Svanbergs sköna besked till MFF

En match närmare titeln – och en stark insats av MFF.
MFF visade dessutom i 1-0-segern över Östersunds FK att:

…Laget klarar att prestera mot tufft motstånd i viktiga matcher.

…Truppen och flexibiliteten håller för skador, sjukdomar och allmänt strul

Individuellt var det viktigaste beskedet att Mattias Svanberg gick in och gjorde en efter förutsättningarna klockren och mycket stark insats på det centrala mittfältet. Han spelade där länge och ofta under ungdomsåren i MFF. Då var han ofta briljant, ibland överlägsen. Men hade det också stundtals lite för enkelt.

Nu gick han, utan förberedelser och utan att ha spelat där på länge, och presterade mot ett mycket svårare motstånd än det han oftast glänste mot under ungdomsåren. Jag gillar inte att dra slutsatser av en match och man måste fortfarande göra alla garderingar som kan göras. Men. Det kan faktiskt vara så att central mittfältare fortfarande är hans bästa position. Och då blir plötsligt Malmö FF:s läge att vara utan backup för Fouad Bachirou och Oscar Lewicki radikalt mycket bättre.

Backupen finns i truppen. Och det kan till och med vara så att Bachirou och åtskilliga av de andra spelarna gav Svanberg så mycket stöd att det hade funkat med Sören Rieks eller Arnor Traustason där inne i mitten också.

Efter det här kan vi dock definitivt glömma Bonke Innocent och inse att vi får vänta ett tag till på Samuel Adrian. Det fanns en fundering på om MFF skulle sätta in Innocent mot slutet efter 1-0-målet för att säkra. Men man valde Franz Brorsson länge bak. Innocent ser alltså inte ut att vara något annat än ett sistaalternativ där heller.

MFF skulle egentligen spelat 5-3-2 eller 3-5-2. Det föll bort när Egzon Binaku blev sjuk uppe på plats i Östersund och det är där jag tycker att beviset kom på att MFF trots långt under 20 etablerade utespelare i truppen klarar av skador och sjukdomar. Andreas Vindheim är borta flera månader, Oscar Lewicki klarade inte testet som kunde gett klartecken för spel och när Egzon Binaku blev sjuk var plötsligt samtliga tillgängliga ytterbackar på planen. Då tänkte Magnus Pehrsson om, fixade till en startuppställning som taktiskt mer påminde om hur det tidigare sett ut under säsongen och under matchen parerade MFF alla Graham Potters taktiska förändringar. Det var ett styrkebesked även från MFF-tränaren och i C More-intervjun efteråt var han riktigt vass och bra (om man nu ska väga in sånt också? – och det rycker jag att man ska).

Ett par påpekanden:

Glöm inte Alexender Jeremejeffs assist till målet och kloka spel.

Carlos Strandberg hade ingen bra dag, men han jobbar alltid och är tung att möta.

Johan Dahlin fortsätter att spela felfritt.

En ny nolla bakåt. De börjar bli rätt många nu.

Markus Rosenbergs inhopp fick stor betydelse. Är inte säker på att MFF klarat att hålla undan utan honom.

För Östersunds FK var bra och skapade fler klara chanser än MFF. Ken Semas ribbträff vid frisparken var närmast. Där hade MFF tur. Fast i själva spelet tror jag inte att jag sett något lag – Arsenal inkluderat – som haft så god koll på den ständigt farlige Sema. Det krävdes ett hårt kollektivt jobb och MFF tog det. Lite underlättar det dock att han nio av tio gånger går till vänster om den han utmanar.

Den MFF inte fick koll på var Saman Ghoddos, som var matchens store spelare. Fast långskotten var snyggare än farliga. Johan Dahlin tar sådana 99 gånger av 100.

Och det finns fortfarande en sak som stoppar Saman Ghoddos från att ta det där sista klivet och bli en internationell storspelare. I klartext så är han för dålig på att göra mål. Så ofta som han tar avslut borde han göra många fler än det faktiskt blir.

Överhuvudtaget är det ett problem för Östersunds FK. På den här nivån finns det ingen utpräglad målskytt i truppen. Mot MFF – i alla fall i den här matchen – räckte inte Dino Islamovic till och de övriga i offensiven är mycket bra spelare, men rätt begränsade målskyttar. Den som kommer närmast är Jamie Hopcutt. Fast han har nog haft för mycket skadebesvär för att vara mer än en inhoppare. Är heller inte säker på att Potter vill “förstöra” sitt spel med att göra de anpassningar som krävs för att värva in en riktig striker.

Johan Dahlin gör det svåra enkelt

Från att ha varit tre matcher från målet är MFF nu två matcher från det.

Så kan man enklast summera 1-0-segern mot IFK Göteborg. För det är jakten på cup-titeln som gäller och på Malmö IP avfärdades det hittills tuffaste motståndet i årets tävlingsmatcher.

IFK Göteborg håller på att bygga ett nytt och bättre lag. Poya Asbaghi är långt ifrån klar, men det här var ett rejält snäpp uppåt från Dalkurd, Gefle IF och Brommapojkarna. Prestigekampen som alltid är inbyggd i en match mellan MFF och IFK Göteborg och revanschviljan elva raka tävlingsmatcher utan vinst mot MFF fött hos Blåvitt bidrog också till att höja nivån på kampen.

