Hungern och kvalitén var tillbaka i MFF

Hittar man negativa saker med MFF-insatsen mot Hammarby har man rätt många fisar på tvären.
Därför tänker jag inte ens försöka leta.
Bara påminna vad jag skrev innan matchen om att det ÄR svårt att i en stor serieledning hålla skärpan uppe. Att det blev lite för bekvämt och tryggt.
Nu var hungern tillbaka.

Den nödvändiga hungern till och med!
För Allsvenskan är en serie där det inte krävs särskilt många procents fokustapp för att ett topplag ska förlora mot vilket lag som helst.
När MFF kände vittringen av Djurgården och Häcken igen kom kvalitén. Ingen var sämre än bra.

Men det fanns ändå två toppar:
1.) Rasmus Bengtsson. Han är tillbaka som 90-minutersspelare och det är viktigt för MFF.
Rasmus är ingen spelare som bjuder på det spektakulära. Långa stunder när han är som bäst syns han knappast om man inte tittar lite extra.
Det är oftast en bra egenskap för en mittback. Egentligen är det rätt självklart. Frisk, skadefri och matchtränad är Rasmus Bengtsson den bäste mittbacken i truppen och han gör hela backlinjen bättre.
Anton Tinnerholm klarar sig själv, men jag tyckte att Lasse Nielsen hittade kemin direkt med Bengtsson och Behrang Safari gjorde sin bästa match på länge med Bengtsson och Berget i närheten.

2.) Erdal Rakip. Inte för att han gjorde två mål. Jo det också, men inte bara.
Han var riktigt vass i spelet och ett ständigt hot i Hammarbys straffområde.
Av de fyra avsluten MFF hade närmast Bajen-målet stod Erdal för tre, två av dem gick in. Och visst skulle han haft en straff när han var på väg in i samma  farliga område?
Men många var med och gjorde honom bra. Jo Inge Bergets assist till 1-0 och Markus Rosenbergs kyla när han istället för att gå på returen och ”störa”, täckte undan backen och banade väg för 3-0 var två godbitar i den vackert upplagda MFF-buffén.

Med tanke på att Markus Rosenberg är avstängd på onsdag mot Östersund – liksom Anders Christiansen – var det dessutom perfekt tajming att alla i trion Carlos Strandberg, Alexander Jeremejeff och Jo Inge Berget presterade på ett sätt som bara ökade konkurrensen.
Strandberg gjorde en insats som bara kan beskrivas som lovande. Han kan bättre, men var redan bra. Jeremejeff kom in och visade att dippen mot ÖSK var en engångsföreteelse.
Han HAR lyft sig efter uppehållet, hittade ytorna, passningarna, avsluten och målet. 4-0 var både enkelt och effektivt.

Gnällfloden börjar bli smått löjlig

Intresset för MFF är enormt och stödet från supportrarna ofta fantastiskt.

MFF:s position i staden, som nästan allas lag och en stor positiv kraft är dessutom unik.

Men det börjar synas en baksida också. Sakta, sakta börjar det växa fram en närmast löjlig kravbild där den sunt Malmöitiska kaxigheten och självförtroendet som säger att alla matcher ska vinnas tippar över i att varje gång MFF inte gör det – vinner alltså – börjar det gnällas så att man tror att det inträffat någon slags katastrof.

För att prata klartext:

Jag har sett alla SM-guldlagen sedan 1965. Det är 14 stycken. Det kommer att bli guld i år också och då kommer den här årgången att bli den som det gnällts i särklass mest på!

Felfinnarna börjar bli för många.

Kritik är bra och viktigt. Men med tio omgångar kvar att spela ledde Malmö FF Allsvenskan med tio poäng före tvåan och en till före trean. Nu har en omgång till gått och INGET av topplagen tog in något på MFF:s försprång.

Visst borde MFF klarat att vinna och givetvis var försvarsspelet inte i närheten av att vara bra, problemen på defensiva fasta situationer syntes igen och prestationen var totalt för mycket upp och ner. Och hemma ska som sagt MFF vinna.

Men Allsvenskan består inte av enstaka matcher! Det är en serie där den sammanlagda prestationen över 30 omgångar är det viktiga. MFF har varit överlägset i 20 omgångar. Efter 21 omgångar är läget förbättrat eftersom det med samma poängförsprång återstår en omgång mindre till guldet. Då förstår jag inte den massiva floden av gnäll som sköljer över laget. Troligen är det en kombination av att MFF fått många nya unga supportrar de senaste säsongerna som i stort sett bara varit med om framgångar och att det alltid funnits en massa gnälliga gubbar på läktaren som tyckt att allting var bättre förr. Nu enas de två grupperna över åldersgränserna i en gemensam klagovisa som knappast kommer att tystna ens om Malmö FF håller tiopoängsförsprånget säsongen ut och vinner SM-guldet på en ny rekordpoäng.

