Negativa svar kan också vara nyttiga

 Det finns en prestationsnivå under uselt. Den nådde MFF i 0-1-förlusten mot AFC Eskilstuna.
Men negativa svar är också svar.

För ett par spelare var det här chansen att visa upp sig och övertyga om att de ska vara med i konkurrensen, kanske till och med förtjäna en startplats.
De tog den inte och som sagt, det är också ett svar.

Tyckte också att matchen gav ett svar på om Magnus Pehrsson är en tränare som hittar ursäkter och förskönar och slätar över det usla. Det är han uppenbarligen inte.
I eftersnacket var han tydlig och sa bland annat att han bara hittade två godkända spelare (Johan Wiland och Lasse Nielsen), att det var en rakt igenom dålig prestation plus att han tycker att det klassiska citatet ”ett dåligt genrep ger en bra premiär” är skitprat.

Rätt betyg, rätt summering och rätt attityd!

För mig ändrar heller inte den kollektiva kollapsen mot AFC Eskilstuna ett dugg på analysen att MFF är ett lag som kan och ska ta SM-guld. Truppen är bra nog, spelidén är bra nog och utförandet av den mot starka lag som Rosenborg och Molde har visat att den håller när alla gör sitt jobb och åtminstone kommer i närheten av att ha 100 procent rätt attityd till matchen.

Därför köper jag att det här var en mellan-match och att det riktiga genrepet var mot Molde när alla spelarna var tillgängliga, inställningen på topp och motståndet inspirerande. För de etablerade spelarna var det här en onödig match, för de övriga var det en chans de aldrig tog och heller inte fick någon hjälp att ta.

Det som jag ser som de stora hindren för guldplanerna är istället två helt andra saker:
1.) Attityden mot de sämre lagen.
Förra året var MFF mycket bra mot de övriga topplagen. Prestationerna mot lagen i botten var betydligt sämre.
Just förmågan att städa av matcher som ska vinnas var en av sakerna som skulle – och måste – förbättras 2017. Jag tycker tyvärr att man kan se tendenser till att det är hur kul som helst att spela mot lag som Rosenborg och Molde, men att det blir trist och energilöst mot lag som AFC, J Södra och Helsingör. Det duger inte i den allsvenska vardagen.

2.) Konkurrensen i truppen i väntan på att sommarfönstret ska öppna.
Jag är inte helt bekväm med beslutet att banta och vässa truppen.
I en säsong med både jakt på SM-guld och Europaspel behövs många spelare som gör att Magnus Pehrsson kan rotera i laget. Då måste spelare 15-22 vara tillräckligt bra. Är det det?
Mot AFC Eskilstuna var svaret nej.
Sju spelare från A-truppen var borta på grund av landslagsuppdrag.
Det gav spelare som Felipe Carvalho, Alexander Jeremejeff, Tobias Sana, Andreas Vindheim och Teddy Bergqvist chansen att övertyga om att de bör spela mer.
Vindheim inledde bra, Bergqvist jobbade när han kom in, men i övrigt var det skralt.

Och i Felipe Carvalhos fall katastrofalt.

Måltorkan var problemet för MFF

Hur positiv går det att vara efter oavgjort 1-1 i ett viktigt genrep som MFF borde vunnit med två-tre måls marginal?
Rätt så mycket, faktiskt.

Moldes kvitteringsmål kom sent, var totalt onödigt och föregicks av en utebliven offsideavblåsning av ett domarteam som mot slutet tappade matchen som en slipprig tvål.
Det var mest MFF:s eget fel.
Magnus Pehrsson berättade att Jens Fjellström förde statistik och hade 18-3 i målchanser i MFF-favör. Jag räknade inte, men betvivlar inte att det var utklassning i den detaljen.

MFF gjorde dessutom en ny stark förstahalvlek i paritet med den mot Rosenborg.
Och när Molde lyfte sig och fick andrum i början av den andra halvleken bytte MFF till 4-5-1 med Erdal Rakip, Oscar Lewicki och inbytte Anders ”AC” Christiansen i mitten och fick inledningsvis till ett ruggigt tryck mot Moldes försvar. Då såg det en stund ännu bättre ut än i första 45.

Tyvärr kunde MFF inte behålla trycket ända in i de sista tio minuterna. Sammantaget ger allt detta den självklara slutsatsen att MFF borde gjort fler mål än ett. Plus, som sagt, att det var dåligt att man inte gjorde det.
Inte minst när laget har Allsvenskans bäste forward Markus Rosenberg och spelare som Jo Inge Berget, Pawel Cibicki och Magnus Wolff Eikrem på de offensiva positionerna.