Men MFF löste det och har nu åtta segrar och fyra oavgjorda på det senaste dussinet matcher mot IFK Göteborg. Vinsten var dessutom förtjänt. Första 45 var MFF betydligt bättre. I den andra halvleken tappade man lite. Tempot blev lägre, sekvenserna där man höll i bollen och hade tålamodet att vänta ut läget kortare och kreativiteten blev sämre. Fast det var fortfarande MFF som kom till fler och bättre avslutslägen och Magnus Pehrsson – och den övriga ledarstaben – fick hantera tre byten som samtliga blev påtvingade honom på grund av skadekänningar.

Utan tvekan var det försvarsmässigt MFF imponerade mest. Nu blev det mer kamp än spel för Markus Rosenberg och Alexander Jeremejeff.

Bäst och farligast var Arnor Traustasons hörnor. En av dem gav mål, två till kunde gjort det. Eikrem-klass, om inte bättre! De var hårda och precisa som Eikrems, men även i rätt höjd. Eikrems hade en tendens att bli för höga. Traustasons hörnor kändes som perfekt material att jobba med för folket i boxen. Om Traustason kan nå Eikrem-nivån på frisparkarna och i spelet-assisten också återstår att se. I själva spelet är han i alla fall rörligare, snabbare och lättare att få in i ett system. Men ändå inte given i laget. Det säger en del.

Försvarsmässigt hade MFF ett suveränt block i mittbackarna Lasse Nielsen och Rasmus Bengtsson och målvakten Johan Dahlin. Tycker faktiskt att Johan Dahlin trots att han inte precis varit överhopad med arbete är den starkaste kandidaten till säsongens hittills bästa och jämnaste MFF-spelare. Han har inte gjort en enda miss och ger stabiliteten ett ansikte. Titta bara på hur ofta han gör enkla räddningar med bollen mitt i famnen för att han sett till att vara på exakt rätt ställe. Målvaktstränaren Jonnie Fedel jobbar stenhårt med just det; att mimimera sprattelgubberäddningarna och istället se till att hans adepter hela tiden har rätt position. Det enkla är det bästa. Då är det ett högt betyg att Johan Dahlin i varje match i år fått allt att se just så enkelt ut.

Insatsen mot IFK Göteborg visade också att nu är alla nyförvärven med i diskussionen om startplatserna. Den ende som inte startade var Eric Larsson. Arnor Traustason gick in och visade att han kan konkurrera med Mattias Svanberg och Egzon Binakus insats satte press på Behrang Safari.

Till sist. Om man kritiserar spelare ska man för trovärdighetens skull inte glömma bort att påpeka när de gör något bra.

Jag och många andra har gång på gång påpekat att Bonke Innocent inte levt upp till förväntningarna. På höstens träningar och U21-matcher var han direkt svag. Träningarna i år har heller inte gett mycket hopp, 90-minutersmatcherna mot FC Roskilde och FC Nordsjälland var inte godkända även om Roskilde var ett litet kliv framåt och Nordsjälland ett litet till. Det var fortfarade inte bra nog. Tydligare tecken än att man när Oscar Lewicki blev skadad idag valde att byta in Eric Larsson går heller inte att få.

Just därför måste det påpekas hur överraskande det som hände de sista två ordinarie och fem tilläggsminuterna faktiskt var. När Andreas Vindheim också blev skadad fick Bonke chansen och han presterade ett riktigt bra inhopp! Han ville ha boll och sökte upp fria ytor, han vann boll och visade ett självförtroende som jag inte fattar var han hämtat mitt i all kritiken. Om han fortsätter så här kan han om inte annat bli en bra spelare att sätta in när det gäller att stänga matcher mot starka motståndare.

Ett väl utfört arbete av MFF

Alla som säger att cupspel alltid bjuder på dramatik kan inte ha följt MFF under våren.

MFF ska slå Dalkurd, Gefle IF och Brommapojkarna ganska enkelt och gjorde just det. En totalt överlägsen vinst borta i Gävle och två stabila hemma mot de två allsvenska nykomlingarna. Ett väl utfört arbete!

Skönt också att se att förhandspratet om att man inte för ett ögonblick skulle snegla mot att oavgort räckte för avancemang inte var tomt prat. BP gick för tre poäng och satsade offensivt, MFF gick ännu mer för tre poäng, satsade ännu mer framåt och borde egentligen dödat allt redan den första kvarten då en i 90 minuter bra match egentligen var som allra bäst.

Dramatiken stod IFK Göteborg för. Både i avgörandet i gruppen – minst sagt – och i lottningen när det stod klart att det blir Sveriges två i särklass mest meriterade fotbollslag som redan i kvartsfinalen gör upp om vem som först ska åka ur cupen. MFF-IFK Göteborg är alltid ett hett möte. Helgens match är inget undantag.

Det är i alla fall ingen tvekan om vilket av lagen som imponerat mest hittills under säsongen.