Väx upp för fan och passa på att njuta av att den senaste femårsperioden förmodligen är MFF:s bästa någonsin och att ni är mitt uppe i den.

Det är dessutom respektlöst att inte fatta att det finns en motståndare också. IFK Göteborg har gjort ett rejält lyft både spelmässigt och moraliskt och var kämpamässigt värt att inte förlora. Pontus Dahlbergs lysande insats räddade poängen, men målvakten ingår i laget. När IFK Göteborg använder sin fysiska styrka på rätt vis – som nu – och kombinerar det med ett allt bättre passningsspel är det ett svårt lag att besegra.

Till sist ett par intryck från matchen:

Alexander Jeremejeff var i särklass bäst i MFF. Hans rörlighet, passningsskicklighet – assisten till Jo Inge Bergets 1-1 var genial – och smartness gjorde att han var bäst i den första halvleken och överlägsen i den andra. Det enda som saknades var att sätta dit någon av chanserna. Men facit är ändå vasst. På åtta matcher från start har han gjort åtta poäng.

Överbetyg även till nyblivne trebarnspappan Oscar Lewicki, Jo Inge Berget och Anton Tinnerholm, som snart inte går att stoppa utan att dra på sig en straff när han rusar in i straffområdet.

Försvarsspelet var inte okej. Till och med riktigt uselt. Se där kom lite gnäll från mig också. Befogat.

Bästa sättet att ordna ett fyrverkeri

Malmöfestivalen brukar avslutas med ett fyrverkeri.

Den här gången kom det redan på inledningsdagen, hade inte ett dugg med festivalen att göra och det var MFF som fixade det.

Dom här pjäserna som smäller i luften kan jag vara utan. Men uppvisningar på fotbollsplanen som den MFF stod för kan jag se och njuta av hur ofta som helst. Allra vackrast var 5-0-målet när Mattias Svanberg drev inåt, hittade Kingsley Sarfo med en perfekt passning och han sedan retfullt enkelt prickade in bollen på snyggast möjliga sätt.

Men överhuvudtaget var det en perfekt passning av hela MFF.

Till dem som väntade på att MFF skulle visa att laget kan döda matcher och inte bara vinna med uddamålet.

Till dem som pratar om flyt och inte fattar att bra lag får tur och att MFF är ett sådant som kan vinna på alla möjliga sätt och vis. Ofta.

Poängsnittet är nu uppe i 2,43. Fortsätter man utan att tappa skärpan hamnar man på 72 eller 73 poäng, en summa som egentligen inte ska vara möjlig.

MFF fick hjälp till 6-0 av Kalmar FF:s Romario som fick kortslutning och redan varnad gjorde ett skallningsutfall mot Anton Tinnerholm. Solklart rött givetvis, även om domaren Andreas Ekberg nöjde sig med att ta två gula istället för att direkt ta upp det röda.

Att en spelare gör så redan efter mindre än en halvtimmes spel är givetvis uruselt och olojalt mot det egna laget. Inte minst i ett skede när laget lyft sig lite från bottenstriden med tre raka segrar. Nu får man göra en ny nystart. Men det spelade ändå bara i en liten roll i att det blev 6-0. Det viktigaste där var naturligtvis att MFF var bra!

Det stod redan 2-0 när Romario gjorde bort sig.

MFF spelade dessutom riktigt starkt med en man mer. Lysande betygsatte Magnus Pehrsson den andra halvleken och det är bara att hålla med, rakt av. Ofta är det lätt att tappa spelet med en man mer. MFF trappade upp istället och utnyttjade alla ytorna som uppstod. Lugnt och metodiskt spelade man bort Kalmar FF totalt.

Mot slutet var det som ett powerplay i hockey och på nytt blev bytena ett extra lyft.

Bänken med Fredrik Andersson, Behrang Safari, Magnus Wolff Eikrem, Rasmus Bengtsson, Bonke Innocent, Kingsley Sarfo och Mattias Svanberg skulle gjort vilken allsvensk kollegas sportchef som helst grön av avund. I MFF känns den naturlig.

Och det börjar faktiskt bli rätt fjantigt att hävda att det är skandal att den och den inte spelar.

Andreas Vindheim och Anton Tinnerholm på varsin kant? Har funkat hur bra som helst.

Spela Pawel Cibicki till han äntligen gör mål? Jepp, det gick också alldeles utmärkt.

Alexander Jeremejeff på topp? Tyckte faktiskt att han var en av de absolut bästa spelarna idag.