Mot Molde var dessutom Erdal Rakip glödhet och han hade ett par chanser plus ett perfekt skottläge som han inte tog.
Stort på den negativa sidan därför:
Måltorkan.
Att det inte blev seger.

Litet på den negativa sidan:
Alexander Jeremejeffs inhopp.
Tyvärr syntes det att han spelat lite under försäsongen. Rosten måste bort innan han kan tillföra något.

Men eftersom det trots allt var en träningsmatch gav den flera viktiga positiva besked.
Här är de jag tycker att man ska sätta mest fokus på: Erdal Rakips goda spel. I mitt tycke gjorde han sin bästa match hittills i MFF med mer självförtroende och aktivitet i spelet än tidigare.
Samarbetet med Oscar Lewicki fungerade också mycket väl.
Backlinjen och Johan Wiland, samt försvarsspelet i stort. MFF höll nollan förra matchen och var två sekunder från att göra det idag.

Mot ett bra lag. Magnus Wolff Eikrems svepande långa passningar i den första halvleken.
Att det stämde betydligt bättre på defensiva fasta situationer. Modet att ett tag våga spela 4-5-1.
Ett modernt och starkt lag kan mycket väl spela 4-4-2. men inte alltid bara 4-4-2.

Om MFF kan växla och ibland göra något annorlunda blir det enklare att överraska och till exempel komma igenom lågt stående försvar.
Men det finns ett motstånd både i klubben, på läktaren och kanske till och med bland vissa spelare som växt upp med 4-4-2-spelet i ryggmärgen. Surheten och ilskan.
Domarteamet fick ta rätt mycket skit.
Samma reaktioner i Allsvenskan hade gett massor med gula kort.
Att det inte blev några sådana nu tycker jag bara ytterligare accentuerar att det här teamet var kass.

Men att MFF-spelarna reagerade var på sitt sätt bra. Därmed bevisade man att det var en träningsmatch med tävlingsnerv.
Precis som det skulle vara.

Det goda fanns inte i spelet

Ju mindre man såg av MFF-matchen mot Jönköping desto bättre blev den.
Och det menar jag faktiskt inte på något raljerande vis, eller i alla fall inte enbart.

1-0 var första gången i år MFF höll nollan, och det är ju bra.
1-0 innebar att MFF vann matchen och segrar är alltid bra och oändligt mycket bättre än alternativet. Inte minst i en klubb som ska odla sin vinnarkultur. Att vinna utan att spelet stämmer är dessutom en styrka.

Allt strålade dessutom samman i segermålet. Anders Christiansen jobbade fram bollen till målskytten Tobias Sana och betydelsen av att AC kunde göra comeback och att Sana fick göra mål går knappast att överdriva!
Men så var det ju det där med att i 90 minuter var matchen mest en orgie i tröghet plus en brist på tävlingsmatchkoncentration och ett stort kliv bakåt i jämförelse med Brann och framförallt Rosenborg.

Med facit i hand ett väntat kliv bakåt.
Hittills i är har matcherna inneburit en stegring i kvalitén på motståndet och MFF har trots bristen på tävlingsmatcher hittat en nerv. Efter Rosenborg på gräs blev dock ett svårtuggat Jönköping Södra på hård plast ingen höjdare.
Magnus Pehrsson påpekade det direkt på presskonferensen och det tycker jag är bra, att han både ser och erkänner sådana problem.

För inställnings- och prestationsmässigt var det här inte i närheten av vad MFF bjöd på i den första halvleken mot Rosenborgs BK. Det fattades ett par procent överallt och sammantaget blev det segt och trist. Att MFF fick byta ut Lasse Nielsen (stukat fot), Markus Rosenberg (genomtramp när han landade) och Behrang Safari (lite känning i hälsenan tidigare i veckan) gjorde det inte bättre. Inte heller att Anton Tinnerholm började på bänken och att Jo Inge Berget och Pawel Cibicki satt på läktaren med lätt skadekänning och Alexander Jeremejeff – som skulle spelat – var sjuk. När MFF ändå genomförde en hel del byten utöver de påtvingade blev det till slut mest ett test på pratet om att en spelare i MFF helst ska kunna spela på många olika positioner.

Det är en bra tanke, men det finns en gräns.
När Tobias Sana och Mattias Svanberg spelade på topp i den andra halvleken var det en kort tidsperiod i matchen när MFF hade tre vänsterbackar och ingen anfallare på planen! Mot slutet kom Teddy Bergqvist in och han är inte nära en startplats än, men han är i alla fall en forward.

