Skön seger med mittbacksproblem

Att MFF vann med 3-1 över Sirius var inte nödvändigt eller på något sätt avgörande. Det går till och med att ifrågasätta om det var särskilt viktigt. Än är försäsongen ung. Men en sak är säker. Det var en skön seger!

MFF behövde näta efter två mållösa matcher. Det gjorde man. MFF behövde vinna efter två dåliga resultat. Det gjorde man. Med 17 dagar till nästa match – Brann i Malmö den 25 februari – och en halv evighet till nästa tävlingsmatch – den allsvenska premiären – blir det nu en helt annan trygghet i det vardagliga jobbet för Magnus Pehrsson och company. Var för sig var också de tre målen väldigt goda besked för MFF.

1-0 var ett resultat av att MFF den första kvarten hela tiden hittade in bakom Sirius backlinje. 2-1 visade att Magnus Wolff Eikrem vårdat och pysslat om sin frisparks-, assist- och målskytte-fot så att den fortfarande är Allsvenskans bästa. 3-1 var så snyggt att ögonen nästan glänste av glädje över att ha fått sett det. Ett perfekt mål av ett lag som de senaste åren tagit lite för lång tid på sig i just de lägena. Och ett bevis på Andreas Vindheims offensiva styrka. Gillade också att Mattias Svanberg blev bättre och bättre minut för minut, att Anton Tinnerholm glänste i allt utom i förmågan att sätta chanserna han får och Behrang Safaris attityd. Plus Tobias Sanas första 45.

Annars förstörde vinden mycket. Perioden mellan minut 16 och 60 mot Östersunds FK är – trots resultatet – den i särklass bästa MFF presterat i år. Så bra gick det inte att spela i blåsten idag. En annan skillnad var att Östersund klarade att utnyttja att MFF gjorde en massa byten. Ett tröttkört Sirius kunde det inte utan tappade istället.

Nu såg jag MFF-Östersunds FK på plats  Salou och MFF-Sirius framför tv:n. Men jämförelsen känns ändå rätt enkel att göra. Östersund är ett betydligt bättre och mer färdigt lag än Sirius och kommer att hamna högre upp i tabellen. Därför bör det också påpekas att MFF ska slå Sirius, precis som man borde besegrat Helsingör.

Mitt i allt det positiva i segern och de tre målen fanns det också åtminstone en sak som ger anledning till oro. Just nu är Felipe Carvalho ingen allsvensk spelare och jag tror tyvärr inte att han blir det heller. I alla fall inte på den nivån som krävs av tredjevalet som mittback i ett lag som satsar på att försvara sitt SM-guld.

Han blir ofta alldeles för nonchalant både i bollbehandlingen och passningsspelet. Han har även förmågan man absolut inte vill att en mittback ska ha, han gör kollegan bredvid sig sämre.

När Carvalho kom till MFF trodde jag att han hade förutsättningarna till något stort. Farten, styrkan, huvudspelet, talangen; allt fanns där. Sedan har han fastnat i det läget. Råämnet till något stort är på plats, men finslipningen och anpassningen till allt det andra som krävs uteblir. Istället för att snabbheten och styrkan ska göra honom till en stor spelare behövs egenskaperna för att stoppa honom från att falla igenom totalt.

Kanske är hans bästa chans just nu att konkurrera om en plats som anfallsinhoppare?

Snart måste MFF agera på mittbackssidan.

Lasse Nielsen och Franz Brorsson håller för ett blivande guldlag. Rasmus Bengtsson gör det också, men blir han frisk? Om inte är de enda alternativen till Felipe Carvalho en ung spelare som ännu inte är färdig för allsvenskt spel (Dennis Hadzikadunic) och två positionsförändringar (Behrang Safari och Oscar Lewicki).

Truppen är inte så bred som folk tror

Efter 180 spelade minuter säsongen 2017 har MFF förlorat två matcher och fortfarande inte gjort ett enda mål.

Är det dåligt? Ja.

Är det panik? Nej.

Facit för tävlingsmatcherna går inte att hitta i träningsmatcherna. Den sanningen hade egentligen gällt även om MFF vunnit båda matcherna med 5-0.

Tittar vi på match ett och två de sju senaste säsongerna, 2010-2016, har MFF bara vunnit fem av de 14 matcherna. Statistiken dras dessutom upp av att 2015 vann MFF båda, så utan den säsongen är det tre av tolv.

Guldåret 2004 hade MFF lagt in en match mot Stadslaget som match två. Den ska MFF vinna i sömnen och gjorde det också, men bara med 2-1. Annars inledde man med 0-4 och 0-2. Det gick alltså rätt bra ändå den säsongen.

Så panik är bara tramsigt.

Däremot tror jag att Magnus Pehrsson nu lärt sig att i MFF får du bara arbetsro om du inte förlorar.

Gillar heller inte att alla i Malmö FF som ett mantra upprepar hur bred trupp klubben har.

I själva verket är det ju så att ambitionen att banta till betydligt färre spelare för att slippa ha etablerade, mycket starka spelare till och med utanför matchtruppen och samtidigt minska avståndet till startelvan för de egna unga talangerna börjar märkas.