Mot Brommapojkarna fanns det dessutom – precis som mot Dalkurd och Gefle – ett par riktigt stora individuella glädjeämnen i MFF:

Andreas Vindheim följde upp insatsen senast med en ny stark match. Inte bara för hans perfekta inlägg till Alexander Jeremejeffs 1-0 och ett nästan lika vasst till Carlos Strandbergs 2-0 utan minst lika mycket för att han i 90 minuter klarade att löpa fram och tillbaka på kanten och göra det bra! Eric Larsson kommer att få kämpa för en startplats.

Mattias Svanberg var – nästan – ännu bättre och bäst av allt är att han nu faktiskt bevisar att han blir bättre av att få mer speltid. Han har länge varit den allra största talangen i truppen, men fick både 2016 och 2017 ungefär den speltiden han förtjänade. Varken mer eller mindre .Nu ska han vara mogen att ta steget fullt ut, tillhöra startelvan och visa i praktiken att han kan få den utvecklingen alla i teorin redan tagit för given. Och då får ett annat mycket starkt nyförvärv, Arnor Traustason, kämpa för en startplats.

Markus Rosenberg hamnade på bänken och Alexander Jeremejeff och Carlos Strandberg levererade igen. Carlos hade två rejäla felpass och Alexander ett par konstiga avslut, men det var petitesser i jämförelse med allt det övriga. Att Malmö FF bara har tre anfallare i truppen borde vara en nackdel, men är det inte längre eftersom Jeremejeff, Strandberg och Rosenberg är en alldeles för bra trio för att behöva någon backup. Och konkurrenssituationen fixar de alldeles utmärkt på egen hand. Alla kommer att få spela och alla kommer att göra det bra. Fast på Malmö IP:s gamla, dåliga och alldeles för snabba konstgräs tror jag Rosenberg börjar på bänken mot IFK Göteborg också.

Men det finns en spelare till som måste lyftas fram.

Efter 3-1 är det lätt att glömma Johan Dahlin. Han gjorde en löjligt stark räddning den enda gången det behövdes och i 90 minuter plus tillägg kom det inte ett enda misstag från honom. Igen! För så har det sett ut varje match han spelat i år.

MFF-seger räcker för hemmaplansfördel

Oavgjort räcker för MFF för att säkra gruppsegern och avancemanget i söndagens match mot Brommapojkarna. Men eftersom fyra av de åtta grupperna slutspelades redan på lördagen går det att slå fast att en poäng knappast kommer att räcka för att bli en av de fyra bästa gruppvinnarna och få fördelen att spela hemma i kvartsfinalen.

Däremot gör en seger det!

Det här är facit för de redan klara gruppvinnarna:

Djurgårdens IF, 9 poäng, målskilnad 8-0.

Östersunds FK, 9 poäng, målskillnad 8-0.

BK Häcken, 7 poäng, målskillnad 7-1.

Örebro SK, 5 poäng, målskillnad 6-3.

MFF har efter två omgångar 6 poäng och målskillnaden 4-0. Oavgjort räcker givetvis inte för att passera Djurgården och Östersund, men heller inte för att bli bättre än Häcken. Sex plusmål slår fyra alla dagar i veckan.

Därmed lever MFF farligt.

I de återstående grupperna är läget det här:

Grupp 2: Avslutas med en direkt final mellan AIK och Halmstads BK. Hemmalaget AIK har 6 poäng och 4-2, HBK har 4 och 6-1. Vinner AIK når man 9 poäng med minst tre plusmål. Vid kryss avancerar man också, men med 7 poäng och plus 2 (sämre än MFF vid oavgjort). HBK:s enda chans att gå vidare är att vinna. I så fall når man 7 poäng med minst sex plusmål, vilket är bättre än Mamö FF kan nå vid kryss mot BP. Om MFF ska hamna före den här gruppvinnaren vid oavgjort mot BP måste det alltså bli oavgjort i avslutningsmatchen mellan AIK och HBK. Det resultatet vet MFF när matchen på Malmö IP ska starta eftersom grupp 2-matcherna har avspark klockan 15.00

Grupp 7: Ett getingbo där alla lagen fortfarande har chans att vinna. IFK Göteborg har 4 poäng med 2-1 i målskillnad, Varbergs BoIS 3 med 2-2. Östers IF 2 med 2-2 och IK Sirius 1 med 2-3. Öster avslutar hemma mot Varberg och Sirius hemma mot IFK Göteborg. Det enda laget som kan nå 7 poäng vid gruppseger är IFK Göteborg, men det krävs en storseger för att ha en liten chans att bli en av de fyra bästa gruppvinnarna.

Grupp 8: Här står det mellan GAIS, IF Elfsborg och Hammarby IF. Hammarby och GAIS har 4 poäng, Hammarby med målskillnaden 6-4 och GAIS med 6-5. Elfsborg har 3 poäng och 6-3. Elfsborg och Hammarby möts i Borås och GAIS ska jaga seger och mnga mål mot jumbon Vasalunds IF i Göteborg. Elfsborg kan högst nå 6 poäng, GAIS och Hammarby kan komma upp i 7, men får båda svårt att utmana i målskillnadsjakten.