Och så vidare…

6-0 förresten, det händer inte så ofta. 2003 mot Hammarby IF och 2008 mot GIF Sundsvall (två mål av Ola Toivonen och Edward Ofere!) är de senaste. Det är i alla fall nog för att min stående tia på 6-0 ska ha gått med plus.

Nu kommer snacket om att Malmö FF dödat spänningen och att resten av Allsvenskan blivit ointressant att accelerera. Det är givetvis bara blaj. Jakten på poängrekord för MFF, Europaplatserna bakom MFF, bottenstriden och allt möjligt annat är intressant. Och inte tänkte väl alla IFK Göteborgs supportrar när de jublade efter vinsten mot AIK att varför är jag så glad, MFF har ju dödat toppstriden? Allsvenskan är stor nog att kunna hantera att ett lag är bättre än de övriga.

Oavgjort hade varit bra. Seger var blytungt

Djurgården spelade på toppen av sin förmåga.
MFF gjorde det inte. Inte i närheten.
Ändå vann MFF med 1-0.

Det är givetvis starkt. Och blytungt. Eller snarare Osmium-tungt eftersom det här kändes som en bra bit tyngre än bly.

I 94 minuter präglades matchen av två saker. För det första att oavgjort hade varit bra för MFF och för det andra att Djurgården spelade bättre mot MFF än något annat allsvenskt lag gjort den här säsongen. Den enda förlusten kom mot IFK Norrköping i en mach som MFF var det bästa laget i. Det var man inte på Tele2.

MFF hade flyt plus en lysande målvakt i Johan Dahlin.
Men överlägsna lag har tur också och MFF är överlägset i Allsvenskan. Nu är MFF 13 poäng före Djurgårdens IF, IK Sirius och IFK Norrköping. Det enda laget som kan hota, AIK, måste vinna en svår hängmatch mot IFK Göteborg på torsdag för att inte bli mer än nio poäng efter.

Poängsnittet är nu uppe i 2,39. Det är långt över snittet SM-guldlagen brukar ha. Fortsätter man så här blir slutpoängen 72. I så fall ett överläget nytt rekord sedan serien utökades till 16 lag. Normalt brukar vinnaren ha strax över 60 och det har funnits serievinnare som haft under 60.

Då tänker i alla fall inte jag sitta och gnälla och hitta fel. Något som det känns som väldigt många även på MFF-läktaren sysslar med.

Visst tio av segrarna har tagits med uddamålet och det finns saker att utveckla i spelet. Fast det kan jag inte se som ett problem. Istället är det ju ytterligare en styrka. Jag hör alla er som säger att laget som trumlar fram som en stridsvagn och kör över konkurrensen och rekorden kan spela mycket bättre och borde göra det. Ni har rätt, men som sagt, hur skulle det kunna vara ett problem? Känns snarare som ett rätt intressant scenario när man börjar göra det.

Det räcker inte internationellt är den enda invändningen jag köper. Fullt ut dessutom efter missen mot FK Vardar. Men det är dags att släppa det nu. SM-guld och ta sig vidare i Svenska cupen är de aktuella målen. Lägg fokus där! När det sedan är dags att utmana Europa nästa gång 2018 kommer det att vara med ett i stort sett helt nytt lag. MFF och sportchefen Daniel Andersson är i full gång med att bygga nytt. Av 13 utgående kontrakt tror jag inte att fler än 3-4 – om ens det – kommer att förnyas.

Den nygamla truppen ska klara det bättre i Europa.

Till dess borde MFF-supportrarna njuta av Allsvenskan.

Mot Djurgården var Johan Dahlin MFF:s stora stjärna. Om någon tvekade över om det var rätt att köpa tillbaka honom eller om han skulle klara att ersätta Johan Wiland kan de sluta göra det nu. För mig var han en klockren femma.

I övrigt gjorde mittbackarna det bra mot en tung, tung djurgårdspress och Anders ”AC” Christiansen gjorde att MFF i alla fall ibland kunde få lite andrum och trygghet med boll. På nytt gav också två sena byten effekt. Andreas Vindheim vässade spelet offensivt och Mattias Svanberg bäddade för självmålet som avgjorde.

Minst lika många var dåliga, ett par var godkända och Markus Rosenberg ska givetvis ha kritik för att han fullt korrekt lyckades bli utvisad inför det intensiva slutskedet. Att Behrang Safari drog på sig en helt onödig straff var heller inte bra. Den tidiga krampen berodde säkert på bristen på matchvana och det lär bli bättre. Men i vilket fall som helst måste det in en förstärkning/backup på vänstersidan.

