Grannar, patienter, personal …

Ja, listan kan göras lång över vilka den moderata riksdagskvinnan och tillika kommunfullmäktiges ordförande i Kävlinge kört över. Går det förresten att göra ett bra jobb på två så tunga poster? Det är en helt annan historia.

Hon tystade alltså Eyragårdens tupp enligt SkD 31/1 sid A8. När och hur kom de två egentligen i kontakt med varandra? Tuppen och hans hönor var ute mellan halv nio och halv fem på vardagar.

Riksdagskvinnan är i sitt hem endast under helgerna. Då är tuppen inne i ett isolerat hönshus eftersom Eyragården då är stängd.

Hur kunde hon störas så till den milda grad av en troligen obefintlig kontakt att tuppen måste bort? Eller var det bara för att tuppen skänkts av en miljöpartist?!

Att tuppen ifråga var till stor glädje för besökarna på Eyragården, att grannarna tyckte det var mysigt och att ingen annan stördes bekymrar henne inte ett dugg.

Nu är den borta. ”Det kom en kvinna och hämtade den.” Jaha, vem då och till vad? Gratismiddag?

Jag tycker det är ynkligt att inte Eyragården tog strid för tuppen. ”Vi ansåg inte det vara lönt att lägga ner mer energi när vi ändå inte fått godkänt.” Det krävs inte så mycket energi att ansöka om att få hålla en tupp, kommunala kvarnar kan i särskilda fall mala väääldigt långsamt och tuppar lever inte särskilt länge. Hämta hem tuppen!

En tur/retur Nimes, tack!

Ja, norska skogskatten Glitter från Ivetofta tog sig en tur till Frankrike. Hur det gick till får han berätta själv för sina kompisar. För husse talar han bara om att han nu vill vara hemma och gosa och slippa gå ut mer. Vi får bara hoppas att husse förstår en så enkel sak. Läs mer om Glitter på
http://lokaltidningen.se/katten-glitter-hemma-efter-makalos-resa-/20160127/artikler/160129831/1465

Precis som de flesta andra kommuner har Bromölla kommun, där Ivetofta ligger, ingen information om hur man tar hand om sin katt – i deras fall inte heller om hundar, men däremot en del om att inte ta hand om till synes övergivna vilda djur- och fågelungar. Ett bra initiativ, för ensamma djurungar är oftast inte övergivna av mamman.
http://www.bromolla.se/sv/Bo-bygga–miljo/Djurskydd/Djur/

 

Om hundar och katter

Läste nyss på FHHK:s blogg ( www.fhhk.se )att de fått in årets första övergivna kattungekull med mamma. Alla var tillgivna och i tunn innepäls. Vem kan göra så? Hur många andra hittas aldrig utan dör i fukten och kylan? Hemska tanke!

Talade i lördags med en vaktmästare på ett äldreboende i Eslöv. Han är en stor djurvän och har en liten mops.
”Om jag bodde på landet skulle jag ha katt också. Det går inte i lägenhet i stan. En katt måste kunna gå ut och leva lite i frihet.”
Ja, vad svarar man!? Varför tyckte han inte att mopsen skulle ”kunna gå ut och leva lite i frihet”? Varför vill han förvägra katten att leva i trygghet liksom mopsen?

Förvisso har vi själva katter som kan välja ute- eller inneliv på vårt lantställe. Det ligger långt från farliga stora vägar, men det finns andra faror. Såg i fullmånens sken härom natten hur ”något stort” sprang vid häcken. Definitivt större än vår största katt! Varg, räv? Tam hund utsläppt till ”lite liv i frihet”? Vet ej, det gick så snabbt och långtittorna var inte på. Lilla Lisa kom rusande in en stund senare, alldeles svart i ögonen och med allt toet stående på ända. Spåren var borta på morgonen.

Huuu!

Fredag eftermiddag på vårt lantställe. Planerade att ta en promenad en stund före solnedgången. Kollade tack och lov temperaturen innan. Minus 9! Minus NIO – i Skåne! Det blev ingen promenad.

Lördag morgon kl 6.30 såg jag Emil sköta toalettbestyren mitt på den snötäckta gräsmattan. Han dolde det som skulle döljas enligt nedärvda instinkter och konstens alla regler. Ja, ja, det som göms i snö kommer upp i tö. Det känns som om det är långt dit. Han kom snabbt in igen.

En stund senare kom Åke lugnt gående längs kattaspåret. Han hade tillbringat natten hos grannen Bengt. Jag öppnade dörren och ropade
”Ååååkeee! Kom in de e kallt!”
Han tittade förvånat på mig  ”Redan uppe?!”. La sig på rygg och rullade från sida till sida och rusade  sen runt, runt med svansen i en glad och busig krok. Hans fina vita päls var fortfarande ren och vit, men kändes riktigt iskall när han väl sprang förbi mig och in.