Eftersom MFF efter lördagens matcher redan har tre lag före sig vid oavgjort mot BP räcker det dock med att det blir en vinnare i matchen mellan AIK och HBK för att man ska missa en topp 4-plats och få spela kvartsfinal på bortaplan.

Om MFF vinner mot Brommapojkarna är laget dock garanterat hemmaspel!

Det blev man när Häcken och GIF Sundsvall spelade 1-1 och båda lagen brände sina chanser att nå 9 poäng.

Lagen som kan nå maxpoäng, 9 är nu nämligen bara två:

Malmö FF, nuvarande facit, 6 poäng och 4-0

AIK, nuvarande facit: 6 poäng och 4-2.

I snacket efter dagens träning var dessutom Magnus Pehrsson jättenoga med att påpeka att MFF inför matchen inte ens sneglar mot oavgjort.

– Spelar man i MFF och har ett annat mål än att vinna alla matcher har man fel mindset. Vi har kommit långt i MFF med att tänka seger istället för att undvika förlust. Som människor är det lätt att tänka att man ska låta bli att förlora, men i MFF tänker vi att vara modiga och alltid satsa på seger. Det kan i enstaka fall leda till att vi åker på några smällar, men i längden kommer vi att tjäna på det, betonade han.

 

Rosenbergs lugn räddade MFF-segern

Som så många gånger förr räddade Markus Rosenberg MFF.

Han tvingade fram straffen, han sköt in den och han höll sig stenkall trots att han fick vänta åtskilliga minuter på att få slå den. Att stå där med bollen i famnen så länge och studera kaoset som Dalkurds målvakt skapade kan inte ha varit de perfekta förutsättningarna för att behålla fokus och skärpa. Fast det struntade MFF:s kapten i. 1-0 satt där hur säkert som helst.

Det var för övrigt Markus Rosenbergs mål nummer 99 i MFF. Tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han när även 100-målsmilstolpen i en karriär som givetvis är en av de allra största någonsin i MFF-historien.

Med tanke på det var det både överraskande och inte att MFF startade med Carlos Strandberg och Alexander Jeremejeff i anfallet. Ett MFF med Rosenberg är alltid bättre än ett MFF utan Rosenberg. Samtidigt var det logiskt med tanke på att Magnus Pehrsson hade helt rätt när han efter matchen konstaterade att det är Jeremejeff och Strandberg som presterat bäst under försäsongen. Och det är smart att låta Mackan mjukstarta och det kommer att vara smart att låta alla tre – med ålderns rätt mest Mackan – vila vid lämpliga tillfällen under säsongen.

Markus Rosenberg själv sa det också rätt bra och avspänt under presskonferensen.

– Det var länge sedan jag var bra en försäsong.

Att det blev Franz Brorsson från start istället för Rasmus Bengtsson berodde inte på att Bengtsson blev pappa för ett par dagar sedan. Magnus Pehrsson valde att inte inleda med både Behrang Safari och Rasmus Bengtsson som är lite efter i speltid. När valet föll på Safari i startelvan blev det Brorsson, som hyllade uttagningen med att göra sin i särklass insats hittills i år. Jag tyckte faktiskt att Franz gjorde sin bästa match på länge även om man räknar in en stor del av hösten 2017. Lasse Nielsen gjorde det också bra, vilket behövdes eftersom Dalkurd FF stod upp på ett mycket bra sätt mellan minut 15 och 45 och var sylvasst i omställningarna när MFF pressade ner dem och tog över spelet nästan totalt i den andra halvleken.

Sett till spel, chanser och klass var det en fullt förtjänt seger MFF tog.

Ett par andra positiva saker:

Sören Rieks sista 45. I den första halvleken var han blek. I den andra var han stundtals lysande och ägde kanten tillsammans med en allt vassare Eric Larsson. Larssons dribblingsräd in i Dalkurds straffområde på tilläggstiden var nog matchens stora individuella prestation.

Johan Dahlin spelade stabilt och bra. Kan han bara lära sig att sätta igång spelet ännu snabbare kan han fortsätta att stå lugnt trots konkurrensen från Fredrik Andersson.

Fouad Bachirou är en spelare som det är en njutning att titta på! I precis allt. Görsta 45 var han överlägset bäst i MFF. Men mot Dalkurd klickade inte samspelet fullt ut med Oscar Lewicki, som gjorde en rejäl dipp i jämförelse med hur det sett ut tidigare.

Totalt sett höjde resultatet betyget ordentligt på MFF:s insats. Samma spel med 0-0 istället för 1-0 hade inte gett godkänt trots att spelet motiverade det. Nu kan MFF i lugn och ro gå vidare mot avancemang och helst även en plats bland de fyra bästa gruppsegrarna som ger hemmaplansfördel i kvartsfinalen.

Lätt och lagom motstånd för MFF

Det tog en kvart för MFF att döda matchen mot FC Flora.

Ett lätt och lagom motstånd för MFF på vägen mot 4-0-segern. Torsk för Tallinn och MFF gjorde som produktutvecklarna redan gjort: smör av Flora.

Ska sluta innan jag blir tvångsförflyttad till Göteborg, men överlägsenheten gav ändå tydliga besked.