I Djurgården var Othman El Kabir, tros straffmissen, riktigt, riktigt bra. Ingen skräll. El Kabir är alltid ett starkt namn mot Malmö FF. Kim Källström och Kevin Walker vann sin kamp i matchen och för mig var Walker minst lika bra som Källström. DIF är bra! Det är AIK också. Vilket faktiskt gör gnället på MFF-spelet ännu svårare att förstå. Titta på avståndet och fundera lite på om det verkligen kan vara så mycket fel på ett lag och ett spelsätt som skapat det…

Det här är en motståndare MFF ska slå ut

Givetvis är FK Vardar ett lag värt all respekt och med stor sannolikhet bättre än Ventspils och Zalgiris Vilnius. Men det finns en viktig sak som inte får glömmas bort. Det är också ett lag som MFF ska besegra och slå ut!

Redan för 5-10 år sedan hade det varit underkänt att trilla dit på det här stadiet.

Med lyftet och erfarenheten MFF fått de senaste säsongerna är det inte bara underkänt utan ett stort misslyckande.

Malmö FF SKA gå vidare. Det finns helt enkelt alldeles för mycket som talar för MFF för att inte våga säga det.

Här är ett par saker:

FK Vardar är inte i säsong.

Ligan i Makedonien startar först i augusti. Det måste MFF kunna utnyttja. Hur redo för en sådan här match var MFF tre veckor innan Allsvenskan startade? Ofta underskattas den här skillnaden. Ta till exempel den allsvenska premiären mot IFK Göteborg där MFF inte haft en enda tävlingsmatch och Blåvitt kom med tre cupmatcher i benen. Första halvtimmen var MFF riktigt illa ute och kunde släppt in fler mål än det 0-1 man till slut delvis kunde reparera till 1-1. Nu har MFF spelat betydligt fler och viktigare matcher än IFK Göteborg gjort då och Vardar inga alls. Temposkillnaden bör synas rejält och jag är inte alls så säker på att börja hemma är en nackdel den här gången. Istället kan det vara läge att avgöra innan 35-gradersmatchen i Makedonien.

MFF:s försvarsstyrka i kval och playoff.

Den 3 augusti 2011 släppte MFF in mål i 1-1-matchen mot Rangers FC (tack vare 1-0 i ryggen från bortamatchen blev det ändå avancemang). Efter det har MFF spelar tio matcher i kval och play off till Europa League eller Champions League utan att släppa in ett enda mål på hemmaplan!

23 augusti 2011: Dinamo Zagreb 2-0

11 juli 2013: Drogheda 2-0

18 juli 2013: Hibernian 2-0

8 augusti 2013: Swansea City 0-0

16 juli 2014: Ventspils 0-0

6 augusti 2014: Sparta Prag 2-0

27 augusti 2014: Red Bull Salzburg 3-0

15 juli 2015: Zalgiris Vilnius 0-0

5 augusti 2015: Red Bull Salzburg 3-0

25 augusti 2015: Celtic FC 2-0

Så när MFF säger att det är viktigt att hålla nollan på hemmaplan bör man ha ett rätt gott självförtroende i ambitionen att klara av det.

Hjälpen från publiken.

För en vecka sedan trodde jag det inte. Nu är det bara att konstatera. Det blir fullt hus! Att ha den fördelen redan i Q2 är något nytt till och med för MFF som rätt länge kunnat dra nytta av den närmast magiska stämningen på kval- och play off-matcherna mot de starka lagen. Celtic, Red Bull Salzburg och Sparta Prag blev påverkade. Klart att FK Vardar, som normalt sett har mycket låga publiksiffror, blir det. Och det blir ”full patte” redan på uppvärmningen.

20 500 är för övrigt max vad Swedbank stadion tar in på de internationella matcherna. Jag vet att MFF är ytterst försiktigt och restriktivt mot allt snack om att bygga ut arenan. Men inom fem-sex år tror jag faktiskt att det är dags.

Europa-medvetenheten.

MFF har en lång tradition ända från 1960-talet och framåt att satsa på de internationella matcherna. Europaspelet är och har alltid varit viktigt för klubben och spelarna. Och numera även i hög grad för medlemmarna, supportrarna och åskådarna. Där finns en stor skillnad mellan Malmö FF och de övriga svenska klubbarna. Det här som nu börjar mot FK Vardar är kul, viktigt och alldeles, alldeles underbart…

Jag tror att det kommer att synas

Att spöket är dödat gör det inte enkelt

För mindre än ett år sedan fanns det ett Häckenspöke.

Våren 2016 hade MFF spelat tio raka tävlingsmatcher mot BK Häcken utan att vinna. Räknade men även in träningsmatcher i sviten var det 13.

Sedan vann MFF med 3-0 hemma på Swedbank stadion!

Mindre än en vecka senare var det dock dags igen. MFF jagade sin första cuptitel sedan Familjen Flinta-tiden, mötte Hisingslaget i final på hemmaplan och som diarré i kattlådan kom en påminnelse om att spöket var segare än så.

