Monumental briljans av Yotun vid 3-2-målet

För mig kom det avgörande ögonblicket i matchen mellan MFF och Djurgården i den 75 minuten.

Först satte Jo Inge Berget 2-2 och sedan satte MFF-spelarna full fart in i målet för att hämta bollen och få igång spelet så fort som överhuvudtaget möjligt. Och jaga 3-2. Direkt!

Inte en antydan till att oavgjort var bra nog och värt att fira mer än för att det betydde att man kunde få ännu mer.

Det fick man alltså. Förtjänt efter den första halvleken och med tanke på urladdningen den sista kvarten. Yoshi Yotúns segermål var dessutom resultatet av en närmast monumental briljans. Att se hur skottet vred sig ut mot och i stolpen var ren fotbollsporr.

Efter matchen betonade Magnus Pehrsson också hur glad han var över att bytena – Magnus Wolff Eikrem och Jo Inge Berget in – och de taktiska förändringarna – tydligast i att Behrang Safari flyttades upp 20 meter – gav resultat.

Den kombinationen, att aldrig vara nöjd med annat än seger och modet att förändra, borde betyda mycket i jakten på guldet.

Samma sak kan sägas om det faktum att MFF inte gjorde någon kanonmatch. Det fanns mycket att förbättra. Lasse Nielsen hade ingen bra dag, Anders Christiansen hade det inte heller och Markus Rosenberg var rätt blek fram till dess att han visade briljans när han bäddade för och assisterade till Bergets 2-2.

Dessutom var Djurgårdens IF starkt. Och det var inte Kim Källström och Andreas Isaksson med kompband. Det går att reta sig på Magnus Eriksson, men jag tyckte att han var bättre och mer nyttig än Källström och Gustav Engvall var matchens bäste anfallare.

Tur att Yoshimar Yotún – bland andra – tog kampen med Magnus Eriksson. De skavde på varandra i stort sett i 90 minuter. Före paus låg Eriksson mest, efter var det Yotún och kampen kulminerade med armbågen i huvudet på Eriksson. Rött kort? Det kunde det blivit. Men Eriksson förstärkte nog lite för mycket och för många gånger och det vägde säkert domaren Jonas Eriksson in i beslutet. Onödigt och dumt var det i alla fall.

I övrigt var Yotún riktigt vass. Hans utveckling är en av de absolut mest glädjande sakerna i MFF i år.

Fast jag hittade faktiskt två spelare som var ännu bättre: Anton Tinnerholm och Behrang Safari!

Hemmapubliken gjorde sitt. Ett riktigt bra stöd.

MFF borde dessutom göra allt för att övertala förbundet att lägga även nästa säsongs hemmamatch mot Djurgårdens IF den 24 april.

Den 24 april 2016: MFF-Djurgården 1-0.

Den 24 april 2017: MFF-Djurgården 3-2.

Nu väntar ett Kalmar FF på bortaplan, ett Kalmar där ordet kris redan studsar i väggarna uppe i Kycklinggrytan. Och sedan Örebro SK hemma på måndag. Livet är kort, men säsongen är lång som legendariske småklubbstränaren Thomas Jernberg alltid sa när någon försökte ta ut något i förskott. Men sex poäng på de två matcherna skulle sitta perfekt för ett Malmö FF som redan presterar, men fortfarande är i uppbyggnadsfasen.

MFF utnyttjade övertaget fullt ut

En 3-0-seger i underkant, lekstuga, Pawel Cibicki som kejsare och fyra poäng mer än efter tre omgångar förra säsongen.
Solen sken verkligen på MFF på Påskdagen.
Men det var bara delvis Malmö FF:s egen förtjänst, Aboubakar Keitas idiotiska satsning efter bara en halvtimmes spel gav en solklar utvisning och MFF en direkt utdelning. På mindre än sex minuter skapade MFF tre megachanser. Två av dem gav mål. Efter det var allt avgjort.

Före utvisningen spelade MFF bra, men skapade inga chanser. En kombination som är helt okej om den kombineras med tålamod. Jag är säker på att MFF hade klarat att fortsätta att ha det och då hade det blivit seger ändå. Men nu kom avgörandet både kvickare och lättare.

Jag förstår att HBK-tränaren Jan Jönsson, som två matcher i rad fått se dålig disciplin och kasst omdöme leda till en utvisning kvarten före paus, var förbannad. Men dels var det lättare att ha det omdömet i Superettan, dels var det en rejäl skillnad på hur MFF och Jönköping Södra klarade att utnyttja spelet elva mot tio.
Mitt i allt snacket om att HBK bjöd MFF på en fördel ska man inte glömma bort att MFF var ruggigt bra på att använda sig av den!

