Stackars Bosse!

Jag hade en tid vetat att Bosse hade dåliga tänder. Han luktade illa och så en morgon gjorde han inte som vanligt. Morronritualen brukade vara att han kom upp på bordet och strök hela sin kind mot min näsa. En dag strök han bara örat mot min näsa och jag fick absolut inte röra hans ansikte eller mun. Tid beställdes hos veterinär tre dagar senare, på en måndag. Innan dess var det söndag …
Vad som skrämde Bosse från all vett och sans när grannen tittade in på eftermiddagen får vi aldrig veta, men han försvann med en rivstart som lämnade kvar tre klokapslar i mattan. Någon timme senare när vi var ensamma igen fann jag honom liggande platt på magen i badkaret. Där hade han aldrig tidigare varit. Ytterligare en stund senare fann jag honom i handfatet. Där hade han heller aldrig tidigare varit. Jag lyfte försiktigt upp honom. Inte helt lätt för han är en stor katt och dessutom panikslagen och smärtfylld skulle det visa sig. Han sprang till favoritplatsen bakom köksgardinen. Och då först såg jag … Han hade ONT.
Han kunde inte stänga munnen. Käkarna passade inte ihop längre. Han saliverade alldeles kopiöst. Och han kunde inte svälja. Tungan hängde ut och hans vackra ögon vädjade om hjälp.
Söndag eftermiddag … akuten på Det Stora Djursjukhuset … jag såg 1000-lapparna fladdra iväg … Men jag hade inget val. Jag bedömde att käken var bruten. De hade 4-5 timmars väntetid. Hellre vänta hemma. Bosse försvann in under soffan. Längst in. Omöjlig att nå.
Strax före 18.00 ringde jag igen. Jodå, det hade lossnat och jag kunde förbereda färden dit. Matglade Bosse kan alltid lockas fram med just mat. Han ville så gärna äta, men kunde inte. Ena käkhalvan hängde ner. Fick snabbt grepp om honom och så ner i boxen och iväg.
Fortsättning följer.

 

Mycket svår sepsis – vad är det?

Det hade jag väl ingen aning om tidigare. Nu, efter att en nära anhörig drabbats, vet jag bättre. Det handlade om en rutinoperation. Han skulle vara hemma efter max en vecka. Ni kan läsa mer om sepsis här http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=15945 Efter många veckors oro och vakande på AVA, IVA, AVA igen och flera andra avdelningar på SUS i Malmö är jag lite på G igen. Sepsis har väl egentligen inget i Kattbloggen att göra, mer än att det orsakas av små bakterier. Andra djur alltså.
Utöver detta så har Bosse, det lilla grynet, haft ont i tänderna och besökt Det Stora Djursjukhuset. Men det tar vi en annan dag.
Notera också att ni kan maila frågor, idéer och annat till mig på kattbloggen@outlook.com Se även här bredvid.

 

En liten övning i att tänka positivt

För några veckor sedan fick jag den årliga kallelsen till min diabetesläkare Anders. Det stod Lasarettsvägen 15 i Lund och jag infann mig snällt där kl 9.17 förra fredagen. Tjejen i luckan fnissade till när hon knappat in mitt personnummer.
”Men du ska ju till Malmö … doktorn finns ju där …”
”Var står det?”
Vi lusläste varje bokstav i kallelsen och hon fick ge mig rätt. Jag var kallad till Lund. Hon hade vänligheten att ringa mottagningen på SUS i Malmö och av samtalet framgick att om jag skyndade mig riktigt ordentligt så skulle jag hinna dit på 12 minuter. Fast jag åkte ju buss … Ny tid skulle komma i kuvert.
Några dagar gick, men ingen ny kallelse kom. Ringde sekreteraren som bad tusen gånger om ursäkt. Om och om igen.
”Jamen, det är lugnt. Kan jag få en ny tid?” Efter en lång paus kom det så
”Är du inte arg? Jag trodde du skulle skälla ut mig!”
”Skulle det hjälpa på något sätt?”
”Näää, men jag hade själv gjort så … Du kunde ju ha ringt och frågat … du har ju alltid gått här …”
”Ja, två gånger har jag varit hos er! Och det omorganiseras och förändras. Jag tyckte inte alls det var konstigt!” Jag fick en tid kl 10.30 dagen efter.
Visst reagerade jag när det i kallelsen stod utförligt om den prekära parkerings- och trafiksituationen på SUS område, men jag cyklar så jag brydde mig inte. Och tänkte att hon nog bara hade tryckt på fel malltext.

Jaha, och hur kan det komma ut något positivt av detta? Utöver den snabba nya tiden, som jag inte visste något om då. Jo, efter besöket på Lasarettsvägen 15 krävdes det lite mat och dryck och jag köpte en kopp kaffe och en smörgås på Blocket. En riktigt, riktigt god smörgås. Buss 169 tillbaka till Malmö stod sedan och väntade på mig. Och om jag på ditvägen höjt Skånetrafikens resandestatistik med 25% (vi var 5 passagerare) så höjde jag den med 50% på återresan (vi var 3 passagerare). Och så förbättrade deras ekonomi med 43,20 * 2. Det kallar jag positivt! Fast så var det ju det där med den afghanske busschauffören, som envisades med att långa sträckor köra på ”spärrlinjen”. Ni vet ratatatatata och skakeliskakeliskak … De har väl inga spärrlinjer i Afghanistan.

×