tinnerholm skulle lämna har det i Malmö FF:s guldglänsande historia funnits betydligt spelskickligare högerbackar. I modern tid räcker det att nämna spelare som Magnus Andersson, Jon Inge Höiland. Ulrich Vinzents och om man bara tittar på det som hände på planen Miiko Albornoz. Att påpeka det tycker jag inte är att dissa Tinnerholm. Tvärtom faktiskt. Han är nog den som lyckats plocka ut absolut mest ur sin relativt sett begränsade talanglåda och till och med bli bättre än ett par av dem jag nämnde (Albornoz och Vinzents).

Därför tänker jag heller inte redan nu skriva att det automatiskt är en uppgradering MFF gjort.

Jag har sett rätt många av GIF Sundsvalls matcher i år och alla MFF:s. Ska jag ranka Allsvenskans backar/vingbackar på högersidan är Tinnerholm och Larsson etta och tvåa. Med Tinnerholm som etta eftersom MFF:s spel kräver mer och konkurrensen varit hårdare. Alltför många glömmer bort Andreas Vindheim.

Men det viktiga är att Eric Larsson har kapaciteten att bli bättre än Anton Tinnerholm, om han fullt ut kan dra nytta av den större spelskickligheten. Och konkurrera ut Andreas Vindheim. För Vindheim har också många av de positiva egenskaper många nu tävlar om att att klistra in i Larssons CV.

Glöm heller inte att det är en stor omställning att lämna en lite mindre klubb för MFF. Kraven är så mycket större, pressen att alltid prestera och vinna så mycket tyngre. Det krävs en viss typ av spelare för att leva upp till förväntningarna och ytterligare lite till av det rätta virket för att älska den utmaningen och till och med dra nytta av den. Att Anton Tinnerholm var en sådan spelare visade han direkt när han kom till Malmö från Åtvidaberg och sedan har han bara växt och växt.

Hittills har Eric Larsson bara gjort två klubbyten, från moderklubben Gävle GIK till Gefle IF och från Gefle IF till GIF Sundsvall. Det här är en annan sak och det är inte Malmöitisk hybris att påpeka den skillnaden. Genom åren har det funnits massvis med spelare som inte klarat att ta det steget. Eric Larssons gamle tränare i Gefle, Pelle Olsson, är ett exempel.

Men det känns som om Eric Larsson har de rätta förutsättningarna. Han känns lugn och stabil, men samtidigt ärelysten och hungrig på framgångar. Och att han hela hösten presterat så bra i GIF Sundsvall trots att han varit klar för MFF och fått hålla det hemligt är ett väldigt gott tecken, ett slags bevis på att han är bra på att hålla rätt fokus.

MFF är bäst, men ännu inte på allt

MFF är bäst på mycket.

På planen är det inget snack. 20 SM-guld och två stjärnor som enda klubb säger nästan allt. De fem senaste säsongerna har man dessutom bara missat SM-guldet ett år. Att man inte skulle missa i år var det egentligen aldrig något snack om.

Utanför planen börjar man också bli överlägsen. Rikast? Ja. Proffsigast? Med minnet av årets guldceremoni färskt är det svårt att svara något annat än ja där också. Att få hit Zlatan Ibrahimovic för att bära ut pokalen är stort. Hela ceremonin levde upp till alla högt ställda förväntningar. Idén att låta en spelare eller tränare – på de första gulden en son, dotter eller barnbarn – representera vart och ett av de 20 gulden var klockren. Allt var dessutom väl genomfört och att uppmärksamma Åge Hareide och Allan Kuhn var en väldigt fin gest.

Stadionpubliken får alltid mycket beröm. Den här gången var det bästa att i stort sett samtliga stannade kvar till ceremonin och hyllade de som förtjänade det, det vill säga alla. Bra gjort. Och det till synes enkla tifot före matchen med en stjärna som fälldes upp och en bengal som tändes för varje SM-guld samtidigt – och synkat – med att publiken sjöng sången där man räknar upp alla SM-gulden var genialt. Ibland är det enkla bäst och vackrast. Jag älskade det och det känns som om MFF är bäst där också.