Ett besked gav i alla fall startelvan och bytena. Felipe Carvalho är just nu så långt in i frysboxen det går att komma. Lasse Nielsen och Franz Brorsson går före, Rasmus Bengtsson gör det också om han blir frisk, Behrang Safari som tog steget in idag, gör det och Dennis Hadzikadunic som byttes in är också före. Jag tror faktiskt att Oscar Lewicki som en tillfällig lösning och Hugo Andersson från U19 också ska rankas före honom. Om Felipe Carvalho mot förmodan ska kastas in i hetluften i år är han förmodligen till och med närmare att spela på topp i en jakt på kvittering än på en mittbacksplats.
Líka bra att sätta upp en stor skylt. Till salu eller utlåning!

För oss som såg matchen fanns det alltså trots allt en del positiva besked.
Anders ”AC” Christiansens comeback var det största.
AC är efterlängtad och gick direkt in och pressade fram situationen som ledde till 1-0-målet. Han höjer hela MFF ett snäpp! Att han efter bara ett år dessutom blivit en publikfavorit hördes också på jublet när han byttes in. Dagens högsta. Och efter matchen var det han som hyllades mest.

Tobias Sana som målskytt ar också en höjdare.
Han behöver visa att han kan det också. Och det kan han ju. Många var som sagt sega i MFF mot J Södra. Sana var det inte.

Slutsats: Eikrem ska spela på högerkanten

Efter matchen mot Rosenborg blinkar en slutsats med ilsket neonljus:
Magnus Wolff Eikrem ska spela på högerkanten och inte centralt!

Det är numera så uppenbart att han själv också har förstått det. Efter matchen betonade han att han spelat mest på kanten i MFF och att det för närvarande känns som hans bästa position.

Givetvis är det så! Han kommer närmare straffområdet, hamnar i fler egna avslutslägen och får även enklare att interagera med forwards och dessutom blir det bättre även centralt.

Den första halvlekens mittfält med Eikrem och Pawel Cibicki på kanterna och Erdal Rakip och Oscar Lewicki centralt fungerade storartat. Lägg till en Markus Rosenberg som var hur bra som helst och det var inte konstigt att MFF stundtals spelade ut laget som vann den norska ligan med 15 poäng.

Cibicki kan dessutom bryta in från sin vänsterkant och komma till avslut med högran, så Jo Inge Berget ska vara kvar däruppe.

Efter 45 minuter borde det stått 2-0 eller 3-0.

Sedan fick Erdal Rakip lätt känning i en baksida och nöjde sig med 45 minuter. När sedan även Oscar Lewicki vrickade foten och fick bytas ut slogs allt det som var så bra i den första halvleken sönder. I jämförelse med Rakip/Lewicki var Magnus Wolff Eikrem och Yoshimar Yotún ett riktigt stort nedköp centralt. Det var först när Magnus Pehrsson bytte ut Eikrem och flyttade in Mattias Svanberg från kanten som det blev okej igen.

När Anders ”AC” Christiansen är tillbaka i full form ska han spela centralt.

Fram till dess går Oscar Lewicki, Erdal Rakip OCH Mattias Svanberg före Yoshimar Yotún och Magnus Wolff Eikrem som centrala mittfältare. Inte minst för att Eikrem vann Allsvenskans poängliga från kanten och idag på nytt visade att han lätt är topp tre i laget när han spelar där. Mot det bästa motståndet hittills var han mycket bättre än han varit tidigare under säsongen.

Därför tror jag att det var startelvan mot IFK Göteborg den 1 april vi fick se i den första halvleken.

Magnus Pehrsson ska också ha beröm för att han såg till att hitta balansen på mitten igen efter alla bytena. Att tvingas byta ut Lewicki efter att tidigare ha fått plocka ut Rakip gjorde det nämligen till en helt annan match, och nödvändigt att agera. Förra säsongen tror jag att det hade funkat sämre med den saken.

Om Malmö FF spelar som laget gjorde första 45 – glöm inte bort att Rosenborg BK är bättre än alla MFF:s konkurrenter i Allsvenskan förra året – blir MFF vassare 2017 än 2016! Men det är inte samma sak som att MFF kommer att vinna mer överlägset än förra året. Jag tror nämligen att AIK, IFK Norrköping och BK Häcken också har höjt sig.

Gräsplanen på Swedbank stadion höll bra, trots att det var tidigt i mars och att det ösregnat åtskilliga timmar. Det var också ett gott besked!

Ett annat sådant var att Franz Brorsson visade att insatsen mot Brann senast var en tillfällig dipp. Idag var det gamle Franz som visade upp sig. Men hela backlinjen var bra. Jag är till exempel rätt övertygad om att 2017 kommer att bli Anton Tinnerholms bästa säsong i MFF-tröjan med vässade inlägg och avslut.

