Om nedsatta fötter

Jag återkommer igen till att kattföreningarna går på knä.

Fann en avhandling av Anna Jönsson från 2012 där hon skriver att Alla organisationerna är ense om att det dock troligen aldrig går att få för många platser med tanke på det antal hemlösa katter som finns idag.” Det handlar om Göteborg och 2012! Har läget förändrats? Nej, tydligen inte eftersom man det senaste året nämner 150.000 herrelösa katter i Sverige mot tidigare 100.000. Ingen vet naturligtvis. Däremot verkar de aktiva i olika föreningar allt tröttare. Medelåldern verkar vara hög. Svag återväxt. Allt arbete görs utan ersättning, snarare tvärtom.
Fötter har satts ner vid ett flertal tillfällen av utmattade volontärer och privatpersoner. Nu senast var det i Aftonbladet https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/qndGMO/jennie-raddar-overgivna-katter-inget-som-forandras
Utredaren av nya djurskyddslagen Eva Eriksson satte ner en fot i tidningen Kattliv nr 1:2010 och menade att ”det är viktigt att samhället skickar signal om att den som tar hand om en katt också har ett ansvar för den”. Har samhället gjort det tillräckligt kraftfullt under de nästan åtta år som gått?
Föreningen Höörs Hemlösa Katter (FHHK) har intagningsstopp pga utmattning mm och Smålandskatten suckar likaså och överväger att lämna verksamheten. Om alla dessa ideella föreningar för herrelösa katter gör allvar av att dra ner på eller lämna verksamheten, vad händer då?
Det kommer att bli en ”explosion” av övergivna katter och kattungar. Det kommer att ta något år innan de är lika många som då jag själv blev involverad i de oönskades värld för 10 år sedan.

Information har gjort nytta. Kattens status har hos höjts i vart fall hos de som är kapabla att ta till sig information och har en vilja att lära nytt.
TNR är de övergivna och förvildade katternas bästa vän, men motståndet mot TNR är fortfarande stort. Man skyller på att de kanske inte kan få regelbunden tillsyn 2 ggr per dag. Eller som veterinärförbundets förre ordförande Johan Beck-Friis uttryckte det ”Hur kan man utöva tillsyn över katter man inte ser!” Det tyder på grav okunnighet om både katter och kattföreningars verksamhet i TNR-grupper. Utan TNR har de ingen tillsyn alls!

SVEKATT skickade ut en enkät 2015 till katthemmen i Sverige med frågan: Hur många katttungar under 6 mån ålder tog katthemmen hand om?
87 katthjälpsorganisationer svarade att de tagit hand om och placerat 4.600. ”Om alla svarat hade det hamnat runt 6.000!” enligt SVEKATT.

Jag har fått indikationer på att KATTUNIONEN vill göra en ny undersökning. Vilka uppgifter tycker NI behövs för att få ett bättre underlag för antalet 100.000 eller 150.000?

GPS-halsband för katter …

… ja, det hade underlättat en hel del för katten i föregående inlägg. En kattförening hämtade ju katten, men igår såg trädgårdsägaren en efterlysning på katten i närbutiken. Jag uppmanade henne att ringa kattägaren och föreningen. Kommer hon att göra det? Kommer föreningen att återlämna katten?
Så enkelt med GPS! Då hade katten troligtvis varit hemma i trygghet!

Fick för ett tag sedan ett meddelande från Rasmus på  http://www.tryggpunkten.com angående just GPS:er och han undrade om jag tror att det kan vara något för kattägare. Det tror jag definitivt, speciellt om man släpper ut katten på egen hand i tätbebyggt område. https://tryggpunkten.com/collections/gps-for-katt/products/mini-a9-gps-for-katt

Kattföreningarna går på knä

Läs om ”explosionen” av övergivna kattungar på http://bapplar.blogspot.com/  Eller läs Djurskyddet Varbergs kommentar 18/7 på Eslövs kattvänners FaceBook https://www.facebook.com/groups/387084358069964/

Det speglar den verklighet som de flesta ideella kattföreningar lever i. Att hjälpa katter i nöd är ingen bagatell precis, men att konfronteras med besserwissrar är långt värre. Människor som vägrar att ta till sig den kunskap som finns hos proffsen, som inte har förmågan att se situationen ur kattens synvinkel. Jag har träffat dem, besserwissrarna, och de finns både utom och inom kattföreningarnas värld. Jag utsätter mig ogärna för dem igen.

