Myt nr 9: Innekatt är djurplågeri

En katt som är ensam i lägenhet eller hus hela dagarna utan sysselsättning har inte särskilt roligt och sover troligen bort den mesta tiden. Det går dock går utmärkt att ha sin katt enbart inomhus om man som ägare kompenserar för den motion, det jakt-, klös- och klätterbeteende som katten behöver få utlopp för. Att innekatter skulle må bra av att få en kattkompis, vilken som helst, är bara ännu en myt.
Och att släppa ut en innekatt för att den ska få leva lite naturligt en stund är också en myt. Den kommer ju ut i en värld med nya dofter och ljud den inte alls känner till. Utsläppta innekatter kan mycket väl sitta skrämda och paralyserade under en buske ända tills dörren öppnas igen och den får komma in. 

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Att få möjlighet att sitta i fönsterkarmen och titta ut på fåglar och löv som rör sig uppskattar de flesta katter mycket mer. Man måste också som ägare vara medveten om att om man släpper ut sin katt, så kanske den försvinner för alltid. Kanske räddad av någon kattförening om den inte är öron- och/eller chipmärkt och registrerad.
OBS! Veterinären tar inte hand om registreringen som många tycks tro.

 

Kattmyt 8: Katter sprider sjukdomar

En orsak till bristande grannsämja kan vara utegående katter, som gör sina behov i sandlådor eller rabatter eller lägger sig på dynorna i trädgårdsmöblerna. Visst är det otrevligt att hitta kattbajs där små barn leker, men samtidigt har väl dessa stackars barn föräldrar som kan lära dem vad som är lämpliga leksaker. Hälsoriskerna på grund av närkontakt med katter är väldigt små. Inte ens den av många fruktade ringormen brukar ge några besvärliga eller bestående problem för människor. Ringorm på katt kan inte medicineras bort, utan man får invänta att de ultravioletta strålarna från solen ska ta död på svampsporerna.

Svensk Veterinärtidning 2016:15 skrev om Toxoplasmos på sid 21. Från Veterinärkongressen 2016
”Andrew Sparks från England redogjorde för sanningen om toxoplasmos hos katt och människa. Toxoplasmos Gondii är den mest omtalade zoonos som människor kan få från katter, men det råder mycket missförstånd kring denna sjukdom och kattens roll. I stort sett alla varmblodiga djur kan infekteras av den encelliga parasiten men det krävs katter för att komplettera dess livscykel. Trots kattens roll för parasitens utveckling är infektion till människa sällan orsakad av katten utan smittan kommer via intag av dåligt tillagat kött innehållande parasiten, alternativt kontakt med oocyter i vatten, jord eller damm. Oftast ger sjukdomen bara milda symtom men kan hos personer med nedsatt immunförsvar orsaka svår sjukdom och de kanske mest fruktade aborterna hos gravida kvinnor.”

Kattmyt 7: Katter är lömska och oberäkneliga och kan rivas och bitas utan förvarning

Om man upplever katter så, betyder det att man inte kan uppfatta eller känner till hur deras språk fungerar. De kommunicerar med hela kroppen. På nära håll med ögonen, öronens och morrhårens ställning och med ansiktsuttryck. På avstånd används kroppshållning och rörelser för att skicka meddelanden. Det är ett subtilt, men tydligt språk för de invigda. Svårare för oss okunniga människor. Om en katt bits eller rivs av ilska är det ALDRIG utan förvarning. De förvarnar alltid minst en gång. Ta varningssignalerna på allvar.
Exempel: Anna ville hålla lilla katten Lisa i famnen. Lisa vill aldrig bli upplyft på något sätt och därför gör jag själv aldrig det. Lisa protesterade när Anna höll henne allt hårdare, hon blev allt svartare i ögonen och stretade emot med benen. Inte ens det räckte för att få komma ner på marken. Hon varnade flera gånger. Till slut kom klorna fram. Enda vägen ur Annas famn var upp över vänster axel. Det blev åtta rejäla rivsår på ena armen. Vem ska man skylla på? Anna, naturligtvis, som trodde Lisa kunde behandlas som en leksak.
Behandla katten med respekt och läs av signalerna och du får en vän för livet.
Det är bara människor som kan vara lömska och beräknande.

