Bara en vanlig bondkatt

Jag kan inte låta bli att fortsätta på den tragiska händelsen med Adolf som jag skrev om 2016-07-21. Många har läst och många har säkert berörts.

Jag övervägde att ringa bonden, men insåg att han inte skulle bry sig. Bättre att ringa inför nästa klöverhuggning, nästa år. För några år sedan stannade han bilen och kom in och sa så här
”Vi ska snart hugga så du får låsa in maskinerna”. Gräsklipparen råkade stå ute.
”???? Låsa in gräsklipparen? För att du ska hugga klöver?”
”Nej, alla dom där kattajävlarna”
Tillbaka i nutiden (= torsdags eftermiddag) råkade jag stöta på bondens fru och ville veta hur länge stackars Adolf hade fått lida. Följande samtal utspann sig
”Hur dags högg ni klövern i onsdags? Det var nämligen en katt som fick ena bakbenet avslitet.”
”Oj då! Då slog du väl ihjäl den.”
”Jag kan inte slå ihjäl en vuxen katt – och det kan inte Bengt heller. Det fick bli veterinären”.
”Jamen det är ju bara att slå en rejäl sten i huvudet på den, så dör den. Vi hade en kviga och två kalvar som vi fick ta död på i förra veckan. Livmodern följde med ut på kvigan.”
”Slog ni ihjäl dem med en sten i huvudet?”
”Nej, ooo nej, men det blev ett stort ekonomiskt avbräck. Jag kan ringa dig när jag vet när de högg eller kan min man ringa”.
Av samtalet kan man dra tre slutsatser. Alla tre är kända av mig sedan tidigare.
1. Katter har inget värde. Framför allt inget ekonomiskt och alltså bryr man sig inte om deras skador, liv eller död. De får klara sig själva.
2. Kvigan var för ung för att få kalv.
3. Ekonomin styr djurens väl och ve.

Ingen av dem har ringt.

 

Frihetens pris?

”Världens bästa veterinär” var nästan slut igår när vännen, grannen och djurskötaren Bengt ringde. ”Du måste komma” sa han direkt när jag svarade. Inte alls likt honom. ”Den svartspräcklige – hans ena ben är nog avhugget! Fan också att jag tog en öl …”
Kastade mig i bilen. Tack och lov inte mycket trafik. Var framme strax före 10. Nästan mörkt. Klövervallen vid vårt lantställe var huggen. Det hade troligen gjorts på eftermiddagen.

Katten Adolf, som jag skrivit om 21 juni här i Kattbloggen, låg under ett skåp bredvid spisen. Så långt in under som det bara gick att komma. Hur få fram honom så vi kunde inspektera hans skador? Och veterinär nästan mitt i natten? Lunds djursjukhus kunde inte ta emot. Helsingborg? För långt.

Vi försökte locka ut honom med god mat. Annars matglade Adolf var inte alls intresserad och när vi lyste in med en ficklampa förstod vi varför. Vänstra bakbenet låg i en konstig vinkel och såg ut att vara ett enda stort köttsår, men konstigt nog fanns det inte blod någonstans på golvet. Ögonen var stora och svarta och han såg förtvivlad ut. Bengt övervägde att dra fram honom i svansen och jag övervägde att låta honom ligga där han själv valt att ligga – det kunde ju vara en ytlig skada. Alternativen var inte förenliga med ett gott djurliv. Lösningen blev att Bengt lyfte fram spisen medan jag höll transportboxen framför Adolf. Han gick själv in i boxen.

Tillbaka till Malmö. Djursjukhuset och akuten där tog emot oss. Det vi fick se när han fått lugnande och smärtstillande var detta:
Adolf 160720 3 Adolf 160720 4 Adolf 160720 1

Vänstra benet hängde kvar i några senor och var vridet helt om (hälen/hasen pekade framåt och klorna bakåt) innan veterinären rätade ut det. Benet var också splittrat i små nålliknande fragment.
”En riktigt otäck skada – det värsta jag sett!” sa veterinären som säkert sett mycket. Att avlivning var enda alternativet var vi överens om redan vid första anblicken. Amputation? Nej inte av ett bakben. Troligen hade Adolf också inre skador.
Hur länge hade han lidit innan Bengt upptäckte honom? Varför talade inte bonden om att han skulle hugga så vi kunde stänga in alla katterna? Hade vi kunnat skynda oss till veterinär?
Trots alla frågor är jag glad och stolt att Adolf valde att ta sig till det hem han själv valt. Inte hem till bondgården han kom ifrån, utan hem till oss. Han måste ha känt trygghet där. Så stor trygghet att han själv tog sig uppför trappan från vedboden, över vinden och nerför trappan till hallen och köket.

Ni som släpper ut era katter på egen hand och ni som överger era katter på landsbygden. Har ni tänkt på att detta kan drabba dem också?

