Utrotningen av den svenska bondkatten

”De bönder som inte kan investera miljoner i en ny lösdriftsladugård blir steg för steg utslagna – men ännu fortare utrotas bondkatten” Så skrev Ledaren i Eskilstunakuriren 5 dec 2012. Han (för det måste väl vara en han) raljerar på en halv A4-sida om det i hans tycke usla utredningsbetänkandet till ny djurskyddslag. Det mesta handlar om hat mot moderna kostallar där korna kan gå fritt kontra ”ladugårdar av det tidigare vanliga slaget, där korna står i rader i bås”. Det senare menar han är att föredra. Dvs där korna hela livet står bundna med en grov kedja om halsen och bara kan stå upp, ligga ner, äta och skita. Oftast kan de inte heller ligga ner alla på en gång. Den bonde (eller ledarskribent) som vill leva på det viset kan ju prova på en vecka. Jag kan fästa kedjan. Den som sett hur kor i full frihet ute beter sig inser snabbt att oftast ligger alla ner samtidigt och idisslar eller går och betar samtidigt.
Fast nu var det ju bondkatterna jag skulle skriva om. Här är jag faktiskt böjd att ge honom lite rätt. Hur fel det än känns. Fast inte av samma skäl. Det senaste året har 4 övergivna katter med tydligt ”ädelt påbrå” flyttat in på vårt lantställe. Hos en väninna bosatt några mil längre österut kom förra veckan en semilånghårig ung hankatt och ville flytta in i källaren. I en by nära Trelleborg fanns för inte så länge sedan en koloni katter med tydligt Main Coon-utseende. Denna uppblandning kan kanske leda till att den ursprungliga svenska bondkatten, som vi är vana att se den, på sikt försvinner. ”Alla katter som tillåts gå ensamma ute, som katter brukar göra, måste kastreras eller matas med p-piller. Av lätt insedda skäl försvinner därmed inte bara förvildade katter, utan nästan alla katter från landsbygden”.
2011 lämnades betänkandet till ny djurskyddslag till dåvarande jordbruksministern Eskil Erlandsson. Sedan har det inte hänt så mycket. Och någon lag eller föreskrift om att var och en ska ta hand om sin egen katt kommer det inte att bli. Det har anlitade experten Johan Beck-Friis ganska tydligt sagt. ”I en demokrati måste man ge och ta.” Det finns större problem. Jamen, kan man inte ta de mindre och självklara först då? Malmö kommun ville inte skriva någon ny text angående katter och kattägande på hemsidan med hänsyn till ”att man inte kan föregripa en framtida lagstiftning”. Fem år har gått …
Beslut om den nya djurskyddslagen är än en gång uppskjuten – denna gång till våren 2017. Den kommande helgen är det Kattens Dag och sen är det snart vår och nya små kattungar kommer till världen. Kattföreningarna lär få fortsätta att jobba på.
http://ekuriren.se/asikter/ledare/1.1630241-utrotningen-av-den-svenska-bondkatten

Näää, fyyy faaan!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Det här hände för några dagar sen och det är jag, Hasse, som tycker så. Matte har inte haft tid att hjälpa mig att skriva förrän nu. Jag har lite svårt med fingersättningen. När jag själv skriver blir det .äklöklhjgvjhfgtrswwa och ingen människa förstår vad jag vill säga.
Det var såhär alltså:
Jag blev utelåst på balkongen. Det var minus 6. Fullmånen sken. Matte skulle hämta något på därute vid halv åttatiden. Antagligen inget livsviktigt och jag gick efter. Och så gick hon in och stängde dörren. Jag går ofta ditut och äter gräs eller rosenblad och hon vill alltid att jag ska komma in igen innan jag har ätit färdigt. Alltid, men inte just den kvällen. Hon tittade inte efter mig, utan gick bara in och stängde dörren. Jag tycker inte om stängda dörrar. Jag försökte öppna. Det gick inte. Den var inte som innerdörrarna.
Jag skrek högt, men nej det hjälpte inte. De varken såg eller hörde mig. Jag hoppade upp på vilstolen, högst upp på ryggstödet, dynan trillade ner och jag med. Upp igen, upp på fönsterblecket och så satt jag där och slog hårt på rutan med framtassarna. De gick omkring därinne OCH DE SAKNADE MIG INTE!
Inte förrän klockan åtta när de skulle servera oss blötmat började de undra varför inte jag kom och åt. Då hade jag nästan gett upp. Iskall i pälsen och nästan fastfrusna tassar. Det var inget kul alls. DÅ äntligen tittade hon ut och fick se mig. Hon öppnade och fångade in mig när jag rusade in. Och så fick jag sitta i knät och värma mina iskalla tassar. Det slutade bra för mig, men det slutar inte bra för alla som lämnas ute i kylan.

 

Fransiscus

Jag har en drömbok, The Dreamer´s dictionary, inköpt på Tempo på Södergatan i Malmö någon gång i början av det flummiga 70-talet. Ibland när jag drömmer något utöver ”den vanliga röran” så konsulterar jag den. Den ger aldrig några ledtrådar till vad drömmen konkret ska leda till eller hur målet ska uppnås … Svårt att förklara. Låt mig ge ett exempel från igår.
På morgonkvisten 1november drömde jag att jag hade mängder av lera på byxbenen. En ovanlig och ovanligt klar dröm tyckte jag när jag vaknat. Klara färger. Blå jeans och brungul lera och konsulterade alltså boken. Att drömma om lera skulle fritt översatt betyda att jag skulle ta ett stort steg mot mina drömmars mål! Mycket fritt översatt.
Vid 9-tiden passerade jag Swedbank Stadion på cykel. Har nog aldrig tidigare sett så mycket poliser och polisbilar. Alla verkade mycket avslappnade. Stod och pratade i klungor. Lät mig passera utan att ingripa. Polishästarna betade lugnt.
Vid 11-tiden cyklade jag tillbaka och en ingivelse fick mig att inte ta närmsta vägen hem, utan längs stadion och då fick jag se att kortegen stod redo. Många motorcykelpoliser, många bilar, men inte mycket folk utanför avspärrningarna. Desto fler vällde ut från Stadion. 18000 stycken. Kortegen skulle alltså passera väldigt nära mig. Cykla hem snabbt eller stanna kvar? Jag valde att stanna kvar och frysa i snålblåsten och duggregnet – inte var dag man får chansen att se en påve!
Stor trängsel på andra sidan kortegevägen. På min sida var det mycket glest. Flera meter mellan åskådarna. På parkett med andra ord. Uppe på en kulle stod en ensam skäggig man med ett plakat med texten ”Avskaffa alla religioner”. Ja, lycka till!
Och så kom han då. FRANCISKUS – PÅVEN. I en liten oansenlig bil. Passerade ca 2 meter ifrån mig. Nådigt vinkande. Och VI HADE ÖGONKONTAKT UNDER EN KORT SEKUND.
Var det något speciellt med det? Nä. Vill bara med detta berätta att ibland tar tillfälligheter kommandot. Visst är det kul att ha sett honom, men vem är han utan den vita kaftanen och lilla mössan på huvet? En helt vanlig 80-åring, som ingen skulle lägga märke till på ICA Stadion.

 

×