Östersunds FK inledde bästa första kvarten. Sedan tog MFF över både spel, bollinnehav och chanser fram till en kvart in på andra halvleken. Att spela bättre, ha mer boll och skapa mer än Östersund är bra och om matchen tagit slut där hade allt känts okej. Men de fyra bytena som gjordes redan i pausen och de fyra bytena som följde under den andra halvlekens lopp försämrade MFF:s prestation rejält!

Med spelare som Markus Rosenberg, Anders Christiansen, Johan Wiland och till den här matchen även Tobias Sana borta har MFF helt enkelt inte 19 spelare som i det här skedet på säsongen kan hålla allsvensk toppstandard i en hel match.

Mitt i allt ”vi har Sveriges bredaste trupp-snacket” kan det vara dags att lägga in den brasklappen…

För säkerhets skull frågade jag dessutom Magnus Pehrsson om det höga press-spelet som MFF satsar på och som tidvis funkade väldigt bra påverkades av att de inbytta spelarna tränat mindre på det än A-uppställningen. Han betonade att alla tränat lika mycket på det.

Att pressa högt mot ett lag som Östersunds FK ställer höga krav. Sista halvtimmen höll inte MFF kvalitén som behövdes.

Samma gällde försvarsspelet. Ken Sema borde aldrig ha släppts fram på kanten så att han kunde servera nyförvärvet Johan Bertilsson till 1-0. Vid hörnmålet till 2-0 tyckte jag det märktes att MFF ännu inte tränat på fasta situationer.

MFF bytte tre fjärdedelar av backlinjen efter den första halvleken. Skillnaden syntes. Rejält.

Bäst i MFF?

Oscar Lewicki!

Han är fortfarande högklassig i defensiven, på att erövra boll och täcka ytor. Nu har han uppenbarligen fått en tränare som inte nöjer sig med det utan jobbar på att han ska spela framåt och konstruktivt och lära sig när han har tid att behandla bollen och när han inte har det. Det såg mycket lovande ut.

Magnus Pehrsson berömde Lasse Nielsen och det kan jag hålla med om. Han börjar hitta nivån.

Det känns faktiskt rätt bra också att MFF hade is i magen och fullföljde ambitionen att ge så många spelare som möjligt chansen att spela och visa upp sig. Om MFF kört som i Allsvenskan – eller den cupturnering man inte är med i – med startelvan intakt och tre byten eller färre tror jag att man hade vunnit.

Just efter 2016 tror jag att det är extra viktigt att hålla fast vid det man planerat.

Ett lovande bakslag för MFF

Vi tar väl ett par snudd på eviga klysch-artade fakta först.
– Det är alltid illa att förlora.
– Träningsmatcher är något helt annat än tävlingsmatcher. Bland annat blir resultatet mindre viktigt.

Men det finns en annan minst lika evig sanning.
MFF ska inte förlora mot ett lag som FC Helsingör.

Strunt samma att de danska lagen i slutet av januari är i en helt annan fas i säsongen och att Helsingör efter ledningsmålet offrade allt som fanns för att hålla ledningen och lyckades blocka det mesta och få undan resten när MFF tryckte på.

Vi tar det en gång till:
MFF ska inte förlora mot FC Helsingör.
Alla chansmissarna – toppat av Erdal Rakips straffbränning, Pawel Cibickis frispark i ribban och kvadrupel-chansen i slutsekunderna – gjorde det inte bättre. Bara mer retfullt.
Dessutom brukar inte nya MFF-tränare förlora i debuten.

Men med allt detta sagt tycker jag ändå att det fanns många positiva inslag i årets första match.
Förra året premiärspelade MFF en dag senare och vann med 1-0 mot Fremad Amager. Spelmässigt var den insatsen sämre.
2015 blev det 1-0 mot DC United, 2014 1-1 mot New England Revolution, 2013 1-1 mot DC United, 2012 också 1-1 mot DC United och 2011 1-2 mot Spartak Moskva. Ingen av matcherna var någon höjdare.
2010 däremot när MFF massakrerade Köge med 5-1. Då snackar vi bra! Fast sedan följde MFF upp med att förlora med hemska 0-6 mot Nordsjälland i match två i en 90-minutare där kylan bet genom alla kläder, filtar och vantar på läktaren och fick fingrarna att skaka flera minuter efter det att vi tappra på plats kommit in i värmen.
Mycket historia, med en lärdom; MFF brukar vara trögstartat.

Så jag väljer att fokusera på spelet mer än 0-1 och tycker att det går att sammanfatta lördagens insats mot Helsingör som ett lovande bakslag.
Där kan man bland annat lyfta fram:

– Lasse Nielsens debut. En snabb mittback som är bolltrygg och lugn nog att söka ytor för konstruktiva passningar. Bara att tacka och ta emot för MFF. Dessutom satt samarbetet med Franz Brorsson förvånansvärt bra med tanke på att de bara tränat ett pass tillsammans. Tror inte att baklängesmålet som Fredrik Andersson, Felipe Carvalho och Pa Konate tillsammans serverade Ricki Olsen hänt om Nielsen varit kvar på planen då.
Oscar Lewickis start. Långa perioder var våren 2016 helt glömd och Oscar klockren i både jobb och tajming.

