Mer om inflyttade katter

Jag fick ett e-mail från en läsare i fredags. Det är långt. Skrivet av en f d kommunpolitiker. Det mesta handlar om framtida lagstiftning, men jag tycker sista stycket är intressant. Kan kommunerna och kattföreningarna samarbeta om de övergivna katterna? Vill de? 

Med anledning av inlägget om paret i Sjöbo som behövde hjälp med inflyttade hemlösa katter.
”Kommun och länsstyrelse hänvisar paret att klara av problemet själv.” Det är här det största problemet ligger! Om inte myndigheter ska hjälpa till vem ska då göra det? I ny djurskyddslag som är på gång har kattfrågan hänskjutits till ”vidare utredning”, detta efter 6 års utredande redan. Även straffsatser för brott mot djurs ska utredas vidare? Strider de här frågorna mot marknadskrafterna eller vad är problemet? En sekretessbrytande regel är heller ”inte modernt” enligt någon konstig förklaring. På flera punkter i ny djurskyddslag tappas djuren väl bort. 

En del av medborgarna i Sverige orsakar problemet med hemlösa katter och en annan del får tydligen, inte frivilligt, lösa problemet med hemlösa katter. Detta utan hjälp från myndigheter! Är det någon som tycker detta är rätt lösning? Blir det annat lösning med ny lag om ID och reg?
Det är valår och Djurens Rätt har listat en tabell med bl a frågan om ID-märkning och registrering av katter. V partiet har klart tagit ställning för. S, MP och SD är också för men måste ”utreda mer”? MEN notera att det ”blåa” blocket inte bryr sig. Finns bara enstaka medlemmar som har agerat, inte partierna. Värt att tänka på i valtider. Visar etiken i politiken.  

”Angående katterna ser regeringen att det skulle kunna underlätta myndigheternas praktiska arbete med herrelösa katter, men den anser inte att djurskyddsutredningen har tillräckligt underlag.”: detta enligt artikel i tidningen Djurskyddet nr 2:2018.

Djuret katten är fortfarande inte intressant bara hur myndigheterna ska få lättnad.
Det är här det går i kors och blir lite konstigt. Vad ska myndigheterna göra när en ID och reg-lag träder i kraft som de inte redan idag kan göra??! Hade myndigheterna då åkt ut till paret i Sjöbo?? Om katterna ifråga inte var märkta och reg hade de då avlivats direkt? Skulle samarbetet med kattorganisationerna ändras och katterna förhoppningsvis hamnat där eller? 

eva

Ingen riktigt tyst vår – bara nästan

 

Nej, det var väl inte så illa som det verkade i förra inlägget.
När jag körde på vår lilla grusväg skuttade plötsligt en hare fram och sprang i sakta mak framför bilen. Några meter senare skuttade en mindre kopia fram ur vägkantens gräs.
Näktergalen har återkommit, men inte lika sprudlande sångglad som tidigare år. En ensam tofsvipa attackerade en kråkfågel som var ute efter hennes ägg eller ungar. Alikan gav upp och vipan återvände till sitt bo i gräset som snart ska huggas. Ack ja, kan ungarna hinna bli flygfärdiga innan dess, tro?
Och så var det ett himla kvittrande och flaxande i ligusterhäcken. I den sista biten som vi inte hann såga ner i vintras. Vilken tur! Där har tydligen kläckts ett helt gäng pilfinkar.

Och alla katterna har blivit betydligt slankare. De hade liksom ingen matlust. Ville att det skulle serveras omedelbart jag svängde in på garageuppfarten, men när maten väl låg på tallrikarna så var de inte så hungriga. Så är det varje år när sommaren närmar sig.

 

Bortsprungen

Regnig natt i Portland. Michael, en av många trashankar i USA:s storstäder, var frusen och genomblöt. Tre dollar i växel skramlade i hans fickor. Ett hugg av hunger bröt igenom hans alkoholdimma när han såg reklamen för ägg och våfflor vid en uteservering. Något under ett av borden fångade hans blick. Hämtkartong med lite matrester? Nej, en genomblöt och skälvande liten katt.
Michael blev besviken, men såg kattens tillstånd. Hon var i ett miserabelt skick. Rädd, skadad och mager, men hon lät sig infångas. Han beslöt att behålla henne över natten. Hon åt hungrigt av maten han köpte för sina sista tre dollar och boade sedan in sig i hans sovsäck.