Pawel Cibicki var matchens store spelare.
Anders ”AC” Christiansen fick priset som bäst i MFF och han var också vass. Nu är han tillbaka på allvar efter den långa skadefrånvaron.
Men två mål och en assist vägde tungt som en spann med Osmium (googla!). Bicykleta-målet var dessutom löjligt snyggt och pricksäkert och 3-0-träffen var vacker som en vårdag. Pawel var bäst!

Eftersom jag är en konstig fotbolls-nisse vill jag dock flika in att egentligen tycker jag att Markus Rosenbergs mål mot GIF Sundsvall var ännu snyggare. Skjut mig för att jag säger det, men ett sånt mål är vackrare än den mest fulländade bicykletan.

Lasse Nielsens betydelse för att MFF i år står på sju poäng istället för fjorårets tre ska heller inte underskattas. Den ska lyftas fram! Ibland kan en duktig spelare vara ett problem. Kari Arnason är en ytterst stabil och landslagsmässig spelare i ett lag som passar hans kvaliteter och kan och vill utnyttja dem. Lasse Nielsen har dock två stora fördelar i MFF: a) han är bättre, b) han kan göra det som krävs.
Utan att kasta skit på Kari är det viktigt att lyfta fram att skiftet var nödvändigt och hylla MFF-ledningen som vågade göra det. Plus skänka en tanke till Allan Kuhn, som säkert också såg det, men varken fick den hjälpen eller krävde den.

Johan Wiland var stabil i målet. Tur det, för Mathias Nilsson – som fick vara backup när Fredrik Andersson skulle bli pappa – är inte mogen för allsvenskt spel än.
Behrang Safaris skadefrånvaro visade också att Felipe Carvalho inte bedöms kunna ersätta honom i en trebackslinje. Plus att hur säsongen än utvecklas och hur man än spekulerar i hur långt ifrån en startplats han är slutar det ofta med att Pa Konate ändå springer därute på kanten. Och gör jobbet. Sådana spelare är guld värda att ha i en trupp.

3-0 mot Halmstads BK bröt för övrigt trenden. Inte ett enda hörnmål, varken på lång eller kort hörna.
Skönt för övrigt att ha Halmstads BK tillbaka i Allsvenskan.

Örjans Vall är inte den modernaste arenan i elitfotbollen precis. Men den är en av de allra charmigaste. Jag älskar att promenera upp till den och tror att jag får fortsätta att göra det nästa år också. HBK är inget dåligt lag och mitt i hajpen kring Sead Haksabanovic bör man komma ihåg att att det finns fler duktiga spelare i laget. Idag var målvakten Isak Pettersson bäst och MFF fick jobba rätt hårt och delvisa anpassa spelet för att hålla koll på Alexander Ruud Tveter.

Spelsättet är en ideologisk fråga

Segern mot GIF Sundsvall var precis vad både Malmö FF och Magnus Pehrsson behövde.

Det viktigaste att slå fast är att 2-0-segern var både stabil och förtjänt. 17-2 i avslut, 11-1 på mål ljuger kanske lite. GIF Sundsvall hade visserligen väldigt mycket svårare att skapa chanser än MFF och lyckades bara någon enstaka gång i den andra halvleken och inte alls i den första, men Sundsvall är inget dåligt lag. MFF var tvunget att spela bra för att dominera!

Och just där gömmer sig den ideologiska frågan som på sikt är ännu viktigare än att MFF tog tre poäng och Markus Rosenberg spräckte sin målnolla. Nämligen den om MFF ska anpassa sitt spel efter motståndet och underförstått, om man nu ska göra det ska man inte spara det till man möter bättre lag än GIF Sundsvall.

Jag tycker att det är bra att MFF anpassar!
Jag tycker att det inte bara är bra utan dessutom nödvändigt att MFF roterar i laget!

Den Malmöitiska kaxigheten är härlig. Jag är själv uppväxt i den. Men tanken att MFF alltid ska spela med exakt samma taktiska upplägg oavsett vilket lag som står på den andra sidan är dum och idén att det bästa framgångsreceptet är att hela tiden spela med så få förändringar i startelvan som möjligt är förlegad. På 80- och 90-talet blev lag som bara spelade med 12-14 spelare i alla matcher under en säsong framgångsrika. Nu blir de nedmalda. Och det blir även extremt svårt att hålla så duktiga spelare som MFF har på avbytarbänken nöjda.