– Pavle Vagics oräddhet. Ifjor blev han den förste spelaren född på 2000-talet i en allsvensk MFF-trupp. Nu fick han chansen i rätt många minuter och bara körde. Minns att det var han som blev fälld när det blev straff på väg mot ett bra läge.

Men det mest bestående intrycket är ändå att jag blev ännu mer övertygad om att det här blir Mattias Svanbergs år! De träningar jag sett har han varit grym. Och nu var det bara bonntur och en liten dos försvarsskicklighet som stoppade honom från att gång på gång slinka igenom Helsingörs backlinje. Hans sätt att accelerera in i motståndarförsvaret, hans teknik i fart och hans vilja att hitta offensiva lägen går inte att undvika att älska. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen för att dra bestämda slutsatser, men jag har redan svårt att se ett scenario där det i längden går att hålla honom utanför startelvan.

Nästan för billigt för att vara sant

MFF kan ha gjort ett klipp i Lasse Nielsen.

Men jag vill fortfarande se honom prestera på planen i MFF-tröjan innan jag stämmer in i den just nu kollektiva hyllningskören.

För det är prestationerna i MFF som är viktiga för en värvning till MFF. Plus vilka egenskaper spelaren har och hur väl de passar in i MFF:s sätt att spela och den vinnarmiljö som finns i väggarna i klubbens omklädningsrum.

När det började ryktas om att MFF skulle värva Lasse Nielsen skrev jag att jag tyckte att det var ett problem att samma rykte surrade redan sommaren 2014, innan Champions League-miljonerna började ramla in i kassan. Borde inte MFF:s lyft ekonomiskt, PR- och kvalitetsmässigt innebära att man letade efter andra spelare på en finare hylla nu än man gjorde då?

Där blev jag lugnad av snacket efter presskonferensen, både med Lasse Nielsen själv och med Daniel Andersson.

MFF tittade på honom då, men det blev aldrig skarpt läge. Till stor del för att han då var på en lite för hög hylla för MFF att nå. Nu har man resurserna, förstärkt av att MFF efter två Champions League-säsonger blivit ett mycket attraktivare val. Nielsen var knappast intresserad då. Dessutom var han tydlig med att han var i ett annat skede i karriären 2014. Efter många år i Danmark ville han ut i Europa och tittade inte på alternativ i Sverige eller Norge, eller för den delen Köpenhamn. Nu kunde han tänka sig Skandinavien igen och då lockade MFF.

Nu har jag fått en ny hangup istället.

Danska nyhetssajten Bold.dk gick direkt ut med att MFF får betala 4,5 miljoner danska kronor och uppgifter i Belgien säger 600 000 euro. Det blir ungefär samma summa och under sex miljoner svenska kronor låter helt enkelt som en nästan för bra affär för att vara sann. Enligt vad jag fått fram stämmer summan rätt bra.

Ekonomiskt har MFF alltså gjort en kanonaffär.

Men då blir just det många framhåller som det i särklass mest positiva, att Lasse Nielsen varit helt ordinarie i ett lag som presterat bra både i Belgiska ligan och i Europa, även ett frågetecken. Varför släpper Gent en sådan spelare med 1,5 år kvar på kontraktet för 6 miljoner?

Allt annat sänder dock rätt signaler.

Lasse Nielsen verkar vara precis den typen av mittback Malmö FF behöver. Ska man lita på dem som sett honom väldigt mycket mer än jag – och det verkar ju vara en bra idé – är han snabb, bolltrygg, bra på huvudet, passar i lag som vill pressa högt och kan relativt enkelt anpassa sig till ett spel med antingen tre, fyra eller fem man i backlinjen. MFF har varit för fastlåst i ett 4-4-2-tänk. Vinnarskalle har han också enligt tränaren Magnus Pehrsson och Nielsen pratade direkt om att han vill vinna titlar med MFF.

Jag litar dessutom väldigt mycket på Daniel Anderssons, Vito Stavljanins och de övrigas förmåga att scouta spelare. Därför blir en fullföljd affär på sätt och vis ett kvalitetsbevis. Fråga mig om spelare x ute i Europa och jag är tveksam, fråga mig om samma spelare efter det att MFF köpt honom och jag är mindre tveksam.

Det är med tanke på utfallet av de senaste årens affärer en mer klok än förvirrad tanke…

”Det här vill jag se 2017”

Kraven på MFF är höga. 2016 gav ett nytt SM-guld vilket gjorde att det blev en bra säsong. Men inte tillräckligt bra för att Allan Kuhn skulle få nytt förtroende.
Men det är historia nu för mesta mästarna. Nytt år föder nya mål, förhoppningar och krav.

Det här är vad jag vill se under 2017.
Att MFF kan och ska vara med i kampen om ett nytt guld behöver knappast sägas. Det är själva grundbulten i verksamheten. Allsvenskan är prio ett och förstaplatsen har varit det naturliga målet ända sedan Eric Persson myntade det bevingade uttrycket ”guld tar man, silver får man”.
Fråga en MFF-supporter hur många SM-guld klubben har eller om antalet seriesegrar i Allsvenskan eller cupguld. Väldigt få svarar fel. Fråga istället om antalet silver, stora silver och brons. Ingen kan. Räknar man sånt också?
Nytt guld alltså, givetvis…

Men vad ska man mer hoppas på av MFF 2017?
Här är ett urval av det jag vill se:

…Ett lyckat Europaspel. 19 juni lottas kvalet till Champions League. Då börjar ett äventyr som helst ska sluta i åtminstone Europa League-spel vintern 2018. Svårt? Ja. möjligt? Givetvis. Två gånger har MFF via fantastiska kval- och Play off-insatser kvalat in till Champions League bara för att mötas av en stjärnsmäll i lottningen. Klarar man det en gång till nu – och det måste vara målet – kan jag inte tänka mig att det blir samma oflyt i lotten en gång till. I jämförelse med Paris SG, Real Madrid och Sjakhtar Donetsk framstår till exempel den grupp som FC Köpenhamn i år knep en tredjeplats i som rena Kindergarten.