Enligt Moderna Djurförsäkringar kommunicerar katter med upp till 16 olika läten. Läs mer här https://www.modernaforsakringar.se/djurforsakringar/tips-och-rad/forsta-katten/

Kattmyt 4: Honkatter mår bra av att få en kull ungar

En mycket välutbildad och i övrigt förnuftig arbetskamrat utbrast en gång högt och indignerat i vårt fullsatta lunchrum
”Varför ska jag kastrera min honkatt? Honkatter löper ju bara i mars och den korta tiden kan jag hålla henne inne. Och förresten mår honkatter bara bra av att få åtminstone en kull ungar.”
Verkligheten är att katter löper året runt om förutsättningar finns. Vissa en gång i månaden om de inte blir betäckta, andra bara några gånger om året. Oavsett hur ofta, så handlar det om mycket slitsamma hormonstormar när kattstackaren ylar och för oväsen och varken äter, dricker eller sover – och inte låter andra sova heller.
En granne med nyinköpt honkattunge lydde mitt råd att kastrera den vid ca 3-4 månaders ålder, men hon hann inte före första löpet.
”Det var det värsta jag varit med om! Inte en gång till! Jag har tid hos veterinären om tio dagar.”
Kattstackaren startade löp nr 2 samma dag de skulle till veterinären.
Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) rekommenderar tidig kastrering av katter som inte ska användas i avel. Kastrering minskar risken för framtida hormonrelaterade sjukdomar. P-piller ökar risken och vem vill vara orsak till sin katts lidande och sjukdom?
Att kastrera sin innehankatt anses som mera självklart. Det är liksom något med själva doften …

Kastrera din katt oavsett om det är en älskad innekatt eller en stallkatt, hankatt eller honkatt. Kan du inte själv fånga in dina stallkatter eller andra grupper i ex vis koloniområden, så kontakta någon kattförening. De flesta hjälper till – allt för att minska trycket på katthemmen. Katterna tar inte slut som en mellanskånsk storbonde befarade.

Kattmyt 3 Se hans stil

Myten säger att honkatter är bättre musjägare än hankatter och att kastrerade katter inte bryr sig om att jaga alls. De bara slöar.
Tills för några veckor sedan var jag böjd att hålla med om att honkatter är bättre musjägare, men nu har Åke och Stövelnisse gått från klarhet till klarhet. Några gånger när grannen och kattskötaren Bengt och jag haft våra ”mitt-i-veckan-samtal” har han i förbigående nämnt att
”Det måste va gott om möss i år”.
I tisdags såg jag detta:

Stövelnisse utförande viss akrobatik över en stendöd mus och vid Bengts och mitt samtal i torsdags utropade han plötsligt
”Nu kommer Åke längs vägen med en musjävel till! Jag måste stänga ytterdörren …”

Tidigare har det mest varit Lisa och Rosa som visat upp sina byten. Stövelnisse stannade tack och lov ute på gräsmattan. Han åt upp hela med hull och hår trots ordentlig frukost bara en halvtimme tidigare.

Kastrerade katter är tvärtemot myten bättre musjägare. De behöver inte spilla någon tid och energi på att föra släktet vidare. De njuter av friheten att roa sig!

Kattmyt 2: Katter hotar småfågelstammen

Visst fångar även mätta tamkatter en och annan fågel. Inte för att de är hungriga, utan för att det är kul. Precis som vissa människor jagar älg, fasan, hare eller rådjur. Då kallas det hobby och motion. Räv är också ett populärt villebråd. Se Jägarförbundets hemsida.
Det är en seglivad myt att utelevande katter hotar småfågelstammen. Ingen katt kan överleva någon längre tid på jakt av småvilt. De söker sig alltid till människor. Det finns inga katter i våra djupa skogar!
Men, visst väcker småfåglar katters uppmärksamhet och jaktinstinkt, liksom flugor, fjärilar och allt som rör sig, men det är bara de allra skickligaste jägarna som någon enstaka gång lyckas fånga en fågel. Hot mot någon fågelarts överlevnad är de inte om fåglarna vintertid får mat. Svältande småfåglar är ett lättare byte, liksom oförsiktiga ungfåglar.
Däremot kan lösspringande katter skapa stor oro bland småfåglar speciellt vintertid då de samlas kring fågelborden. Släpp alltså inte ut din katt utan tillsyn! Gå ut med den i sele och koppel!
Reella hot mot småfåglars överlevnad är däremot den skövling av vildvuxna buskage och höga träd som sker i både privat och kommunal regi. Småfåglar, och naturligtvis även de större, behöver täta etablerade buskar och träd med mycket fröer och insekter. De gillar inte rena ytor, gräsmattor och nyplanteringar.
Ett annat hot är också förbudet mot matning som en del fastighetsägare infört. De anser att fågelmaten lockar till sig råttor. Använd alltså fågelbord där så mycket som möjligt hamnar i småfåglarnas magar för att säkra kommande års fågelsång!