Elva hjälplösa katter + 40

Nyhet på SkD:s första sida 2016-07-20:
”Katter övergivna vid Djurens vänner”. Som om det skulle vara någon nyhet. Ja, kanske mängden – 11 stycken samtidigt. Men det är ju som en liten piss i Mississippi jämfört med vad FHHK i Höör hittills tagit hand om i sommar – 40 stycken små. De är så många att väggarna bågnar och de kan inte ta in fler vuxna som behöver hjälp. Se vidare FHHK:s blogg http://bapplar.blogspot.se/

Den som övergav sina katter i boxar utanför djurhemmet har ju dock lite hjärta i kroppen. Alltför många hamnar på landet eller i skogen eller vid någon bondgård eller till och med i soppåsen – eller ensamma på en parkering.

Om hundar och katter i bil

Fick ett mail via Skånskans webbredaktion från Laerke Jakobsen, en läsare i Danmark. Häpp! – min kattblogg har blivit internationell!

Hon vill att jag ska skriva om åksjuka hos hundar och katter i bil under semestern. Det är ett ämne jag kan ytterst lite om, så därför bifogar jag hennes information här. CAB-SOT_SE
Att ta med sig hunden och låta den åka med till nya och okända ställen kan vara utvecklande eftersom hunden alltid känner sig trygg och följer sin människoflock, men katten …
Första resan måste leda till en positiv upplevelse för djuret. Jag minns kollegan som fick tvinga in sin nya valp i bilen för en tur till veterinären för vaccinering. Valpen var skeptisk till bilen från första början. Sedan skräckslagen. Han fick aldrig in hunden i en bil igen. Varken god mat eller kända dofter hjälpte. Båda gick miste om fantastiska naturupplevelser p g a det felaktiga agerandet.

Katter vill nog i allmänhet vara i sin invanda miljö oavsett om det inkluderar utevistelse eller om de är innekatter. Det är åtminstone min åsikt. Men det finns ju alltid undantag.
Våra katter på landet har åkt till veterinär minst vars en gång och det har oftast varit ganska traumatiska upplevelser för både dem, mig och veterinären. Nog mest för mig. När Emil, lille godingen, satte sina vackra bländvita tänder i transportburens metallgaller i sina försök att ta sig ut lovade jag honom högtidligt att han skulle slippa bli vaccinerad fler gånger. Det löftet har jag hållit i 8 år och han och alla de andra landetkatterna är fortfarande friska.
Feliway doftavgivare, som Laerke nämner, brukar jag använda på landet under vinterhalvåret när katterna håller sig mest inomhus.
”Annars går de varandra på nerverna”, som en god vän uttryckte det.
Men min Bosse tycker Feliway i sprayform luktar mest pekka och springer bort ifrån lukten. Smaken är som baken – delad.

Viktigt vid resa med hund eller katt i bilen:
LÄMNA DEM INTE ENSAMMA – det kan snabbt bli dödande hett i en parkerad bil
SLÄPP INTE UT DEM PÅ EGEN HAND – överallt finns det andra djur som markerat sina revir och som är skrämmande för en nykomling
Hund- och kattpensionat? Ja, ett bra alternativ om det är seriöst och välskött. Begär alltid att få se Länsstyrelsens §16- intyg för verksamheten.

 

Har inte No kill gått lite överstyr här?

”Organisationer som arbetar med katter enligt No kill-metoden avlivar inte friska eller behandlingsbara katter på grund av att de är skygga, förvildade eller har beteendeproblem. No kill-rörelsen kombinerar istället en rad åtgärder för att rädda så många katter som möjligt”.
Så skriver Svekatt på sin hemsida www.svekatt.se Läs gärna mer där. Det finns mycket bra information. Googla på No kill så finns det ännu mycket mer.
Jag håller till viss del med när det gäller behandlingsbara djur, men det finns så många skygga och förvildade katter, kaniner, ormar och så vidare som inte vill bli fasthållna för att tvångsmedicineras eller få ögon- eller örondroppar. Men vad kan man göra istället? Min egen erfarenhet är att framför allt lugn och ro och god näringsrik mat under några dagar kan lösa många hälsoproblem. Utan tvångsbehandling.

I lördags hade jag hjälp i grönsakslandet av en granne från stan. Jag hade tidigare upptäckt några få mördarsniglar. Inte den invasionen det var förra året, men redan klippt ett 10-tal rakt av bakom nacken med saxen när han ropade på mig.
”Duuu, kom här, här är en mördarsnigel”
”Vill du ha en egen sax eller ska jag klippa den?”
”Jag är djurvän och jag dödar inga djur. Du ska istället lägga ut lite torrfoder, det tycker de om. Sen fångar du dem i en burk. Vi hade en j-a massa på vår gård i fjor och jag gjorde så”.
Sen blev han tyst flera sekunder.
”Jaha … ??? … Och vad gjorde du sen då???” undrade jag medan allt fler frågetecken hopade sig.
”Jo, sen släppte jag ut dem i Heleneholmsparken!!!!!!”

×