Kul också att se gamle Mike Jensen, som spelade i MFF 2008, i Rosenborg. Förra säsongen utsågs han till den norska ligans bäste spelare. Det kan jag förstå. Nu. Men inte när han spelade på Stadion.

Berg och dalar mot Bergenlaget

Seger med 2-1 mot den norska ligatvåan är givetvis okej.
Men spel- och prestationsmässigt var MFF-matchen mot Bergen-laget Brann i hög grad en berg- och dalbana.

Magnus Pehrsson ville helst se matchen igen innan han gav ett definitivt betyg. Jag förstår honom. Det fanns åtskilliga positiva detaljer. Men även mycket som absolut inte fungerade.
En sak som MFF-tränaren själv tog upp var vad som hände efter det att presspelet gett resultat. MFF gjorde mycket bra, men var dåligt på att följa upp.

Brann var det i särklass försvarsstarkaste laget MFF mött hittills under försäsongen, men fick det lite för enkelt och är nog inte alltid så skickligt på att reparera bolltapp som det såg ut idag.
Inhopparna som kom in mot slutet förstörde dessutom i sin iver rytmen i MFF:s spel och gjorde innan Branns utvisning det svårare att försvara ledningen. Erdal Rakip spelade bra – som Magnus Pehrsson också var noga med att påpeka – men Alexander Jeremejeff, Tobias Sana och Andreas Vindheim var så ivriga i att visa upp sig framåt att det totalt sett blev sämre. Inte minst försvarsmässigt. Normalt sett ska ju byten göra det stabilare i en ledning. Där finns det nog en stor fara i att MFF inte spelar några tävlingsmatcher innan den allsvenska starten. Det är skillnad på att i en tävlingsmatch byta för att öka poängchansen och dessutom ha ett begränsat antal att göra och att byta i en träningsmatch. Steg för steg kommer givetvis MFF att byta mer tävlingslikt – den processen är redan inledd – men jag gillar inte alls att första gången Malmö FF ska byta när det verkligen bränner till är i premiären borta mot IFK Göteborg.

Franz Brorssons prestation första 45 var också ett stort frågetecken. Han gjorde sig sämsta insats på mycket länge. I sin iver att göra något extra, spela sig ur pressen och vara med i speluppbyggnaden hamnade han hela tiden i problem. Normalt är han väldigt bra på att spela enkelt och nästan alltid välja rätt. Nu satte han sig hela tiden i svårigheter. Där fanns det säkert också en iver att göra mer än han skulle. Det blev i alla fall mycket bättre efter pausen.
Tycker heller inte att Magnus Wolff Eikrem gjorde något för att övertyga om att han ska spela centralt på mittfältet.

Vad fungerade bra då?
Framförallt trion Jo Inge Berget, Markus Rosenberg och Pawel Cibicki.

Cibicki och Berget gjorde målen och Rosenberg spelade fram till båda. Berget var bäst på planen och det enda som drog ner toppbetyget var att han inte gjorde mål på friläget Magnus Wolff Eikrem serverade honom till 3-0. Rosenberg var oerhört nyttig, gjorde plats för de andra och jag hörde att de norska tv-kommentatorerna öste beröm över honom. Förtjänt. Men han kan ännu bättre. Cibicki visade att det om inget oförutsett händer är precis den här rollfördelningen mellan honom, Berget och Rosenberg MFF ska satsa på.
Tyckte också att Oscar Lewicki förstärkte intrycket att han är bättre än förra säsongen.

Och Lasse Nielsen är ett bra nyförvärv,
Mitt i alltihopa måste man också komma ihåg att tre spelare ska in i startelvan. Behrang Safari och Johan Wiland är troligen okej redan till nästa match mot Rosenborg och om jag inte tolkar alla tecken fel är Anders ”AC” Christiansen med mot IFK Göteborg. Han kommer att få speltid redan på lägret i Marbella och sedan återstår den nyinsatta träningsmatchen mot AFC Eskilstuna att matcha honom i. Från start där så blir det från start även mot IFK Göteborg.

Skön seger med mittbacksproblem

Att MFF vann med 3-1 över Sirius var inte nödvändigt eller på något sätt avgörande. Det går till och med att ifrågasätta om det var särskilt viktigt. Än är försäsongen ung. Men en sak är säker. Det var en skön seger!

MFF behövde näta efter två mållösa matcher. Det gjorde man. MFF behövde vinna efter två dåliga resultat. Det gjorde man. Med 17 dagar till nästa match – Brann i Malmö den 25 februari – och en halv evighet till nästa tävlingsmatch – den allsvenska premiären – blir det nu en helt annan trygghet i det vardagliga jobbet för Magnus Pehrsson och company. Var för sig var också de tre målen väldigt goda besked för MFF.