Men det finns gränser för kunnandet och vad som är möjligt att göra.

Bo Larsson kunde varit på plats. Det var han inte. När till exempel Staffan Tapper vandrade in för att representera sin avlidne far Börje och det första SM-guldet spred sig en varm känsla i kroppen. När Bo Larssons dotter blev tvungen att ersätta den störste spelaren i MFF genom alla tider – Zlatan är det utanför – kändes det inte lika bra. Mest vemodigt faktiskt. En telefonhälsning på storbildsskärmen kan inte ersätta den boost och det jubel en personlig närvaro av Kaiser Bo hade gett.

Men han vill inte. Kanske har han till och med passerat den tunna gränsen mellan enstöring och social människa som gör att han inte kan. Någonstans tycker jag att man ska ha respekt för att han absolut inte vill träffa någon och brutit alla band med sin fantastiska karriär. Människan har en fri vilja – det är i alla fall den inställning i den eviga filosofiska frågan jag bekänner mig till – och Bo har valt. Samtidigt måste jag och många andra ha rätten att tycka att det dels är fel, dels är tragiskt. Att han inte var på plats var som att hälla en liten droppe vemod i guldglädjegrytan.

En annan begränsning handlar om insatsen på planen.

MFF är bäst när det gäller. Något annat vore bara konstigt att hävda efter den totala dominansen på 2010-talet – och i år. Men det är extremt mycket svårare att vara bäst när det inte gäller. Där är MFF inte än.

1-2 mot BK Häcken var inte resultatet av en dålig insats. Tvärtom! MFF spelade hyfsat, skapade rejält med chanser och hade individuella toppar i Fredrik Andersson, Alexander Jeremejeff, Dennis Hadzikadunic och Jo Inge Berget. Om målet var Bergets sista i MFF-tröjan var det ett avsked så snyggt att fyrverkerierna bakom prisbordet förvandlades till Kina-puffar.

Men Häcken hade mer att spela för, spelade också bra och bronsmedaljerna man fick lite i skymundan var förtjänta. MFF saknade den där lilla extra skärpan i avsluten som kunde gett fler än ett mål i utdelning. Totalt sett är en seger, en oavgjord och en förlust efter det att SM-guldet säkrades rätt hyfsat, men inte mer. Där kan MFF bli bättre.

En annan sak som kan förbättras är kvalitén på planen. Nu hade de som sköter planen otur med att det i stort sett varit uppehåll i två veckor när plantäckningen legat ute långa tider och började ösregna strax före matchen när den låg oskyddad. Men ändå. MFF måste ha en plan som håller för regn och inte ser ut så här mot slutet av året. Jag pratade kort med BK Häckens Erik Friberg efter matchen. Efter alla åren och matcherna i MFF-tröjan bara skakade han på huvudet och undrade vad som hade hänt? Fotbollsmatcher ska spelas på gräs, men på bättre gräs än det som den senaste tiden bjudits på inne på Swedbank stadion. Där måste MFF bli bättre.

Anton Tinnerholm var avstängd, men fick ett vackert farväl och en fin hyllning före matchen.

Ett annat farväl tänkte folk nog mindre på. Det här var sista matchen på Swedbank stadion. Avtalet har ju gått ut. På många sätt har det varit ett bra avtal, som gett MFF bra med pengar, särskilt under åren när klubben verkligen behövde det. Men det känns som om Tinnerholm kommer att saknas lite mer, om vi säger så…

Ett större guldlag än många fattat

Foto: Jessica Gow/TT

Då var guldet klart! Lennart kan stanna i Malmö ett år till och MFF kan sätta de två stjärnorna på bröstet utan att någon någonstans kan protestera.