MFF roterade för lite förra säsongen. Förutom att man spelade som innehållet i en kattlåda mot Landskrona BoIS i cupen tror jag att en av anledningarna till debaclet var att spelarna som plötsligt fick chansen inte var i närheten av att vara inkörda.

Det är i det perspektivet man ska se debatten om bänkningen av Magnus Wolff Eikrem. Mot GIF Sundsvall passade ett annat taktiskt upplägg. 3-4-1-2 blev en succé, det blev en stabil seger, Erdal Rakip och Yoshimar Yotun löste uppgifterna de fick på ett alldeles utmärkt vis och mot slutet fick både Eikrem och Mattias Svanberg speltid. I det läget borde faktiskt de som redan dömt ut allt och alla åtminstone ta en liten paus i gnället.

Dessutom fick Anders ”AC” Christiansen tack vare sin plats i startelvan möjligheten att varvas upp. Efter en lite trögare start var det den gamla AC igen på banan. Det behöver MFF.
Och Halmstads BK spelar annorlunda än GIF Sundsvall. Tankarna i MFF:s hjärnstab inför den matchen kan mycket väl leda till att Magnus Wolff Eikrem kommer tillbaka i startelvan.

Malmö FF har hittills heller inte ändrat en millimeter i grundtanken i spelidén. Varken tidigare under uppbyggnadssäsongen eller mot GIF Sundsvall. Den tanken är att MFF ska vara det spelförande laget!

Berättigad besvikelse trots MFF-poängen

Efter oavgjort på Ullevi inför långt över 30 000 åskådare:
Stående ovationer och sedan en behärskad glädje hos hemmaåskådarna.
Djupa suckar och besvikelse hos MFF-publiken, över att det bara blev 1-1, både den på plats och i tv-sofforna.
Så ser det ut numera.
Och för MFF:s del är det precis som det ska vara. Kraven ska vara höga och prestationen betydligt bättre än den var idag. Första 10-15 minuterna var direkt usla och att 0-1 dröjde till den 16:e minuten var ren tur. IFK Göteborg kunde och borde tagit ledningen med 2-0.
Jag tror faktiskt att ett av skälen till att Blåvitt var så mycket hetare och starkare i inledningen var bristen på tävlingsmatcher. Fem månader utan att det bränt till på allvar blev alldeles för mycket. Två läger och åtta träningsmatcher kunde inte kompensera.

Det har tjatats mycket om det här redan, och flera i MFF tycker säkert att det ältats för mycket, men det tog 20 minuter in på tävlingssäsongen innan Malmö FF vaknade!

Tycker också att det i åtminstone två fall var på de etablerade och rutinerade spelarna det märktes mest. Tvärtemot vad det borde vara faktiskt. Men Markus Rosenberg och framförallt Behrang Safari var bleka. Och de fortsatte att vara det när resten av laget lyfte sig. Franz Brorsson startade till exempel extremt illa, men var väldigt mycket bättre och säkrare de sista 60 minuterna.
Står dessutom fast vid att det var fel att starta med Tobias Sana och Magnus Wolff Eikrem på kanterna. Ifjor syntes det tydligt att Jo Inge Bergets löpstyrka och fysik är viktig för MFF. För att inte tala om förmågan att vinna boll. Säga vad man vill om Eikrem och Sana, men bollvinnare är de inte och just mot IFK Göteborg är fysiken viktig. Berget skulle spelat om han varit frisk. Om balansen i laget ska bli rätt i en match präglad av kamp tycker jag att man ska försöka spela utan honom på ett sätt att det märks mindre att han inte är med.

Bevisen på att försäsong och tävling är olika saker fanns även i hur det teoretiska i laguttagningen blev i praktiken. Sett efter prestationerna på träning och match de senaste veckorna var det rätt att starta med Tobias Sana. Ute på planen på Ullevi syntes det rätt snabbt att det var fel. Mattias Svanberg hade varit ett starkare alternativ mot IFK Göteborg.

Men visst fanns det glädjeämnen. Oscar Lewicki fortsatte att visa att säsongen 2017 är något helt annat än 2016. Han var en stor del i lyftet när MFF började dominera från minut 20. Tyvärr kunde man inte i full utsträckning ta med den dominansen in i andra halvlek. MFF var fortfarande lite bättre, men skapade inga chanser och mot slutet blev det jämnt igen. Någonstans måste också frågan ställas om det var en slump att MFF skapade betydligt fler farliga lägen med Magnus Wolff Eikrem på planen än efter det att han stigit av?

Sebastian Eriksson fick spela extremt bra försvar för att hålla koll på Eikrem. Hade han klarat det i en halvlek till?