En tam katt med fint halsband upptäcktes i veckan i en trädgård i Malmös centralare delar. Något hade filats bort i halsbandets metallbricka. Telefonnummer? ID-märkning? Eller kanske bara kattens namn?
Trädgårdsägaren ringde några föreningar. Endast en svarade i telefon och det räckte, för katten var sköldpaddsfärgad, en populär färg, och därmed lätt att finna ny ägare till. Föreningen kom omgående och hämtade den. Om den hade varit svart, eller ve och fasa svartvit, hade det inte löst sig lika lätt.

Minns ni FaceBook-katten från 3/1?

Det blev ett lyckligt slut både för den förre ägaren och katten. Jag hade ju svårt att bestämma om jag skulle kontakta den tidigare ägaren, som kanske ville veta vad som hänt katten eller förbigå med största möjliga tystnad. Han kunde ju vara bortglömd och ersatt av en ny.
Jag kontaktade förre ägaren och vi jämförde foton och visst var det samma katt! Hon visade sig vara en mycket trevlig och förnuftig person med samma inställning som jag. Katten skulle vara kvar. Ersatt var han på sätt och vis av 5 nya, som räddats från svält och umbäranden vid en ödegård. DE var övergivna. Att flytta ”gamlingen” hem till dem skulle bara ställa till problem. Han är en kaxig typ.
Dotterns första ord när hon såg honom:
”Va STOOOR han har blivit!”
Jo, det kan inte förnekas. Han går på höga ben och är lång som en limousine, som en väninna uttryckte det. En viss rondör har också inträtt under hösten. Han kommer att bli slankare till sommaren.

God fortsättning!

Det var länge sedan jag skrev något här i bloggen. Helgerna tog ut sin rätt, sviterna efter en ilsken förkylning likaså.

Alla tycks använda FaceBook – inte jag. Det lilla jag sett av FB har inte gett mersmak. Bara trams. Inte värt att spilla någon tid på. Men jag tog ändå en titt ”lillenyårsafton” när jag inte hade något bättre för mig.
Och så plötsligt i byns FB bland alla foton av omslingrade väninnor, utsträckta tungor, grimaser och andra mindre smickrande selfies fanns den. Efterlysning på en katt! Inlagt en vårdag 2013! Delat två gånger samma dag.

Den katten kom till vårt lantställe bara några dagar efter försvinnandet från förre ägaren. Helt säker på att det är samma katt kan jag naturligtvis inte vara, men likheten är slående och satte igång funderingar.
En helt vanlig lördageftermiddag rusade den rakt in i vårt kök och insisterade på mat. Den var mager, men i övrigt välskött och tam. Lappar på ICA, macken och några andra ställen gav inget resultat. Inte öronmärkt och inte kastrerad.
När den efter en vecka fortfarande var kvar och dessutom hade pissat in sitt nya revir var det dags att vidta åtgärder. Veterinärbesök med kontroll av chip gav inte heller någon ledtråd. Vi var eniga i beslutet. ”Den är övergiven”. Han kastrerades, tatuerades med nummer i vänster öra och registrerades. Trots den behandlingen, eller kanske tack vare, valde han att stanna hos oss och är fortfarande kvar efter nästan fem år.

Vad är nu bäst att göra?
1. Kontakta den tidigare ägaren, som kanske vill veta vad som hänt katten.
2. Förbigå med största möjliga tystnad. Han kan vara helt bortglömd och ersatt av en ny.

Jag måste utgå från vad som är bäst för katten. Men vad är bäst för den förre ägaren? Hon efterlyste visserligen sin katt på FB, men verkar inte ha lagt ner så hemskt mycket energi på att verkligen ta hand om och behålla sin katt. Den var ju varken ID-märkt eller kastrerad.
Ännu ett exempel på hur viktigt det är att ID-märka och registrera sin katt.

 

Ska vi försöka enas inför 2018?