Det 20:e guldet var dessutom välförtjänt och vackert.

Att det var förtjänt är självklart. En serieseger som säkras med tre matcher kvar att spela går liksom inte att protestera mot. MFF har dessutom tagit överlägset flest poäng, vunnit flest matcher och gjort flest mål. Konsekvent vackert har det inte varit, men det har funnits gyllene perioder. De tre senaste hemmmatcherna har till exempel varit närmast löjligt stabila försvarsmässigt och gett fyra mål i snitt framåt. Mycket bättre än så går det inte att spela.

Andra halvleken idag var dessutom guldklass när det som bäst behövdes!

Som vanligt har MFF även varit helt överlägset poängmässigt mot de övriga topp sex-lagen.

Jag tycker att det här MFF-laget står sig alldeles utmärkt mot tidigare guldårgångar!

Det finns bättre, både i modern tid (2010), forntid (1974 som tog guld tio och fixade första stjärnan) och urtid (1949/50 med 20 segrar, två oavgjorda, noll förluster och 82-21 i målskillnad) för att ta ett par exempel. Fast det finns många sämre också och jag står fast vid att det varit alldeles för mycket gnäll på den här årgången.

Ska bli intressant att se hur många som kommer simmande till hyllningsbåten och vill ha en plats nu.

Retar mig speciellt på ett par saker:

För det första snacket om att Malmö FF är på väg att ta över svensk fotboll. Vadå på väg? MFF har ju redan gjort det.

De senaste fem åren har MFF vunnit SM-guld fyra gånger och trots en svår lottning kvalat in till Champions League två gånger. MFF är mitt uppe i den troligen mest framgångsrika perioden i klubbens historia. Som jag skrivit tidigare. Det finns lite för många MFF-supportrar som inte riktigt förstått det och har lite för svårt att njuta av det. Samtidigt finns det många på andra håll i fotbolls-Sverige som varnar för att MFF kan ta över totalt. Det är väl lite grann som att skrika vargen kommer när hen redan bitit sig fast och käkat upp ena benet?

För det andra tjafset om att det inte Malmö FF:s styrka utan de övriga lagens svaghet som fällt avgörandet. Att de övriga lagen slagit varandra huller om buller och gett bort guldet.

Struntprat. MFF har bara förlorat tre matcher, konsekvent besegrat de övriga bra lagen och poängsnittet laget ligger på räcker i stort sett alltid till serieseger. Och historien är full med överlägsna allsvenska serievinnare. De har hyllats för vad de själva uträttade. Dumdebatten att tvunget leta fel hos de övriga lagen är faktiskt rätt ny.

Har också svårt att förstå hur de som ständigt ska såga kvalitén i årets allsvenska får ihop det med att a) hävda att klubbar som Djurgården och AIK satsat rejält och värvat tunga profiler, b) tycka att serien de senaste åren fyllts på med intressanta, modiga och spelskickliga nykomlingslag och c) tokhylla laget som för närvarande ligger femma (Östersunds FK)? I logikens namn tycker jag att man ska fundera över om det går att göra de tre sakerna och samtidigt hävda att serien är kass?

Och när vi ändå är inne på saker att reta sig på. Kan alla inte bara lägga ner det där hybris-snacket som ofta hörs när MFF värvar nya spelare och tränare. Frasen ”Vad har han vunnit tidigare?” dyker då närmast upp som ett mantra.

Det viktigaste är inte vad de vunnit tidigare, eller ens om de gjort det alls, utan om de har en kapacitet att bli vinnare när de kommer till en klubb där vinnarkulturen redan finns och de senaste åren kombinerats med en kvalitet som kan matcha den. Första gången Magnus Pehrsson kom till ett lag med kapacitet att vinna titlar gjorde han det. Och hur mycket hade Anton Tinnerholm, som nu hyllas som mer Malmö än Malmöiterna själva och en riktig vinnarskalle, vunnit innan han kom hit?