MFF fick helt enkelt döda det en gång till, med en oktoberseger med 4-2 på Bravida Arena.

Nu ska det vara definitivt dött och begravet. Dags att sluta tjata.

Men ändå läge att påminna om att det fortfarande är en svår match.

Inte minst för att det blivit alldeles för mycket fokus på vad som händer på onsdag mot FK Vardar. Ja, det är en oerhört viktig mach och givetvis borde biljettförsäljningen ticka på i ännu snabbare takt än hittills så att häxkittelstämningen i år är på plats redan i Q2 och hjälper MFF.

Men Häckenmatchen är ingen uppvärmning inför festen. Och den kommer först!

”En match i taget” har hamnat överst på klysch-topplistan just för att uttrycket rymmer så mycket sanning. Dessutom förbättras prestationen om man tillämpar lärdomen bakom klyschan. Till skillnad från dravel som ”allt kan hända”, som dels är osant (jag kan räkna upp massvis med saker som inte kan hända i en fotbollsmatch), dels är en rätt kass utgångspunkt för idrottsutövare som vill prestera.

MFF körde tre varianter för en startelva på torsdagens träning.

Det finns dessutom minst fyra sätt att ersätta Lasse Nielsen i försvaret; Behrang Safari in i mitten med Pa Konate på kanten, Dennis Hadzikadunic från start, Oscar Lewicki ner från mitten eller trebackslinje.

Men jag tror att den enklaste och mest testade lösningen med Safari och Konate är den bästa. Häcken borta känns heller inte som en match att låta Hadzikadunic debutera från start i. Plus att Lewicki behövs på mitten. Erdal Rakip har stått över vissa moment på veckans träningar efter några smällar mot AFC och hade en väldigt olycklig vecka i matcherna mot Lokomotiv Zagreb och AFC Eskilstuna.

Lägg till att jag är övertygad om att Mattias Svanberg startar och det blir följande MFF-lag på Bravida Arena:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Behrang Safari, Pa Konate – Mattias Svanberg, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Yoshimar Yotun – Alexander Jeremejeff, Pawel Cibicki.

Inför en period med tätt matchande kan det vara läge att vila Jo Inge Berget och inte stressa fram något. Men Jeremejeff och Cibicki måste börja göra mål och poäng snart.

Tobias Sana saknades på den matchförberedande träningen och är heller inte med i truppen. Hugger rätt klubb tror jag att det blir i sommar han lämnar MFF.

Mitt i Silly season och inför avresan till Hisingen kom dessutom beskedet att Malmö FF förlängt kontraktet med assisterande tränaren Olof Persson till och med 2022. Det är fem och ett halvt år till. Frågan är om det verkligen är meningen att han ska vara assisterande tränare hela den tiden eller om man ska se det som en fingervisning om att nästa gång MFF ska leta ny huvudtränare blir det ett lyft från de egna leden?

Vardar bättre än Ventspils och Zalgiris

Den viktigaste slutsatsen efter MFF:s lottning i Champions League-kvalet är att ordet mardrömslottning är trams. MFF ska vara bättre än alla lagen som fanns i skålen med möjliga motståndare.

Den näst viktigaste slutsatsen är att det kunde blivit mycket lättare. I spekulationerna inför lottningen pratade nästan alla om att Dundalk var laget att undvika. Jag tror att FK Vardar är bättre och därför följde lottningen trenden att MFF i princip alltid får svårast möjliga motstånd. En annan trend som följdes var att MFF startar hemma. Det är faktiskt fjärde raka gången utfallet blir så.

2011 inledde MFF hemma mot Torshavn från Färöarna, 2014 hemma mot Ventspils från Lettland och 2015 hemma mot Zalgiris Vilnius från Litauen.

Alla gångerna har MFF hållit nollan. 2-0 mot Torshavn, 0-0 mot Ventspils och 0-0 mot Zalgiris Vilnius. Spontant tror jag att FK Vardar är vassare än alla de tre lagen, vilket gör det extremt viktigt att på nytt undvika att släppa in mål i den första matchen.

Givetvis ska MFF inte backa och defensivspela utan satsa på sitt vanliga spel. Men i en eventuell ledning med 2-0 ska man kanske säkra mer än till varje pris gå för 3-0?

De övriga lagen MFF kunde fått var Dundalk FC, HSK Zrinjski, vinnaren av Vikingur/Trepca 89, vinnaren av Linfield/La Fiorita och IFK Mariehamn. Naturligtvis var Mariehamn och de två vinnarna från ”Blåbärs-kvalet” bäst att få. HSK Zrinjski från Bosnien ska ett lag som vill till Champions League för tredje gången också köra över.

Svårast var alltså Dundalk FC från Irland och FK Vardar från Makedonien.