Kollade temperaturen, -14. MINUS FJORTON – i Skåne! Åke räds varken vatten i pölar, duschkanna eller i fast form!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En trött Åke

Vi bär Gud inom oss

Städade undan en del gamla tidningar som samlats på en hylla och fann nr 3:2015 av Trovärdigt. Det är ett magasin som Svenska kyrkan i Malmö delar ut gratis några gånger om året. Dagen efter ligger de i drivor i soprummet. Trist, för det innehåller ofta tänkvärda artiklar. Just detta nummer hade jag inte ens öppnat, men titta vad jag fann när jag nu gjorde så! Att vi skulle bära Gud inom oss!

”Det mest centrala i den kristna människosynen är att varje människa är älskad och unik”, slår skribenten fast och lite längre ner i texten: ”För mig ger kristen tro en människosyn där det centrala är att varje människa bär Gud inom sig, är unik och är djupt älskad. Det är människans djupaste identitet – en identitet att vara stolt över!” Hmmm, tro de´, skulle min mormor ha sagt och därmed uttryckt sitt starka tvivel.

Visserligen säger Första Moseboken 1:26: ”Och Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden. Och Gud skapade människan till sin avbild”. 1:31: ”Och Gud såg på allt han gjort och se, det var mycket gott”

Låt oss göra människor till vår avbild? Oss, vår??? Var det ett team-work?

Konfirmanderna i en annan artikel ger en mer verklighetsförankrad syn på vårt ansvar för tillståndet i världen ”Vi lever inte i shalom med skapelsen, det handlar både om miljön och hur vi behandlar djuren”. Inte bara människor. För att vi ska överleva måste alla fiskarna, fåglarna, boskapsdjuren, kräldjuren och alla växter över hela jorden också ha det bra. Har de det? Har vi tolkat ”må de råda över” på fel sätt?
”Jag vet inte riktigt varför, men Gud förlåter allt”, säger en av ledarna på konfirmandlägret.

Jag kan höra mormor muttra sitt ”Hmmm, tro de`!” igen.

Världens natur: Katter

På SVT2 har i dagarna gått en fantastisk engelsk serie om katter. Ett av programmen går i repris i morgon 3/1 kl 11.00. Det har gjorts många program om katter, men detta är det mest heltäckande. Alla programmen finns här:   /http://www.svt.se/varldens-natur/

Det är några av världens främsta kattforskare och etologer som gjort en månadslång studie av katter i olika omgivningar. En grupp lever på en bondgård, en annan i en stad och en tredje i en by. Alla förses med sändare och kamera och kan följas på sina promenader. Även för mig som lever nära en kattgrupp har programmen rätat ut en del frågetecken.

Några frågor som forskarna tar upp i programmen är:
Hur samtalar katter med varandra – och med oss? Vill katter ha kattsällskap? Kan de leva många inom ett begränsat område utan stress? Skillnaden mellan katters och hundars beteende i okänd miljö. Är det OK att sammanföra okända katter?

Jag vill uppmana alla som redan har katt, men framför allt de som planerar att skaffa katt, att se programmen. Och naturligtvis alla andra som älskar – eller hatar katter!

God fortsättning …

För min del kan det bara bli bättre. Den envetna förkylning eller influensa eller kanske rent av både ock, som varit min följeslagare sedan mitten av december, verkar äntligen på väg att ge med sig. Jag besökte pliktskyldigast vårt lantställe och våra landetkatter under två blåsiga mellandagar. Allt var lugnt och alla katter hemma. Bengt, grannen, tar ju väl hand om både hus och djur när vi inte är där och vi vet att han rapporterar om något händer.

Två nya ungkatter har synts till under hösten. Båda har blivit infångade och kastrerade – båda var små gossar. Dumpade eller bortjagade från någon av de näraliggande gårdarna? Vet ej.

Vid 19-tiden hördes plötsligt ett våldsamt morrande och ylande uppifrån vinden. Det är den väg alla katterna måste ta för att komma in i bostaden. In genom vedboden, sedan uppför antingen stegen, plankan eller lastpallen, därefter in genom kattluckan till vinden och sedan ner i hallen. Jag såg först bara en förvånad Stövelnisse, som rusade nerför vindstrappan. Han stannade bredvid mig och tittade sig misstroget tillbaka som om han undrade vad det var som egentligen hänt.

Det som hänt var en ny liten ungkatt. Så förtvivlat hungrig. Troligen också en hane. Han jamade högljutt efter mat och det fick han givetvis. Han var så skräckslagen, att han inte tordes äta nära mig. Han sprang fram, tog en bit torrfoder, backade och tuggade i sig den snabbt, sedan fram och tog en ny liten bit. Jag lät honom vara i fred. Han stannade på vinden över natten och fick naturligtvis frukost också. Sen var han borta. Vi får väl se om han kommer tillbaka.

×