MFF årgång 2017 är ett unikt lag med två stjärnor. Det är också ett mycket bra lag!

Faran är över för Malmö FF

Inget är klart förrän det är klart, trist och klyschigt, men sant.

Sedan kan man bedöma sannolikheter och då smakar det – givetvis – guld för MFF, snart.

Av två skäl.

Dels utgångsläget. MFF behöver bara vinna en enda match av de fyra som återstår. Det ska ett topplag med det spelarmaterial MFF har att tillgå klara alla dagar i veckan, samtliga år i kalendern.

Dels tror jag att tillfället då det kunde gått snett har passerat!

MFF hade en period då laget i stor ledning i Allsvenskan fick problem med fokus och tappade det där mantrat med koncentration på en sak i taget.

Nu har man sedan rätt lång tid tillbaka hittat rätt igen. Det finns en trygghet, ett lugn och en lunk som nästan är maskinmässig. Nästa träning och den just nu aktuella matchen, inget annat. Inga tankar på kommande segrar, noll snack om poängrekord och en skyddande hinna mot alla som ska berömma och framhålla hur klart och bra allting är. Det bekväma är borta. Självförtroendet har funnits där hela tiden, men nu finns det en vetskap om att det krävs inte mindre jobb för att behålla ett försprång än för att skapa det. Snarare tvärtom.

Det fanns en period då MFF var – eller åtminstone kunde bli – skakat. Först födde givetvis debaclet mot FK Vardar i Champions League-kvalet en besvikelse. Och en insikt om att nu fanns det bara ett enda sätt att rädda säsongen. Sedan kom den usla insatsen mot AFC Eskilstuna och den bottenusla mot Örebro SK.

Jag är inte säker på att MFF där och då hade klarat någon eller några lika dåliga matcher till och ytterligare ett par förluster. Börjar ett försprång krympa kan det bära iväg när tusen tankar surrar i huvudena.

Men just där visade MFF guldklassen, både spelarna och ledningen. Man hittade fokus, skärpte till alla detaljer och gjorde det mesta rätt. Bara en sådan liten sak som att man övergav metoden att aldrig träna på konstgräs inför bortamatcherna på det underlaget. Jag vet att jag tjatar. Men under lång tid var MFF Allsvenskans bästa lag på konstgräs också. Utan dagen före-passet på plast inför en match på det artificiella underlaget tappade man dock känslan. Titta på första kvarten mot AFC och begrunda allt det pinsamma på Behrn Arena i Örebro.

Ett ynka pass inför Östersundresan och Malmö FF hittade rätt igen och innan MFF på söndagen satte sig på tåget till Norrköping körde man ett nytt 45-minuterspass på det nylagda konstgräset på plan 9. Ett mer prestigebundet lag kunde låst sig där.

Nu känns det som faran är över. Efter ÖSK-matchen har MFF besegrat Hammarby med 4-0, spelat 2-2 borta mot Östersunds FK och följt upp med 6-0 mot IF Elfsborg och 2-0 mot Halmstads BK. I de tre hemmamatcherna mot Hammarby, Elfsborg och HBK har motståndarna i stort sett inte skapat en enda farlig målchans. Elfsborg hade ett ynka avslut på 90 minuter och det var i ett läge som det närmast kändes uppgivet att ta ett skott från.

Och det tror jag beror på att MFF inte bara hittat rätt fokus, koncentration och attityd utan även rätt startelva! Rasmus Bengtssons inkliv i laget har varit viktigt, Behrang Safaris har hittat en stabil formtopp – har ni tänkt på att det var evigheter sedan han kände av de förr närmast obligatoriska krampmomenten? – och Carlos Strandberg gör anfallsspelet annorlunda och mer svårstoppat. Att Markus Rosenberg kliver fram lite extra nu när de viktiga matcherna duggar lika tätt som höstregnen behöver jag väl knappast ens nämna.