…En flexibilitet i spelet. 4-4-2 sitter i väggarna, i MFF och rätt stora delar av svensk fotboll. Inget fel i det och jag köper att det är grunden i MFF även den kommande säsongen. Men mest av allt vill jag se ett MFF som kan skifta och överraska. Som kan spela med tre- eller fembackslinje, med yttrar som går inåt eller med renodlat ytterspel, med 4-5-1 eller 4-4-1-1 som alternativ till 4-4-2 och så vidare. Det behövs i Europa, men även i Allsvenskan. 4-4-2 är inte alltid så lyckat mot lag som spelar med tre man centralt på mitten. Jag skulle även vilja se en större flexibilitet i användandet av spelarmaterialet. Till exempel kan det vara en stor skillnad om man sätter Jo Inge Berget eller Tobias Sana på kanten och ibland ska man kanske inte göra ett sådant val enbart utifrån form utan även väga in vilket lag MFF möter. För tio år sedan var ett permanent 4-4-2 och så få förändringar i laget som överhuvudtaget möjligt ett sätt att vinna titlar. Det är det inte 2017. Då krävs det mer av ett lag som satsar på Europa. Det gamla receptet är för lag som har sämre trupper.

…En ännu större satsning på de unga spelarna. MFF hade ett mål 2016 att en eller två unga egna spelare skulle ta en fast plats i startelvan. Det misslyckades Allan Kuhn med trots att han hade Mattias Svanberg, Franz Brorsson och Teddy Bergqvist att satsa på. Målet står fast under 2017 – det poängterades nyligen på medlemsmötet – och det är upp till Magnus Pehrsson att våga! För det är vad det handlar om. När MFF sätter igång träningen den 10 januari är många spelare iväg på landslagsuppdrag. Då ska Samuel Adrian, Pavle Vagic, Adrian Edqvist, Hugo Andersson och Anton Kralj från U19 vara med och träna. Dennis Hadzikadunic är redan uppflyttad som lärling. Minst en av de fem bör bli det under vintern. MFF producerar talanger. Det måste finnas plats till dem också.

…Bättre träningar. Dåliga planer har följt MFF de senaste säsongerna. Därför är den nya stora sammanhängande träningsytan med hybridgräs som till hösten ska ersätta plan 5 och 6 på Stadionområdet det viktigaste som händer utanför tävlingsmatcherna 2017. Hybridgräs är framtiden och allt måste fungera, från byggstart till det första passet! Bättre underlag och det nya medicinska teamet Jesper Robertsson och Alexander Nilsson ska ge ett mindre skadedrabbat MFF nästa säsong. Kan man dessutom dra ner på antalet varningar ser det ännu bättre ut. De har varit 15-20 för många två säsonger i rad nu.

MFF 2016 – topparna och dalarna

Gott nytt år!
Men innan det är dags att skicka året 2016 till arkivet vill jag gärna göra en liten summering av hur det såg ut för Malmö FF.
Här är det bästa och sämsta med MFF-säsongen:

Topparna

Nummer 1: SM-guldet
Ett SM-guld räcker givetvis för att göra det till en gyllene säsong. Det här var dessutom ett speciellt guld eftersom det var SM-guld nummer 19.

Därmed står det 19-18 till MFF i kampen mot den ende seriöse utmanaren om titeln Sveriges bästa klubb, IFK Göteborg. MFF är nu mesta mästarna, mesta cupvinnarna och etta i maratontabellen. Att MFF förutom att ta flest poäng även gjorde flest mål och släppte in minst (delat med AIK) och trots stora skadeproblem säkrade guldet med två matcher kvar att spela gjorde bara prestationen större.

Nummer 2: Segern i Falkenberg
En match som kommer att bli klassisk. MFF-supportrarna invaderade Falkenberg, skapade stor stämning både före, under och – långt – efter matchen. Innan guldet var säkrat och planen förvandlades till ett enda stort himmelsblått glädjehav bjöds det dessutom på årets bästa matchinledning toppat av Mattias Svanbergs suveräna mål och Andreas Vindheims nästan lika vassa förarbete. Falkenbergs FF var uselt, men MFF gjorde en strålande offensiv insats. Kanske fick vi också se en liten föraning om framtiden med Mattias Svanberg och Andreas Vindheim från start på kanterna och Jo Inge Berget i anfallet. Plus Erdal Rakip på mitten och Franz Brorsson i backlinjen?

