Ska vi försöka enas inför 2018?

I FHHK:s blogg http://bapplar.blogspot.se/ 9 december 2017 ställs frågan än en gång:
”med vilken rätt folk sitter och producerar katter varje år, ut i hemlöshet, död, och svält?”
Ungefär samma text fann jag under hösten 2016. Tar det aldrig slut.
En mardröm utan slut. Utöver alla de som tas omhand, så finns föräldrarna kvar därute – redo att ge liv åt fler. Plus många ungar som mycket snabbt får egna ungar.
Katthem och föreningar som tar hand om herrelösa katter finns det hur många som helst. Registrerade föreningar med org nr och styrelser, med revisorer som ska se till att insamlade pengar hamnar rätt, lösare sammanhållna grupper och så naturligtvis alla dessa privatpersoner som blir ofrivilliga kattägare.
Varför verkar det finnas fler informationssidor och artiklar om kattuppfödning än om hur man hanterar herrelösa och övergivna katter? Ska vi inte försöka enas om att göra 2018 till året då antalet herrelösa katter minskar istället för att öka?

Och titta vad jag fann på www.kattunionen.com !!! Länkar till många avhandlingar och examensarbeten vid Statens Lantbruksuniversitet SLU. Några handlar om just övergivna och herrelösa katter. Värt att notera, tycker åtminstone jag, är också att alla är skrivna av kvinnor. Liksom den positiva domen i Göteborgs kammarrätt i ett TNR-mål 2013-11-12 där samtliga ledamöter var kvinnor.
Saxat ur Inventering av ladugårdskatter … Vad är ladugårdskatter?
”tamkatter som lever i närhet med personer som tar på sig ett visst ansvar för utfodring av katterna och för att de har tillgång till byggnader för vila och skydd.

F d ladugårdskatt. ”Jag har bestämt mig!”

 En underkategori till ladugårdskatter/uthuskatter definieras kortfattat som huskatter som inte får vistas i bostadsutrymmen, utan enbart har tillgång till övriga byggnader eller katter som uppehåller sig på gården utan att få gå in i boningshus.
Den stora produktionen av kattungar leder till att populationen utökas, konkurrensen leder till mer aggressioner mellan katter och risken för att alla katter inte får tillgång till foder, vatten och skydd ökar.
Flera av de svarande i studien verkar anse att ladugårdskatter sköter sig själva och inte behöver ges varken mat eller veterinärvård, trots att gårdens huskatter i flera fall fick betydligt högre grad av omsorg.”
Vore intressant att veta varför det är så.
”Slutsats: Riktad information till lantbrukare angående vilka krav lagen ställer på dem som katthållare är en grundförutsättning för att uppfylla denna, då kunskapsnivån om lagstiftning gällande katter generellt sett visat sig vara bristfällig.”
Avhandlingen är från 2009 … Det är åtta år sedan! Har det gjorts någon riktad information? I vart fall ingen som hjälpt med tanke på vad FHHK skriver i sin blogg.

Nilsson

En ny liten kattunge är bland det roligaste som finns! Så skrev ett stort och känt djurmatsföretag i ett kundklubbsmail i förra veckan. Och så tycker många, men vart ska man göra av den ”gamla” kattungen? Överge? Skänka bort? Sälja på Blocket?

På vårt lantställe behöver vi inte tänka på att skaffa ny kattunge – de kommer frivilligt. Både unga och gamla. Några övergivna, andra från gårdarna i närheten. Varje år kommer någon ny och de flesta väljer att stanna. Och det får de göra. Tack vare dem är det totalt musfritt!

Söndag morron halv 6 vaknade jag av ett upprört morrande och ylande från köket. Ibland har våra katter lite olika åsikter om vem som ska äta upp det sista torrfodret, men orsaken kan också vara att ännu en hungrig och främmande katt har hittat den långa vägen in. Tände ljuset och såg Stövelnisse sitta vid sovrumsdörren och titta spänt mot köket. Aha, det var alltså en ny.

Steg upp. Iskallt på golvet. Becksvart ute. Två högar på köksgolvet. Nej, inte det ni tror. Inte det jag trodde heller, utan två högar uppkräkt torrfoder inklusive en otrolig mängd mask. Ännu ett bevis på att det kanske var en katt från någon av gårdarna i närheten. Ännu en som inte får den skötsel som ett sällskapsdjur ska ha enligt djurskyddslagen.

Den satt högst upp på vindstrappan. En vacker grå katt med en vit fläck på bringan. Otroligt lik Nils som bodde hos oss en kort period tidigt i våras, men försvann och troligtvis var den som bonden fann död bakom en ko. Fast denne var bara ungefär hälften så stor. Hen reste på sig och jamade ynkligt. Då såg jag att hen även hade vita vänstertår. Det hade inte Nils. Dock var de med all säkerhet släkt.