1-0 var ett resultat av att MFF den första kvarten hela tiden hittade in bakom Sirius backlinje. 2-1 visade att Magnus Wolff Eikrem vårdat och pysslat om sin frisparks-, assist- och målskytte-fot så att den fortfarande är Allsvenskans bästa. 3-1 var så snyggt att ögonen nästan glänste av glädje över att ha fått sett det. Ett perfekt mål av ett lag som de senaste åren tagit lite för lång tid på sig i just de lägena. Och ett bevis på Andreas Vindheims offensiva styrka. Gillade också att Mattias Svanberg blev bättre och bättre minut för minut, att Anton Tinnerholm glänste i allt utom i förmågan att sätta chanserna han får och Behrang Safaris attityd. Plus Tobias Sanas första 45.

Annars förstörde vinden mycket. Perioden mellan minut 16 och 60 mot Östersunds FK är – trots resultatet – den i särklass bästa MFF presterat i år. Så bra gick det inte att spela i blåsten idag. En annan skillnad var att Östersund klarade att utnyttja att MFF gjorde en massa byten. Ett tröttkört Sirius kunde det inte utan tappade istället.

Nu såg jag MFF-Östersunds FK på plats  Salou och MFF-Sirius framför tv:n. Men jämförelsen känns ändå rätt enkel att göra. Östersund är ett betydligt bättre och mer färdigt lag än Sirius och kommer att hamna högre upp i tabellen. Därför bör det också påpekas att MFF ska slå Sirius, precis som man borde besegrat Helsingör.

Mitt i allt det positiva i segern och de tre målen fanns det också åtminstone en sak som ger anledning till oro. Just nu är Felipe Carvalho ingen allsvensk spelare och jag tror tyvärr inte att han blir det heller. I alla fall inte på den nivån som krävs av tredjevalet som mittback i ett lag som satsar på att försvara sitt SM-guld.

Han blir ofta alldeles för nonchalant både i bollbehandlingen och passningsspelet. Han har även förmågan man absolut inte vill att en mittback ska ha, han gör kollegan bredvid sig sämre.

När Carvalho kom till MFF trodde jag att han hade förutsättningarna till något stort. Farten, styrkan, huvudspelet, talangen; allt fanns där. Sedan har han fastnat i det läget. Råämnet till något stort är på plats, men finslipningen och anpassningen till allt det andra som krävs uteblir. Istället för att snabbheten och styrkan ska göra honom till en stor spelare behövs egenskaperna för att stoppa honom från att falla igenom totalt.

Kanske är hans bästa chans just nu att konkurrera om en plats som anfallsinhoppare?

Snart måste MFF agera på mittbackssidan.

Lasse Nielsen och Franz Brorsson håller för ett blivande guldlag. Rasmus Bengtsson gör det också, men blir han frisk? Om inte är de enda alternativen till Felipe Carvalho en ung spelare som ännu inte är färdig för allsvenskt spel (Dennis Hadzikadunic) och två positionsförändringar (Behrang Safari och Oscar Lewicki).

Truppen är inte så bred som folk tror

Efter 180 spelade minuter säsongen 2017 har MFF förlorat två matcher och fortfarande inte gjort ett enda mål.

Är det dåligt? Ja.

Är det panik? Nej.

Facit för tävlingsmatcherna går inte att hitta i träningsmatcherna. Den sanningen hade egentligen gällt även om MFF vunnit båda matcherna med 5-0.

Tittar vi på match ett och två de sju senaste säsongerna, 2010-2016, har MFF bara vunnit fem av de 14 matcherna. Statistiken dras dessutom upp av att 2015 vann MFF båda, så utan den säsongen är det tre av tolv.

Guldåret 2004 hade MFF lagt in en match mot Stadslaget som match två. Den ska MFF vinna i sömnen och gjorde det också, men bara med 2-1. Annars inledde man med 0-4 och 0-2. Det gick alltså rätt bra ändå den säsongen.

Så panik är bara tramsigt.

Däremot tror jag att Magnus Pehrsson nu lärt sig att i MFF får du bara arbetsro om du inte förlorar.

Gillar heller inte att alla i Malmö FF som ett mantra upprepar hur bred trupp klubben har.

I själva verket är det ju så att ambitionen att banta till betydligt färre spelare för att slippa ha etablerade, mycket starka spelare till och med utanför matchtruppen och samtidigt minska avståndet till startelvan för de egna unga talangerna börjar märkas.