Dundalk imponerade förra säsongen, men har sedan dess tappat sina bästa spelare till klubbar i Championship (Preston och Brighton) och ligger 18 poäng efter gamla MFF-bekantingen Cork City.

Vardar är även historiskt sett Makedoniens överlägset bästa lag, med en stabil ledning i maratontabellen och tio ligatitlar (inget annat lag har fler än fyra). Det innebär att laget är vant vid att spela i Europa och har en gedigen internationell erfarenhet. Förra CL-kvalet förlorade man med 1-2 och 2-3 mot Dinamo Zagreb. Tre mål mot Dinamo är bra! Säsongen före inledde man med att spela 0-0 borta mot Apoel, men gick inte vidare eftersom det blev 1-1 på hemmaplan. Fast två oavgjorda matcher mot Apoel är också bra.

Men, som sagt, mardrömslottning är trams. Flera saker talar för MFF.

Malmö FF är bättre och mer internationellt erfaret än Vardar.

Malmö FF är mitt uppe i sin säsong. Den makedonska ligan startar i augusti.

FK Vardar får inte spela returen på sin normala hemmaplan eftersom arenan ska förbereds för Supercupfinalen mellan Real Madrid och Manchester United.

Publiken borde också vara ett plus. Normalt sett är det sämre att börja hemma. En stor del av MFF:s framgångsrecept i kvalet och playoff-spelet till Champions League har ju varit att följa upp bortamål genom att med publiken i ryggen göra kanoninsatser på hemmaplan.

Fast det går ju att döda eller nästan döda ett dubbelmöte i den första matchen! Som med 2-0 mot Torshavn. MFF kunde åka till Färöarna, spela 1-1 och fixa ett stabilt avancemang. Och just där måste MFF hoppas på att hemmapubliken vaknar tidigare än de tidigare åren.

Mot Torshavn kom 12 551 åskådare, mot Ventspils bara 8 831 och mot Zalgiris Vilnius 12 436.

Med tanke på att alla – med full rätt – pratar om att MFF-publiken är mer sugen och intresserad på internationellt spel än de övriga svenska lagens är det faktiskt tre usla siffror. Särskilt om man jämför med Allsvenskan. Så mycket betyder inte årskorten, eller borde inte betyda…

Q2 är en viktig omgång, den som öppnar för alla de framtida festerna. Den här gången behöver nog MFF-publiken fatta det och gå för fullt redan på förfesten.

Fem sena avgöranden en stor styrka

Att det blev MFF som bröt AIK:s evighetslånga svit utan insläppta mål var ingen skräll.

Inte heller sett till matchutvecklingen. AIK hade ett par jättechanser i början och kunde med ett tidigt mål sett till att kunna lägga ännu mer kraft på sitt redan starka försvarsspel. Men sedan var det MFF som tog över och skapade lika klara – och fler – chanser. Det borde blivit mål. Markus Rosenberg borde gjort det i friläge, Pawel Cibicki likaså, Anders Christiansen skulle satt dit skottet eller petat in bollen i mitten till då helt rene Jo Inge Berget. Med mera…

Sedan Rikard Norling hittade rätt med AIK:s defensiv har inget annat allsvenskt lag klarat att skapa lika många lägen mot dem som MFF. Felet var bara att lägena missades. De flesta avsluten träffade ju inte ens målet. MFF hade 17 avslut mot AIK:s 8. Det är stor skillnad. Men tittar man på avslut mot mål var det 6 mot 4. Det är en betydligt mindre skillnad.

Just nu har MFF bara en formstark avslutare. Han heter Markus Rosenberg och har varit lika bra hela året. De övriga har gått ner sig.

Därför var det på förhand en skräll, men till sist ingen slump, att när det avgörande 1-0-målet väl kom var det en försvarare som gjorde det. Felipe Carvalho är inte MFF:s bäste back, men han är den i särklass bäste avslutaren bland MFF:s backar! Pang, bom sa det bara när han tryckte dit bollen och fixade segern.

Att målet kom sent – i minut 90 + 3 – kan dock inte beskrivas som en överraskning. Bra lag gör mål sent. MFF har vunnit sju matcher i år. Fem av segrarna har säkrats i minut 86, 83, 91, 85 respektive 93. Det är sådant som bygger självförtroende, legender och seriesegrar. Det här sena avgörandet mot AIK blev dessutom ett bevis på att de två hörnmålen hemma mot IFK Norrköping varken förstört något av självförtroendet eller förmågan, lugnet och kraften att gå för sena segrar.

Felipe Carvalho har nu startat i tre raka matcher. Efter två godkända insatser fram till han för tidigt fått lämna planen på grund av krampkänning spelade han den här gången i 90 minuter och gjorde det bra både bakåt och framåt.