Bäst i MFF?
Oscar Lewicki och Pawel Cibicki. Målet var ju också ett Lewicki-Cibicki-samarbete.
Tycker också att Alexander Jeremejeffs inhopp var helt okej. Jag förstår dessutom tanken med att få in honom däruppe och få ut en het Pawel Cibicki mot IFK Göteborgs Scott Jamieson. Det var faktiskt nära att lyckas flera gånger.

Till sist en tanke till de 100-tal supportrar från båda lagen som satte sig på tåget från Stockholmsområdet bara för att fastna i SJ:s förseningsträsk. Några kom fram i tid till den andra – och sämre – halvleken. Några hoppade i förtvivlan av i Eskilstuna.

Det måste också sägas att Ullevi tyvärr är en relik. Visst är det kul med 32 000 åskådare. Men avstånden, löparbanorna, bristen på akustik och allt annat förlegat och passerat gör anläggningen till något som inte har med modern fotboll och supporterkultur att göra. Rätt mycket var sämre förr och Ullevi är ett bevis på det.

Negativa svar kan också vara nyttiga

 Det finns en prestationsnivå under uselt. Den nådde MFF i 0-1-förlusten mot AFC Eskilstuna.
Men negativa svar är också svar.

För ett par spelare var det här chansen att visa upp sig och övertyga om att de ska vara med i konkurrensen, kanske till och med förtjäna en startplats.
De tog den inte och som sagt, det är också ett svar.

Tyckte också att matchen gav ett svar på om Magnus Pehrsson är en tränare som hittar ursäkter och förskönar och slätar över det usla. Det är han uppenbarligen inte.
I eftersnacket var han tydlig och sa bland annat att han bara hittade två godkända spelare (Johan Wiland och Lasse Nielsen), att det var en rakt igenom dålig prestation plus att han tycker att det klassiska citatet ”ett dåligt genrep ger en bra premiär” är skitprat.

Rätt betyg, rätt summering och rätt attityd!

För mig ändrar heller inte den kollektiva kollapsen mot AFC Eskilstuna ett dugg på analysen att MFF är ett lag som kan och ska ta SM-guld. Truppen är bra nog, spelidén är bra nog och utförandet av den mot starka lag som Rosenborg och Molde har visat att den håller när alla gör sitt jobb och åtminstone kommer i närheten av att ha 100 procent rätt attityd till matchen.

Därför köper jag att det här var en mellan-match och att det riktiga genrepet var mot Molde när alla spelarna var tillgängliga, inställningen på topp och motståndet inspirerande. För de etablerade spelarna var det här en onödig match, för de övriga var det en chans de aldrig tog och heller inte fick någon hjälp att ta.

Det som jag ser som de stora hindren för guldplanerna är istället två helt andra saker:
1.) Attityden mot de sämre lagen.
Förra året var MFF mycket bra mot de övriga topplagen. Prestationerna mot lagen i botten var betydligt sämre.
Just förmågan att städa av matcher som ska vinnas var en av sakerna som skulle – och måste – förbättras 2017. Jag tycker tyvärr att man kan se tendenser till att det är hur kul som helst att spela mot lag som Rosenborg och Molde, men att det blir trist och energilöst mot lag som AFC, J Södra och Helsingör. Det duger inte i den allsvenska vardagen.

2.) Konkurrensen i truppen i väntan på att sommarfönstret ska öppna.
Jag är inte helt bekväm med beslutet att banta och vässa truppen.
I en säsong med både jakt på SM-guld och Europaspel behövs många spelare som gör att Magnus Pehrsson kan rotera i laget. Då måste spelare 15-22 vara tillräckligt bra. Är det det?
Mot AFC Eskilstuna var svaret nej.
Sju spelare från A-truppen var borta på grund av landslagsuppdrag.
Det gav spelare som Felipe Carvalho, Alexander Jeremejeff, Tobias Sana, Andreas Vindheim och Teddy Bergqvist chansen att övertyga om att de bör spela mer.
Vindheim inledde bra, Bergqvist jobbade när han kom in, men i övrigt var det skralt.

Och i Felipe Carvalhos fall katastrofalt.

Måltorkan var problemet för MFF

Hur positiv går det att vara efter oavgjort 1-1 i ett viktigt genrep som MFF borde vunnit med två-tre måls marginal?
Rätt så mycket, faktiskt.