Kattmyt 1: En katt klarar sig alltid

Det ojämförligt populäraste inlägget i denna kattblogg är Kattmyt 5: Katter är självständiga djur som inte behöver sällskap. Varje dag är det några som läser det och jag får väl förmoda att det ständigt är nya läsare. Eftersom det är flera år sedan jag körde serien om myter tar jag den en gång till fr o m idag. Naturligtvis med lite förändringar och med nya erfarenheter, både mina och katternas. Nu börjar det …

Den mest seglivade av alla kattmyter är väl att ”en katt klarar sig alltid”. Inget kan vara mer fel. Det är den främsta anledningen till att så många katter överges och blir hemlösa. Hur skulle en katt som levt inne hela sitt liv och dagligen fått mat serverad kunna livnära sig på att jaga byten? Den vet inte ens hur ett ätligt bytesdjur ser ut. Kanske har den aldrig träffat någon annan katt och hur ska de då kunna ”tala samma språk”? Överlevnadstiden för en innekatt som överges på landsbygden eller i skogen är kanske några dygn medan den beräknade livslängden för en förvildad katt född ute är två år. En välskött innekatt kan bli 15-20.

Hur har myten uppstått? Katten sökte sig tidigt i historien, på de gamla egyptiernas tid, till människors bostäder och spannmålslager. Där fanns det möss och andra smågnagare. Och kanske lite matrester. Det var enklare än att jaga byten i ödemarken. Katten valde att leva ett ensamt liv i människans närhet. Fortfarande lever katter så på landsbygden. De förväntas livnära sig på att jaga möss och råttor, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för att försörja många katter. De kan ha jaktrevir på upp till 10 hektar, samtidigt som de har sin bas vid någon bondgård eller annat matställe. Det är långt ifrån den livsstil katten själv skulle välja.

Många ungkatter blir bortjagade av vuxna med etablerade revir och söker sig då till närmaste by. Av våra just nu 9 ”landetkatter” är de flesta förvildade och har själva valt att flytta in på vårt lantställe. Vi ser en klar skillnad mellan de som blivit övergivna och de som är födda ute av förvildade mammor. De övergivna kan aldrig få nog av klappar och omsorg, medan de ”äkta” förvildade håller viss distans. Efter mycket övervägande, funderande och lång tid stryker de sig kanske mot benen eller mot handen och kan i bästa fall acceptera en lugn strykning med en hand över ryggen. Ingen av dem accepterar att bli upplyft eller att vi på något sätt tar i dem med båda händer. Vad håller myten vid liv? Kanske berättelser om hur katter som kommit bort hittas efter flera år.

Kattmyt 10: Katter känner på sig vilka växter som är giftiga

När vi nu börjar närma oss jul vill jag påminna om att många växter vi sätter in i våra hem kan vara både giftiga och allergiframkallande. Jag minns såväl en kollega, som berättade att hon under hela sin barndom varit förkyld och ordentligt sjuk varje jul – ända tills familjen ett år inte köpte julstjärnor! Då var hon mirakulöst frisk. Allergi mot julstjärnor alltså! Eller en god väns katt, som  för några år sedan blev mycket sjuk några veckor före jul. Slö, snuvig och allmänt kass. En tur till veterinären = en penicillinkur. Ingen förbättring, snarare försämring. Ny vända till veterinären … Varje gång han ringde och undrade ”Va´ fan ska jag göra?” så frågade jag om något hade förändrats i hemmet i samband med att hans katt blev sjuk.
”Nej, ingenting, absolut ingenting. Allt är precis som vanligt.”
Men vad fann jag när jag efter tredje vändan hos veterinären följde med in för en kopp kaffe. Jo, fyra vackert blommande hyacinter högst uppe på bokhyllan! Hyacinterna ställdes i fönsterkarmen i trapphuset och sedan tvärdrag i lägenheten. Någon dag därefter var kattstackaren återställd.
Lika lite som du, människa, ”känner på dig” vad som är giftigt eller onyttigt kan katter eller andra djur göra det. Jag tror inte någon levande varelse har ett extra sinne för det. De äter det som luktar och smakar gott oavsett om det är nyttigt, giftigt eller rentav livsfarligt. Visst kan de vara misstänksamma och tyckas ha ett sjätte sinne, men oftast är det hungern som styr. I magsäckarna på förvildade katter lär man ha funnit både pinnar, barr och jord. Inte giftigt, men inte mättande heller.
Vad som är farligt och vad man ska tänka på i juletider för katter och andra djur står på försäkringsbolags, veterinärklinikers och kattföreningars hemsidor. Spaltmeter alltså. Bara att läsa och lära.

