Blodston – vad är det? Inget för hästvänner

Ofta innehåller Svensk Veterinärtidning små, små informationer invävda i långa, långa artiklar. Som detta. Några få rader i ett 4-sidigt reportage från Europeiska veterinärfederationens generalförsamling i Bryssel hösten 2015. Jag har aldrig tidigare hört talas om denna metod för att öka lönsamheten i köttindustrin.

Det handlar om produktion av PMSG, som används för brunstsynkronisering inom bl a grisindustrin i många länder. Framkallar brunst på konstgjord väg före artificiell insemination. Även vanligt inom EU. Dräktiga hästar har hormonet i sitt blod. På gårdar i Argentina och Uruguay hålls 1.000-tals ston enbart för att befruktas så ofta som möjligt, för att kunna tappas på så mycket blod som möjligt.

Ur artikeln ”Det finns rapporter om att de dräktiga stona blir utsatta för ett stort lidande vid produktionen av det eftertraktade blodserumet. Fältarbetare i den tyska djurskyddsorganisationen ”Animal Welfare Foundation” filmade under fem timmar på Syntex (läkemedelsföretag, min anm) farm i Ayacucho, Argentina. Under dessa timmar dokumenterades ca 100 tillfällen där hästarna misshandlades. För att få in de traumatiserade djuren i boxen för blodtappning blir de bl a slagna på huvudet med träkäppar och drivs regelmässigt med elektriska påfösare.”

”Efterforskningar visade på en omfattande verksamhet, som till stor del sker i det fördolda och är svår att kontrollera. Den lokala polisen i producentländerna kan inget göra då det saknas reglering inom lagstiftningen.”

Fölen som blir resultatet av dräktigheten är av intet intresse. De aborteras förmodligen eller dödas efter födseln, liksom de tjurkalvar som är ett oönskat resultat inom mjölkindustrin. Biprodukter.

Vid en Googling fann jag att hanteringen funnits på betydligt närmare håll – Island. ”De dräktiga stona töms på blod som används i köttproduktion. När fölen föds räknas de som biprodukter – och avlivas. (Expressen nov 2007)”

Var det av ekonomiska skäl som produktionen flyttade till Argentina och Uruguay? Eller var det för att hanteringen uppdagades på Island?

Bara nöff eller ooiiiii!

I mars 2015 ville Sveriges Grisföretagare att Jordbruksverket skulle godkänna deras förslag till förändringar i djurskyddslagen. Deras förslag byggde på en pilotstudie, som genomfördes på ett 10-tal gårdar under 2014. Syftet uppgavs vara att förbättra grisarnas hälsa och välfärd.

De förändringar man ville göra i djurskyddslagen var
1. att förkorta ditiden från nuvarande 4 veckor
2. att använda ”skyddsgrindar” för suggan under 5 dagar efter förlossning för att hon inte skulle ligga ihjäl några kultingar
3. att ha speciellt foderliggbås för suggan vid brunst och betäckningsperiod
4. att öka antalet grisar i tillväxthallarna med 10%
5. att öka beläggningen i slaktgrishallarna med 10%
6. att öka storleken från nuvarande max 400 individer per avdelning

5 av 6 föreslagna åtgärder avsåg alltså att försämra tillvaron för grisarna!

Jordbruksverkets experter presenterade sin slutrapport i december 2015. De fann att ingen av de föreslagna åtgärderna medförde någon som helst effekt varken på grisföretagarnas ekonomi eller grisarnas välfärd!

Den förkortade ditiden innebar att varje sugga fick ytterligare 0,1 kulting per år. ”Skyddsgrinden” medförde ingen minskad dödlighet för kultingarna och det var redan känt från andra undersökningar. Foderliggbåsen blev ett hygieniskt problem och medförde så mycket merarbete att det försöket fick avbrytas i förtid! Att öka antalet individer i tillväxt- och slaktgrishallarna medförde inte heller något positivt varken för ägaren eller grisarna. En ökning av avdelningsstorlek resulterade tvärtom i lägre tillväxt. Det tog flera dagar längre tid för dessa att uppnå rätt slaktvikt.

Sammanfattning av Johan Beck-Friis artikel ”Kontroversiellt grisprogram utvärderat” i Svensk Veterinärtidning nr 15:2015 sid 34 – 36.

