Hasses funderingar: Ett nattligt beslut

När en förening för förvildade katter lämnade Bosse hos oss hösten 2009 skaffade husse och matte naturligtvis ytterligare en sandlåda. Vi katter vill ju ha en per katt och helst ytterligare en. Så säger kattexperterna.
Han var så liten att han rymdes i mattes handflata, men jag gillade honom ändå inte. Han skulle bara bo hos oss tre dagar, därefter fanns det ett s k stödhem som skulle överta honom. Det fanns naturligtvis inget stödhem och Bosse är fortfarande kvar hos oss.
Jag var åtta år då och insåg från början att det var fel av dem att ta in Bosse. Bäst att ta kommandot och så snart matte hällt upp ny sand i nya lådan invigde jag den därför omgående med både big-thing och small-ting. För säkerhets skull. Bosse har faktiskt respekterat det och ALDRIG använt MIN låda. Förrän inatt …
Han väckte oss med sitt högljudda, genomträngande och uppfordrande
”Jag är hungrig!”
Klockan var 02.03 och matte hade riktigt svårt att vakna, men både hon och jag vet att det är bäst att ge lite mat annars är risken stor att han kräks en skvätt vitt skum – gärna på den persiska matta. Hon kravlade sig upp efter ett tag. Och han var verkligen hungrig. Ibland vill han nämligen bara leka en stund … och hon ställer upp på det också. Alltså på småtimmarna! Jag fick naturligtvis också mat. Ganska gott med ett litet nattmål. Fast JAG kunde väntat – inte han. Vi somnade om.
Klockan 04.22 nytt vrål i natten och så kom han studsande över fotänden och mig.
”Du kan inte va hungrig igen”, muttrade matte men steg upp.
Ibland på nätterna vågar han inte gå till sin sandlåda ensam! Och det var precis vad det nu handlade om. Med taklampan tänd och i mattes sällskap sprang han direkt till MIN låda och la en kabel trots att hans egen låda var oanvänd.
Så får han ju bara inte göra! Nu måste jag insistera på ny sand i nytvättad låda.

Hasses funderingar: Jag är en Europé!

Det kom min matte fram till när hon läste Kattliv nr 6 2017 igår kväll. Tänk att hon missat det! Jag är ingen vanlig bondkatt, huskatt eller hittekatt. Jag är en Europé – och det är jag stolt över! Hör bara här:
Vi européer härstammar från fritt levande kattpopulationer i Norden, troligen uppblandade med de katter vikingarna hämtade från Sydeuropa och europeisk vildkatt. 1982 fick vi egen rasstandard i FIFe. Vi ska ha ett eget utseende och får inte utseendemässigt påminna om någon annan ras. Européen har också utsetts till Finlands nationalkatt – de´ ni!

Kattliv skriver att vi bl a är
kraftiga och muskulösa – helt rätt
livfulla, godmodiga och kloka – så klokt sagt, oh yes
anspassningsbara och tålmodiga – bara att hålla med
Men så kommer det:
passar bra i barnfamilj och går bra ihop med andra djur – NÄ, inte jag inte! Jag har haft närkontakt med ett enda barn i hela mitt liv och han lyfte upp mig från golvet i nackskinnet och liksom inspekterade mig, sen tryckte han flera gånger sitt illaluktande, klibbiga lilla pekfinger mot min näsa samtidigt som han sa Tut, tut-tut, tut, TUUUT. Jag kunde inte försvara mig. Det var ju min mammas grepp. Matte räddade mig.
Om de med andra djur menar möss, så okej, men för länge sedan när jag var ung och stark så träffade jag grannen Bengts systers Pixie. En gällt skällande liten sak. Det mötet slutade med att Pixie darrande gömde sig bakom sin matte, medan jag med pälsen stående på ända ända ut på svansspetsen stampade omkring framför dem. Hon lär inte ha närmat sig nån katt efter det.

Enligt Kattliv kan ni läsa mer om Européer på www.europeringen.se och Jordbruksverkets ”Handlingsplan för långsiktigt uthållig förvaltning av svenska husdjursgenetiska resurser under perioden 2010-2020” (http://webbutiken.jordbruksverket.se/sv/artiklar/bevara-nyttja-och-utveckla.html ). Fast matte hittade ingenting om katter där.

Hasse

 

Ska vi få spenat i dag också?


Vad gör man en mörk och regnig morgon? Bosse och jag? Frukosten serverades vid 7-tiden. Igår fick vi spenatstuvning till lunch. Fick och fick … Vi tog oss friheten att först doppa varsin tass i … Han var först. Matte hade vänt ryggen till. Han slickade på tassen och högg sen in. Man måste ju smaka. Jag tyckte också det var gott. Med stekt korv till …

Idag tar vi det nog lugnt. Matte blev lite upprörd igår. 

 

Måste ta hand om det här själv

Nu måste jag alltså själv ta tag i det här bloggandet. Hon, min matte alltså, bara nyser och hostar och snörvlar och för oväsen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Hon orkar knappt göra nåt annat. Det är störande. Explosioner i långa långa serier. Rösten känner jag inte heller igen. Bosse blev jätterädd när hon började mitt i påskhelgen. Nu har han vant sig. Det gör inte jag. Vi håller oss båda på säkert avstånd.