Många vill säkert ta det som ett tecken på att det varit fel att tidigare hålla honom utanför laget och börja tjata om revansch på alla kritiker. Jag hatar sånt. Det är populism i sin uslaste form.

Felipe Carvalho har under en lång tid varit för dålig både på träningar, i U21-matcher och i enstaka inhopp för att få starta. Nu har han gjort tre bra insatser i rad. Var ligger problemet med det? Att han presterar nu beror ju inte på att han varit lika bra hela tiden utan att få chansen utan att han blivit bättre. En del ligger säkert i att han lärt sig engelska och kan kommunicera, en annan del i att tränarstaben faktiskt jobbat hårt med och utvecklat flera andra spelare i laget; fått dem att förstå sin roll och uppgift. Det är inte ologiskt att man lyckats med Carvalho också. Ytterligare en del i förklaringen ser jag i att Felipe Carvalho när han kom till MFF hade alla de fysiska och tekniska kvaliteterna för att lyckas. Nu lever han upp till talangen samtidigt som han utvecklat det taktiska.

I klartext. Det han bevisat är inte att de tidigare laguttagningarna varit fel eller att han ska vara given när de skadade/avstängda spelarna är tillbaka Det han bevisat är att han efter det här är ett fullgott alternativ i truppen! Vi som kritiserat hans brister tidigare har inte haft fel. Däremot är det fel om vi inte kan se hans förbättring. Den stora förändringen är dock att tidigare var det solklart att han skulle säljas eller inte få förlängt. Det är det inte längre.

I en lite mindre känslosam analys går det heller inte att förklara att MFF höll nollan med en rejält omstuvad backlinje utan att även plocka fram Johan Wilands suveräna insats, Oscar Lewickis närmast prickfria match på en ovan position samt hur mycket mer än vanligt Anton Tinnerholm och Behrang Safari la kraften bakåt än framåt.

Självförvållat försvarskaos sänkte MFF

Det finns många saker att skylla MFF:s förlust på.
IFK Norrköping, domaren Bojan Pandzic eller laguttagningen finns inte med på den listan.

Högst upp står istället det usla försvarsspelet på de defensiva fasta situationerna. Hörnor är egentligen rätt skrala som målchanser betraktade. Det brukar behövas 50-60 stycken för att göra ett mål. IFK Norrköping hade fem. Två av dem blev mål.
MFF var länge i år dåligt på att försvara på defensiva fasta. En bit efter försäsongen verkade man ha fått bukt med det problemet. Nu gjorde det en storstilad och högst ovälkommen comeback. Två smarta Peking-hörnor på två minuter svängde matchen!

En förklaring är givetvis att MFF har så många försvarsspelare borta i en trupp där det redan är tunt med backar. Men det är självförvållat.
Visst, det blev seger mot Östersunds FK trots två utvisningar. Men de röda korten har istället kostat massor efteråt. Medan Franz Brorsson och Behrang Safari varit avstängda har MFF spelat 1-1 mot Hammarby och nu 1-2 mot IFK Norrköping. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen, men med Rasmus Bengtsson långtidsskadad, Pa Konate borta i flera veckor och en matchotränad Felipe Carvalho har MFF inte råd att vara utan dem. Särskilt inte som Yoshimar Yotún, som skolats om till mittfältare, var avstängd i match ett och Anton Tinnerholm i match två.

Lasse Nielsen har varit lysande i båda matcherna, men han kan inte ensam dra runt en backlinje oavsett om den består av tre – som nu – eller fyra spelare.
Inför matchen skrev jag att Dennis Hadzikadunic borde startat istället för Felipe Carvalho. Där var jag fel ute av det enkla skälet att Carvalho gjorde en bra match. Lite rätt hade jag dock och det beror på just det där med matchoträningen. För andra matchen i rad fick han krampkänning och fick bytas ut. Mot Hammarby i minut 71 och mot IFK Norrköping redan i minut 60. Nu gjorde han sin bästa insats i MFF, men var trots sin grymma fysik inte redo för 90 minuter.

Jag tror inte MFF hade förlorat om Felipe Carvalho varit kvar på planen. Inte för att 18-årige Dennis Hadzikadunic som kom in var dålig utan för att det till slut blev ett alldeles för stort – och tyvärr oundvikligt – flipperkulespel i uttagningen av Malmö FF:s försvarslinje. Om antingen Carvalho eller Hadzikadunic spelat hela matchen tror jag att det på något sätt ändå hade funkat. Nu blev det för mycket, någon ändring över gränsen för det möjliga och som resultat ett kaos i försvaret på de defensiva hörnorna.

Om MFF ska tolerera odisciplinerade röda kort som Safaris och Brorssons måste man ha en bredare trupp på backsidan. Det måste man för övrigt ha ändå eftersom det efter uppehållet väntar både spel i Allsvenskan och Europa.