Så inleds i korthet Britt Collins bok Bortsprungen. Katten tog kommandot och bestämde sig för att stanna hos Michael och hans vagabonderande kompisar. De stannade en tid i Portland, men när vintern kom följde katten, Tabor, med på en äventyrlig resa. Hon älskade uppmärksamheten hon fick när de tiggde sig fram genom nordvästra USA på väg mot det varmare Kalifornien.
De knöt ett alldeles särskilt band mellan sig, band som bara kan knytas genom att ta hand om varandra. Lättsamma Tabor lyfte Michael ur depressionen. Hon kände trygghet vart de än kom – bara de två var tillsammans.
Det var bara det att katten egentligen hette Mata och var en mycket älskad inne/utekatt och kvar i Portland fanns hennes ägare, som förtvivlat sökte efter henne. Han gav aldrig upp, han visste att hon fanns levande någonstans därute.
Ingen av de tre gav någonsin upp.

Läs den fängslande berättelsen om ”En älskad katt, en hemlös man och deras osannolika resa” utgiven av Lind & Co.

Är det så att katten är på väg att få högre status genom alla böcker som de senaste åren getts ut? Gubbe med katt, Gatukatten Bob m fl och nu Bortsprungen. Visserligen är de alla tamkatter från början, men vem vet kanske spiller något lite intresse över på de övergivna och förvildade. Författaren Britt Collins skriver i ett slutord
Rädda – köp inte. Jag hoppas den här boken ska inspirera er till att hjälpa alla nödställda djur som korsar er väg”.
Det hoppas jag också!

Den siste av de första

Igår strödde jag ut Emils aska på hans favoritplatser i trädgården. Det var en vecka sedan jag tvingades avliva honom – kattgruppens obestridde ledare.
Emil var alltså den siste som var kvar av de första katterna som flyttade in på vårt lantställe. Midsommardagen 2008 kom Sonja, mager och sliten efter många kullar, tillsammans med fem små ungar. Alla i lika dåligt skick – hopplöst magra, hungriga och törstiga. En vecka senare presenterade hon ytterligare två lite större ungar varav Emil var en. De var i lite bättre skick och hade till och med ork att jaga kålfjärilar. Var de två hennes första kull för året och de små hennes nästa kull? Hur många fler kullar hade hon måst föda om hon inte valt att flytta in hos oss?
Här njuter Emil med ryggen mot kameran av vårens första varma dag.
Han var Sonjas favorit. Hon bar hem många små bytesdjur som han skulle öva på. Allt medan hon lugnt övervakande tittade på med halvslutna ögonlock och framtassarna mjukt invikta under sig.
”Det ska bli något stort av den grabben”, tycktes hon förmedla. Och visst hade hon rätt! Med store Papa som pappa och Sonja som stolt mamma blev han en ledare.
Nu är rangordningen lite förvirrad. Oskar var Emils vapendragare, men klarar han att ta över? Stövelnisse vill gärna, men han är mer som en mobbare – ingen ledare. Och så satt det en ny hankatt vid gaveln igår! Hur ska det gå? Vi saknar Emil väldigt mycket.

 

Honey – förhoppningsvis sista

Nu skriver jag en sista gång om katten Honey, som troligen är helt oberörd av att hon blivit världsberömd och dessförinnan valsat runt några varv i det svenska rättssystemet!

Först lite teknikaliteter:
Jag har i kommentarer till inläggen 2018-03-02 och 2018-03-05 anklagats för
censur eftersom veterinär Lucy Havelkas kommentar gång på gång försvunnit
Jag censurerar givetvis inte. Vet inte ens hur man tar bort en kommentar! Webbchefen och jag kom fram till att det kanske berodde på att kommentaren var för lång. Och varför låg den enda positiva kommentaren vara kvar? Även det oförklarligt, kanske för att den var först.
Ni som upptäcker att era kommentarer inte läggs in kan skicka dem som word-fil till kattbloggen@outlook.com istället, så lägger jag dem i ett inlägg.

Lucy, du skriver
”Sen är det på allvar oseriöst, att du refererar andra hands information (en replik i blogg ) som var det fakta”
Jamen, det är ju skrivet av din närmaste (?) medarbetares make! Jag trodde han var välinformerad. Så här skrev han i er egen blogg:
Anonym sa…
Honey har även innan detta fallet blivit ganska känd, till följd av att hon var döende när hon kom in som herrelös katt med troliga påkörnings-skador, men repade sig tack vare mycket omvårdnad och sedan anammade en roll som vårdande ängel för andra katter, för hundar, hästar m.m.
Hon bor på stället och alternerar mellan klinik, boningshus och katthem som hon behagar. Bäst trivs hon tydligen på kliniken.
Efter Länsstyrelsens tramsande har hon blivit ännu mer känd. Tidningar, radio, TV. En polsk nättidning, en dito i Frankrike och i Illinois, USA har också skrivit om henne.