Nummer 3: Norrmännen
Magnus Wolff Eikrem vann poängligan i Allsvenskan på nytt rekord (15, fem före tvåan). Utan skadebekymmer mot slutet hade det blivit fler. Eikrem är ett assist-geni. Än viktigare var Jo Inge Berget, som alltid springer mest och ibland även bäst. Han är stark, ettrig och nyttig för laget. Snart kommer han att göra fler mål också. Gärna som anfallare. Någonstans har jag även en ryggmärgskänsla av att den tredje norrmannen, Andreas Vindheim har kapacitet att nå samma nivå som Eikrem och Berget om han bara får vara skadefri. Jag både tror och hoppas att vi får se alla tre i MFF även 2017.

Nummer 4: Rosenberg och AC
Markus Rosenberg är på väg att bli en ikon i MFF-historien. Att han fick dundra in de två sista målen i Allsvenskan för MFF 2016 (2-0 och 3-0 mot Hammarby) var så härligt rättvist. Framförallt med tanke på att det var hans sätt att jobba och underordna sig för laget som bäddade för Vidar Örn Kjartanssons målsuccé. Sedan tog Mackan huvudrollen igen, men fick på grund av skadeproblem sitta på läkaren och se guldet säkras. Därför var det extra skönt att se Allsvenskans bäste anfallare få sätta den slutpunkten på året.

AC då? Jo, hans insats på mitten var suverän och för mig var succé-dansken både Allsvenskans bästa nyförvärv 2016 och den bäste mittfältaren.

Nummer 5: Publikrekordet
17 841 åskådare blev snittet 2016. Det var det högsta sedan flytten till Swedbank stadion 2009 och ett bevis på att haussen håller i sig. Just nu ligger säsongskortsförsäljningen inför 2017 på rekordhöga siffror. MFF engagerar och fortsätter att göra det! Och nu väntar ett år med Europa-spel igen.

Dalarna

Nummer 1: Cupfinalförlusten
Så nära en första cuptitel sedan 1989 och hastigt och olustigt brakade allt bara samman. Mot Häcken dessutom. På straffar. En av MFF:s bittraste förluster i modern tid. Och onödig!

Fram till Oscar Lewickis utvisning strax efter paus var MFF totalt överlägset. Lewicki får ta en del av ansvaret. Satsningen var dum och onödig. Men coachningen efter utvisningen var bedrövlig. Allt tog för lång tid, man plockade ut Markus Rosenberg istället för Vidar Örn Kjartansson och så vidare.

Nummer 2: Dalarna
En av dalarna 2016 är alltså dalarna, det vill säga de plötsliga bottennappen där MFF hamnade på en lägstanivå långt nedanför vad man kan begära av ett lag med den spelartruppen. Jönköping Södra på bortaplan på våren var en makalös uppvisning i misstag, Landskrona BoIS på hösten när cupäventyret 2016-17 tog slut nästan innan det börjat var ännu sämre Och det fanns ett par bottennapp till när alla i och kring laget presterade skamligt dåligt.

Nummer 3: Kuhn-rekryteringen
Allan Kuhn vann SM-guld. Det ska han ha cred för. Alla MFF:s tolv guldtränare i historien är värda att hyllas. Ändå var beslutet att kicka honom och ersätta med Magnus Pehrsson både förklarligt och korrekt. Förtroendet försvann, både bland spelarna och ledningen. Hans taktik försvann också – och då blev det bättre. Hans tre k:n var mest snack. Han uppnådde inte mer än en av fyra målsättningar. Cupfinalförlusten mot Häcken och debaclet mot BoIS brände två av de tre övriga och många glömmer att MFF bestämt att de unga egna talangerna ska lotsas fram. 1,5 NYA unga egna i startelvan var målet 2016, 1-2 blir det 2017. Mattias Svanberg borde spelat mycket mer, Franz Brorsson kunde gjort det och Teddy Bergqvist fick totalt 3,5 minuter. Där brast Allan Kuhn, också.

Men det var inte enbart hans fel. Han tackade ja till ett jobb han ville ha och brann för. Och lyckades med den viktigaste målsättningen. Han var helt enkelt rätt bra, men inte bra nog. Inget märkligt egentligen i en viktig ledarroll. Sådant händer i rekryteringar och med tillsvidareanställningen MFF numera tillämpar för tränarna blir det enklare att ändra. Dessutom är det organisationen kring tränaren och inte tränaren själv som ska stå för kontinuiteten i MFF. Huvudtränarna blir allt mer utbytbara och kortlivade. Åtminstone i MFF. Allt detta gör att beslutet att avsluta samarbetet egentligen är rätt odramatiskt.

Just där vill MFF gärna stanna i analysen. Jag tycker dock att det måste läggas till en sak: ansvaret för att rekryteringsprocessen slutade med en tränare man kändes sig tvungna att byta ut redan efter ett år slipper man inte undan..

”Ingen verkar nöjd med Magnus Pehrsson”

Sällan, eller snarare. aldrig har ett tränarval i MFF mötts av en så massiv kritik från supportrar och medlemmar.

Ingen verkar nöjd med Magnus Pehrsson.

Utom MFF-ledningen, som först var nöjd med Allan Kuhn också.

Och jag ska inte hymla.

Jag hade hoppats på en mer offensiv rekrytering. Att MFF, som Åge Hareide uttryckte det, använde Champions League-pengarna till att leta på en finare hylla på Systembolaget.