Som jag ser det kan läget förbättras på tre vis: att Rasmus Bengtsson blir frisk och 100-procentig, att värva en högklassig mittback och att inte fullfölja tankarna på att sälja/inte förlänga med Felipe Carvalho. Det sista alternativet ska jag erkänna att jag egentligen hade uteslutit. Men dagens insats fick mig att tveka. Jag tycker dock fortfarande att MFF måste köpa en mittback i sommarfönstret, inte minst för att jag nyligen pratade med Rasmus Bengtsson och han gjorde rätt klart att comebacken närmar sig, men att spel i full form i höst är en ren bonus.

Ole Törner: Sjuk match – rättvis seger

En sjuk match. Med rätt segrare.

För bakom allt annat som hände och gjorde matchen till en av de allra märkligaste jag genom åren sett på Malmö stadion och Swedbank stadion gömde sig ett par intressanta saker:
Chansmässigt var det ett klart övertag till MFF.

Så länge det var spel elva mot elva gjorde Malmö FF – i skarp konkurrens med den senaste mot Elfsborg – årets bästa halvlek.
Markus Rosenbergs friläge och stolpträff plus Pawel Cibickis ribbträff borde gett utdelning.
Och det fanns fler tillfällen att döda matchen. Mot det hade Östersunds FK några halvfarliga hörnor.
Fråga ÖFK-tränaren Graham Potter som inledde presskonferensen med att gratulera MFF till en förtjänt seger sett över 90 minuter. Sedan upprepade han det ett par gånger.

Men utvisningarna ställde givetvis till det.
Rejält!
Behrang Safaris röda strax före paus kunde lett fram till MFF:s första förlust.
Dubbelutvisningen på Franz Brorsson och Östersunds Jamie Hopcutt borde gjort det. Att spela nio mot tio med de enorma ytorna det leder till när laget redan går på knäna är ruggigt svårt. Östersund fick ett jätteläge att avgöra som man inte utnyttjade. När fjärdedomaren visade upp skylten med fem minuters tillägg är jag övertygad om att majoriteten av de nästan 20 000 åskådarna suckade djupt och tänkte ”hur i h ska MFF orka stå emot nu?”.

Istället klev MFF fram och avgjorde genom Erdal Rakip. Hur snyggt som helst och kolungt. Bra lag har flytet och styrkan att avgöra mot slutet när allt ser hopplöst ut. MFF har skaffat sig den kvalitén och håller man i den blir det guld.
MFF borde vunnit tack vare sitt goda spel och klara övertag i chanser.
När matchbilden ändrades totalt av utvisningarna blev det istället tack vare en intensiv viljeinsats och ett dopp i grytan av självförtroende som säsongsinledningen gett.
Publikstödet spelade också en viss roll. Från start var det på säsongsbästa-nivå.

Domaren Magnus Lindgren från Göteborg var inte mogen en toppmatch med så starka känslor och heta närkamper.
Största misstaget gjorde han när inte både Behrang Safari och Hosam Alesh fick rött kort.

Safaris utvisning var given. Med all sin rutin får han inte reagera på det viset.
Men Alesh borde fått ett gult kort för tröjdragningen och nedbrottningen av Safari och ett till för att han fortsatte att bråka.
Direkt rött på Safari och två matchers avstängning. Två gula, lindrig utvisning och en matchs avstängning på Alesh. Svårare behöver man inte göra det med lite fingertoppskänsla.
Dubbelutvisningen som blev av var korrekt. Franz Brorssons attack var alldeles för tuff.

Ett par av de gula korten var rejält konstiga. Det som Anton Tinnerholm fick var direkt felaktigt.
Nu väntar Hammarby borta på onsdag. Då har MFF inga vänsterbackar. Behrang Safari är avstängd, Pa Konate är skadad och Yoshimar Yotún drog på sig sin tredje varning.
Franz Brorsson blir också avstängd så det ser tunt ut i backlinjen…

Brorsson gjorde förresten en kanonmatch fram till utvisningen. Lägg till att han var felfri uppe i Borås och det är inte så svårt att räkna ut att han kommer att saknas.

Matchens vackraste och bästa MFF-prestation: Markus Rosenbergs frispark (som många på MFF-bänken trodde att Pawel Cibicki skulle ta).

Matchens misstag i MFF: Jo Inge Bergets bolltapp på mitten som ledde till Östersunds 1-1. Innan dess hade man, trots spel med en man mer, haft väldigt svårt att skapa några öppna chanser. Totalt sett kom man aldrig upp i lika många och det är bara att hålla med i Graham Potters ord på presskonferensen.

Matchens taktiska MFF-drag: Fembackslinjen efter paus.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×