Hen fick mat och vatten i hallen och våra egna i köket. Senare smög hen försiktigt in, först längs golvlisten, men en stund senare ut på golvet. Hen tittade på mig och jamade. Jag pratade lite med den och svansen flög genast rakt upp och den började stryka sig mot allt – stolsben, dörrposten, golvet osv. Hen hade alltså haft kontakt med människor tidigare och ville gärna bli klappad, men vågade inte komma nära. Ännu en övergiven?

Den åt lite till och sen tyckte Stövelnisse att det räckte och att hen skulle gå och så blev det. Får väl se om hen kommer tillbaka.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Nils februari 2015

Hur kunde du lämna den?

I söndagens häftiga solsken kom grannbondens dotter med raska vägvinnande kliv skjutande barnvagnen framför sig. Hon brukar ta långpromenader på flera timmar, så därför blev jag förvånad över att möta henne på väg tillbaka efter bara ungefär 20 minuter. Jag såg på långt avstånd att hon bar på något. Det var en liten kattunge! Alldeles för liten för att på egen hand ha lämnat sin mamma.
”Den satt i vägkanten och jamade”, sa hon ”Jag gick förbi den och några meter ifrån för att se om den skulle följa efter och det gjorde den. När jag stannade kom den springande och när jag hukade mig ner klättrade den upp i famnen. Och den är så törstig, så törstig! Det finns ju inga hus i närheten där den kunde höra hemma”

Hon hade ringt maken, som tyckte att hon skulle ta hem den.
”Den är för stor att slå ihjäl”, tyckte han. ”Vi har plats för en till.”

Slutet blev gott även för denna övergivna lilla kattunge. Hur tänkte du som lämnade den där i diket? Att en katt klarar sig alltid? Många övergivna katter gör det med hjälp av snälla människor, som kanske aldrig hade tänkt bli kattägare. Denna lilla kattunge hade troligen inte klarat en attack från kråkor eller skator. Den var redan mager och uttorkad.

Heder åt grannbondens dotter, som tydligen har ett annat tänk än pappa! Läs mer på ”grannbondens katter”.

En liten svart katt

Träffade grannbonden för första gången igår. Nej, inte han som bor åt nordöst och som jag skrivit om tidigare här i bloggen. Nej, detta är en yngre man, som bor åt nordväst. 4 av katterna på vårt lantställe är hans …

– Hej, jag hörde av Bengt att du hade synpunkter på katterna!
– Nää … jaaa … jooo, det är den svartvite med fläckarna på sidorna … det smittar väl inte …
– Nej, det smittar inte. Han får sånt på vintern varje år och på senvåren försvinner det igen, men sen tar det tid för pälsen att växa ut. Veterinären tyckte jag skulle lägga honom i solariet!
– Det är en ny svart katt här också … är det din? Den är väldigt liten …
– Nej, ingen är min – de bara kommer. Det är stor risk för att det är en liten hona. Jag ska försöka fånga och kastrera den också, men jag har inte sett den på några veckor.
– Näää, det ska du ju inte behöva göra … Den klarar sig själv … liksom de andra …
– Herregud, är det en hona så kan vi ju ha 15 nya små katter till hösten!
– ????? Jamen, vi får ju i så fall slå ihjäl dem …

katter johannas D3000 221  Får jag leva?

1000-tals kattungar, mest hankatter, dödas varje år som ett sätt att hålla populationen under kontroll. Att ge p-piller till honkatterna är ett mycket dyrt alternativ som dessutom orsakar juvertumörer (=bröstcancer). Bättre och billigare är att kastrera både honor och hanar. Och naturligtvis ID-märka och registrera dem.

 

 

Ska jag döpa honom till Egon?

Körde från ett nästan vindstilla Malmö i lördagsmorse till vårt lantställe med en, framåt förmiddagen, stilla bris. Det skulle komma mer, mycket mer.

Alla våra landetkatter var på plats och fick som vanligt blötmat när vi kom. Det har liksom blivit tradition. Och de ger sig ALDRIG. Speciellt inte André och hans syster Rosa. Blötmat ska de´ va´ annars lämnar de oss inte i fred. Sen lite gosande och klappande och sen la de sig att sova lite här och var.