Namninsamlingen har skrivits på av alla möjliga personer:en veterinär i Nya Zeeland, privatpersoner i Tyskland, Tjeckien, Frankrike och från Sverige bl.a. politiker, präster, Hells Angels.
ANDERS WESTERGREN, HÖÖR.

2 mars 2018 09:04

Du skriver:
”Jag har därför framfört fakta som du i din blogg har översett och som du verkar har översett igen” Vilka är dessa fakta? Jag har hämtat fakta ur dina överklaganden och domarna. Finns det mer fakta som inte kommit fram? I så fall ska du överlämna dem till Länsstyrelsen.
Du skriver vidare:
”Alla kan vi göra misstag och jag hoppas innerligt att du fortsätter med sakliga bloggar”
Vi gör alla misstag och jag ska inte citera en gammal arbetskamrat som i fikarummet sa ”Ingen är perfekt – det är inte ens jag” och ”Alla kan göra misstag – till och med jag”. Hon var inte trovärdig!
Vi gör alla misstag och jag anser fortfarande att det är ett misstag att inte åtminstone försöka följa länsstyrelsens beslut.

Från min sida sätter jag nu punkt för Honey-ärendet. Ingen vinner på att slänga skit på varandra så som nu sker i kommentarerna på http://bapplar.blogspot.se/ . Vill du Lucy Havelka eller FHHK ha sista ordet så varsågod!
Nu ska jag åka till vårt lantställe.

Läs kommentaren från Ringsjöns veterinärklinik i mitt förra inlägg

OBS! Av någon anledning har vissa kommentarer försvunnit. Jag har kontaktat webbredaktionen för rättelse.

Tack Lucy och alla ni andra för kommentarerna! Eftersom det inte går att svara er i ny kommentar väljer jag att göra ett nytt inlägg. Mycket tråkigt att era kommentarer har tagits bort gång på gång. Det är inget jag styr över. Måste vara nåt tekniskt.
Lucy, du skriver
”Om du önskar att var saklig i din kritik, då måste du inte bara var logisk tänkande, men också ha alla fakta på plats.” Har då inte alla fakta kommit fram i domarna och dina överklaganden på sammanlagt ca 20 A4-sidor? Jag tycker de argument du för fram i din kommentar till mitt förra inlägg är desamma.
Jag vidhåller att detta ärende har fått för stora proportioner. En initierad kommentar på er egen blogg http://bapplar.blogspot.se/ skriver ju
”Hon bor på stället och alternerar mellan klinik, boningshus och katthem som hon behagar. Bäst trivs hon tydligen på kliniken”.
Jag tycker ni i FHHK gör ett fantastiskt arbete och jag fortsätter att tala om för alla som frågar att ni är en seriös förening, men jag förstår att motgången i domstolarna känns hårt. Fortsätt ta hand om övergivna och förvildade katter – de lär inte upphöra ens med en ny djurskyddslag.

Kan dikten förändra verkligheten för Honey?

För några dagar sedan blev jag kontaktad av en förening som ville att jag skulle skriva om deras klinikkatt Honeys öde. I tidningar och andra medier har vi sedan kunnat läsa och höra om henne i bl a
Rix FM
Lokaltidningen Mellanskåne http://mellanskane.lokaltidningen.se/2018-02-26/-Katten-Honeys-jobb-i-fara-–-kan-tvingas-bort-från-kliniken-555494.html
Svenska Dagbladet https://www.svd.se/katten-honey-tvingas-sluta-som-sjukskoterska
och många andra tidningar som lyssnat på P4 Kristianstad. T o m Piteåtidningen har engagerat sig! Där en läsare som påstår sig vara veterinär har lämnat en lite rolig kommentar.
Hittekatter i fokus https://hittekatter.ifokus.se/discussions/5a8e5e7f8e0e74700e000e38-radda-katten-honey-pa-veterinarkliniken?discussions-1

På enbart https://www.skrivunder.com/radda_honey_fran_att_bli_hemlos_igen och https://www.skrivunder.com/ har i skrivande stund över 6000 namnunderskrifter inkommit.