I FHHK:s blogg http://bapplar.blogspot.se/ 9 december 2017 ställs frågan än en gång:
”med vilken rätt folk sitter och producerar katter varje år, ut i hemlöshet, död, och svält?”
Ungefär samma text fann jag under hösten 2016. Tar det aldrig slut.
En mardröm utan slut. Utöver alla de som tas omhand, så finns föräldrarna kvar därute – redo att ge liv åt fler. Plus många ungar som mycket snabbt får egna ungar.
Katthem och föreningar som tar hand om herrelösa katter finns det hur många som helst. Registrerade föreningar med org nr och styrelser, med revisorer som ska se till att insamlade pengar hamnar rätt, lösare sammanhållna grupper och så naturligtvis alla dessa privatpersoner som blir ofrivilliga kattägare.
Varför verkar det finnas fler informationssidor och artiklar om kattuppfödning än om hur man hanterar herrelösa och övergivna katter? Ska vi inte försöka enas om att göra 2018 till året då antalet herrelösa katter minskar istället för att öka?

Och titta vad jag fann på www.kattunionen.com !!! Länkar till många avhandlingar och examensarbeten vid Statens Lantbruksuniversitet SLU. Några handlar om just övergivna och herrelösa katter. Värt att notera, tycker åtminstone jag, är också att alla är skrivna av kvinnor. Liksom den positiva domen i Göteborgs kammarrätt i ett TNR-mål 2013-11-12 där samtliga ledamöter var kvinnor.
Saxat ur Inventering av ladugårdskatter … Vad är ladugårdskatter?
”tamkatter som lever i närhet med personer som tar på sig ett visst ansvar för utfodring av katterna och för att de har tillgång till byggnader för vila och skydd.

F d ladugårdskatt. ”Jag har bestämt mig!”

 En underkategori till ladugårdskatter/uthuskatter definieras kortfattat som huskatter som inte får vistas i bostadsutrymmen, utan enbart har tillgång till övriga byggnader eller katter som uppehåller sig på gården utan att få gå in i boningshus.
Den stora produktionen av kattungar leder till att populationen utökas, konkurrensen leder till mer aggressioner mellan katter och risken för att alla katter inte får tillgång till foder, vatten och skydd ökar.
Flera av de svarande i studien verkar anse att ladugårdskatter sköter sig själva och inte behöver ges varken mat eller veterinärvård, trots att gårdens huskatter i flera fall fick betydligt högre grad av omsorg.”
Vore intressant att veta varför det är så.
”Slutsats: Riktad information till lantbrukare angående vilka krav lagen ställer på dem som katthållare är en grundförutsättning för att uppfylla denna, då kunskapsnivån om lagstiftning gällande katter generellt sett visat sig vara bristfällig.”
Avhandlingen är från 2009 … Det är åtta år sedan! Har det gjorts någon riktad information? I vart fall ingen som hjälpt med tanke på vad FHHK skriver i sin blogg.

Sagan om lilla Stina

Som jag skrev i senaste inlägget blev räddningen för lilla dumpade Stina en rökande ung dam på 3:e våningen. Hon hörde höga förtvivlade rop på hjälp nerifrån och kunde först inte lokalisera den lilla katten, men såg henne sedan sitta alldeles ensam i blåsten mitt på gräsmattan. Hon gick ner och kattungen, för hon var inte mycket mer, nästan hoppade upp i famnen.
Jaha, och vad skulle hon göra nu då? Att lämna henne där var ju inte att tänka på. Hon tog in henne och konsulterade en granne med två katter. Skulle de kanske kunna bo tillsammans alla tre? Nej, det skulle nog inte gå. De två var aggressiva mot den nya.
Köpa transportbox, sand, sandlåda och mat … Var gör man det vid elvatiden på kvällen? Jo, det gick ju att lösa och Stina gjorde sig hemmastadd.
Sedan gjorde den unga damen, med hjälp av mamma och granne, i princip allting rätt och sedan blev det under en dryg vecka inte så lätt.
Stina fick mat och hon visste att på natten sover man i mattes säng – RÄTT
Veterinärbesök nästa dag för att kolla ID-märkning, ålder och hälsotillstånd – RÄTT
Försök till kontakt med fyra kattföreningar, men möttes av telefonsvarare. SMS:ade och mailade istället och väntade på svar – RÄTT
Hela första veckan tog Stina igen sig. Åt och sov, sov och åt. Sedan blev det lite problem. Som konvalecent efter svår käkoperation där ingenting fick rubbas på sex veckor och med svår smärta, blev det lite för mycket med en allt aktivare katt. Familjen var heller inte mentalt förberedd för att ta hand om en katt.
Ingen av de kontaktade kattföreningarna hörde av sig. Efter två veckor blev situationen ohållbar. Eftersom vi är kusiner ringde hon mig fredag kväll. Kunde jag kanske? ”Du har ju elva! En mer eller mindre … eller har du något förslag vad vi ska göra … Det går bara inte att ha henne kvar … Vi är inte mentalt förberedda …”
Jo, jag hade ju några kontakter, men ingen var beredd att ta hand om en ny katt så där på studs. Hon ringde Djurens Vänners djurhem och FHHK och möttes av telefonsvarare. Båda dessa svarade samma dag! Visserligen var svaret att de inte kunde ta emot fler katter, men de SVARADE!
Och varför hörde inte de första fyra föreningarna av sig då? Jo, de har som policy att vänta några dagar. Kanske det löser sig utan deras medverkan … Och de fick rätt!
Kusinen ringde alltså mig på fredagkvällen och på söndagen kom det, som från ingenstans, en mycket trevlig dam, som bara längtade efter en ny katt sedan hennes gamla dött! En bekants bekant öppnade sitt hjärta och hem för lilla Stina!