 

Jul, jul strålande jul!

Bloggarkollegorna i Husdjurshjälpen skrev för några dagar sedan ett långt inlägg om Vinterinformation för hundar, katter, hästar och fåglar. Väldigt mycket att tänka på, men jag nöjer mig med att tycka att det mesta vi människor har för oss kring helgerna är farligt för katter! Levande ljus, maten, godiset, blommorna osv. Bra information om farorna finns också på Agrias hemsida:
http://www.agria.se/katt/artiklar/sjukdomar-och-skador/farliga-vaxter-for-katten/
Dock har man där glömt att även doften av t ex hyacint kan göra katter riktigt sjuka.

Husdjurshjälpen skrev också En innekatt som kommer bort utomhus vintertid hinner inte anpassa sig till klimatet och kan därav få köldskador om det är riktigt kallt. En katt som har anpassat sig till vinterklimatet klarar sig däremot utan problem. NEJ, NEJ, NEJ! Jag håller inte med. Lika lite som hundar klarar sig utelevande katter på egen hand. De måste ha någonstans att gå in för att klara fukt och kyla. De måste också ha mat. Förvildade katter som lever i TNRM-kolonier klarar sig eftersom de har tillgång till t ex frigolitlådor med hö eller halm och får mat och tillsyn enligt djurskyddslagen. Utan den hjälpen hade många dukat under, inte enbart på grund av kyla – fukt, svält och sjukdomar spelar en stor negativ roll.

Allra värst har dock de långhåriga som, med eller utan ägarens vetskap, hamnar därute i kylan. De har inte en chans att klara sina långa pälsar på egen hand och pälsarna värmer dem inte ens, eftersom de har mycket lite värmande underull. Läs mer här:
http://hittekatter.ifokus.se/articles/562d02868e0e740f6f000b8e-langharig-och-hemlos-del-1?discussions-1

http://www.hittekatter.ifokus.se innehåller också mycket annan nyttig information för kattägare och andra som tror sig veta det mesta.

Hur förfrysta öron och angrepp av skabb kan se ut kan ni se på länken här nedan. Det finns också bilder på många gulliga katter där – några är mina!
https://www.google.se/search?q=f%C3%B6rfrysning+katt&biw=1301&bih=588&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwi3-oLwg8DJAhXionIKHUriD98QsAQIMQ#imgrc=ro5obWFsMvqUdM%3A

Och så Agria igen! http://www.agria.se/pressrum/pressmeddelanden-2013/katten-kan-ocksa-forfrysa-sig-0/

Kattmyt 9

Det var ett bra tag sedan jag körde en hel serie med kattmyter. Jag har några kvar.

Nr 9 heter Att ha innekatter är djurplågeri. Många tycker så.

En katt som är ensam i lägenhet eller hus hela dagarna utan sysselsättning har inte särskilt roligt och sover troligen bort den mesta tiden. Det går dock går utmärkt att ha katt enbart inomhus om man som ägare kompenserar för den motion, det jakt-, klös- och klätterbeteende som katten behöver få utlopp för.

Att innekatter skulle må bra av att få en kattkompis, vilken som helst, är bara ännu en myt. De kanske inte alls gillar varandra. Äldre katt + kattunge är oftast ett misslyckande. I varje fall för den äldre.

Att släppa ut en innekatt för att den ska få leva lite naturligt en stund är också en myt. Den kommer ju ut i en helt främmande värld med nya dofter och ljud den inte alls känner till. Utsläppta innekatter kan mycket väl sitta skrämda och paralyserade under en buske ända tills dörren öppnas igen och den får komma in. Att få möjlighet att sitta i fönsterkarmen och titta ut på fåglar och löv som rör sig uppskattar den mycket mer.

Man måste också som ägare vara medveten om att om man släpper ut sin katt, så kanske den försvinner för alltid. Kanske räddad av någon kattförening om den inte är öron- och/eller chipmärkt och registrerad. OBS! Veterinären tar inte hand om registreringen som många tycks tro. Den får man själv stå för liksom försäkring.

×