Sirius seger över Djurgården då? Påverkar den? Nej, det är ju juste det som är själva poängen; att allting annat än MFF:s egna insatser och resultat är fullständigt betydelselösa. Paradoxalt nog tror jag nästan att det kan störa.

En dag på jobbet i guldjakten

Småsegt, men säkert.

Halmstads BK skapade inte en enda målchans värd namnet innan MFF hade avgjort. Då går det inte att vinna. MFF skapade så mycket att det till slut bara måste bli mål oavsett hur många öppna lägen som missades. Då är det svårt att förlora.

Jag kan plocka fram rätt många MFF-spelare att berömma, men om jag ska utnämna någon till matchens lirare är det HBK-målvakten Isak Pettersson. Om han inte spelat i Halmstad hade hypen varit betydligt större. Tror faktiskt inte att det var en slump att det var ett självmål och ett avslut som touchade en försvarare som resulterade.

De andra avslutslägena brände MFF eller så räddade Pettersson.

Briljansen och den totala överlägsenheten från Hammarby-, Kalmar FF- och Elfsborgs-matcherna saknades visserligen, men bakåt var det så stabilt att jag tror att HBK kunnat spela 90 minuter till utan att skapa ett öppet läge och i 900 utan att göra ett mål. Rasmus Bengtsson gjorde en ny kanommatch utan att så många märkte det, Behrang Safari har de 3-4 senaste matcherna nått en kvalitetstopp det var länge sedan han hade och Lasse Nielsen var stabil. Johan Dahlin kunde hålla sin sjätte nolla på tio matcher utan att anstränga sig särskilt mycket.

En bra dag på jobbet helt enkelt!

Försvarsmässigt var den till och med riktigt bra.

Framåt hade det givetvis varit bättre om överlägsenheten gett 2-0 lite tidigare än i den 84:e minuten. Men det kändes ändå rätt att det var Erdal Rakip som tvingade fram självmålet och Markus Rosenberg som satte dit spiken.

Rakip tar en allt mer tydlig revansch på alla som tvivlade på att han skulle bli en given startspelare i MFF. Efter uppehållet har han varit det och snart kan vi väl lägga ner diskussionen om han ska sättas in centralt eller till höger i startuppställningen? Han och MFF spelar ju nästan exakt likadant ändå.

Rosenberg påstod efteråt att varken han eller laget kom upp i nivå. Där hade han fel. Totalt var det som sagt lite småsegt, men i spelet var Malmö FF:s kapten briljant. Stundtals lekte han med HBK-spelarna, vände och vred och lurade bort dem. Nästan alltid elegant. Ett par gånger tokrensade de till och med bara de kände hans flås i nacken. Ja han brände lite för många lägen, men av de tio individuellt mest lysande prestationerna stod han säkert för hälften. Mål blev det ju också, till och med det som till slut dödade matchen. Nummer 98 totalt i MFF-tröjan för övrigt, inräknat alla matcher det vill säga inte bara i Allsvenskan. Man ska inte ta ut saker i förskott. Men visst hade det varit speciellt om Mackans mål nummer 100 hade blivit det som säkrade SM-gudet?

Rasmus Bengtsson blev varnad. Men ingen av de åtta i truppen som riskerade en avstängning. Inte minst viktigt nu när Magnus Pehrsson utan Europaspelet att tänka på och med en svit av bra matcher som bara tickar på bestämt sig för att köra få eller inga byten i startelvan.

Bäst av allt är dock att allt snack om poängrekord är borta och ersatt av nästa match, nästa seger och totalt fokus på att få dit de två stjärnorna på tröjan.

När det väl är gjort kan det snackas rekord.

MFF och Tinnerholm ruggigt överlägsna

För andra gången i år blev det 6-0 till MFF hemma på Swedbank stadion.

