Förbud att överge tamdjur – hur ska det gå till?

Regeringen vill införa förbud mot att överge katter och andra tamdjur. Jag har väntat på någon sorts reaktion från SkD, men förgäves.
Den gamla djurskyddslagen är nästan 30 år gammal och mycket forskning på djurs lidande och välbefinnande har skett under dessa år. Jag skrev om det för ett tag sen. Det var Kattunionen som listat några forskningsresultat. Ska det nu äntligen bli en ny djurskyddslag?
Övergivna och förvildade katter har ett helt eget kapitel i förslaget SOU2011:75 inkl jämförelser med de andra nordiska länderna.

Samhället har ett ansvar för att ingripa till skydd för katter utan ägare. Om man inte kan hitta en person som är ansvarig för katten har länsstyrelserna en skyldighet att ingripa, eftersom katter som överges eller föds i det vilda har en mycket dålig djurvälfärd.
Så skrev någon på DN debattsida 2018-01-09.

”Är det verkligen sant att folk skaffar katt över en sommar och sedan överger dem? Jag är skeptisk, visst finns en och annan knäppskalle, …. Under mina nu över 70 levnadsår har jag aldrig stött på någon dylik individ …. Nej, jag tror inte på snacket om övergivna katter utan mer på att det är katterna som överger oss.”
Jo, kära skribent i Eskilstunakuriren, det är alldeles sant! Och inte bara under sommaren, utan året om.

Hur många är de? Siffran 100.000 har nämnts. Vissa rikstäckande djurskyddsföreningar misstänker att siffran är mycket högre. En förening gjorde en enkät och ville veta hur många kattungar djurhem hade tagit emot. Det finns nog bättre sätt att ta fram det totala antalet herrelösa.
Att länsstyrelsen eller ”någon annan” myndighet skulle ta hand om övergivna djur finner jag högst osannolikt. Polisen har nyligen befriats från det uppdraget. De har nog att göra ändå, liksom länsstyrelsen. Ansvaret lär nog även i fortsättningen ligga på ideella föreningar och enskilda. Eller som en känd företagsledare i Malmö uttryckte det när en förening begärde pengar för att kunna göra något åt kattsituationen på företagets område
”Det är er lilla hobby att ta hand om katter! En hobby måste få kosta pengar!”
”Vi vill inte ha denna hobby. Vi vill spela golf!”
Han hade en mapp kallad ”Olösliga problem” i sin dator. Nr 1 var förvildade katter. En stor eloge dock till honom. Han bidrog med många tusen när han fick situationen klar för sig. Ibland skiner solen!
Så icke igår när jag upptäckte en filmad sekvens från träning på en kinesisk cirkus. En tiger och ett lejon skulle sitta på ryggen på en häst som skulle trava runt i manegen. Hur dum får man bli! Filmen visade tre skräckslagna djur som inte begrep vitsen med det hela. Hästen, hårt uppbunden utan att kunna röra huvudet, svettades och darrade. Tigern och lejonet angrep naturligtvis de vilt sparkande benen och skötarna bankade med stora påkar på rovdjuren.
”Hästen blev inte så svårt skadad”, enligt texten. Skulle de fortsätta öva på numret tro?

Det behövs inte bara nya djurskyddslagar, som helst ska följas, utan ett helt nytt tänkande kring de mest skyddsvärda.

God fortsättning!

Det var länge sedan jag skrev något här i bloggen. Helgerna tog ut sin rätt, sviterna efter en ilsken förkylning likaså.

Alla tycks använda FaceBook – inte jag. Det lilla jag sett av FB har inte gett mersmak. Bara trams. Inte värt att spilla någon tid på. Men jag tog ändå en titt ”lillenyårsafton” när jag inte hade något bättre för mig.
Och så plötsligt i byns FB bland alla foton av omslingrade väninnor, utsträckta tungor, grimaser och andra mindre smickrande selfies fanns den. Efterlysning på en katt! Inlagt en vårdag 2013! Delat två gånger samma dag.

Den katten kom till vårt lantställe bara några dagar efter försvinnandet från förre ägaren. Helt säker på att det är samma katt kan jag naturligtvis inte vara, men likheten är slående och satte igång funderingar.
En helt vanlig lördageftermiddag rusade den rakt in i vårt kök och insisterade på mat. Den var mager, men i övrigt välskött och tam. Lappar på ICA, macken och några andra ställen gav inget resultat. Inte öronmärkt och inte kastrerad.
När den efter en vecka fortfarande var kvar och dessutom hade pissat in sitt nya revir var det dags att vidta åtgärder. Veterinärbesök med kontroll av chip gav inte heller någon ledtråd. Vi var eniga i beslutet. ”Den är övergiven”. Han kastrerades, tatuerades med nummer i vänster öra och registrerades. Trots den behandlingen, eller kanske tack vare, valde han att stanna hos oss och är fortfarande kvar efter nästan fem år.

Vad är nu bäst att göra?
1. Kontakta den tidigare ägaren, som kanske vill veta vad som hänt katten.
2. Förbigå med största möjliga tystnad. Han kan vara helt bortglömd och ersatt av en ny.

Jag måste utgå från vad som är bäst för katten. Men vad är bäst för den förre ägaren? Hon efterlyste visserligen sin katt på FB, men verkar inte ha lagt ner så hemskt mycket energi på att verkligen ta hand om och behålla sin katt. Den var ju varken ID-märkt eller kastrerad.
Ännu ett exempel på hur viktigt det är att ID-märka och registrera sin katt.

 

×