Östersunds FK inledde bästa första kvarten. Sedan tog MFF över både spel, bollinnehav och chanser fram till en kvart in på andra halvleken. Att spela bättre, ha mer boll och skapa mer än Östersund är bra och om matchen tagit slut där hade allt känts okej. Men de fyra bytena som gjordes redan i pausen och de fyra bytena som följde under den andra halvlekens lopp försämrade MFF:s prestation rejält!

Med spelare som Markus Rosenberg, Anders Christiansen, Johan Wiland och till den här matchen även Tobias Sana borta har MFF helt enkelt inte 19 spelare som i det här skedet på säsongen kan hålla allsvensk toppstandard i en hel match.

Mitt i allt ”vi har Sveriges bredaste trupp-snacket” kan det vara dags att lägga in den brasklappen…

För säkerhets skull frågade jag dessutom Magnus Pehrsson om det höga press-spelet som MFF satsar på och som tidvis funkade väldigt bra påverkades av att de inbytta spelarna tränat mindre på det än A-uppställningen. Han betonade att alla tränat lika mycket på det.

Att pressa högt mot ett lag som Östersunds FK ställer höga krav. Sista halvtimmen höll inte MFF kvalitén som behövdes.

Samma gällde försvarsspelet. Ken Sema borde aldrig ha släppts fram på kanten så att han kunde servera nyförvärvet Johan Bertilsson till 1-0. Vid hörnmålet till 2-0 tyckte jag det märktes att MFF ännu inte tränat på fasta situationer.

MFF bytte tre fjärdedelar av backlinjen efter den första halvleken. Skillnaden syntes. Rejält.

Bäst i MFF?

Oscar Lewicki!

Han är fortfarande högklassig i defensiven, på att erövra boll och täcka ytor. Nu har han uppenbarligen fått en tränare som inte nöjer sig med det utan jobbar på att han ska spela framåt och konstruktivt och lära sig när han har tid att behandla bollen och när han inte har det. Det såg mycket lovande ut.

Magnus Pehrsson berömde Lasse Nielsen och det kan jag hålla med om. Han börjar hitta nivån.

Det känns faktiskt rätt bra också att MFF hade is i magen och fullföljde ambitionen att ge så många spelare som möjligt chansen att spela och visa upp sig. Om MFF kört som i Allsvenskan – eller den cupturnering man inte är med i – med startelvan intakt och tre byten eller färre tror jag att man hade vunnit.

Just efter 2016 tror jag att det är extra viktigt att hålla fast vid det man planerat.

Ett lovande bakslag för MFF

Vi tar väl ett par snudd på eviga klysch-artade fakta först.
– Det är alltid illa att förlora.
– Träningsmatcher är något helt annat än tävlingsmatcher. Bland annat blir resultatet mindre viktigt.

Men det finns en annan minst lika evig sanning.
MFF ska inte förlora mot ett lag som FC Helsingör.

Strunt samma att de danska lagen i slutet av januari är i en helt annan fas i säsongen och att Helsingör efter ledningsmålet offrade allt som fanns för att hålla ledningen och lyckades blocka det mesta och få undan resten när MFF tryckte på.

Vi tar det en gång till:
MFF ska inte förlora mot FC Helsingör.
Alla chansmissarna – toppat av Erdal Rakips straffbränning, Pawel Cibickis frispark i ribban och kvadrupel-chansen i slutsekunderna – gjorde det inte bättre. Bara mer retfullt.
Dessutom brukar inte nya MFF-tränare förlora i debuten.

Men med allt detta sagt tycker jag ändå att det fanns många positiva inslag i årets första match.
Förra året premiärspelade MFF en dag senare och vann med 1-0 mot Fremad Amager. Spelmässigt var den insatsen sämre.
2015 blev det 1-0 mot DC United, 2014 1-1 mot New England Revolution, 2013 1-1 mot DC United, 2012 också 1-1 mot DC United och 2011 1-2 mot Spartak Moskva. Ingen av matcherna var någon höjdare.
2010 däremot när MFF massakrerade Köge med 5-1. Då snackar vi bra! Fast sedan följde MFF upp med att förlora med hemska 0-6 mot Nordsjälland i match två i en 90-minutare där kylan bet genom alla kläder, filtar och vantar på läktaren och fick fingrarna att skaka flera minuter efter det att vi tappra på plats kommit in i värmen.
Mycket historia, med en lärdom; MFF brukar vara trögstartat.