Hälsningar från Hasse

Mitt första nyår …

… upplevde jag utomhus i buskarna vid det stora huset. Jag hade ännu inte flyttat in hos människorna. Några dagar före nyårsafton hade det börjat smälla så konstigt. Jag mindes ju smällarna då min mor och de andra katterna blev skjutna och trodde detta var detsamma, men det var det ju inte. De här smällarna hade också ett otäckt visslande ljud. Det här tog liksom aldrig slut. Jo, från sent på nätterna och till frampå eftermiddagarna var det tyst. Men sen … Flera dagar i sträck var det likadant.
Så en dag blev det än värre. Jag trodde hela min värld skulle gå under! Från ett flertal smällare under några timmar blev det till ett dånande inferno där hela himlen lystes upp gång på gång! Jag sprang för livet. Jag visste inte vart. Jag visste bara att jag måste bort. Bort! Bort! Men ingenstans var det tyst och ingenstans var det mörkt. Bara detta hemska dånande, visslande och ljuset som flammade över himlen gång på gång och överallt samtidigt! Och så alla dessa människor som var ute!
Jag försökte gömma mig på olika ställen, men det var efter mig överallt. Jag kunde inte springa ifrån det. Till slut visste jag inte var jag var någonstans. Jag var långt, långt hemifrån.

Det tog mig tre dagar att hitta hem igen. Varken mat eller vatten hittade jag och inte heller någonstans att sova och gömma mig. Christer och Yvonne, mina kompisar, hade varit mycket oroliga förstod jag på deras sätt att klappa om mig när jag äntligen hittat hem igen.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

 

Hälsningar från er Hasse 

Första julen hos människorna

Första julen jag bodde hos människorna hade de en riktig julgran från skogen. Den var kul! Det var massor med småkryp i den. De tog liksom aldrig slut hur många jag än fångade och åt upp. De blev bara fler.
En tidig morgon när det fortfarande var mörkt började en röd kula nästan högst upp att sakta röra sig. Skumt! Husse och matte var inte uppstigna – inte ens vakna. Bara lite ljus från gatlyktorna sipprade in genom persiennerna, men jag såg klart och tydligt att den rörde sig. Kunde man kanske leka med den precis som med de på nedersta grenarna? De som inte längre hängde på de nedersta grenarna …
Jag tog ett första tag med ena tassen inne vid stammen och sedan sträckte jag mig försiktigt så högt jag kunde. Jag ville ju inte skrämmas – bara leka. Jo, det skulle nog gå även om den nu lutade oroväckande. Jag gick runt, runt flera varv. Efter en stunds planerande och fluktande tog jag så SPRÅNGET! Satsade mot mitten ungefär … fast det var ju en massa småpinnar i vägen …
Granen, som först hade lutat sig lugnt, tyst och stilla mot bokhyllan, gled allt snabbare utåt golvet och landade till slut med ett klirrande ljud mitt i en stor pöl med vatten. Var kom nu det ifrån då? Jag räddade mig upp på soffryggen. Tycker inte alls om att bli blöt om tassarna.
Husse och matte satte sig käpprakt upp i sängarna.
”Vad var det?” ropade de samtidigt.
Matte var först på plats och tände ljuset. Jag försökte se oskyldig ut. Det gick nog inte så bra.
”Vad i hela världen har du för dig?”
och sedan
”Hasse, ja men lille älskade Hasse … hur är det med dig? Hur gick det till?” och sen kom hon emot mig med framsträckta händer … Då gömde jag mig bakom fåtöljen.
Och sen kom husse.
”Vad i he… Hur gick det med Hasse?”
Sen städade de en lång stund. De höll på ända till gryningen. Det blev sen frukost och granen, ja, den blev sig aldrig riktigt lik. De hittade bara en enda hel kula och den hängde de inte upp. Jag fick nöja mig med krypen.
Mitt på eftermiddagen dukade de upp mat på soffbordet och så skulle de se på TV samtidigt som de åt lite olika konstiga saker. Det var flera saker som jag inte kände igen lukten av. Jag fick ju som vanligt lukta och smaka på allt. En liten bit av varje – på min egen tallrik.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
GOD JUL! från mig Hasse