Mer erfarenhet från den internationella hetluften, fler vinster i tränarkarriären och en pondus som första gången han kliver in i omklädningsrummet kan rycka med sig spelarna i ett mästarlag som ska försvara guldet samtidigt som man kvalar in till Champions League. Och hålla sig kvar i den där ”cuppa-jävelen”.

Kanske våga gå in och sno Ole Gunnar Solskjaer från Molde. Typ.

Istället var det Magnus Pehrsson som klev in genom dörren och just nu känns det lite grann som när Sören Åkeby blev klar som ny MFF-tränare.

Så överbevisa oss tvivlare, Magnus…

Fast ska sanningen fram börjar jag redan när jag skriver det här tveka om sågningarna är riktiga. Nånstans nere i magtrakten känns en föraning om att det här trots allt kanske är ett mycket bättre val och beslut än vad alla de som gnäller har fattat.

Säg så här:

Det finns ett par saker som talar för Pehrsson.

Han säger rätt saker och ger ett positivt intryck, med ett slags inre lugn och beslutsamhet.

Han är tränare, inget mer; som förr. Efter presskonferensen tryckte han rätt hårt på att var det något han lärde av tiden i Djurgården var det att i fortsättningen koncentrera sig på en enda uppgift. Att träna laget! Inte vara manager, inte själv värva spelare, inte springa runt och lägga sig i allt möjligt.

Det tror jag är en nyckel. MFF vill inte ha en tränare som är något annat än en tränare. Kontinuiteten står staben för, det sportsliga ansvaret vilar tyngst på Daniel Andersson och styrelsen tar de slutliga besluten och sätter de ekonomiska ramarna. Tränaren tränar och coachar laget. Det är en tillräckligt tung och viktig uppgift alla arbetsveckorna.

Åge Hareide och Rikard Norling kunde inte nöja sig med det. Allan Kuhn hade säkert ambitionen att jobba som MFF ville, men bedömdes inte räcka till nu när det väntar så mycket mer 2017 än 2016. Det var en korrekt analys av MFF-ledningen. Om Magnus Pehrsson är rätt kommer han att vara en bättre tränare och matchcoach än Kuhn och få med sig omklädningsrummet. Så tror jag MFF tänker och jag vill i alla fall öppna för att ge honom chansen att visa att han lever upp till de höga förväntningarna.

En försäsong utan tävlingsmatcher är bull. Men det är samtidigt en chans och en möjlighet för en ny tränare att i lugn och ro och under lång tid bygga upp och sätta sitt eget spel.

Det finns förklaringar till att det slutade illa i Ålborg. Mästarlaget han kom till visade sig vara en ekonomisk ruin där spelarna försvann och strukturen inte ens höll en papperskuliss-nivå. I Djurgårdens IF fick han greppa över för mycket och i Ålborg fick han inget att jobba med. Om han lärde av det och ett 30-tal matcher med Estlands landslag är tillräckligt för att skaffa den nödvändiga internationella erfarenheten kan det här trots allt gå bra.

Men det finns ingen fallskärm. Precis som Allan Kuhn är han tillsvidareanställd och kan ryka när som helst. Staben är tillräckligt vass för att träna laget själv och kraven är – som alltid i Malmö – skyhöga. Och ska så vara. Välkommen till balansgången på den slaka linan Magnus Pehrsson. Och trillar du av står folket där nere redo med sågen. Men det är kanske lite onödigt att  som många vill – redan nu såga av linan.

Håller Magnus Pehrsson ut och lyckas kan han dessutom få uppleva något han inte gjort förut. Att vinna något.

Går det att sparka en guldtränare?

Går det att sparka en guldtränare?
Blir det kun ett år för Allan i MFF?

Svaret på den första frågan är givetvis ja. Svaret på den andra hänger i luften och ska man vara riktigt krass är det väl vad Allan Kuhn själv gjort ända sedan han kom till MFF.
För när Expressen nu avslöjar att det finns ett missnöje med den danske huvudtränaren som troligen leder till att han får lämna klubben är det både överraskande och inte.

Säg så här. Om det inte blivit SM-guld hade Allan Kuhn redan varit historia i MFF.

Det finns nämligen mycket mer än missnöjet från – tongivande – spelare som talar emot honom.
… De djupa svackorna som trots att MFF hela tiden snabbt kommit ur dem ändå har funnits och svärtat ner helhetsbilden.
… Cupinsatserna. Magplasket mot BK Häcken och kattlåde-katastrofen mot Landskrona BoIS gjorde att MFF missade både första cuptiteln sedan 1989 och chansen att reparera skadan 2017 samt fixa ordentliga och viktiga tävlingsmatcher under den kommande försäsongen.
… Drivet och entusiasmen som slagit ut fel. Jag älskar Allan Kuhns glöd, men i hur många av de 2 700 minuterna i årets allsvenska har han inte stått och skrikit vid sidlinjen? Hör spelarna något av det, stör det koncentrationen på matchcoachningen, påverkar det MFF:s ambition att minska antalet varningar och avstängningar – som totalt misslyckades i år – och innebär det att det blir en vargen kommer effekt, det vill säga att spelarna inte lyssnar när det verkligen är dags att göra det? Frågorna är många.