Vinden tog i allt mer och det skurade mer eller mindre horisontellt lite då och då. Inte direkt läge för stärkande långpromenad. Sågade ved istället – kan vara bra att ha lite i reserv om det skulle bli vinter. André insisterade efter någon timme på mer mat. Han la sig i sågspånet och rullade och försökte på alla sätt tala om hur gottesugen han var, men han var ivägen för fogsvansen. När jag lyft ner honom blängde han anklagande på mig och gick därifrån. Missnöjd och med piskande svans. Sedan såg jag honom springa över åkern till gården där han egentligen hör hemma.

SAMSUNG DIGITAL CAMERAEn kvart senare kom han rusande tillbaka. Han hade inte blivit insläppt. I vatten och lervälling, som stod som en tät dimma över marken, kom han springande i eftermiddagens värsta regnskur. In genom kattluckan och rakt upp på hatthyllan. Alla de fina vita partierna på hans kropp var täckta av lerjord. Inte ens lönt att försöka tvätta bort. Han självtorkade. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

En katt saknades i välkomstkommittén. Den nye store gråe med stjärna på bringan. Den andra grannbondens katt. Han brukar komma vid ca 16.00. Det gjorde han inte och jag räknade inte med att han skulle komma senare heller. MEN vid ca 4 på söndagsmorgonen när jag satt och tittade på månen och lyssnade till stormens förfärliga dån, hördes plötsligt ett försynt jamande. Där stod han! I vindbyar med nära orkanstyrka hade han tagit sig nästan en kilometer över öppna fält! Ska jag döpa honom till Egon?

”Det skjuts för lite katter”

ansåg grannbonden längst bort på vår lilla grusväg när han såg Åke leka bland de kringflygande löven i vår trädgård. Det var närmsta grannen Bengt som ringde och berättade om deras samtal. Avskjutning är mångas ”lösning” när de tycker det blir för många katter i städer och byar och vid gårdar och hus på landsbygden. Denne bondes son och svärdotter är båda veterinärer …

Avskjutning är också i många fall myndigheternas enda ”lösning” och de bidrar därmed till att sänka kattens status. De jämställs med ohyra på många kommuners hemsidor. Därmed legitimeras också att det är OK att låta bli att kastrera, ID-märka och registrera. Det är det inte många som gör på landet. Ändrad moral och metod från myndigheters sida hade ändrat folks syn på katter.

En veterinär i norra Skåne berättade att en av hans kunder ringt kommunen och bett om råd med många katter vid ett äldreboende. Kommunjägaren kom och sköt in i kattflocken medan de åt! Resultatet blev ingen dödad, men många skadeskjutna och sedan fick privatpersoner överta ansvaret. Och de kommer ju ALDRIG att kontakta kommunen igen!

Myndigheter ser också mellan fingrarna med lantbrukare/hästgårdar m fl som får ha katter som inavlas, är sjuka/skadade och springer vind för våg. Hos närmsta grannbonden, där jag i våras bekostade kastrering och veterinärvård för hans 9 katter, fanns två mycket skadade katter20140927 (läs mer under kategorin grannbondens katter).

Jag tror det är många privatpersoner, utan kontakt med kattföreningar, som arbetar på samma sätt.

Skulle jag skjutas?!

Om fallande mörker och kastade blickar

Ett ordentligt busväder blev det under det gångna veckoslutet på vårt lantställe. Inte bara där naturligtvis! Mörkret föll tidigt i söndags kväll och i den 10-dels sekund jag kastade en blick ut genom fönstret såg jag grannbondens store gråe hankatt komma med raska steg och ett klart mål i sikte. Den katt jag utan framgång försökt fånga under försommaren. Åtminstone tror jag att det var han. Någon minut senare satt han ovanför vindstrappan och tittade ner på mig. Han såg omåttligt förvånad ut. ”Vad i all världen gör du här?” stod skrivet i klartext i hans ögon.

Att han nu har kommit till oss gör ju saken lite enklare. Den farliga fällan som han vant sig vid att se hemma på gården kanske inte känns lika farlig på ett annat ställe. Vi får se – fortsättning följer.

Läste alldeles nyss om den turkiska vankatten Sune på http://suneslagregn.blogspot.se/ . En älskad katt, men tydligen inte ID-märkt. Den har släppts ut både hemmavid och på för katten okänd plats. Han försvann och återkom efter 3 månader. Suck, hur många försvinner för evigt?

Engagerade människor

Läste just om Husdjurshjälpen och det stora engagemanget kring en liten hund. Fantastiskt! Hoppas allt går bra!

