Priset för att bli fin om ett öra

I fredags 21/7 kl 9.00 skulle Oscars stygn i högerörat plockas bort. Pälsen hade växt ut lite och allt var läkt och stygnen syntes knappt. Besöket blev inledningsvis inte lika dramatiskt som första gången, men han var så stressad att han inte svarade som förväntat på bedövningen. Han fick alltså en liten extrados för att inte sprattla. Efter uppvakningsspruta mådde han såhär
Såg ut som en gremling.

Ordentlig hvdvrk.  Han gick dock omkring rakt och fint med svansen upp, åt en stor portion och gick på lådan. Framåt kvällen lyckades han smita ut och försvann in i ligusterhäcken. Han kom inte ut på andra sidan. Morgonen efter var han på plats igen bland de andra och var precis samme gosige Oscar som tidigare!

Oscar med örat

Fortsättning från igår.

Blodöra kan tydligen uppstå genom att katten skakar på huvudet och att små blodkärl då brister. Det kan naturligtvis även uppstå genom konflikter med andra katter. Oftast blir det ett sår utanpå örat, men det kan tydligen också sippra ut blod mellan huden och brosket. Det bildas en säck där blodet kan koagulera och bli riktigt hårt. Så var det inte i Oscars fall, utan blodet var tunnflytande och sprutade som en liten fontän när veterinären öppnade med en skalpell. Allt tvättades av både utvändigt och inne i hörselgången där det fanns en hel del illaluktande sekret, men ingen öronskabb. 

Sedan var det bara handarbetet kvar. Att förankra huden ordentligt mot brosket så att tillståndet inte uppstår igen.
”Som att sy i en skosula”, tyckte veterinären. Det blev många, många små stygn och tyvärr inte av den sort som löser upp sig själv. De skulle inte klara att hålla samman örat.
Så här ser det ut efter sömnaden. Framifrån och bakifrån och bättre ser det säkert ut om två veckor när stygnen tas bort.

Efter ett dygn kunde han vara ute och nu rör han sig normalt igen. Lutar kanske huvudet lite mer åt högersidan, men verkar inte irriterad och kliar sig inte.

Hur hade det då blivit om han levt i full frihet som förvildad någonstans utan daglig tillsyn? Veterinären trodde att efter lång tid skulle säcken blivit så stor och tung att den spontant brustit och blodet runnit ut, men då hade troligen vätskan och smutsen i hörselgången hunnit ge en ordentlig öroninflammation och utan antibiotika i sin tur dövhet på det örat. Om han hade överlevt så länge.
Även om blodöra tydligen är mycket vanligare hos hundar, men ganska sällsynt hos katter, så vågar jag inte tänka på hur många det finns därute med Oscars problem och som inte blir behandlade. Läs gärna mer på https://www.agria.se/katt/artiklar/sjukdomar-och-skador/katter-och-oronproblem/ eller googla – det finns mycket.

Stackars Oscar!

Det var ett bra tag sedan sist. Medvetet från min sida, eftersom så mycket annat än bloggläsning händer nu i sommar- och semestertider.

Jag noterade redan förra veckoslutet att två av våra landetkatter, vite Åke och Oscar den gråe, hade något problem med öronen. Båda skakade väldigt ofta på huvudet och kliade sig i öronen med baktassarna. Försök göra om det! Öronskabb? Kanske. Åtgärder vidtogs med det enda som fanns hemma – öronrens = olja och det blev ju som väntat inte alls populärt.
Jag återvände i onsdags och fann att det inte hjälpt ett dugg. Alltså var veterinär kontakt nödvändig. Åke hade mycket riktigt öronskabb och eftersom han är ganska foglig kunde han få en dunderkur i vartdera örat och var helt besvärsfri redan på fredagen.
Oscar är normalt sett hanterbar, men inte just då och vi förstod snart varför. Veterinären lyste med stark lampa genom burgallret mot hans högra öra och sa
”Han har ju blodöra!”
Blodöra på hund har jag sett i något av de många veterinärprogrammen på TV. Skulle vår lille fine Oscar ha fått det och hur?
Han måste ju tas ur boxen för närmare inspektion och det gick väl bra med vänster öra, men höger …
”Nä, nu räcker det!” tyckte Oscar och for iväg och röjde skrivbordet och slet ner persiennerna och lite annat. Datorn och telefonen klarade sig. Tid för operation bokades till eftermiddagen därpå, men med stor risk för att Oscar skulle gå hemifrån efter den hemska upplevelsen.
Han kom inte hem till frukost. Vid middagstid hade han fortfarande inte synts till. Men så plötsligt kom han sakta gående med högra delen av huvudet nästan släpande på trädgårdsgången. Förtvivlan och smärta lyste ur ögonen. Han var så medtagen att han inte protesterade det minsta när jag lyfte ner honom i boxen. Veterinären hade fått ett återbud, så vi kunde komma en timme tidigare.

Så här såg han ut i narkos och med rakat öra. Hörselgången var helt täppt av blodet och innanför fanns ju instängt vax, fukt och smuts. Det luktade vidrigt och måste ha gjort mycket, mycket ont.

Hur kunde det bli såhär? Vi tar det imorgon.

×