Moldes kvitteringsmål kom sent, var totalt onödigt och föregicks av en utebliven offsideavblåsning av ett domarteam som mot slutet tappade matchen som en slipprig tvål.
Det var mest MFF:s eget fel.
Magnus Pehrsson berättade att Jens Fjellström förde statistik och hade 18-3 i målchanser i MFF-favör. Jag räknade inte, men betvivlar inte att det var utklassning i den detaljen.

MFF gjorde dessutom en ny stark förstahalvlek i paritet med den mot Rosenborg.
Och när Molde lyfte sig och fick andrum i början av den andra halvleken bytte MFF till 4-5-1 med Erdal Rakip, Oscar Lewicki och inbytte Anders ”AC” Christiansen i mitten och fick inledningsvis till ett ruggigt tryck mot Moldes försvar. Då såg det en stund ännu bättre ut än i första 45.

Tyvärr kunde MFF inte behålla trycket ända in i de sista tio minuterna. Sammantaget ger allt detta den självklara slutsatsen att MFF borde gjort fler mål än ett. Plus, som sagt, att det var dåligt att man inte gjorde det.
Inte minst när laget har Allsvenskans bäste forward Markus Rosenberg och spelare som Jo Inge Berget, Pawel Cibicki och Magnus Wolff Eikrem på de offensiva positionerna.

Mot Molde var dessutom Erdal Rakip glödhet och han hade ett par chanser plus ett perfekt skottläge som han inte tog.
Stort på den negativa sidan därför:
Måltorkan.
Att det inte blev seger.

Litet på den negativa sidan:
Alexander Jeremejeffs inhopp.
Tyvärr syntes det att han spelat lite under försäsongen. Rosten måste bort innan han kan tillföra något.

Men eftersom det trots allt var en träningsmatch gav den flera viktiga positiva besked.
Här är de jag tycker att man ska sätta mest fokus på: Erdal Rakips goda spel. I mitt tycke gjorde han sin bästa match hittills i MFF med mer självförtroende och aktivitet i spelet än tidigare.
Samarbetet med Oscar Lewicki fungerade också mycket väl.
Backlinjen och Johan Wiland, samt försvarsspelet i stort. MFF höll nollan förra matchen och var två sekunder från att göra det idag.

Mot ett bra lag. Magnus Wolff Eikrems svepande långa passningar i den första halvleken.
Att det stämde betydligt bättre på defensiva fasta situationer. Modet att ett tag våga spela 4-5-1.
Ett modernt och starkt lag kan mycket väl spela 4-4-2. men inte alltid bara 4-4-2.

Om MFF kan växla och ibland göra något annorlunda blir det enklare att överraska och till exempel komma igenom lågt stående försvar.
Men det finns ett motstånd både i klubben, på läktaren och kanske till och med bland vissa spelare som växt upp med 4-4-2-spelet i ryggmärgen. Surheten och ilskan.
Domarteamet fick ta rätt mycket skit.
Samma reaktioner i Allsvenskan hade gett massor med gula kort.
Att det inte blev några sådana nu tycker jag bara ytterligare accentuerar att det här teamet var kass.

Men att MFF-spelarna reagerade var på sitt sätt bra. Därmed bevisade man att det var en träningsmatch med tävlingsnerv.
Precis som det skulle vara.

Det goda fanns inte i spelet

Ju mindre man såg av MFF-matchen mot Jönköping desto bättre blev den.
Och det menar jag faktiskt inte på något raljerande vis, eller i alla fall inte enbart.

1-0 var första gången i år MFF höll nollan, och det är ju bra.
1-0 innebar att MFF vann matchen och segrar är alltid bra och oändligt mycket bättre än alternativet. Inte minst i en klubb som ska odla sin vinnarkultur. Att vinna utan att spelet stämmer är dessutom en styrka.

Allt strålade dessutom samman i segermålet. Anders Christiansen jobbade fram bollen till målskytten Tobias Sana och betydelsen av att AC kunde göra comeback och att Sana fick göra mål går knappast att överdriva!
Men så var det ju det där med att i 90 minuter var matchen mest en orgie i tröghet plus en brist på tävlingsmatchkoncentration och ett stort kliv bakåt i jämförelse med Brann och framförallt Rosenborg.

Med facit i hand ett väntat kliv bakåt.
Hittills i är har matcherna inneburit en stegring i kvalitén på motståndet och MFF har trots bristen på tävlingsmatcher hittat en nerv. Efter Rosenborg på gräs blev dock ett svårtuggat Jönköping Södra på hård plast ingen höjdare.
Magnus Pehrsson påpekade det direkt på presskonferensen och det tycker jag är bra, att han både ser och erkänner sådana problem.