Ja, så kan det också gå. Jag kan inte finna någon notering om detta för grisnäringen nedslående resultat varken på Jordbruksverkets, Svenska PIG AB:s eller Sveriges Grisföretagares hemsidor. Inte heller i SkD eller På Landet.

Ropar grisarna ”Oooiiii! vi får åtminstone ha det som vi har det” eller ”Suck! vi får väl vara nöjda med det vi har”?

Kanske en ny familjemedlem? (4)

Det fick vi på vårt lantställe det senaste veckoslutet – igen. Kanske dumpad, övergiven. Kanske bortjagad från någon av gårdarna i närheten. Den kom springande in och sökte desperat kontakt och mat. Mätt och belåten la den sig sen tillrätta i en fåtölj. Fast det här inlägget skulle ju egentligen handla om kattbeteende …

Om en katt piskar hårt med svansen från sida till sida och har vidgade pupiller betyder det att den är irriterad eller arg. Hundar och katter missförstår alltså alltid varandra! Hunden tror att katten med den viftande svansen är vänlig och vill leka. Missförståndet kan bli ödesdigert – för hunden!

Undvik att titta katten i ögonen eller röra den om den piskar med svansen, lägger öronen bakåt och/eller morrar. Katter är snabbare än man anar och kan bita eller klösa. Om man vill kommunicera med en ”upprörd” katt så titta lite åt sidan och blinka sakta några gånger. Tre gånger brukar räcka sedan förstår den att du är en vänligt sinnad människa. Svik den inte! Man kan också halvblunda en stund. Låt den sedan själv bestämma när den vill komma fram. Tvinga dig aldrig på en katt om det inte gäller livet – kattens liv.

Vad är lycka?

Kan vara att upptäcka ett helt berg av kattmat! Det gick snabbt att öppna några säckar med hjälp av ungdomlig energi och envishet, starka ungkattständer och vassa klor.
SkD 160305 4  ”Vi kan felv! Och vi tar väl och öppnar var sin?”

Lycka kan också vara att komma in från kylan och bara kasta sig på rygg på allas favoritfilt och rulla runt och bli av med regndropparna och bli alldeles varm i kroppen igen.

SkD 160306 1

Eller att busa runt och angripa samma favoritfilt. Sprätta och klösa av idel lycka.

SkD 160306 3

Eller att sätta på radions P1 och få höra sprittande klezmermusik. Jag hamnade mitt i en gudstjänst! Häpp! Nä, inte vilken som helst. Professorn och författaren Stefan Einhorn talade om den kluvna människan, våra ljusa och mörka sidor och hur vi kan hantera dem. Om de nya dödssynderna. Programmet ligger kvar månaden ut.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/685039?programid=945
Einhorn börjar tala ca 15 min in i programmet och håller på ca en halv timme. Inspirerande och mycket tänkvärt.

Om det hade gällt en människa ?

Under eftermiddagen tittade jag på några inspelade djurprogram. Det var sjuka och skadade hundar, katter och hästar. En och annan ko också. Djuren kan inte tala om var de har ont, men ATT de har ont var både ägare och veterinär överens om. Några exempel:

Katten som blivit biten i bakdelen, fått svansen helt flådd och hade krälande larver i de stora såren … Den jamade högt av rädsla och smärta. Ändå tar sig djurambulanspersonalen tid att prata med flera grannar, dela ut foton på katten osv i ett försök att ta reda på om någon känner ägaren. Väl hos veterinären tittar först en djursjukvårdare på katten, lyfter än en gång upp katten, finner en ID-märkning och går därefter lugnt till datorn för att kolla om den är registrerad.
”Det är viktigt att finna ägaren så att vi vet om vi ska behandla katten”.  Underförstått betala.
Nej, den var inte registrerad och då blir det ett långt samtal till länsveterinären för att få tillstånd att avliva den. Allt medan katten ligger och jamar under svåra plågor. Skulle man gjort så om det gällt en människa? Katten skulle givetvis omedelbart sövts för att slippa smärtorna och därefter skulle sökandet efter en eventuell ägare ha startat.

Och så var det hunden, som tvingades föda sina valpar mitt på golvet i ett undersökningsrum med stark belysning och närgångna TV-kameror allt medan personal och ägare stod omkring och putte-nuttade sinsemellan om det gulliga med nya valpar. Alla som har med djur att göra borde veta att en födande tik vill dra sig undan i en mörk och skyddad vrå.

×