Näää, fyyy faaan!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Det här hände för några dagar sen och det är jag, Hasse, som tycker så. Matte har inte haft tid att hjälpa mig att skriva förrän nu. Jag har lite svårt med fingersättningen. När jag själv skriver blir det .äklöklhjgvjhfgtrswwa och ingen människa förstår vad jag vill säga.
Det var såhär alltså:
Jag blev utelåst på balkongen. Det var minus 6. Fullmånen sken. Matte skulle hämta något på därute vid halv åttatiden. Antagligen inget livsviktigt och jag gick efter. Och så gick hon in och stängde dörren. Jag går ofta ditut och äter gräs eller rosenblad och hon vill alltid att jag ska komma in igen innan jag har ätit färdigt. Alltid, men inte just den kvällen. Hon tittade inte efter mig, utan gick bara in och stängde dörren. Jag tycker inte om stängda dörrar. Jag försökte öppna. Det gick inte. Den var inte som innerdörrarna.
Jag skrek högt, men nej det hjälpte inte. De varken såg eller hörde mig. Jag hoppade upp på vilstolen, högst upp på ryggstödet, dynan trillade ner och jag med. Upp igen, upp på fönsterblecket och så satt jag där och slog hårt på rutan med framtassarna. De gick omkring därinne OCH DE SAKNADE MIG INTE!
Inte förrän klockan åtta när de skulle servera oss blötmat började de undra varför inte jag kom och åt. Då hade jag nästan gett upp. Iskall i pälsen och nästan fastfrusna tassar. Det var inget kul alls. DÅ äntligen tittade hon ut och fick se mig. Hon öppnade och fångade in mig när jag rusade in. Och så fick jag sitta i knät och värma mina iskalla tassar. Det slutade bra för mig, men det slutar inte bra för alla som lämnas ute i kylan.

 

10 bra anledningar

Tio anledningar att skaffa katt. Så skriver Tidningen Land på sin hemsida http://www .tidningenland.se De skulle vara

  1. Du får en evigt trogen vän
  2. Du känner dig alltid behövd
  3. Ditt hjärta mår bättre och du minskar risken för hjärtproblem
  4. Du blir lugnare när du umgås med en katt
  5. Du blir gladare
  6. Du har alltid någon som väntar på dig
  7. Du har någon att krama
  8. Du slipper vara ensam
  9. Du blir mer lekfull
  10. Du får sovsällskap

Visst har tidningen rätt, men det finns stor anledning att också skriva om vilket stort ansvar det är att skaffa katt och att det inte är gratis! Sen är det inte alla katter som vill bli kramade. Och det där med sovsällskap … Det har min Hasse haft vissa synpunkter på. Att sova på tvären eller längden kan ju diskuteras vilket som är bäst.

Med en tass i löksillen

Nu har dom firat sitt nya år igen. Människorna. Ja, inte våra med mer än lite annan mat, som luktar annorlunda. Vi har fått lukta noga på allt och smakat också. Bosse, den tönten, vill alltid ta lite på tassen och smaka på det där istället för på tallrik. Och det gick väl bra tills han i ett obevakat ögonblick stoppade ner vänstertassen bland löksillen. Han är vänsterhänt. Sen tillbringade han någon timme i enskildhet under sängen.

Lite före tolv var det dags. Hela batteriet drogs igång och det blev bara värre och värre. Öronbedövande. Jättekul tyckte Bosse till att börja med! Han stod på tå i fönsterkarmen och försökte fånga stjärnorna och allt vad det var, men till slut blev det för mycket t o m för honom. Han såg lite skärrad ut innan han gömde sig bakom gardinen i det mörkaste hörnet av sovrummet. Under sängen hade jag ju lagt beslag på ett par timmar tidigare.

Vid ett hade det lugnat ner sig så pass att matte och jag kunde dela säng igen. Suck o pust – ett år till nästa gång. Vi tog lite sovmorron.

Morronrutiner

Hej!

Det är jag Hasse igen. Vi har våra morronrutiner, Bosse och jag, eller rättare sagt: HAN har sin rutin och den måste vi andra följa annars blir han alldeles olidlig. Det är alltid han som startar … och han har inte ställt om till normaltid än. SUCK! Halv sex varje morron kuttrar han en gång – ett lågt rrrrrrrrrrrrrrr. Nej, inte morr, utan en drrrrrrrrr-ill. Därefter följer total tystnad i tre sekunder och sen börjar han yla. Högt. Mjauuu! Veritabla nödrop i långa, långa serier.

Vi andra sover, husse och matte på längden i sängarna och jag på tvären, fast inte så länge efter att han satt igång. Husse ger upp direkt och gör han inte det så studsar Bosse upp i sängen med en energi som säger att JAG GER MIG ALDRIG! Husse vacklar till köket för att lägga upp blötmat – försöka lägga upp blötmat åt oss. Det lyckas aldrig. ”Kom och ta bort Bosse!” ropar han varje morgon. Matte stiger upp. Går fram till köksdörren, klappar i händerna och ropar ”Bosse, Posse, Posse, lille vännen, kom kom kom kom!” Bosse ligger kvar under stolen längst in i hörnet. Inte förrän hon ropar ”Maaat!” kommer han rusande ut i hallen och husse kan stänga köksdörren och lägga upp vår mat.

Jag väntar lugnt. Jag vet att jag får mat. Ingen anledning att bli upprörd. Det smakar alltid bra på morgonen. Sen läser vi Skånskan alla fyra och sen kommer fåglarna … De liksom bara faller ner från taket, ner framför köksfönstret. Stora och svarta i 100-tal. Det tar bara några sekunder, men det är lika häftigt varje morron.

Ha en bra dag!

Hasse

×