Om att hålla på de s k principiperna …

… eller blev det inte lite fel i tankegångarna?!
Besökte idag den 28 juni 2017 än en gång Det Stora Djursjukhuset Evidensia i Malmö tillsammans med en granne eftersom jag ville använda de tre rabattkort à 100 kr jag fått från Kung Kanin. Och det berodde i sin tur på att jag ID-märkt och registrerat de senaste tre katterna som flyttat in på vårt lantställe. Man får liksom ingenting gratis.
Jag valde ut tre st 10-kg säckar med lämpligt foder plus lite annat smått och gott och så gick vi till kassan. Varför har inte Det Stora Djursjukhuset stora kundvagnar? De har tunga fodersäckar. Jag hade grannen med mig som bärare.
”De här rabattkorten gäller inte längre!” förkunnade expediten mycket högt.
”Jo, det gör de visst det. De gäller till och med siste juni!”
”Nä det gör de inte … jo faktiskt det ena gäller … Nej, det gör det inte!”
”A ja men titta nu här! Det står ju klart och tydligt 2017-06-30!”
Nu bligade minst tolv personer på oss, personal och kunder, och undrade hur detta drama skulle avlöpa.
Nåja, jag fick ju faktiskt ge henne rätt! Butiken skulle lösa in värdechecken senast 2017-06-30. Resultatet blev att jag inte köpte det dyra specialfodret för tjocka katter och Evidensia gick miste om inkomst på 3 x 739 kr = 2.217 kr. En liten piss i Mississippi kanske, men med lite smidighet och tillmötesgående hade både jag och ägarna, riskkapitalisterna, blivit gladare.

 

Nisse / Sigge dramat fortsätter

Har skrivit om dem några gånger tidigare. Nisse som bott på gården som ensamkatt i många år och så Sigge som bara kom och flyttade in i höstas. De gillar inte varandra. Senaste bilderna från matte visar hur striden om herraväldet verkar ha gått in i ett nytt skede.
 

 

Nisse har återtagit den vanliga positionen i sitt stallfönster. Han verkar dock väldigt spänd. Inte hans tidigare slappa och självklara
”Detta är mitt fönster!”, utan mera
”Va f-n, kommer han nu igen!”.
Och mycket riktigt …

 


 

 … Sigge är på väg mot stalldörren med ungdomens loja lite slängiga och nonchalanta attityd. Nisse hukar sig för säkerhets skull.
”Kanske ser han mig inte” eller ”Kommer han in så hoppar jag på honom!”

 

 

 


 ”Jag har allt sett dig i fönstret, Nisse, tro inget annat, men jag struntar i dig just nu – jag har andra planer! Dessutom är matte här och fottar … Du, vi tar det där med fönstret en annan gång …”
Sigge är en ögontjänare.

 

Efter huggningen …

… som jag skrev om i förra inlägget, så blev det en viss annan aktivitet i kattgänget. Plötsligt var det enklare att jaga mössen – inte en massa höga grässtrån i vägen. Ibland har vi sett alla 9 sitta, mer eller mindre på rad, och vakta vid musahålen. Att vakta på det sättet med full uppmärksamhet lär vara mycket bra motion för en katt. Gladorna bara glider sakta omkring högt däruppe och har sin jaktmetod.
Hur många möss katterna verkligen fångar vet jag naturligtvis inte, men de är många. Den som högljuddast talar om att ”NU HAR JAG FÅNGAT EN MUS! DU MÅSTE TITTA! JAG KOMMER IN I KÖKET OCH VISAR DIG!” är naturligtvis Rosa.
Kvittrande och jamande i högan sky kommer hon springande med musastackaren hängande och svängande och dinglande i munnen. De brukar vara döda, men just denna var högst levande. Hon släppte den på vårt nystädade köksgolv. Efter en stunds lek gav den upp andan och då tyckte jag att jag kunde få ta den på sopskyffeln och kasta ut den. Det tyckte inte hon. Hon högg tänderna i den och backade morrande in under vasken. Jag gick ut när det började krasa.
Det tog några minuter för henne att äta upp hela den stora feta musen med päls och ben och allt. Nästan allt – en liten del lämnas alltid kvar. Massor med naturliga fibrer för en katt alltså. Inget spannmål som kattmatsfabrikanterna fyller ut torrfodret med. Fast nyttigt vet jag inte … men det är inte havre, vete, ris eller soja heller. Enligt veterinärtidningen misstänker man att just det stora inslaget av kolhydrater från spannmål är orsaken till ökningen av diabetes hos katter.

 

”Vi ska hugga imorgon!”

Talade med grannbonden i lördags. Han stannade sin NYA STORA bil framför vårt lilla lantställe. Det är nog ett år sedan vi senast talades vid i lugn och ro över en kopp kaffe. Han vågar inte stanna. Han tycker jag är för jobbig med alla mina kattajävlar. Hans uttryck – inte mitt. Lugn och ro? Jo, mobilen ringde några gånger. Nya hästmänniskor skulle hämta hö och halm och ville ha vägbeskrivning. Ingen GPS? Konstigt.
Han ville meddela att ”imorgon ska vi hugga”. Slå gräset på ängen alltså. Jag uppskattade förvarningen. Ifjor fick en av mina favoriter sätta livet till. Han fick vänster bakben sönderhackat i små vassa benbitar. Det var ingen rolig syn. Jag skrev om det 2016-07-21. Jag har visat bilderna för några bönder, efter att de tvärsäkert påstått
”Hamnar en kattajävel eller ett rådjurskid i huggaren så dör de direkt!”
Nej, det gör de inte alltid. Min katt fick lida i närmare 4 timmar innan befrielsen kom.

Det var bara det att bonden inte väntade med huggningen till dagen efter! Jag blev på nytt förvarnad per telefon kanske en kvart innan maskinen kom. Vilken tur jag har matglada katter! Har någon av er försökt att valla in 9 katter på några minuter? 8 kom efter lite rassel i matlådorna. Nr 9 och en ny fick jag lämna därute och båda klarade sig utan skador, tack och lov.
Om några månader ska den andre bonden hugga sädesfälten på andra sidan vårt lantställe. Han ska också få en påminnelse om att förvarna i god tid. Hoppas alla andra gör det också.

×