Konkludent handlande – och tänkande

Så här skrev https://www.facebook.com/ForeningenForvildadeKatter för några dagar sedan:
”Matilda satt på en lerhög utanför ett dagis i Rosengård och jamade Som tur var kom ett ungt par förbi som tog hem henne fast de har hund som inte är kattvan. Katten fanns inte med i polisens förteckning över saknade katter, inte heller hade hon id-märkning. Polisen rådde till och med paret att släppa ut katten igen om de inte kunde behålla henne, eftersom det inte fanns någon hjälp att få. Men den här snälla tama katten ska säkert kunna få ett bra hem! Stödhemmet har passande döpt henne till Matilda Snö af Rosengård.”
Jag är bara barfotajurist, men visst kan man väl kalla det ett konkludent handlande. Polisen ville ju medverka till att genomföra ett brott mot djurskyddslagen eller egentligen två. De ville att katten skulle överges en gång till.

Söndagens flödande solsken lät alla våra landetkatter njuta på olika sätt. Åke låg på pinnar och löv i ligusterhäcken. Oscar tog en långpromenad på åkern. Rosa la sig så småningom stilla på rygg i mitt knä på yttertrappan, men inte förrän hon busat runt på mina axlar en lång stund med alla klorna utfällda.
För en gångs skull låg hon sen alldeles stilla, endast framtassarna trampade lite luft. Jag la händerna på hennes mage. Ingenting hände. Normalt sett skulle det vara nästan med livet som insats. Hon fortsatte sitt stilla trampande. Svansen hängde rakt ner. Ur ögonvrån såg jag hur Stövelnisse kom ut från köket. Han stannade, tittade förvånat på Rosas hängande svans och sedan på mig. Jag hann se glimten i hans ögon ”Jag vet att jag inte får, men jag kan bara inte låta bli!” Och så högg han tänderna i Rosas svans! Ett solklart fall av konkludent handlande.
Stövelnisse vid ett annat tillfälle. Kolla ögonen. Bus på G!

En djurskyddsinspektörs vardag …

… var på Löberöds föreläsningsförenings agenda i förrgår kväll. Otroligt många intresserade hade mött upp för att höra Mattias Gårdinger berätta om sin vardag. Om ljudanläggningen fungerat hade det varit intressant, men tyvärr försvann alltför mycket i ett brummande oljud.
Djurskyddet arbetar fortfarande efter en snart 30 år gammal lag! Naturligtvis kompletterad med diverse förordningar och föreskrifter. Plus naturligtvis EU-lagstiftningen som har företräde. Allt medan forskning pågår i både positiv och negativ bemärkelse.
Flera forskningsprojekt har just avslutats gällande smärta hos hästar och grisar. Forskarna har koncentrerat sig på ansiktsuttryck och både hästar och grisar uppvisar samma speciella ansiktsuttryck när de har ont. Väldigt likt människors sätt att visa smärta utan att skrika Aj! Enligt Veterinärtidningen. Törs man hoppas att den kunskapen sprids till både hobbyhästägare och stora grisproducenter?

I Granngårdens kundtidning fann jag denna helsidesannons från Royal Canin. Texten är nog svår att läsa på bilden.

Så här står det: Persern är känd för sin otroliga skönhet. Hennes runda uttrycksfulla ansikte är en ikonisk del av hennes utseende, men den korta käken kan göra det svårt för henne att plocka upp foderbitar. Dessa egenskaper är orsaken till att vi skräddarsytt en kost med exklusiv foderbit specifikt anpassad för perser. När du ger din katt ROYAL CANIN´s rasfoder för perser, ger du henne möjligheten att vara just unikt fantastisk.

I förslaget till ny djurskyddslag står att persern är en så sönderavlad katt att den inte borde finnas. Får vi göra hur som helst med djuren? Förändra dem så att de i det här fallet har svårigheter att äta?
Djurskyddsinspektören tog upp det s k trubbnosupproret. Trubbnoshundar har oftast väldiga problem med andningen och lider ofta av så grav syrebrist att de bara orkar springa några meter. Detsamma gäller för perserkatten, men är svårare att upptäcka. Trubbnosupproret tror jag ledde till att kennelklubben insåg problemet och inte ville stå bakom ett avancerat djurplågeri, utan ändrade rasstandarden. Törs man hoppas på detsamma för perserkatterna?

Katten Ernst

Nu har det tydligen hänt igen. Katt ute på vift på egen hand. Enligt notis i SkD 2017-03-03 försvann katten Ernst för 9 år sedan. Han hade inte flyttat långt – bara in hos en granne i närheten. När grannen dog hamnade katten hos Djurskyddet som kontrollerade om det fanns någon chipmärkning. Ernst var både chippad och registrerad. Tack vare det kom han hem igen.
Vad brister då i denna lilla historia med ett lyckligt slut?
ID-märkt (chippad) och registrerad. Bra, men inte alla tycker att en katt har ett så stort värde att man tar den till polis eller veterinär för kontroll. Bättre med öronmärkning – helst både ock. Tycker jag.
Vilken tur att den ursprunglige ägaren inte avregistrerade sin katt!

×