Hasses funderingar: Ett nattligt beslut

När en förening för förvildade katter lämnade Bosse hos oss hösten 2009 skaffade husse och matte naturligtvis ytterligare en sandlåda. Vi katter vill ju ha en per katt och helst ytterligare en. Så säger kattexperterna.
Han var så liten att han rymdes i mattes handflata, men jag gillade honom ändå inte. Han skulle bara bo hos oss tre dagar, därefter fanns det ett s k stödhem som skulle överta honom. Det fanns naturligtvis inget stödhem och Bosse är fortfarande kvar hos oss.
Jag var åtta år då och insåg från början att det var fel av dem att ta in Bosse. Bäst att ta kommandot och så snart matte hällt upp ny sand i nya lådan invigde jag den därför omgående med både big-thing och small-ting. För säkerhets skull. Bosse har faktiskt respekterat det och ALDRIG använt MIN låda. Förrän inatt …
Han väckte oss med sitt högljudda, genomträngande och uppfordrande
”Jag är hungrig!”
Klockan var 02.03 och matte hade riktigt svårt att vakna, men både hon och jag vet att det är bäst att ge lite mat annars är risken stor att han kräks en skvätt vitt skum – gärna på den persiska matta. Hon kravlade sig upp efter ett tag. Och han var verkligen hungrig. Ibland vill han nämligen bara leka en stund … och hon ställer upp på det också. Alltså på småtimmarna! Jag fick naturligtvis också mat. Ganska gott med ett litet nattmål. Fast JAG kunde väntat – inte han. Vi somnade om.
Klockan 04.22 nytt vrål i natten och så kom han studsande över fotänden och mig.
”Du kan inte va hungrig igen”, muttrade matte men steg upp.
Ibland på nätterna vågar han inte gå till sin sandlåda ensam! Och det var precis vad det nu handlade om. Med taklampan tänd och i mattes sällskap sprang han direkt till MIN låda och la en kabel trots att hans egen låda var oanvänd.
Så får han ju bara inte göra! Nu måste jag insistera på ny sand i nytvättad låda.

En vår utan Emil


 

Även om det finns åtta katter på vårt lantställe, så känns det tomt utan Emil. Han brukade ligga och lapa solsken och D-vitaminer precis som Sigge gör här.

Den siste av de första

Igår strödde jag ut Emils aska på hans favoritplatser i trädgården. Det var en vecka sedan jag tvingades avliva honom – kattgruppens obestridde ledare.
Emil var alltså den siste som var kvar av de första katterna som flyttade in på vårt lantställe. Midsommardagen 2008 kom Sonja, mager och sliten efter många kullar, tillsammans med fem små ungar. Alla i lika dåligt skick – hopplöst magra, hungriga och törstiga. En vecka senare presenterade hon ytterligare två lite större ungar varav Emil var en. De var i lite bättre skick och hade till och med ork att jaga kålfjärilar. Var de två hennes första kull för året och de små hennes nästa kull? Hur många fler kullar hade hon måst föda om hon inte valt att flytta in hos oss?
Här njuter Emil med ryggen mot kameran av vårens första varma dag.
Han var Sonjas favorit. Hon bar hem många små bytesdjur som han skulle öva på. Allt medan hon lugnt övervakande tittade på med halvslutna ögonlock och framtassarna mjukt invikta under sig.
”Det ska bli något stort av den grabben”, tycktes hon förmedla. Och visst hade hon rätt! Med store Papa som pappa och Sonja som stolt mamma blev han en ledare.
Nu är rangordningen lite förvirrad. Oskar var Emils vapendragare, men klarar han att ta över? Stövelnisse vill gärna, men han är mer som en mobbare – ingen ledare. Och så satt det en ny hankatt vid gaveln igår! Hur ska det gå? Vi saknar Emil väldigt mycket.

 

Nästan återställd

Nej, jag har inte slutat skriva i Kattbloggen, men det blev som jag misstänkte i senaste inlägget 17/3: ”De lär inte försvinna lika snabbt som de kom”. Fortfarande efter ca 4 veckor är jag rödprickig av vattkoppor och så alldeles oändligt trött. Det kändes inte alls bra så länge de var så att säga aktiva små bulor med gula toppar av var. Det kliade inte särskilt mycket, men värken i hela hudkostymen var en mycket märklig upplevelse. Vattkoppor ska man alltså helst inte ha efter fyllda 60. Värre är att detta fenomen nu öppnat dörren för bältros. Halleluja!

 

×