En kort historia

Katten lär härstamma från ökenlevande urkatter i nordafrika och mellanöstern. De hade det säkert inte så lätt. Inte människorna heller.
En dag sökte ju Gud upp Moses i ökenlägret och sa
”Jag har ett exklusivt erbjudande till dig, Moses, men du måste bestämma dig här och nu. Take it or leave it!”
”Hur mycket kostar det?” undrade Moses.
”Det är gratis”, sa Gud.
”Tack, då tar jag tio!”

Han verkar ha glömt katterna – de dumpas i parti och minut. Lilla vackra Stina blev ännu en. Hennes kolossala röstresurser och en dam på tredje våningen som kände ett oemotståndligt behov av ett bloss blev räddningen. Stina överröstade både regnsmatter och vinande vind. Damen på balkongen hörde henne. Hon satt ensam och övergiven mitt på en gräsmatta, så svag att hon inte kunde styra bakbenen. Ännu en blev därmed kattägare mot sin vilja. Vi tar resten av Stinas historia en annan dag.

 

Tragisk konsekvens av no kill

Hämtat ur mina dagboksanteckningar om Prince och Gunde

Första samtalet kom fredag 2012-09-14 kl 22.45 och gällde Gunde:
Medlemmen, i fortsättningen kallad X, vill ha mitt tillstånd att ta en sjuk katt till någon veterinär.
”Jag har aldrig tidigare sett en så sjuk katt!” sa hon med ett skratt. ”Han måste bara omedelbart under behandling. Jag har ringt runt till en massa veterinärer och orkar inte ringa fler för att få ett lägstapris”.
På frågan vad hon vill göra med honom svarade X
”Vi måste givetvis ta en massa blodprover så vi får veta vad han lider av”.
Jag ifrågasätter hennes idé att ta en massa blodprover på en sliten och döende utekatt och får en utskällning. Utan att ha sett katten och enbart på hennes långa beskrivning av kattens tillstånd och andra omständigheter kring hans liv tyckte jag att vi kunde använda föreningens pengar på bättre sätt, men att veterinär borde besluta. Hon får mitt tillstånd att ta katten akut till djursjukhuset för avlivning och jag får luren i örat kl 23.28.

Jag tror i min enfald att ärendet därmed är avgjort, men nästa samtal från X kom söndag 16/9 och då gäller det Gunde och en ny katt Prince.
X och föreningens ordförande har kommit överens om att båda måste till veterinär på måndagen och vill att jag ska beställa tid och köra dem dit.