Jag skulle dessutom vilja lägga till en viktig fråga:
Behövs Allan Kuhn?

Tänk om han hela tiden varit tänkt som en tillfällig lösning i väntan på den organisation MFF egentligen vill ha när klubben 2017 ska prestera både i Europa och i Allsvenskan och helst upprepa det Åge Hareide gjorde 2014. Både SM-guld och Champions League-spel!

Nu dessutom med mer pengar och bättre resurser.

Jag tyckte att Allan Kuhn mot slutet av säsongen gjorde ett riktigt bra försök att övertyga om att han är rätt person att lotsa MFF genom 2017. När skadorna, sjukdomarna och avstängningarna kom och truppläget var akut samlade MFF under hans ledning ihop sig till en sista kraftansträngning, bet ihop och vann tillsammans.
Det var bra gjort.

Men jag tror att Expressenuppgifterna att det inte räckte är korrekta.
Jobbet är gjort. Guldet är klart. Men missnöjet i spelartruppen finns kvar och att lyfta fram spelarkritiken är ju ett rätt bekvämt sätt att dölja att missnöjet även funnits på andra ställen i föreningen. Dessutom lär MFF ha gjort bedömningen att det var ett teamwork som ledde till SM-guldet och det övriga teamet blir ju kvar, sedan sommaren förstärkt med Jens Fjellström.

Han blev ett lyft, Olof Persson är väl inkörd, har Pro license-utbildningen, Jonnie Fedel har gjort underverk med Allsvenskans bästa målvakt och i nästa vecka offentliggörs vilka sökande som kommit in på den nya tvååriga Pro license-utbildningen som snart drar igång. Daniel Andersson har sökt.
Jag är inte alls säker på att det behövs rekryteras någon ny tränare utifrån.
Men en sak är jag säker på: om Allan Kuhn får gå vet MFF – den här gången – redan vad man vill ha istället.

Zlatan kommer aldrig mer att spela i MFF

Det går att avsluta Allsvenskan på olika vis.
Vid rätt många av MFF:s 19 SM-guld har det krävts en seger eller poäng i en oviss måstematch.
Den här gången vann MFF i en mästarmatch.
På minst två vis. Guldet var ju redan säkrat sedan länge och den spelmässiga insatsen var dessutom förvånansvärt bra.

Allt toppat med Markus Rosenberg-tifot före matchen och huvudpersonens två mål mot slutet. Hans avslut höll verkligen mesta mästar-klass och det gjorde tifot också. Jag har varit med om rätt mycket inom fotbollen, men det var första gången jag sett tifot göra två mål!
Rosenberg är redan en legendar i MFF. Nu spädde han en ny insättning på det gyllene kontot.

Egentligen var alla tre målen i 3-0-segern perfekt regisserade.
2-0 och 3-0 gjordes av säsongens viktigaste MFF-spelare. Båda var lika snygga och inbytt i 71:a minuten spelade ”Super-Mackan” nog precis så många minuter han kunde efter det sex veckor långa uppehållet utan att tappa skärpan i lägena.

1-0 fick säsongens näst viktigaste MFF-spelare Jo Inge Berget sätta dit och efter allt fokus som lagts på att yttermittfältare i MFF ska göra poäng var det närmast perfekt att Yoshimar Yotún assisterade till 1-0 och Tobias Sana till 2-0.
Men det snyggaste och bästa förarbetet gjorde Anton Tinnerholm till 3-0 och det var också ett väldigt bra besked. Det enda som fattats i hans register är att omsätta allt slit, energi och styrka i vassare egna avslut och sistapass när han kommer farande som en ettrig iller på kanten. Hittar han den pusselbiten – och 3-0 tydde på det – väntar ett sensationellt 2017 på honom.
Tyckte även att Behrang Safaris innerbacksspel lovade riktigt mycket. Precis som Kari Arnason och Rasmus Bengtsson har han fyllt 30, men det skulle inte förvåna mig ett dugg om Safari som kommer att leva längst som en spelande innerback i MFF:s startelva.

Men framförallt var det här en match att glädjas åt och känna stolthet över.
Media lite högre upp i landet har diskuterat ett tag nu om MFF är på väg att skapa en ny dynasti och dominans i svensk fotboll. Felet där är att man missat att klubben redan gjort det. SM-guld 2010, 2013, 2014 och 2016 kan faktiskt inte beskrivas som något annat än en dynasti. Om man dessutom lägger till Champions League-spel 2014 och 2015 är frågan om MFF håller på att ta över svensk fotboll på klubblagsnivå felställd. MFF har redan gjort det!

Det återstår ett par år av 2010-talet.
Eftersom MFF redan tagit fyra SM-guld är klubben därför lite i skymundan på väg att göra det decenniet till det mest framgångsrika någonsin i föreningens långa och stolta historia.
40-talet gav tre SM-guld.
50-talet gav tre.
60-talet såg ”bara” två guld.
70-talet gav fem guld.
80-talet plussades det på med två guld till
90-talet var en lång väntan på ingenting.
00-talet förgylldes med de kanske viktigaste guldet.
Två guld till på de fyra säsongerna som återstår av 10-talet och MFF har slagit sig själv från 70-talet och det är förbannat svårt att göra.