Så jag väljer att fokusera på spelet mer än 0-1 och tycker att det går att sammanfatta lördagens insats mot Helsingör som ett lovande bakslag.
Där kan man bland annat lyfta fram:

– Lasse Nielsens debut. En snabb mittback som är bolltrygg och lugn nog att söka ytor för konstruktiva passningar. Bara att tacka och ta emot för MFF. Dessutom satt samarbetet med Franz Brorsson förvånansvärt bra med tanke på att de bara tränat ett pass tillsammans. Tror inte att baklängesmålet som Fredrik Andersson, Felipe Carvalho och Pa Konate tillsammans serverade Ricki Olsen hänt om Nielsen varit kvar på planen då.
Oscar Lewickis start. Långa perioder var våren 2016 helt glömd och Oscar klockren i både jobb och tajming.

– Pavle Vagics oräddhet. Ifjor blev han den förste spelaren född på 2000-talet i en allsvensk MFF-trupp. Nu fick han chansen i rätt många minuter och bara körde. Minns att det var han som blev fälld när det blev straff på väg mot ett bra läge.

Men det mest bestående intrycket är ändå att jag blev ännu mer övertygad om att det här blir Mattias Svanbergs år! De träningar jag sett har han varit grym. Och nu var det bara bonntur och en liten dos försvarsskicklighet som stoppade honom från att gång på gång slinka igenom Helsingörs backlinje. Hans sätt att accelerera in i motståndarförsvaret, hans teknik i fart och hans vilja att hitta offensiva lägen går inte att undvika att älska. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen för att dra bestämda slutsatser, men jag har redan svårt att se ett scenario där det i längden går att hålla honom utanför startelvan.

Nästan för billigt för att vara sant

MFF kan ha gjort ett klipp i Lasse Nielsen.

Men jag vill fortfarande se honom prestera på planen i MFF-tröjan innan jag stämmer in i den just nu kollektiva hyllningskören.

För det är prestationerna i MFF som är viktiga för en värvning till MFF. Plus vilka egenskaper spelaren har och hur väl de passar in i MFF:s sätt att spela och den vinnarmiljö som finns i väggarna i klubbens omklädningsrum.

När det började ryktas om att MFF skulle värva Lasse Nielsen skrev jag att jag tyckte att det var ett problem att samma rykte surrade redan sommaren 2014, innan Champions League-miljonerna började ramla in i kassan. Borde inte MFF:s lyft ekonomiskt, PR- och kvalitetsmässigt innebära att man letade efter andra spelare på en finare hylla nu än man gjorde då?

Där blev jag lugnad av snacket efter presskonferensen, både med Lasse Nielsen själv och med Daniel Andersson.

MFF tittade på honom då, men det blev aldrig skarpt läge. Till stor del för att han då var på en lite för hög hylla för MFF att nå. Nu har man resurserna, förstärkt av att MFF efter två Champions League-säsonger blivit ett mycket attraktivare val. Nielsen var knappast intresserad då. Dessutom var han tydlig med att han var i ett annat skede i karriären 2014. Efter många år i Danmark ville han ut i Europa och tittade inte på alternativ i Sverige eller Norge, eller för den delen Köpenhamn. Nu kunde han tänka sig Skandinavien igen och då lockade MFF.

Nu har jag fått en ny hangup istället.

Danska nyhetssajten Bold.dk gick direkt ut med att MFF får betala 4,5 miljoner danska kronor och uppgifter i Belgien säger 600 000 euro. Det blir ungefär samma summa och under sex miljoner svenska kronor låter helt enkelt som en nästan för bra affär för att vara sann. Enligt vad jag fått fram stämmer summan rätt bra.

Ekonomiskt har MFF alltså gjort en kanonaffär.

Men då blir just det många framhåller som det i särklass mest positiva, att Lasse Nielsen varit helt ordinarie i ett lag som presterat bra både i Belgiska ligan och i Europa, även ett frågetecken. Varför släpper Gent en sådan spelare med 1,5 år kvar på kontraktet för 6 miljoner?

Allt annat sänder dock rätt signaler.

Lasse Nielsen verkar vara precis den typen av mittback Malmö FF behöver. Ska man lita på dem som sett honom väldigt mycket mer än jag – och det verkar ju vara en bra idé – är han snabb, bolltrygg, bra på huvudet, passar i lag som vill pressa högt och kan relativt enkelt anpassa sig till ett spel med antingen tre, fyra eller fem man i backlinjen. MFF har varit för fastlåst i ett 4-4-2-tänk. Vinnarskalle har han också enligt tränaren Magnus Pehrsson och Nielsen pratade direkt om att han vill vinna titlar med MFF.

Jag litar dessutom väldigt mycket på Daniel Anderssons, Vito Stavljanins och de övrigas förmåga att scouta spelare. Därför blir en fullföljd affär på sätt och vis ett kvalitetsbevis. Fråga mig om spelare x ute i Europa och jag är tveksam, fråga mig om samma spelare efter det att MFF köpt honom och jag är mindre tveksam.