Ja, Flora var dåligt och det sa rätt mycket att dominansen fortsatte även efter det att MFF med ett massbyte i den andra halvleken förvandlat startelvan till något som mer liknade en U21-elva.

Men det var trots allt Estlands mästarlag som MFF mötte och laget blev straffat av att man försökt spela fotboll på ett helt annat sätt än MFF:s premiärmotståndare Fremad Amager. Det vill säga öppnare med ambitionen att åtminstone försöka ha mycket boll, satsa framåt och styra matchen. Det kunde Flora inte alls och fick dessutom en dålig start. Eller dålig? Urusel! Magnus Pehrsson – som verkligen kan estländsk fotboll – menade att Flora håller dålig allsvensk klass eller hög superettanklass. Sedan visade han att han snabbt lärt sig mycket av Malmömentaliteten när han lade till.

Och när det verkligen stämmer för oss är vi ju så här överlägsna mot de lagen också.

Stämde gjorde det verkligen. De första 45 minuterna var den bästa försäsongshalvleken jag sett Malmö FF göra på mycket länge. Stora ord? Givetvis, men det fanns ett tempo och en kvalitet som är svår att nå så här tidigt på säsongen, Fouad Bachirou, Eric Larsson och Sören Riex har dessutom mycket kvickt hittat in i spelet.

Inför matchen hade Magnus Pehrsson ett långt snack med Oscar Lewicki och Foud Bachirou om hur han vill att de ska agera och samarbetet flöt på hur bra som helst. Bachirou syns och glänser, men Lewicki har fortsatt den förbättringsprocess han inledde redan förra säsongen och är på god väg mot VM-formen. När båda vågar mer och spelar framåt – som idag – känns det inte som att Anders Christiansens frånvaro kommer att märkas.

Men det är trots allt viktigt att påpeka att det är livsfarligt att dra slutsatser av försäsongsmatcher. MFF har en lång tid varit dominant i svensk fotboll och vunnit fem SM-guld sedan 2010. Hur många gånger de senaste tio åren hade Malmö FF innan den här matchen inlett med att vinna de två första träningsmatcherna? Rätt svar är en enda gång!

Så att starta bra har inte precis varit ett krav för att det ska sluta bra.

Därför är det nog lite för tidigt att redan nu dra slutsatsen att det ska fortsätta gå bra bara för att det börjat bra.

Men det är aldrig fel att vinna!

För Teddy Bergqvist var det sista matchen med gänget innan utlåningen till Varbergs BoIS. Han följde upp sitt livs första A-lagsmål mot Fremad Amager med att sätta dit 4-0 mot FC Flora och toppar nu den interna skytteligan. Men utlåningen känns ändå rätt och det är bara att hoppas att Varberg passar honom – och MFF – bättre än Åtvidabergs FF. Teddy är en spelare som kommer mer till sin rätt när laget han spelar i ofta har bollen under kontroll i närheten av motståndarens straffområde. Då gör han sina mål. I ett lag som fegspelar och kontrar får han det svårare.

Lärlingarna och nyförvärven det positiva i MFF

De första slutsatserna av en match 2018: Bör vara rätt få efter en tidig träningsmarch där 21 spelare får speltid, men jag tycker ändå att det går att plocka fram två saker:

1.) Nyförvärven visade sig direkt.

Fouad Bachirou och Sören Rieks spelade första 45 och Eric Larsson sista 45.

Bachirou är en bra passningsspelare och mottagare av bollen även med en eller ett par gubbar i ryggen, han har ett rejält ryck och var en av få som lyckades få igång lite tempo i den annars rätt tröga förstahalvleken.

Sören Rieks visade att han inte är bunden till en sida utan kan prestera lika bra på båda. Jag gillar också att han kombinerar att vara en bra bollspelare med att även kunna vara lite rivig och elak. Det behöver MFF.

Eric Larsson är i vissa fall en Anton Tinnerholm 2.0. Han är ännu mer offensiv, har bättre bollbehandling och borde kunna ha kapaciteten att slå bättre inlägg och prestera vassare avslut. Eric har dessutom en fin frisparksfot.

Men, och det är ett stort MEN, att konstatera att trion gjorde en lovande insats är inte det samma som en garanti för att MFF bytt upp sig. Ja det var glädjande att alla var så pass framträdande, men sanningen är ju att det måste de vara. Anders Christiansen, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm var tre lysande allsvenska spelare och nyckelfigurer i ett fungerande mästarlag. AC kunde dominera i tuffa matcher i Allsvenskan, Berget kunde springa sönder allt och alla och Tinnerholm var en urkraft och pådrivare som var enormt nyttig för laget.

Larssons, Bachirous och Riex 45 minuter var lovande och mer än antydde att de kommer att vara nyttiga nyförvärv. Samma sak gäller för vad de visat i sina tidigare klubbar. Bachirou var till exempel nog sammantaget den bäste spelaren i Östersunds FK:s internationella matcher och AC var bäst i Allsvenskan, men kom inte i närheten av den standarden mot FK Vardar. Det finns mycket som tyder på att de är välscoutade och bra. Fast sanningen är som sagt att de måste vara det! Och att redan nu börja prata om att de är ett lyft i jämförelse med de som lämnat är absolut inte juste mot allt Tinnerholm, Berget och AC gjorde i och för MFF. De höll hög klass i flera säsonger. De nya har i MFF-tröjan hittills bara gjort det i 45 minuter mot ett bottenlag i den danska andraligan.

