Skriv på för katterna!

Kära läsare! Det var länge sedan sist. En intensiv, ettrig förkylning drabbade mig i måndags eftermiddag. Sen rullade det på! En liten j-l satt i två dagar innanför pannbenet och spelade puka. Ständigt samma rytm. Ingen variation. Endast då och då avbrutet av ett skärande hugg över vänster ögonbryn.

Datorn kan man ju inte låta bli – inte ens när man är sjuk, eller hur? Det var där jag såg uppropet hos bloggarkollegorna Husdjurshjälpen ( www.nsk.se ) Kattmatstillverkaren Mjau och Svekatt vill alltså att vi ska skriva på och med det kämpa för lagstiftning om obligatorisk ID-märkning. Siffran 100.000 herrelösa katter har använts i många år. Givetvis vet ingen exakt hur många de är eftersom de inte har någon ägare och förvildade katter är mycket skygga.

Mjau skriver bl a såhär ( http://www.mjau.se/forvarendakatt/ )
”Det finns idag över 100.000 hemlösa katter i Sverige, en siffra som vi brinner för att förändra. En lagstiftning om obligatorisk ID-märkning av katter skulle vara ett stort steg i rätt riktning. 
Om fler kattägare valde att ID-märka och registrera sina katter skulle antalet hemlösa katter minska.”

Hur då? Lag om ID-märkning kan endast gälla ägda katter. Katter som av olika anledningar kommer bort kan få hjälp att komma hem igen – rätt tänkt så långt. De som övergivits vill ju inte ägarna ha tillbaka. De 100.000 som redan finns därute kommer att fortsätta att föröka sig. Vad är tanken att man ska göra med dem?

Det enda som kan minska de 100.000 är att använda TNRM (trap, neuter, return, manage). Det betyder alltså att man fångar in, kastrerar, återutsätter och tar hand om dem enligt svensk djurskyddslag. TNRM finns inte i nuvarande svensk lagstiftning, eftersom möjligheten inte var ”uppfunnen” då lagen skrevs 1988. Ändå praktiseras den över hela landet med bl a kommuners, länsstyrelsers och fastighetsbolags goda minnen.

Är det tillräckligt med en lagstiftning om ID-märkning? Nej, hela ägaransvaret måste beaktas, annars kommer situationen för katterna  att förbli densamma.

Skriva på för katterna????

Vi och dom

Katter är ju inte flockdjur som hundar utan mer individualister. Nu har dock sedan några veckor tillbaka skett en viss förändring bland våra landetkatter.
151209 Från vänster Emil, Lisa, Oscar och Olga kamperar numera tillsammans på den populära lila filten. Tidigare var det ofta bara Olga och Oscar, sedan tillkom Emil. Nu har också Lisa sällat sig till gruppen. De är de knubbiga, kortbenta och mer lugna i kattgruppen. De andra som oftast vilar ensamma och utspridda tillhör den långbenta, spralliga och högljudda modellen. T ex Rosa och Andrée, som ni känner sedan tidigare:
SAMSUNG DIGITAL CAMERA Varför har det nu blivit så då? Pratar de kanske inte samma språk? Eller är det utseendet?

Saknar en katt sina ofödda ungar?

Var snäll och läs först gårdagens inlägg! Veterinärförbundets normgrupp vill alltså att alla landets kattföreningar, som tar hand om troligt många övergivna katter och deras oönskade ungar, ska få ännu fler att ta hand om! Jo, jag vet att det råder delade meningar om detta även bland kattföreningar. Många anser att No-Kill gäller i alla sammanhang – även då det handlar om lidande för djuret. Alternativt menar normgruppen tydligen att ungarna ska dödas snarast efter födseln.

Föreningen Höörs Hemlösa Katter (www.fhhk.se) har mycket stor erfarenhet av dräktiga katter och moderlösa kattungar. Läs vad de så klokt bl a skrev i ett blogginlägg 2015-06-27:

”Det föds alldeles för många kattungar som det är. Vi behöver inte låta de honor som kommer in i tid, föda några ungar. Många av honorna är i dåligt skick då de hittas. Att då utsätta dem för en födsel, och sen digivande, är inte optimalt för honan. Och hur som helst, är det hon som är den viktigaste individen. Hon finns redan och har ofta fullt upp med att själv existera.

En del honor som tas in och tillåts föda, dör i sviterna av förlossningen. Några är så skygga att de, då de fött sina ungar, inte vågar ta hand om dem. I båda fallen står man med moderlösa ungar, och en död eller olycklig hona. Honan vet inte vad som ska hända så länge ungarna ligger i magen. Hon längtar inte efter att bli mamma. Det är bara en följd av en parning.

Inte förrän ungen är född vet hon det. Jag har aldrig sett en hona sakna sina ofödda ungar. En katt är inte en människa, med vårt konsekvenstänkande. Hon vet inte om att hon blir dräktig då hon parar sig. Hon vet inte varför hon hela tiden är hungrig och känner sig konstig. Hon planerar inte heller sitt födande, inte förrän i sista stund. Många gör det inte ens då. De råkar bara lägga ungen nånstans.”

Kloka ord från en sann djurvän med lång erfarenhet av både människors och djurs beteenden. Kunde teoretikerna, troligen är de det, i normgruppen kanske få praktisera ute i verkligheten?

