Män, män och … nej, mest män …

I lördagens tidning (28/1 -17) uttalar sig Anicura Djursjukhus i Hässleholm som står beredda inför den sista stora jakthelgen i den tydligen nu pågående vildsvinsjakten:
”Vi har tagit emot minst en skadad hund om dagen sedan i höstas … mest på helgerna, sist 3-4 st … kraftiga sårskador … lårens insida … buken med kraftiga blödningar … magen uppslitsad så att organen hänger ut … blodtransfusioner … behandling av orena sår … stora hudskador …”
Veterinären tycker också ”det är bra om jägarna är goda skyttar … skadeskjutna vildsvin är ännu aggressivare”.
Jo, det kan ju vara bra att döda vildsvinen utan alltför mycket lidande.  Hur gör man då med de skadeskjutna som springer från platsen? En känd jägare förklarade för mig att ”de spårar vi upp sen när hundarna är omsedda och vi själva fått lite mat i oss”. Och stärkande dryck, förmodade jag, och sen är nog skadade vildsvin glömda. Hans reaktion visade att jag hade rätt. Jag såg ingen kvinna i jaktlaget. Vilka utsätter medvetet sina husdjur för risken att skadas? Är det ett nöje? Är lidande värt priset? Jo, för Anicura Djursjukhus! Behandlingen går säkert på försäkringen.
Skördefest i Assam i västra Indien (SkD 17/1 -17 sista sidan i A-delen). Låter väl positivt och trevligt! En lyckad skörd är bärgad och man firar att det tunga slitet är över för denna gång. Det gör man bl a genom att låta bufflar slåss mot varandra. De fredligaste varelser man kan tänka sig tvingar man ihop i våldsamma strider. Mycket uppskattat av festivalens gäster. Titta på bilden, aktiva män med hetsande käppar nära bufflarna. Jag kan inte upptäcka en enda kvinna i publiken.
Rodeo i USA och på andra ställen. Hästar och tjurar, som hoppar och skuttar och försöker kasta av mannen på ryggen? Nä, de struntar i om det sitter någon på ryggen. De vill bli av med den rem som spänts hårt runt deras ljumskar och könsorgan. Utövarna är män, publiken blandad.
I Argentina är det ett folknöje att fälla tjurar genom att dra omkull dem i svansen. Utövarna av denna sport är också män. Tjurfäktningar i Spanien och Latinamerika … Hingsthetsningar i Centralasien … Listan kan göras lång. Se mer på www.peta.org.uk
Sommaren 2016 nåddes vi av upprörande reportage om djurtransporter i gränsövergångar mellan EU och Turkiet. Veterinärförbundet vädjade till jordbruksministern att ta upp den bristande kontrollen av gällande djurtransportförordning med sina EU-kollegor. Sen hände ingenting och ingenting … Den 14 och 15 november (häpp) fanns på svenskt initiativ ett bättre skydd av djur på agendan. Källa pressmeddelande från Näringsdepartementet 11/11.
Och vad fann jag i www.eyesonanimals.com? Jo, under tiden EU pratar, funderar och kanske försöker skriva lite nya instruktioner, så håller KVINNOR ur organisationen på att utbilda östeuropeiska transportörer, chaufförer, poliser, veterinärer m fl i hur man transporterar och hanterar djur under värdiga former (rubriken Trainings)! HÄPP igen!