För inställnings- och prestationsmässigt var det här inte i närheten av vad MFF bjöd på i den första halvleken mot Rosenborgs BK. Det fattades ett par procent överallt och sammantaget blev det segt och trist. Att MFF fick byta ut Lasse Nielsen (stukat fot), Markus Rosenberg (genomtramp när han landade) och Behrang Safari (lite känning i hälsenan tidigare i veckan) gjorde det inte bättre. Inte heller att Anton Tinnerholm började på bänken och att Jo Inge Berget och Pawel Cibicki satt på läktaren med lätt skadekänning och Alexander Jeremejeff – som skulle spelat – var sjuk. När MFF ändå genomförde en hel del byten utöver de påtvingade blev det till slut mest ett test på pratet om att en spelare i MFF helst ska kunna spela på många olika positioner.

Det är en bra tanke, men det finns en gräns.
När Tobias Sana och Mattias Svanberg spelade på topp i den andra halvleken var det en kort tidsperiod i matchen när MFF hade tre vänsterbackar och ingen anfallare på planen! Mot slutet kom Teddy Bergqvist in och han är inte nära en startplats än, men han är i alla fall en forward.

Ett besked gav i alla fall startelvan och bytena. Felipe Carvalho är just nu så långt in i frysboxen det går att komma. Lasse Nielsen och Franz Brorsson går före, Rasmus Bengtsson gör det också om han blir frisk, Behrang Safari som tog steget in idag, gör det och Dennis Hadzikadunic som byttes in är också före. Jag tror faktiskt att Oscar Lewicki som en tillfällig lösning och Hugo Andersson från U19 också ska rankas före honom. Om Felipe Carvalho mot förmodan ska kastas in i hetluften i år är han förmodligen till och med närmare att spela på topp i en jakt på kvittering än på en mittbacksplats.
Líka bra att sätta upp en stor skylt. Till salu eller utlåning!

För oss som såg matchen fanns det alltså trots allt en del positiva besked.
Anders ”AC” Christiansens comeback var det största.
AC är efterlängtad och gick direkt in och pressade fram situationen som ledde till 1-0-målet. Han höjer hela MFF ett snäpp! Att han efter bara ett år dessutom blivit en publikfavorit hördes också på jublet när han byttes in. Dagens högsta. Och efter matchen var det han som hyllades mest.

Tobias Sana som målskytt ar också en höjdare.
Han behöver visa att han kan det också. Och det kan han ju. Många var som sagt sega i MFF mot J Södra. Sana var det inte.

Slutsats: Eikrem ska spela på högerkanten

Efter matchen mot Rosenborg blinkar en slutsats med ilsket neonljus:
Magnus Wolff Eikrem ska spela på högerkanten och inte centralt!

Det är numera så uppenbart att han själv också har förstått det. Efter matchen betonade han att han spelat mest på kanten i MFF och att det för närvarande känns som hans bästa position.

Givetvis är det så! Han kommer närmare straffområdet, hamnar i fler egna avslutslägen och får även enklare att interagera med forwards och dessutom blir det bättre även centralt.

Den första halvlekens mittfält med Eikrem och Pawel Cibicki på kanterna och Erdal Rakip och Oscar Lewicki centralt fungerade storartat. Lägg till en Markus Rosenberg som var hur bra som helst och det var inte konstigt att MFF stundtals spelade ut laget som vann den norska ligan med 15 poäng.

Cibicki kan dessutom bryta in från sin vänsterkant och komma till avslut med högran, så Jo Inge Berget ska vara kvar däruppe.

Efter 45 minuter borde det stått 2-0 eller 3-0.

Sedan fick Erdal Rakip lätt känning i en baksida och nöjde sig med 45 minuter. När sedan även Oscar Lewicki vrickade foten och fick bytas ut slogs allt det som var så bra i den första halvleken sönder. I jämförelse med Rakip/Lewicki var Magnus Wolff Eikrem och Yoshimar Yotún ett riktigt stort nedköp centralt. Det var först när Magnus Pehrsson bytte ut Eikrem och flyttade in Mattias Svanberg från kanten som det blev okej igen.

När Anders ”AC” Christiansen är tillbaka i full form ska han spela centralt.

Fram till dess går Oscar Lewicki, Erdal Rakip OCH Mattias Svanberg före Yoshimar Yotún och Magnus Wolff Eikrem som centrala mittfältare. Inte minst för att Eikrem vann Allsvenskans poängliga från kanten och idag på nytt visade att han lätt är topp tre i laget när han spelar där. Mot det bästa motståndet hittills var han mycket bättre än han varit tidigare under säsongen.