Jag tror att de kan bli riktigt bra i MFF. Jag tror till och med att de kan vara med och göra MFF lika vasst och profilstarkt som 2014, det vill säga bättre än 2016 och 2017. Men jag tänker inte kasta skit på spelarna som lämnat genom att slå fast att det blivit så innan de nya visat det på planen i MFF.

2.) Första testet på att lärlingarna inte bara är med i truppen för att fylla ut utan på allvar kan tillföra något i konkurrensen föll väl ut.

Att ge 20 utespelare speltid med en uppställning i den första och en i den andra halvleken gjorde att det blev ett bra tilfälle att studera hela truppen.

Pavle Vagic spelade första 45. I den andra halvleken fick Hugo Andersson, Samuel Adrian, Felix Konstandeliasz, Laorent Shabani och Teddy Bergqvist chansen.

Pavle Vagic hade det tuffast, men så spelade han också i fel halvlek. Tempot och kvalitén var betydligt bättre i den andra halvleken och det berodde inte bara på att Fremad Amager då inte längre orkade sätta press och göra det svårt för MFF. Samuel Adrian fick mest beröm och det var han värd efter en kanoninsats som ytterback när han egentligen är innermittfältare. Men alla de övriga var också bra och Teddy Bergqvist gjorde segermålet, som den målskytt han är. Laorent Shabanis fart är en extremt nyttig spetsegenskap och han kan ha koll på bollen även när det går fort. Hugo Andersson visade lugn och styrka och Felix Konstandeliasz är ibland lika svårstoppad som vissa har svårt att stava till hans efternamn.

Att de unga spelarna från de egna leden – Dennis Hadzikadunic och Mattias Svanberg kan räknas in här också även om de inte är lärlingar längre – ställer krav på och utmanar de etablerade är bara bra. Det behövs och vässar konkurrensen.

Ett konkret exempel. Bonke Innocent lyfte kvalitén lite från 2017. Men minst fem av de sex lärlingarna som fick chansen var bättre!

En MFF-fest med mysfaktor

Bengaler, men ingen Bachirou.
Traditionen att göra en fest av MFF:s premiärträning håller i sig.

Och är fortfarande en väldigt bra idé.
1 600 åskådare kom till Malmö IP och fick se truppen gå in till ljudet av publikens sång av hymnen, se kortsidesläktaren ut mot konsthallen förvandlas till ett hav av bengaler och lyssna till ljudet av försenade nyårsfyrverkerier.

Men på planen var det mest allvar. Magnus Pehrsson tog direkt möjligheten att träna på saker som kommit upp under utvärderingen och som ska vässas ytterligare i år. Ingen tid får gå förlorad. Efterhand tunnades dessutom publikskaran ut betydligt i den bitande kylan och när det var färdigt för autografskrivande och annat var det nog bara ett 500-tal kvar.

De som bespetsat sig på att få se ett ännu inte presenterat nyförvärv – läs Foad Bachirou – fick också gå hem besvikna. Men det behöver de inte vara länge.

Han är klar. MFF och den 27-årige mittfältaren är överens ocn nu är klubbarna det också. Det fanns dock ingen anledning att forcera något bara för att eventuellt kunna ha med honom på det första passet. Den obligatoriska och inte alls bara formella läkarundersökningen ska genomföras i lugn och ro och PR- och uppmärksamhetsmässigt kan det vara en god tanke att sprida ut händelserna.

Cirka 25 ackrediterade journalister följde träningen och det fanns möjlighet att titta på den i två direktsändningar i TV. Det kommer att skrivas och diskuteras massor och den första träningen har blivit en tillräckligt stor händelse i sig. Presentationen av Fouad Bachirou kan göras en annan dag – typ imorgon eller på onsdag – och bli en stor händelse i sig. Varför krocka och låta de två grejerna stjäla uppmärksamhet av varandra när man kan dela upp dem? Nu vet jag inte om MFF resonerat så, men om man gjort det är det bara smart.

Frånvaron av Bachirou kan man alltså inte läsa ut något alls av när det gäller hans plats i truppen.

Det kan man däremot av det faktum att Erik Andersson saknades. 2017 var han utlånad till Trelleborgs FF. Låneperioden har löpt ut och han är egentligen tillbaka i MFF-truppen. Fast det känns som om det bara är på papperet. Jag har skrivit det tidigare och gör det igen. Allt talar för att han lånas ut även säsongen 2018. Troligen till TFF, som vill ha honom och behöver honom eftersom man hittills bara har 17 kontrakterade spelare i sin allsvenska trupp.