Råd från Veterinärförbundets normgrupp

”SVF Smådjurssektions Normgrupp arbetar med rådgivande normer i etiska och veterinärmedicinska frågor som rör svensk smådjurspraktik.” Så här skrev de i Svensk Veterinärtidning nr 14:2015 sid 40:

Flera nya frågeställningar har inkommit till Normgruppen sedan förra mötet. En fråga rör det etiska problemet med att kastrera dräktiga katter och hur sent i dräktigheten det får göras, en fråga som är särskilt aktuell för katthemskatter. Gruppen konstaterade att det saknas vetenskapligt stöd för att besvara frågan. Vår åsikt är att det inte är önskvärt att kastrera dräktiga katter, men att det inte heller är etiskt oacceptabelt. Att kastrera en katt i tidig dräktighet bör vara acceptabelt när ungarna är oönskade. Om man kastrerar i sen dräktighet måste kattungarna som tas ut avlivas och riskerna för katten är större. Dräktighetsdag är svår att bestämma utan tillgång till bilddiagnostik, vilket normalt inte kan krävas i dessa situationer. Från vecka sju brukar fosterrörelser kunna kännas från utsidan av djuret, vilket indikerar sen dräktighet. Beroende på hur eventuella kattungar kommer att tas emot kan man resonera olika om vad som är etiskt minst tveksamt när det gäller kastration av katter i sen dräktighet. Om katten tillåts föda sina ungar och får behålla dessa i tolv veckor är det sannolikt mer skonsamt att vänta med kastreringen. Om kattungarna ändå kommer att avlivas direkt efter födseln är det inte självklart att det är ett mindre trauma för katten än att istället kastreras i sen dräktighet. Både kastration i sen dräktighet och en förlossning kan vara riskfylld för katten.”

Återigen gäller det framför allt de herrelösa och förvildade, de som normgruppen kallar katthemskatter. Dvs katter som ideella kattföreningar fångar in och placerar i privata stödhem eller privata katthem.

Det är ett stort trauma för en sådan katt, som kanske aldrig haft någon kontakt med människor och/eller aldrig varit inomhus, att bli fångad i fälla och därefter förflyttad i en ännu mindre transportbox till en helt ny och okänd miljö. Att dessutom vara dräktig och föda ungarna endast för avlivning är horribelt. Landets alla katthem är konstant överfulla. Det behövs inte fler kattungar. Låt de stackars katterna slippa att ta hand om ännu en kull ungar. De flesta herrelösa honkatter får ungar när de själv bara är kattungar och därefter flera kullar per år.

Normgruppen borde tänka på katternas välbefinnande, försöka sätta sig in i hur en katt i den situationen tänker och känner. Det kan författaren till den text jag kommer att publicera imorgon.

Jul, jul strålande jul!

Bloggarkollegorna i Husdjurshjälpen skrev för några dagar sedan ett långt inlägg om Vinterinformation för hundar, katter, hästar och fåglar. Väldigt mycket att tänka på, men jag nöjer mig med att tycka att det mesta vi människor har för oss kring helgerna är farligt för katter! Levande ljus, maten, godiset, blommorna osv. Bra information om farorna finns också på Agrias hemsida:
http://www.agria.se/katt/artiklar/sjukdomar-och-skador/farliga-vaxter-for-katten/
Dock har man där glömt att även doften av t ex hyacint kan göra katter riktigt sjuka.

Husdjurshjälpen skrev också En innekatt som kommer bort utomhus vintertid hinner inte anpassa sig till klimatet och kan därav få köldskador om det är riktigt kallt. En katt som har anpassat sig till vinterklimatet klarar sig däremot utan problem. NEJ, NEJ, NEJ! Jag håller inte med. Lika lite som hundar klarar sig utelevande katter på egen hand. De måste ha någonstans att gå in för att klara fukt och kyla. De måste också ha mat. Förvildade katter som lever i TNRM-kolonier klarar sig eftersom de har tillgång till t ex frigolitlådor med hö eller halm och får mat och tillsyn enligt djurskyddslagen. Utan den hjälpen hade många dukat under, inte enbart på grund av kyla – fukt, svält och sjukdomar spelar en stor negativ roll.

Allra värst har dock de långhåriga som, med eller utan ägarens vetskap, hamnar därute i kylan. De har inte en chans att klara sina långa pälsar på egen hand och pälsarna värmer dem inte ens, eftersom de har mycket lite värmande underull. Läs mer här:
http://hittekatter.ifokus.se/articles/562d02868e0e740f6f000b8e-langharig-och-hemlos-del-1?discussions-1

http://www.hittekatter.ifokus.se innehåller också mycket annan nyttig information för kattägare och andra som tror sig veta det mesta.

Hur förfrysta öron och angrepp av skabb kan se ut kan ni se på länken här nedan. Det finns också bilder på många gulliga katter där – några är mina!
https://www.google.se/search?q=f%C3%B6rfrysning+katt&biw=1301&bih=588&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwi3-oLwg8DJAhXionIKHUriD98QsAQIMQ#imgrc=ro5obWFsMvqUdM%3A

Och så Agria igen! http://www.agria.se/pressrum/pressmeddelanden-2013/katten-kan-ocksa-forfrysa-sig-0/

×