Detta informationflöde har gått ut på att lilla Honey
”kan tvingas bort från kliniken”
”riskerar att förlora allt i sitt liv”
”kommer att bli hemlös igen”
”Honey är därmed den enda katten i hela Sverige som inte får vara på en veterinärklinik”
”Skriv på om du vill att Honey ska få stanna på R:s veterinärklinik”
”Får djur finnas på en veterinärklinik?”
”ett rättsväsende i förfall”

Fast hur var det nu i verkligheten? Jag kände ju igen ärendet från en artikel i Veterinärtidningen. Efter kontakt med ärendeansvarig på Länsstyrelsen Skåne klarnade bilden och blev mer rimlig.
Medan veterinären och föreningen i alla sina skrivelser till domstolar och inlägg i olika medier och tidningsartiklar genomgående uttrycker att Honey inte får vara på kliniken, så skriver Länsstyrelsen, Förvaltningsrätten i Malmö (mål nr 7030-15) och Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1807-16) att hon inte får vara i behandlingsrummet. Högsta förvaltningsdomstolen medgav inte prövningstillstånd då frågan inte är av principiell betydelse. Kan kanske tolkas som det självklara i att inte ha andra katter än den som just då behandlas i behandlingsrummet.
Enligt mail från ärendeansvarig får Honey alltså ”vara i alla andra utrymmen på veterinärkliniken, utom just i behandlingsrummet”. Där utförs ju även operationer och en kropp som öppnas är en inbjudan till bakterier. De behöver inte vara direkt sjukdomsframkallande eller kunna identifieras i ett labbtest.

Honey får alltså vara i alla andra utrymmen på kliniken t ex väntrum, lager, tvättstuga, kontor och vad som nu kan finnas på kliniken – bara inte i behandlingsrummet.

De kliniker som låter personalen ta med sina djur, mest hundar, låter inte dessa komma in i behandlingsrummen, utan har dem i separata rum och med separat entré. ”Vi känner inte till någon klinik som har andra djur än det som behandlas i behandlingsrummen” skriver ärendeansvarig i mail. Sveriges Veterinärförbund har utfärdat riktlinjer kring detta med att andra djur kan få kontakt med patienterna i behandlingsrummet. Det går givetvis inte att undvika kontakt i väntrum. Finns att läsa här http://www.svf.se/Documents/S%c3%a4llskapet/Initiativ%c3%a4renden/SVS%20v%c3%a5rdhygien%20version%209%20120124.pdf Det är på 83 sidor. På sidan 59 beskrivs hanteringen av personalhundar och detsamma måste ju appliceras på andra personaldjur.

Jag har stor förståelse för att man kan bli mycket förtvivlad över motgång i domstolar. Alla som överklagar anser sig ju givetvis ha rätt! Men med lite smidighet borde kanske just detta problem kunnat lösas.
Tyvärr har dessa tusentals människor och även journalister engagerat sig utan att ifrågasätta rimligheten i påståendena. Inte heller jag har kanske alla fakta i min hand. Det finns kanske andra handlingar hos länsstyrelsen som inte är offentliga.

Oscar med örat

Fortsättning från igår.

Blodöra kan tydligen uppstå genom att katten skakar på huvudet och att små blodkärl då brister. Det kan naturligtvis även uppstå genom konflikter med andra katter. Oftast blir det ett sår utanpå örat, men det kan tydligen också sippra ut blod mellan huden och brosket. Det bildas en säck där blodet kan koagulera och bli riktigt hårt. Så var det inte i Oscars fall, utan blodet var tunnflytande och sprutade som en liten fontän när veterinären öppnade med en skalpell. Allt tvättades av både utvändigt och inne i hörselgången där det fanns en hel del illaluktande sekret, men ingen öronskabb. 

Sedan var det bara handarbetet kvar. Att förankra huden ordentligt mot brosket så att tillståndet inte uppstår igen.
”Som att sy i en skosula”, tyckte veterinären. Det blev många, många små stygn och tyvärr inte av den sort som löser upp sig själv. De skulle inte klara att hålla samman örat.
Så här ser det ut efter sömnaden. Framifrån och bakifrån och bättre ser det säkert ut om två veckor när stygnen tas bort.

Efter ett dygn kunde han vara ute och nu rör han sig normalt igen. Lutar kanske huvudet lite mer åt högersidan, men verkar inte irriterad och kliar sig inte.