Träningen på Malmö IP blev för övrigt både den första och sista på Malmö IP. De övriga passen i januari fram till avfärden till träningslägret i Florida kommer att genomföras på den nylagda konstgräsytan på plan 9 på Stadionområdet. Den är betydligt modernare och bättre än gräset på Malmö IP. Skillnaden är att det är värme under Malmö IP-mattan, men inte på Stadion. Därmed kan man planera in ett förstapass med publik där och veta att det om inget alldeles oförutsett inträffar går att genomföra. Givetvis hade 1600 åskådare runt plan 9 också varit omöjligt och klassiska Gamla IP har dessutom en mysfaktor som ingen av träningsplanerna på Stadionområdet ens är i närheten av.

Malmö FF-säsongen 2018 är officiellt igång och fick en bra start. Om det ska bli en god fortsättning måste dock inte bara Bachirou utan ytterligare ett eller två – hur många beror på klassen – nyförvärv in i truppen för att kompensera för de tunga förlusterna. Spelarna som var på plats nu kan vinna SM-guld. Men ska man även vinna Svenska cupen och kvala in till Europaspel krävs det fortfarade mer.

Ersättaren redan på plats

Bara några dagar efter det att Anton Tinnerholm tackades av är ersättaren på plats.

Eller snarare officiell för på pressträffen bekräftade Eric Larsson det så många känt på sig. Han skrev på för MFF redan i somras.

Ett gott mått på MFF-ledningens förhandsplanering givetvis. Eric Larsson har varit scoutad länge. Inte så konstigt – han har fått sitt stora genombrott i år, men spelade riktigt starkt redan förra året – och han passar väldigt bra in i det sätt MFF vill spela.

Det säger dessutom en del om hur liten MFF bedömde chansen att Anton Tinnerholm skulle skriva på ett nytt kontrakt var. MFF förlängde med Andreas Vindheim i juni och gjorde så fort det var möjligt klart med Eric Larsson i juli. Det hade man knappast gjort om man trott att klubben i januari skulle sitta där med Andreas, Eric OCH Anton i truppen.

Anton Tinnerholm har varit en gigant i MFF. Mest tack vare saker som löpkapacitet, benhård vilja och en förmåga att alltid ha rätt fokus. Steg för steg utvecklade han också det spelmässiga, avsluten och inläggen blev till exempel bättre liksom tekniken.

Därför är det intressant att Eric Larsson när han ska beskriva sig som spelare plockar fram just sådana saker. Han pratar mycket om energi, offensivlust, att alltid ge 100 procent plus att jobba med rätt kost, god fysik och så vidare. Det är bra, men jag tror inte att han kan toppa Tinnerholm där. För att den här värvningen ska vara en uppgradering för MFF måste det handla om egenskaper som teknik, avslutsförmåga, inläggs- och insticksprecision, väggspel och helst ännu mer fart. Om Eric Larsson är nästan lika bra på Tinnerholms plusegenskaper och bättre på det övriga kan det här bli en riktigt vass värvning.

För som jag skrev när det blev klart att Anton Tinnerholm skulle lämna har det i Malmö FF:s guldglänsande historia funnits betydligt spelskickligare högerbackar. I modern tid räcker det att nämna spelare som Magnus Andersson, Jon Inge Höiland. Ulrich Vinzents och om man bara tittar på det som hände på planen Miiko Albornoz. Att påpeka det tycker jag inte är att dissa Tinnerholm. Tvärtom faktiskt. Han är nog den som lyckats plocka ut absolut mest ur sin relativt sett begränsade talanglåda och till och med bli bättre än ett par av dem jag nämnde (Albornoz och Vinzents).

Därför tänker jag heller inte redan nu skriva att det automatiskt är en uppgradering MFF gjort.

Jag har sett rätt många av GIF Sundsvalls matcher i år och alla MFF:s. Ska jag ranka Allsvenskans backar/vingbackar på högersidan är Tinnerholm och Larsson etta och tvåa. Med Tinnerholm som etta eftersom MFF:s spel kräver mer och konkurrensen varit hårdare. Alltför många glömmer bort Andreas Vindheim.

Men det viktiga är att Eric Larsson har kapaciteten att bli bättre än Anton Tinnerholm, om han fullt ut kan dra nytta av den större spelskickligheten. Och konkurrera ut Andreas Vindheim. För Vindheim har också många av de positiva egenskaper många nu tävlar om att att klistra in i Larssons CV.

Glöm heller inte att det är en stor omställning att lämna en lite mindre klubb för MFF. Kraven är så mycket större, pressen att alltid prestera och vinna så mycket tyngre. Det krävs en viss typ av spelare för att leva upp till förväntningarna och ytterligare lite till av det rätta virket för att älska den utmaningen och till och med dra nytta av den. Att Anton Tinnerholm var en sådan spelare visade han direkt när han kom till Malmö från Åtvidaberg och sedan har han bara växt och växt.

Hittills har Eric Larsson bara gjort två klubbyten, från moderklubben Gävle GIK till Gefle IF och från Gefle IF till GIF Sundsvall. Det här är en annan sak och det är inte Malmöitisk hybris att påpeka den skillnaden. Genom åren har det funnits massvis med spelare som inte klarat att ta det steget. Eric Larssons gamle tränare i Gefle, Pelle Olsson, är ett exempel.