Det är med tanke på utfallet av de senaste årens affärer en mer klok än förvirrad tanke…

”Det här vill jag se 2017”

Kraven på MFF är höga. 2016 gav ett nytt SM-guld vilket gjorde att det blev en bra säsong. Men inte tillräckligt bra för att Allan Kuhn skulle få nytt förtroende.
Men det är historia nu för mesta mästarna. Nytt år föder nya mål, förhoppningar och krav.

Det här är vad jag vill se under 2017.
Att MFF kan och ska vara med i kampen om ett nytt guld behöver knappast sägas. Det är själva grundbulten i verksamheten. Allsvenskan är prio ett och förstaplatsen har varit det naturliga målet ända sedan Eric Persson myntade det bevingade uttrycket ”guld tar man, silver får man”.
Fråga en MFF-supporter hur många SM-guld klubben har eller om antalet seriesegrar i Allsvenskan eller cupguld. Väldigt få svarar fel. Fråga istället om antalet silver, stora silver och brons. Ingen kan. Räknar man sånt också?
Nytt guld alltså, givetvis…

Men vad ska man mer hoppas på av MFF 2017?
Här är ett urval av det jag vill se:

…Ett lyckat Europaspel. 19 juni lottas kvalet till Champions League. Då börjar ett äventyr som helst ska sluta i åtminstone Europa League-spel vintern 2018. Svårt? Ja. möjligt? Givetvis. Två gånger har MFF via fantastiska kval- och Play off-insatser kvalat in till Champions League bara för att mötas av en stjärnsmäll i lottningen. Klarar man det en gång till nu – och det måste vara målet – kan jag inte tänka mig att det blir samma oflyt i lotten en gång till. I jämförelse med Paris SG, Real Madrid och Sjakhtar Donetsk framstår till exempel den grupp som FC Köpenhamn i år knep en tredjeplats i som rena Kindergarten.

…En flexibilitet i spelet. 4-4-2 sitter i väggarna, i MFF och rätt stora delar av svensk fotboll. Inget fel i det och jag köper att det är grunden i MFF även den kommande säsongen. Men mest av allt vill jag se ett MFF som kan skifta och överraska. Som kan spela med tre- eller fembackslinje, med yttrar som går inåt eller med renodlat ytterspel, med 4-5-1 eller 4-4-1-1 som alternativ till 4-4-2 och så vidare. Det behövs i Europa, men även i Allsvenskan. 4-4-2 är inte alltid så lyckat mot lag som spelar med tre man centralt på mitten. Jag skulle även vilja se en större flexibilitet i användandet av spelarmaterialet. Till exempel kan det vara en stor skillnad om man sätter Jo Inge Berget eller Tobias Sana på kanten och ibland ska man kanske inte göra ett sådant val enbart utifrån form utan även väga in vilket lag MFF möter. För tio år sedan var ett permanent 4-4-2 och så få förändringar i laget som överhuvudtaget möjligt ett sätt att vinna titlar. Det är det inte 2017. Då krävs det mer av ett lag som satsar på Europa. Det gamla receptet är för lag som har sämre trupper.

…En ännu större satsning på de unga spelarna. MFF hade ett mål 2016 att en eller två unga egna spelare skulle ta en fast plats i startelvan. Det misslyckades Allan Kuhn med trots att han hade Mattias Svanberg, Franz Brorsson och Teddy Bergqvist att satsa på. Målet står fast under 2017 – det poängterades nyligen på medlemsmötet – och det är upp till Magnus Pehrsson att våga! För det är vad det handlar om. När MFF sätter igång träningen den 10 januari är många spelare iväg på landslagsuppdrag. Då ska Samuel Adrian, Pavle Vagic, Adrian Edqvist, Hugo Andersson och Anton Kralj från U19 vara med och träna. Dennis Hadzikadunic är redan uppflyttad som lärling. Minst en av de fem bör bli det under vintern. MFF producerar talanger. Det måste finnas plats till dem också.

…Bättre träningar. Dåliga planer har följt MFF de senaste säsongerna. Därför är den nya stora sammanhängande träningsytan med hybridgräs som till hösten ska ersätta plan 5 och 6 på Stadionområdet det viktigaste som händer utanför tävlingsmatcherna 2017. Hybridgräs är framtiden och allt måste fungera, från byggstart till det första passet! Bättre underlag och det nya medicinska teamet Jesper Robertsson och Alexander Nilsson ska ge ett mindre skadedrabbat MFF nästa säsong. Kan man dessutom dra ner på antalet varningar ser det ännu bättre ut. De har varit 15-20 för många två säsonger i rad nu.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.

Senaste kommentarer

×