Natten mellan lördag/söndag planerade vi att fånga in bondens grå hankatt, som ibland kommer till vårt lantställe. Ja, det har kommit till en gul/vit också … Jag satt uppe och vaktade fällan tills det var nästan mörkt och ögonen hotade att trillade ihop. La mig och var plötsligt klarvaken! En timme senare kollade jag fällan från köksfönstret – det var någon där … Ut i pyjamas, morronskor och beväpnad med spade –  det var mördarsniglar överallt! Jag högg och hackade mig fram längs trädgårdsgången och så var det bara vår egen Sven som satt i fällan! Han blev utsläppt och skuttade glad och lättad iväg. Övervägde att stänga fällan för natten, men något sa mig att jag skulle låta den stå kvar.

På väg tillbaka in mördade jag ytterligare några mördarsniglar. Låg vaken ungefär en timme till och steg sedan upp för att kolla fällan igen – och det var igen någon där! Samma procedur … hackade mig fram längs trädgårdsgången … ännu fler mördarsniglar hade kommit fram och samlat sig krig de tidigare likviderade … jag trodde de var vegetarianer …

I fällan satt en liten vit katt jag inte sett tidigare. Var kom nu den ifrån då? Den pep lite övergivet och undrade naturligtvis vad som hänt, men fick vara kvar. På väg tillbaka såg jag inga levande mördarsniglar, men höll flera gånger på att halka i sörjan.

Den vita katten befanns vara en liten gosse, som nyss könsmogen blivit illa åtgången av någon annan katt. Han var mycket mager och hade en hel del både nya och gamla läkta skador. Han får väl också flytta in. Om han vill.

Veterinärer … och veterinärer

Jag har fortsatt min insats hos grannbonden i Mellanskåne och i lördags kväll var det dags att släppa ut ännu en liten kastrerad gosse på gården. Frun kom i stora kliv med stora stövlar på över gården från korna och följande samtal utspelade sig.
– O, så bra att du tar hand om dem så vi slipper fler kattungar! Jag ser att du har markerat dem du fångat med svart färg på nosen!
– ????????????????????????
– Det är ju jättebra så vi kan se skillnad på dem!
– Svart färg på nosen!!???? Vi glömde raka markering på ryggen på två av dem och de har fått lite VIT färg på hjässan!
– Jaså … jaha …
– Man sätter verkligen inte färg på nosen på en katt. Med deras luktsinne vore det djurplågeri och förresten skulle de snart ha slickat bort det.
– Nähä, nä, kanske det …

Bonden själv kom också med stora kliv och beklagade sig högljutt att hans glasögon gått sönder.
– Det kostade min själ 500 kr att laga dem …
– Priset för att kastrera en hankatt, ungefär.
– … och sen höll de bara i två dagar och ska de laga igen så kommer det att kosta 1000 kr …
– Priset för att kastrera en honkatt, ungefär.
– Men vet du vad, det finns en veterinär i YY som gör det för 300 … han är över 80, men ser inte ut som en dag över 70!
– Då blir inte katten allmänundersökt, inte avmaskad och inte avloppad och dessutom är det svarta pengar! Och jag skulle ALDRIG ta ett djur till en veterinär som är över 80 och sen må han se ut som 25!

Det blev inget svar på det NÄ. Är pengar viktigare än att ta hand om ett djur på rätt sätt? Det vete katten?

Ett under har nog skett! (4)

… fortsättning från igår.

På söndagmorgonen låg lilla Eleonora platt som en pannkaka på filten och hennes kolsvarta ögon följde mig misstänksamt. Av filtens utseende att döma kunde man lätt dra slutsatsen att hon gjort aktiva försök att ta sig ut. Hennes blick var helt tom och släckt. Hon hade gett upp. Trodde väl hon skulle bli kvar där för evigt. Det var hjärtskärande att se.

Såret såg fint ut, hon hade ätit ordentligt, varit på lådan och dessutom varit aktiv under natten. Jag valde att släppa ut henne sent söndag kväll.

När jag lyfte in hundburen i bilen gav hon ifrån sig ett undrande, skräckslaget litet pip. När jag öppnade bakluckan på YY:s gård och lät henne se sig omkring och lukta i vinden fick ögonen ett annat uttryck, hon tittade sig intresserat omkring och gav sedan ifrån sig ett starkare glädjepip. När jag sedan satte ner hundburen på gräsmattan började huvudet snurra som ett periskop och hon började stryka sig mot gallret. Sedan sa hon Mjau och en grå liten katt i ungefär samma ålder rusade ut ur närmsta buske och började stryka sig mot henne på utsidan av gallret! Ett litet syskon?

Eleonora valde, precis som Nils, att först rusa in i buskaget när jag öppnade dörren, men hon kom tillbaka efter bara en liten stund. Hon och den lilla grå gick jämsides och buffade och strök sig mot varandra medan de krokade i varandras svansar. Vilken glädje att se deras glädje över återföreningen! En vacker bild av vänskap. Synd jag inte hade kameran med.

×