Därför tror jag att det var startelvan mot IFK Göteborg den 1 april vi fick se i den första halvleken.

Magnus Pehrsson ska också ha beröm för att han såg till att hitta balansen på mitten igen efter alla bytena. Att tvingas byta ut Lewicki efter att tidigare ha fått plocka ut Rakip gjorde det nämligen till en helt annan match, och nödvändigt att agera. Förra säsongen tror jag att det hade funkat sämre med den saken.

Om Malmö FF spelar som laget gjorde första 45 – glöm inte bort att Rosenborg BK är bättre än alla MFF:s konkurrenter i Allsvenskan förra året – blir MFF vassare 2017 än 2016! Men det är inte samma sak som att MFF kommer att vinna mer överlägset än förra året. Jag tror nämligen att AIK, IFK Norrköping och BK Häcken också har höjt sig.

Gräsplanen på Swedbank stadion höll bra, trots att det var tidigt i mars och att det ösregnat åtskilliga timmar. Det var också ett gott besked!

Ett annat sådant var att Franz Brorsson visade att insatsen mot Brann senast var en tillfällig dipp. Idag var det gamle Franz som visade upp sig. Men hela backlinjen var bra. Jag är till exempel rätt övertygad om att 2017 kommer att bli Anton Tinnerholms bästa säsong i MFF-tröjan med vässade inlägg och avslut.

Kul också att se gamle Mike Jensen, som spelade i MFF 2008, i Rosenborg. Förra säsongen utsågs han till den norska ligans bäste spelare. Det kan jag förstå. Nu. Men inte när han spelade på Stadion.

Berg och dalar mot Bergenlaget

Seger med 2-1 mot den norska ligatvåan är givetvis okej.
Men spel- och prestationsmässigt var MFF-matchen mot Bergen-laget Brann i hög grad en berg- och dalbana.

Magnus Pehrsson ville helst se matchen igen innan han gav ett definitivt betyg. Jag förstår honom. Det fanns åtskilliga positiva detaljer. Men även mycket som absolut inte fungerade.
En sak som MFF-tränaren själv tog upp var vad som hände efter det att presspelet gett resultat. MFF gjorde mycket bra, men var dåligt på att följa upp.

Brann var det i särklass försvarsstarkaste laget MFF mött hittills under försäsongen, men fick det lite för enkelt och är nog inte alltid så skickligt på att reparera bolltapp som det såg ut idag.
Inhopparna som kom in mot slutet förstörde dessutom i sin iver rytmen i MFF:s spel och gjorde innan Branns utvisning det svårare att försvara ledningen. Erdal Rakip spelade bra – som Magnus Pehrsson också var noga med att påpeka – men Alexander Jeremejeff, Tobias Sana och Andreas Vindheim var så ivriga i att visa upp sig framåt att det totalt sett blev sämre. Inte minst försvarsmässigt. Normalt sett ska ju byten göra det stabilare i en ledning. Där finns det nog en stor fara i att MFF inte spelar några tävlingsmatcher innan den allsvenska starten. Det är skillnad på att i en tävlingsmatch byta för att öka poängchansen och dessutom ha ett begränsat antal att göra och att byta i en träningsmatch. Steg för steg kommer givetvis MFF att byta mer tävlingslikt – den processen är redan inledd – men jag gillar inte alls att första gången Malmö FF ska byta när det verkligen bränner till är i premiären borta mot IFK Göteborg.

Franz Brorssons prestation första 45 var också ett stort frågetecken. Han gjorde sig sämsta insats på mycket länge. I sin iver att göra något extra, spela sig ur pressen och vara med i speluppbyggnaden hamnade han hela tiden i problem. Normalt är han väldigt bra på att spela enkelt och nästan alltid välja rätt. Nu satte han sig hela tiden i svårigheter. Där fanns det säkert också en iver att göra mer än han skulle. Det blev i alla fall mycket bättre efter pausen.
Tycker heller inte att Magnus Wolff Eikrem gjorde något för att övertyga om att han ska spela centralt på mittfältet.

Vad fungerade bra då?
Framförallt trion Jo Inge Berget, Markus Rosenberg och Pawel Cibicki.

Cibicki och Berget gjorde målen och Rosenberg spelade fram till båda. Berget var bäst på planen och det enda som drog ner toppbetyget var att han inte gjorde mål på friläget Magnus Wolff Eikrem serverade honom till 3-0. Rosenberg var oerhört nyttig, gjorde plats för de andra och jag hörde att de norska tv-kommentatorerna öste beröm över honom. Förtjänt. Men han kan ännu bättre. Cibicki visade att det om inget oförutsett händer är precis den här rollfördelningen mellan honom, Berget och Rosenberg MFF ska satsa på.
Tyckte också att Oscar Lewicki förstärkte intrycket att han är bättre än förra säsongen.