Hur hade det då blivit om han levt i full frihet som förvildad någonstans utan daglig tillsyn? Veterinären trodde att efter lång tid skulle säcken blivit så stor och tung att den spontant brustit och blodet runnit ut, men då hade troligen vätskan och smutsen i hörselgången hunnit ge en ordentlig öroninflammation och utan antibiotika i sin tur dövhet på det örat. Om han hade överlevt så länge.
Även om blodöra tydligen är mycket vanligare hos hundar, men ganska sällsynt hos katter, så vågar jag inte tänka på hur många det finns därute med Oscars problem och som inte blir behandlade. Läs gärna mer på https://www.agria.se/katt/artiklar/sjukdomar-och-skador/katter-och-oronproblem/ eller googla – det finns mycket.

Stackars Oscar!

Det var ett bra tag sedan sist. Medvetet från min sida, eftersom så mycket annat än bloggläsning händer nu i sommar- och semestertider.

Jag noterade redan förra veckoslutet att två av våra landetkatter, vite Åke och Oscar den gråe, hade något problem med öronen. Båda skakade väldigt ofta på huvudet och kliade sig i öronen med baktassarna. Försök göra om det! Öronskabb? Kanske. Åtgärder vidtogs med det enda som fanns hemma – öronrens = olja och det blev ju som väntat inte alls populärt.
Jag återvände i onsdags och fann att det inte hjälpt ett dugg. Alltså var veterinär kontakt nödvändig. Åke hade mycket riktigt öronskabb och eftersom han är ganska foglig kunde han få en dunderkur i vartdera örat och var helt besvärsfri redan på fredagen.
Oscar är normalt sett hanterbar, men inte just då och vi förstod snart varför. Veterinären lyste med stark lampa genom burgallret mot hans högra öra och sa
”Han har ju blodöra!”
Blodöra på hund har jag sett i något av de många veterinärprogrammen på TV. Skulle vår lille fine Oscar ha fått det och hur?
Han måste ju tas ur boxen för närmare inspektion och det gick väl bra med vänster öra, men höger …
”Nä, nu räcker det!” tyckte Oscar och for iväg och röjde skrivbordet och slet ner persiennerna och lite annat. Datorn och telefonen klarade sig. Tid för operation bokades till eftermiddagen därpå, men med stor risk för att Oscar skulle gå hemifrån efter den hemska upplevelsen.
Han kom inte hem till frukost. Vid middagstid hade han fortfarande inte synts till. Men så plötsligt kom han sakta gående med högra delen av huvudet nästan släpande på trädgårdsgången. Förtvivlan och smärta lyste ur ögonen. Han var så medtagen att han inte protesterade det minsta när jag lyfte ner honom i boxen. Veterinären hade fått ett återbud, så vi kunde komma en timme tidigare.

Så här såg han ut i narkos och med rakat öra. Hörselgången var helt täppt av blodet och innanför fanns ju instängt vax, fukt och smuts. Det luktade vidrigt och måste ha gjort mycket, mycket ont.

Hur kunde det bli såhär? Vi tar det imorgon.

Efter huggningen …

… som jag skrev om i förra inlägget, så blev det en viss annan aktivitet i kattgänget. Plötsligt var det enklare att jaga mössen – inte en massa höga grässtrån i vägen. Ibland har vi sett alla 9 sitta, mer eller mindre på rad, och vakta vid musahålen. Att vakta på det sättet med full uppmärksamhet lär vara mycket bra motion för en katt. Gladorna bara glider sakta omkring högt däruppe och har sin jaktmetod.
Hur många möss katterna verkligen fångar vet jag naturligtvis inte, men de är många. Den som högljuddast talar om att ”NU HAR JAG FÅNGAT EN MUS! DU MÅSTE TITTA! JAG KOMMER IN I KÖKET OCH VISAR DIG!” är naturligtvis Rosa.
Kvittrande och jamande i högan sky kommer hon springande med musastackaren hängande och svängande och dinglande i munnen. De brukar vara döda, men just denna var högst levande. Hon släppte den på vårt nystädade köksgolv. Efter en stunds lek gav den upp andan och då tyckte jag att jag kunde få ta den på sopskyffeln och kasta ut den. Det tyckte inte hon. Hon högg tänderna i den och backade morrande in under vasken. Jag gick ut när det började krasa.
Det tog några minuter för henne att äta upp hela den stora feta musen med päls och ben och allt. Nästan allt – en liten del lämnas alltid kvar. Massor med naturliga fibrer för en katt alltså. Inget spannmål som kattmatsfabrikanterna fyller ut torrfodret med. Fast nyttigt vet jag inte … men det är inte havre, vete, ris eller soja heller. Enligt veterinärtidningen misstänker man att just det stora inslaget av kolhydrater från spannmål är orsaken till ökningen av diabetes hos katter.

 

×