Vilket är då det största guldet av 2010, 2013, 2014 och 2016?
Min åsikt i den frågan är rätt klar. Jag väljer 2014. Det året klarade MFF att prestera på två fronter, både nationellt och internationellt – eller rida de två hästarna som tränaren Åge Hareide uttryckte det.

Nästa år ska MFF göra ett nytt försök.
För just nu är allt jubel, champagne, beröm och en glädje som genomsyrar varje vinkel och vrå i Malmö FF och staden Malmö. Men det skulle knappast vara Malmöitiskt att inte redan nu påminna om att det 2017 finns två nya mål: försvar av SM-guldet och spel i Champions League. Helst med en lite bättre lottning i den där fucking Champions.
Det är MFF och Malmö värt.

Och på tal om bra regi. Att MFF spelar SM-guldfirarmatch samtidigt som Zlatan Ibrahimovic gör mål nummer 25 000 i Premier League och nye Leeds United-ikonen Pontus Jansson flyger hem och gör ett tillfälligt besök för att följa sina gamla lagkamrater i mesta mästarmatchen känns ju hur lyckat som helst.
Zlatan kommer aldrig mer att spela i MFF.
Men Ponne kommer att göra det …

Skärpan haltade när läget ändrats

Att motivation slår klass är ingen huvudregel. Klass är bättre.

Men ibland funkar det ändå. Som för Gefle IF mot MFF.

Ibland finns det dessutom saker som förbättrar chanserna. Som att Gefle IF är så bra på att klara sig kvar mot alla odds. Elva säsonger har Gefle slutat på den undre halvan och hela tiden räddat kontraktet, ibland när alla räknat ut laget. Nu kan det bli en tolfte säsong med lyckat lindansande.

Samtidigt var MFF mitt emellan ett säkrat SM-guld med hett firande och en hemmamatch mot Hammarby IF på ett fullsatt Swedbank stadion där Lennart Johanssons pokal ska delas ut inför nya jubelorkaner.

Att då åka till Gävle med sju startelvespelare skadade eller sjuka på hemmaplan och den allra hetaste talangen Mattias Svanberg lätt lårskadad på bänken är inte enkelt. Det är lätt att somna till.

När det sedan, trots allt, gick rätt hyfsat i den första halvleken trodde nog de flesta att det skulle lösa sig ändå. Förr eller senare trillar ett segermål in, det gör det ju nästan alltid och det är ytterst sällan MFF inte gör mål.

Men Gefle IF lyfte sig och var det bästa laget i andra halvleken. MFF var sömnigt, trubbigt och uddlöst framåt. Dock fortfarande stabilt bakåt och jag tror att det var Kari Arnasons skada som öppnade den sista lilla dörren som stod mellan Gefle IF och de tre poängen. Arnason hade fram till dess varit MFF:s i särklass bästa spelare.

Med 18-årige allsvenske debutanten Dennis Hadzikadunic, Franz Brorsson och Fredrik Andersson i centrum där bak gick det inte att stå emot ett Gefle IF som kämpade för livet. Att Andersson och Hadzikadunic var de Malmöitiska huvudpersonerna i flipperkule-målet som avgjorde matchen kändes inte som en slump.

För framtiden var det säkert rätt att ge Dennis Hadzikadnic, som för ett par veckor sedan inte var i närheten av allsvenskt spel, chansen och chansen att komma med bland 2016 års guldmedaljörer. Numera har klubbarna möjligheten att köpa till en medalj åt alla som spelat någon minut i Allsvenskan under mästaråret och MFF kommer att göra det.

För det rent taktiska i jakten på att hålla nollan hade det vart bättre att flytta ner Oscar Lewicki som mittback bredvid Brorsson och göra bytet på mitten istället.

Mest svek dock de etablerade spelarna med Yoshimar Yotún och Alexander Jeremejeff som de största syndarna. Det kan bara ha varit den tunna bänken – bara fem spelare – som räddade dem från att bli utbytta redan efter 45 minuter.

Sämre än mot Östersunds FK var det dock inte. Inte i närheten.

Det är skillnad på att släppa in ett mål och förlora och tre mål och bli utspelat.

Men framförallt var förutsättningarna totalt annorlunda. Att ett förtjänt och duktigt mästarlag tappar skärpan när målet är nått är faktiskt inte särskilt konstigt. Det har MFF – och andra lag – gjort förr. 2014 säkrade MFF guldet i omgång 27 och torskade mot Elfsborg i omgång 28.

Jag tycker dessutom att väldigt många alldeles för enkelt glömmer bort hur hårt drabbat av skador och annat MFF-truppen blivit de senaste veckorna. Nu är det nästan något slags rekord med större delen av startelvan borta. Att MFF trots detta klarade att säkra SM-guldet redan när det återstod två omgångar att spela fanns det minst fyra skäl till:

Först två som man själva skapat:

1.) MFF är Allsvenskans bästa lag.

2.) MFF har Allsvenskans bredaste trupp.

Sedan två faktorer utanför det man själva kunnat kontrollera.

3.) IFK Norrköpings genomklappning

4.) Att man fick chansen att säkra guldet mot ett uruselt Falkenbergs FF.

Skadorna handlade om otur. 3 och 4 ovan om tur. Och det jämnade ut sig.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.

Senaste kommentarer

×