Och Lasse Nielsen är ett bra nyförvärv,
Mitt i alltihopa måste man också komma ihåg att tre spelare ska in i startelvan. Behrang Safari och Johan Wiland är troligen okej redan till nästa match mot Rosenborg och om jag inte tolkar alla tecken fel är Anders ”AC” Christiansen med mot IFK Göteborg. Han kommer att få speltid redan på lägret i Marbella och sedan återstår den nyinsatta träningsmatchen mot AFC Eskilstuna att matcha honom i. Från start där så blir det från start även mot IFK Göteborg.

Skön seger med mittbacksproblem

Att MFF vann med 3-1 över Sirius var inte nödvändigt eller på något sätt avgörande. Det går till och med att ifrågasätta om det var särskilt viktigt. Än är försäsongen ung. Men en sak är säker. Det var en skön seger!

MFF behövde näta efter två mållösa matcher. Det gjorde man. MFF behövde vinna efter två dåliga resultat. Det gjorde man. Med 17 dagar till nästa match – Brann i Malmö den 25 februari – och en halv evighet till nästa tävlingsmatch – den allsvenska premiären – blir det nu en helt annan trygghet i det vardagliga jobbet för Magnus Pehrsson och company. Var för sig var också de tre målen väldigt goda besked för MFF.

1-0 var ett resultat av att MFF den första kvarten hela tiden hittade in bakom Sirius backlinje. 2-1 visade att Magnus Wolff Eikrem vårdat och pysslat om sin frisparks-, assist- och målskytte-fot så att den fortfarande är Allsvenskans bästa. 3-1 var så snyggt att ögonen nästan glänste av glädje över att ha fått sett det. Ett perfekt mål av ett lag som de senaste åren tagit lite för lång tid på sig i just de lägena. Och ett bevis på Andreas Vindheims offensiva styrka. Gillade också att Mattias Svanberg blev bättre och bättre minut för minut, att Anton Tinnerholm glänste i allt utom i förmågan att sätta chanserna han får och Behrang Safaris attityd. Plus Tobias Sanas första 45.

Annars förstörde vinden mycket. Perioden mellan minut 16 och 60 mot Östersunds FK är – trots resultatet – den i särklass bästa MFF presterat i år. Så bra gick det inte att spela i blåsten idag. En annan skillnad var att Östersund klarade att utnyttja att MFF gjorde en massa byten. Ett tröttkört Sirius kunde det inte utan tappade istället.

Nu såg jag MFF-Östersunds FK på plats  Salou och MFF-Sirius framför tv:n. Men jämförelsen känns ändå rätt enkel att göra. Östersund är ett betydligt bättre och mer färdigt lag än Sirius och kommer att hamna högre upp i tabellen. Därför bör det också påpekas att MFF ska slå Sirius, precis som man borde besegrat Helsingör.

Mitt i allt det positiva i segern och de tre målen fanns det också åtminstone en sak som ger anledning till oro. Just nu är Felipe Carvalho ingen allsvensk spelare och jag tror tyvärr inte att han blir det heller. I alla fall inte på den nivån som krävs av tredjevalet som mittback i ett lag som satsar på att försvara sitt SM-guld.

Han blir ofta alldeles för nonchalant både i bollbehandlingen och passningsspelet. Han har även förmågan man absolut inte vill att en mittback ska ha, han gör kollegan bredvid sig sämre.

När Carvalho kom till MFF trodde jag att han hade förutsättningarna till något stort. Farten, styrkan, huvudspelet, talangen; allt fanns där. Sedan har han fastnat i det läget. Råämnet till något stort är på plats, men finslipningen och anpassningen till allt det andra som krävs uteblir. Istället för att snabbheten och styrkan ska göra honom till en stor spelare behövs egenskaperna för att stoppa honom från att falla igenom totalt.

Kanske är hans bästa chans just nu att konkurrera om en plats som anfallsinhoppare?

Snart måste MFF agera på mittbackssidan.

Lasse Nielsen och Franz Brorsson håller för ett blivande guldlag. Rasmus Bengtsson gör det också, men blir han frisk? Om inte är de enda alternativen till Felipe Carvalho en ung spelare som ännu inte är färdig för allsvenskt spel (Dennis Hadzikadunic) och två positionsförändringar (Behrang Safari och Oscar Lewicki).

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.
×