Ingen riktigt tyst vår – bara nästan

 

Nej, det var väl inte så illa som det verkade i förra inlägget.
När jag körde på vår lilla grusväg skuttade plötsligt en hare fram och sprang i sakta mak framför bilen. Några meter senare skuttade en mindre kopia fram ur vägkantens gräs.
Näktergalen har återkommit, men inte lika sprudlande sångglad som tidigare år. En ensam tofsvipa attackerade en kråkfågel som var ute efter hennes ägg eller ungar. Alikan gav upp och vipan återvände till sitt bo i gräset som snart ska huggas. Ack ja, kan ungarna hinna bli flygfärdiga innan dess, tro?
Och så var det ett himla kvittrande och flaxande i ligusterhäcken. I den sista biten som vi inte hann såga ner i vintras. Vilken tur! Där har tydligen kläckts ett helt gäng pilfinkar.

Och alla katterna har blivit betydligt slankare. De hade liksom ingen matlust. Ville att det skulle serveras omedelbart jag svängde in på garageuppfarten, men när maten väl låg på tallrikarna så var de inte så hungriga. Så är det varje år när sommaren närmar sig.

 

Tyst vår

Körde till vårt lantställe i lördags morse vid 8-tiden. Redan på väg till garaget kändes det annorlunda på något sätt. Fattade först inte vad det var. Det var tyst – inget fågelkvitter, inget levande rörde sig.
På väg ut från stan syntes inget djurliv. Inga ankor eller gäss i kanalen. Inga småfåglar. Igelkottarna är försvunna sedan några år tillbaka.
Motorvägen från Malmö mot Lund och Hurva – samma sak. Inga flygande fåglar i skyn, inga fasaner, inga harar, inga rådjur vid Gårdstånga, inga simmande fåglar i dammen vid Kävlingeån.
Såg inget levande vilt, varken fåglar eller däggdjur på 10 mils färd, inget dött heller vad det beträffar. Bara milsvida monokulturella fält med raps och säd. Vackert ljusgröna fält, men tömt på allt levande. Är det så det kommer att se ut i framtiden? Är det så vi vill ha det?

Väl framme vid lantstället fick jag bekräftat det jag tidigare misstänkt. Näktergalen som sjungit för oss i många år har tystnat. Hen kom för några veckor sedan och drillade lite tveksamt några kvällar. Sedan blev det ju blåst och regn. Nu har hen tystnat.
En ensam hare gick långsamt över ängen. Jo, den gick – skuttade inte.

På vårt vägmöte i början av mars uttryckte en deltagare att ”det finns ju nästan inget småvilt längre”. En annan klagade på att en räv hade skramlat med ”kattafaten” en tidig morgon och väckt honom. ”Det måste skjutas av lite räv. De är för många”, replikerade en tredje. Undrar var de ser alla de rävarna! Inte ens när marken var snötäckt fanns det några spår.

Ge småviltet och fåglarna en chans med dikesrenar och träddungar. Då blir det naturlig mat till rävarna, katterna får ha kvar sin mat och bonden får sova.
Imorgon ska jag åka ut till lantstället igen. Kanske var det bara en tillfällighet att det var totalt livlöst förra lördagen. Vi får se.

 

Bortsprungen

Regnig natt i Portland. Michael, en av många trashankar i USA:s storstäder, var frusen och genomblöt. Tre dollar i växel skramlade i hans fickor. Ett hugg av hunger bröt igenom hans alkoholdimma när han såg reklamen för ägg och våfflor vid en uteservering. Något under ett av borden fångade hans blick. Hämtkartong med lite matrester? Nej, en genomblöt och skälvande liten katt.
Michael blev besviken, men såg kattens tillstånd. Hon var i ett miserabelt skick. Rädd, skadad och mager, men hon lät sig infångas. Han beslöt att behålla henne över natten. Hon åt hungrigt av maten han köpte för sina sista tre dollar och boade sedan in sig i hans sovsäck.

Så inleds i korthet Britt Collins bok Bortsprungen. Katten tog kommandot och bestämde sig för att stanna hos Michael och hans vagabonderande kompisar. De stannade en tid i Portland, men när vintern kom följde katten, Tabor, med på en äventyrlig resa. Hon älskade uppmärksamheten hon fick när de tiggde sig fram genom nordvästra USA på väg mot det varmare Kalifornien.
De knöt ett alldeles särskilt band mellan sig, band som bara kan knytas genom att ta hand om varandra. Lättsamma Tabor lyfte Michael ur depressionen. Hon kände trygghet vart de än kom – bara de två var tillsammans.
Det var bara det att katten egentligen hette Mata och var en mycket älskad inne/utekatt och kvar i Portland fanns hennes ägare, som förtvivlat sökte efter henne. Han gav aldrig upp, han visste att hon fanns levande någonstans därute.
Ingen av de tre gav någonsin upp.

Läs den fängslande berättelsen om ”En älskad katt, en hemlös man och deras osannolika resa” utgiven av Lind & Co.

Är det så att katten är på väg att få högre status genom alla böcker som de senaste åren getts ut? Gubbe med katt, Gatukatten Bob m fl och nu Bortsprungen. Visserligen är de alla tamkatter från början, men vem vet kanske spiller något lite intresse över på de övergivna och förvildade. Författaren Britt Collins skriver i ett slutord
Rädda – köp inte. Jag hoppas den här boken ska inspirera er till att hjälpa alla nödställda djur som korsar er väg”.
Det hoppas jag också!

×