Men den här gången var det annorlunda och värre för motståndaren. 6-0 mot Kalmar FF var utklassning, 4-0 nyligen mot Hammarby också. Men 6-0-krossen mot Elfsborg bjöd på en ny dimension.

En ny nivå på utklassning helt enkelt. 22-1 i avslut, 13-0 på mål och ett spelövertag som gränsade till det omöjliga i Allsvenskan. Frågan är hur många gånger MFF-målvakten Johan Dahlin överhuvudtaget rörde bollen? Jag har aldrig sett Elfsborg göra en sämre anfallsinsats mot MFF. Försvaret var uselt – toppat av virrpellen Jörgen Horn – men där var det snarare MFF:s styrka, fantasi och klass som låg bakom hur det såg ut. Men Elfsborg har de senaste åren åtminstone alltid ibland haft ett tryck framåt och en förmåga att utmana och skapa chanser. Idag? Lika chanslöst som att försöka peta omkull en elefant med en pinne.

MFF kunde vunnit med mycket mer, borde gjort det också och Elfsborg ska tacka sin målvakt Kevin Stuhr Ellegaard för att det inte blev tvåsiffrigt. MFF:s rekordseger på 12-0 mot Jönköping Södra var långt före min tid, men det bör ha sett ut något så här.

Den här gången fanns det dessutom en spelare som bröt genom betygsbarriären. Anton Tinnerholm fick allting, precis allting, att stämma och när de övriga MFF-spelarna var bra eller mycket bra var Tinnerholm på en egen planet. Hans iver, energi, arbetsförmåga och suveräna inställning finns alltid där. Likaså hans förmåga att komma som ett lokomotiv i offensiven och hitta avsluts- och sista passnings-lägen. Nu hade han dessutom en dag där allting annat också var på topp. Elfsborg måste drömma mardrömmar en lång tid om hans två mål och hans två precisa och sylvassa inlägg som tvingade fram två självmål. Bingo kallade Magnus Pehrsson det på presskonferensen och det kan man ju hålla med om.

Mot slutet skrek publiken skjut varje gång han hade bollen och ”Anton, skriv på, skriv på” ekade runt Stadion. Och Behrang Safari ritade med en penna i handen samtidigt som ramsan ekade. En sådan påskrift hade varit bingo för MFF och då inte bara för den här insatsen utan för allt det han uträttat under sin tid i klubben. Jag hör från alla håll att Eric Larsson från GIF Sundsvall redan är klar för Malmö FF nästa år. Han är också bra, men i MFF har han givetvis väldigt mycket att bevisa innan han kan ersätta Anton.

Enklast är ju att inte behöva ersätta Tinnerholm alls utan se till att han stannar. Han kan bli en legendar i MFF.

I övrigt:

Domaren Andreas Ekberg var extremt petig. Konsekvent extremt petig, men ändå. Därför var det smått otroligt att ingen av de nio spelarna i MFF som riskerade avstängning i nästa match blev varnad. Inte för att det var motiverat, men med en Ekberg med den här bedömningsnivån fanns risken. I guldjakten var det ytterligare en stor fördel.

Rasmus Bengtsson var med från start igen och gjorde en riktigt stark insats. Inte för att så många märkte det eller för att det behövdes, men det vore taskigt att inte uppmärksamma det.

Och så fick Bonke Innocent sina första minuter i Allsvenskan. Bara en sådan sak.

Publiksiffran 16 212 var det i särklass sämsta med matchen. Det tycker nog även de som stannade hemma. Läktarinsatsen var dock bland de bästa på hela säsongen. De som var där hördes. Rejält och högt!

På söndag är det hemmamatch igen, mot Halmstads BK. Till den matchen är det redan sålt fler biljetter än till dagens. Efter det här bör det bli fullt. Den här blivande guldårgången förtjänar att hyllas.

Ole Törner

Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.

Ålder: 58

Yrke: Journalist

Bor: Malmö

Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who

Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.

Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.

Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.


×