Kattbiten

Ja, rubriken kan ju förstås på två sätt. Jag tänker på det andra efter att ha läst på www.skd.se om den kattbitne mannen i Löberöd som fick vänta på vård.
Djupa kattbett är inget att leka med. Det fick jag själv erfara lille julafton för många år sedan. Hundbett krossar vävnaden och orsakar öppet sår, medan kattens hörntänder gör djupa stick, som snabbt sluter sig och har man otur så har elaka bakterier följt med in. Endast katter i panik biter så djupt. Om man behandlar sin katt med respekt så händer det aldrig med en lugn och tam katt.
Katten ifråga var min egen tamis, men efter ett påtvingat veterinärbesök sent på lille julafton vaknade han för tidigt efter narkos och befann sig alltså förvirrad på ett okänt ställe med främmande dofter och främmande människor. Veterinären ville visa på resultatet av operationen, vilket var helt onödigt. Det kunde jag tittat på senare. Katten högg mig i sin förtvivlan först i höger pekfinger och sedan i vänster tumme. En huggtand gick genom nageln, en strax utanför yttre leden och så de båda andra ”genom fingeravtrycket”.
Jag fick stränga order att åka direkt till akuten och eftersom det då hunnit bli julafton och jag av det skälet eller kanske andra, var nästan ensam där, så kom jag in ganska omgående. Behandlades med en vanlig penicillin under 10 dagar och sen kan man väl säga att helvetet bröt löst.
Under de 10 dagarna hade jag rejält ont. Vårdcentralens sköterska tyckte att det var väl inget att gnälla om. ”Du har ju fått penicillin”.
Tummen svartnade när jag slutat med penicillinet. En besökande läkare på ”min firma” (hon var psykiater) gick i taket när hon såg det. ”Åk genast till akuten!” Jag åkte till vårdcentralen istället och min plåga togs denna gång på så stort allvar att läkaren ringde handkirurgen och jag fick tid kl 8 morgonen därpå.
Jag placerades längst in i ett rum. En sköterska tittade på tummen, sedan på mig och gick tyst ut. En läkare kom en stund senare, sa ”Haj” där hon stod i dörröppningen, tittade mot tummen och sedan ”Jej legger daj ind!” och sen gick hon ut och stängde dörren. Hon är ju dansk, tänkte jag, hon måste mena något annat.
Men det blev inläggning på isolering, röntgen, operation, intravenöst penicillin, jättebandage, ny operation en vecka senare, penicillin i tabletter och sjukskrivning i drygt sex veckor! Under den första operationen hörde jag kirurgen muttra något om svårigheten med att ”dela så små ben” och kunde inte låta bli att fråga om det varit risk för att jag kunde mist tummen. ”Kära du”, sa han med en suck, ”om du hade väntat tills imorgon hade det inte räckt med tummen!” Jag frågade inget mer.
Katten återhämtade sig väl efter både besöket på djursjukhuset och väntan i bilen utanför akuten och lever nu frisk och kry i full frihet på vårt lantställe. Han har inte bitit mig varken före eller efter denna händelse. Tummen blev lite krokig, men är fullt användbar. Tack för god vård åt mig stackars okunniga människa!
De råd jag fått från flera veterinärer angående kattbett är:
1. Tryck ut ordentligt med blod ur såret så snabbt som möjligt
2. Desinficera och tryck ut blod flera gånger
3. Kontakta vårdcentral/läkare snarast om det blir rött, varmt eller svullet kring bettet
De rådfrågade veterinärerna har blivit bitna men de har aldrig drabbats som jag – eller mannen från Löberöd.

 

Lätt löst problem!?

Det är inte lätt att hjälpa övergivna och förvildade katter till ett drägligare liv, men det behöver inte heller vara så stort och märkvärdigt. En snabb sökning på nätet visar att försök har gjorts av kommuner ända sedan 2007. Åtminstone att skriva om det. Eftersom problemet finns kvar så har det nog i de allra flesta fall stannat vid en skrivbordsprodukt. Ingen enda av de kommuner jag sökt på har någon information om hur man ska ta hand om sin egen katt eller vad man kan göra åt andras lösgående katter eller de herrelösa. Däremot hänvisar alla till att ”det är länsstyrelsen som har hand om djurskyddet”. Helt rätt, men det är kommuninnevånarna som ställer till det. Malmö kommun tycker att ”vi kan inte föregripa en framtida djurskyddslag med kommunala föreskrifter”! Varför inte?

Om det bara fanns ett gott samarbete mellan alla de olika ideella kattföreningarna och kommuner och acceptans av TNR (trap, neuter, return dvs fånga, kastrera återutsätta i samma område) skulle många förvildade katter kunna leva ett bättre liv utan att föröka sig. Men de olika aktörerna samarbetar inte. Veterinärförbundets djurskyddskommitté är emot TNR eftersom de anser att det strider mot svensk djurskyddslag. Länsstyrelsen i Skåne är för under förutsättning att svensk djurskyddslag följs, vilket är en självklarhet för de ideella föreningar som arbetar med herrelösa katter!

 

4600 är alldeles för många

Så var det ett nytt år igen! Nyårsafton förlöpte lugnt i vår del av Malmö. Icke så i andra delar och i resten av landet Sverige. Hasse och Bosse var med oss ända tills ungefär 23 sedan uppsökte de sina respektive gömställen för speciellt oroväckande händelser. Vid 2-tiden kom de fram igen.
Nytt år och nya förhoppningar om ett bättre år för djuren. Alla djur. Föreningen Höörs förvildade katter har haft det kämpigt 2016. Läs mer på deras blogg www.fhhk.se Likadant verkar det ha varit hos andra kattföreningar.
Hörde att Swekatt under hösten i en enkät frågade hur många kattungar alla katthem tagit hand om under 2015. De som svarat hade tagit hand om och omplacerat hela 4.600 stycken!
Utöver alla dessa, var och en har naturligtvis en mamma någonstans därute, har troligen minst tre gånger så många avlivats eller dött av sjukdomar. De har naturligtvis också en pappa, kanske en omhuldad ägd katt utsläppt för att få leva ett naturligt liv. Få uppleva glädjen i att para sig, som en äldre man uttyckte det. Många tycker det är OK att släppa ut sin katt på fri fot – utan tanke på konsekvenserna för de förvildade honkatterna och kanske grannens okastrerade honkatt – också utsläppt till ett naturligt liv.
Om frågorna i Swekatts enkät ställts på ett annorlunda sätt kunde de kanske fått fram en aktuellare siffra än de ”100.000 herrelösa katter” som cirkulerat ända sedan jag började engagera mig för dem 2008.
Oavsett vilken siffra man använder när det gäller antalet övergivna och förvildade katter, så är den förhållandevis lätt att få ner – om bara viljan finns. Mer om det imorgon … eller kanske i övermorgon …

 

×