Måndag 17/9 hämtar jag en mycket aggressiv X utanför hennes bostad. Hos veterinären visar sig Prince vara en mycket stillsam och hanterbar övergiven tamkatt. Lugn är han inte. Det syns tydligt att han är mycket, mycket sjuk. Gunde är förvildad och skräckslagen inför kontakt med människor.
X berättar nu att Prince och Gunde dagen innan blivit kastrerade av en ambulerande veterinärklinik, att Prince inte kissat på drygt ett dygn, att han blivit sövd och tappad två gånger på sju dagar. Ena gången på 6 dl! Det motsvarar ungefär 10 liter på en människa. Veterinären är också chockad över hur man kan kastrera katter som är i ett så uselt skick. Han undersöker först Prince och anser, liksom jag, att han borde avlivats tidigare för att slippa lida. Han tror att det kan vara en neurologisk skada. Först då säger X att han troligen råkat ut för en bilolycka. Veterinären anser att det inte är motiverat att tappa honom fler gånger. Skadan på svansroten/höften kan ha skadat nerverna till urinblåsan.
Gunde kan inte undersökas eftersom han är förvildad och icke hanterbar. Man kan dock se att han är oerhört sliten och så uttorkad att det är omöjligt att ta de blodprov som X vill. Man behöver 6 ml för fullständigt blodstatus och veterinären bedömer att det inte går att få mer än 2 ml. Dessutom måste Gunde sövas för blodprovet.
X far nu ut i hysteriskt skrikande anklagelser om mördare mot veterinären och mig och rusar sedan ut och ringer föreningens ordförande. Tillbaka efter någon minut lämnar hon över luren till mig och jag får höra en likaledes hysteriskt gråtande och skrikande ordförande gång på gång upprepa
”Du får inte döda några katter!”
Jag talar lugnt om för henne att det handlar om två svårt sjuka djur, att det bästa är att befria dem från fortsatt lidande, att föreningen inte har ekonomiska resurser för inläggning och att det varken finns stöd- eller permanenthem lediga. Ordföranden skriker då att
”Jag har skrivit över båda katterna på mig själv i morse och det är mina katter. Du får inte döda mina katter!” Det hade hon naturligtvis inte gjort, men jag lämnar över mobilen till veterinären för beslut. Han lyckas inte heller tala henne tillrätta och vågar inte ta ett eget beslut.
När jag skjutsar X och katterna tillbaka hör jag hur hon får en tid tre timmar senare på kliniken där de varit tidigare. Av en medlem i styrelsen får jag senare veta att Prince avlivades samma dag och att man på röntgen sett att det var en nervskada precis som min veterinär misstänkt.

Vad som hänt med Gunde är mera osäkert. Enligt ordföranden skulle han vara helt återställd sedan han vätskats upp och fått sin brutna svans omsedd, men sedan började han förekomma på FB. Mer om hans öde kommer om några dagar. Då saxat direkt ur föreningens Facebook.

No kill

Tack Helen i FHHK för att du vågat skriva inlägget om No kill 12/8 i din blogg! Gensvaret blev det förväntade. Ni som läser detta ska nog först läsa hennes inlägg och kommentarerna på http://bapplar.blogspot.se/ eller via www.fhhk.se under Blogg, innan ni läser vidare här. Jag har själv länge planerat att skriva om detta fenomen, som drabbade mig med full kraft för några år sedan, men inte vågat.
Helen ger i sin blogg många exempel på hur vi människor behandlar katter, vanvårdar dem, överger dem, ignorerar dem … Många fler exempel än jag sett under min verksamhet. Men också på hur alldeles underbart det kan bli för en katt som fått ett alldeles eget permanent nytt hem!

SVEKATT skriver på sin hemsida http://www.svekatt.se/verksamhet/vad-%C3%A4r-no-kill–28710203

”Organisationer som arbetar med katter enligt No kill-metoden avlivar inte friska eller behandlingsbara katter på grund av att de är skygga, förvildade eller har bete­endeproblem. No Kill-rörelsen kombinerar istället en rad åtgärder för att rädda så många katter som möjligt.”
Och så kommer det en lång åtgärdslista. 

Så långt låter det väl rätt bra. Friska, behandlingsbara. Men de andra då? Var går gränsen? Den teoretiska ambitionen är det inget fel på. MEN … verkligheten ser inte alltid ut som teorin. Alla har inte förmögna hussar och mattar som kan ta dem till Världens bästa veterinär, som tycks kunna återställa det mesta. Och kattföreningarna kämpar konstant med sina sviktande ekonomier.
Den ordförande för ett no-killkatthem (!) och dito jurist, som för säkerhets skull valt att vara anonym, menar att Helens beskrivning är
”en total missuppfattning … Det handlar absolut inte om att hålla svårt sjuka/skadade individer vid liv till vilket pris som helst”.
Jag tycker, att ni som vet vad det handlar om ska informera era medlemmar och sympatisörer väldigt noga. Och utgå ifrån DJURET och inte den egna förträffligheten.

Någon av de närmaste dagarna vill jag berätta om Gunde och Prinsen två dödssjuka hankatter som en förening för förvildade katter vägrade avliva. Och vad de fick uppleva under sin sista tid – före den oundvikliga avlivningen.

×