Men det känns som om Eric Larsson har de rätta förutsättningarna. Han känns lugn och stabil, men samtidigt ärelysten och hungrig på framgångar. Och att han hela hösten presterat så bra i GIF Sundsvall trots att han varit klar för MFF och fått hålla det hemligt är ett väldigt gott tecken, ett slags bevis på att han är bra på att hålla rätt fokus.

MFF är bäst, men ännu inte på allt

MFF är bäst på mycket.

På planen är det inget snack. 20 SM-guld och två stjärnor som enda klubb säger nästan allt. De fem senaste säsongerna har man dessutom bara missat SM-guldet ett år. Att man inte skulle missa i år var det egentligen aldrig något snack om.

Utanför planen börjar man också bli överlägsen. Rikast? Ja. Proffsigast? Med minnet av årets guldceremoni färskt är det svårt att svara något annat än ja där också. Att få hit Zlatan Ibrahimovic för att bära ut pokalen är stort. Hela ceremonin levde upp till alla högt ställda förväntningar. Idén att låta en spelare eller tränare – på de första gulden en son, dotter eller barnbarn – representera vart och ett av de 20 gulden var klockren. Allt var dessutom väl genomfört och att uppmärksamma Åge Hareide och Allan Kuhn var en väldigt fin gest.

Stadionpubliken får alltid mycket beröm. Den här gången var det bästa att i stort sett samtliga stannade kvar till ceremonin och hyllade de som förtjänade det, det vill säga alla. Bra gjort. Och det till synes enkla tifot före matchen med en stjärna som fälldes upp och en bengal som tändes för varje SM-guld samtidigt – och synkat – med att publiken sjöng sången där man räknar upp alla SM-gulden var genialt. Ibland är det enkla bäst och vackrast. Jag älskade det och det känns som om MFF är bäst där också.

Men det finns gränser för kunnandet och vad som är möjligt att göra.

Bo Larsson kunde varit på plats. Det var han inte. När till exempel Staffan Tapper vandrade in för att representera sin avlidne far Börje och det första SM-guldet spred sig en varm känsla i kroppen. När Bo Larssons dotter blev tvungen att ersätta den störste spelaren i MFF genom alla tider – Zlatan är det utanför – kändes det inte lika bra. Mest vemodigt faktiskt. En telefonhälsning på storbildsskärmen kan inte ersätta den boost och det jubel en personlig närvaro av Kaiser Bo hade gett.

Men han vill inte. Kanske har han till och med passerat den tunna gränsen mellan enstöring och social människa som gör att han inte kan. Någonstans tycker jag att man ska ha respekt för att han absolut inte vill träffa någon och brutit alla band med sin fantastiska karriär. Människan har en fri vilja – det är i alla fall den inställning i den eviga filosofiska frågan jag bekänner mig till – och Bo har valt. Samtidigt måste jag och många andra ha rätten att tycka att det dels är fel, dels är tragiskt. Att han inte var på plats var som att hälla en liten droppe vemod i guldglädjegrytan.

En annan begränsning handlar om insatsen på planen.

MFF är bäst när det gäller. Något annat vore bara konstigt att hävda efter den totala dominansen på 2010-talet – och i år. Men det är extremt mycket svårare att vara bäst när det inte gäller. Där är MFF inte än.

1-2 mot BK Häcken var inte resultatet av en dålig insats. Tvärtom! MFF spelade hyfsat, skapade rejält med chanser och hade individuella toppar i Fredrik Andersson, Alexander Jeremejeff, Dennis Hadzikadunic och Jo Inge Berget. Om målet var Bergets sista i MFF-tröjan var det ett avsked så snyggt att fyrverkerierna bakom prisbordet förvandlades till Kina-puffar.

Men Häcken hade mer att spela för, spelade också bra och bronsmedaljerna man fick lite i skymundan var förtjänta. MFF saknade den där lilla extra skärpan i avsluten som kunde gett fler än ett mål i utdelning. Totalt sett är en seger, en oavgjord och en förlust efter det att SM-guldet säkrades rätt hyfsat, men inte mer. Där kan MFF bli bättre.

En annan sak som kan förbättras är kvalitén på planen. Nu hade de som sköter planen otur med att det i stort sett varit uppehåll i två veckor när plantäckningen legat ute långa tider och började ösregna strax före matchen när den låg oskyddad. Men ändå. MFF måste ha en plan som håller för regn och inte ser ut så här mot slutet av året. Jag pratade kort med BK Häckens Erik Friberg efter matchen. Efter alla åren och matcherna i MFF-tröjan bara skakade han på huvudet och undrade vad som hade hänt? Fotbollsmatcher ska spelas på gräs, men på bättre gräs än det som den senaste tiden bjudits på inne på Swedbank stadion. Där måste MFF bli bättre.

Anton Tinnerholm var avstängd, men fick ett vackert farväl och en fin hyllning före matchen.

Ett annat farväl tänkte folk nog mindre på. Det här var sista matchen på Swedbank stadion. Avtalet har ju gått ut. På många sätt har det varit ett bra avtal, som gett MFF bra med pengar, särskilt under åren när klubben verkligen behövde det. Men det känns som om Tinnerholm kommer att saknas lite mer, om vi säger så…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×