Inte bara katter

Jag läste någonstans i veckan som gått, att allt fler kaniner överges i städernas parker och troligtvis också på landsbygden. Det är alltså inte enbart katter … och ormar … och fiskar … En bekant satt i trädgården med goda vänner och en pava vin med tilltugg när det plötsligt landade en vit undulat på hennes utsträckta arm!

För länge sedan hörde jag på ett av alla dessa veterinärprogram på TV att kaninhonor måste kastreras för om man gosar och klappar en kaninhona så löper hon nämligen. Och som kanin i en barnfamilj är det stor risk att hon ständigt måste löpa vilket givetvis sliter ut henne.

Jag har ingen erfarenhet av kaniner, men om fertila kaninhonor beter sig lika destruktivt som fertila katthonor så förstår jag att man överger dem.

Alltså: om ni funderar på att skaffa ett djur, oavsett vilket, så tänk efter ordentligt innan. Skaffa kunskap om djuret. Det finns klubbar för de flesta djurslag där man kan finns bra tips och adekvat information. Räkna på vad det kostar och hur mycket tid du är beredd att lägga på samvaron med ditt djur. Men framför allt ta ansvar för djuret under hela dess livstid.

Ny djurskyddslag – när, hur och varför?

Vid regeringssammanträdet 4 juni 2009 beslutades om ”Översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll” (Dir 2009:57). I kommittédirektivet står bl a:
Den nya lagstiftningen ska syfta till att uppnå minst samma djurskyddsnivå som idag, utgå från de enskilda djurens behov samt verka förebyggande och bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Remisstiden gick ut 2012-06-08 och kansliet sa då att de aldrig någonsin fått in så många remissvar. Lagen var tänkt att tas i riksdagen 2013. Vi är många som hoppades på en snabb och positiv ändring. Idag skriver vi 2015 och endast några små positiva förändringar har gjorts. Däremot hör och läser man ofta om de starka negativa krafter som är emot allt som har med djurs välfärd att göra. Framför allt är det LRF och djurindustrin. De borde istället vara måna om sina djur eftersom de är = deras egen ekonomi. De vill införa fixering av suggor och beteskravet för mjölkkor anses onödigt, allt för att tjäna mer pengar. Det är levande djur det handlar om – våra medvarelser som till mer än 90 % består av samma dna som vi!

Adam Arnesson skriver i dagens SkD initierat om ”Urvattnat djurskydd kostar” läs mer här http://www.skd.se/2015/07/28/ur%c2%advatt%c2%adnat-djur%c2%adskydd-kos%c2%adtar/

Men i en liten stad i Spanien får djur ny status som ”icke-mänskliga medborgare” och i Nepal har förhoppningsvis masslakten vi Gadhimaifestivalen upphört http://www.djurensratt.se/om-djurens-ratt/nyheter/ingen-mer-masslakt-av-djur-i-gadhimaifestivalen-i-nepal

Att tala med katter …

… är inte helt lätt. De lyssnar bara precis när de själva vill. Hörde talas om katten som djurskyddsinspektören avlivade för att han ansåg den vara döv. Katten var vit och satt ute på en åker. Vita katter anses ha större risk för att vara döva. Inspektören ropade på katten som naturligtvis inte reagerade. Den hade just då helt andra intressen än djurskyddsinspektörer. Sant eller ej, jag hoppas det är en skröna.

Den lilla boken ”Allt du inte visste om din katt” föll ur bokhyllan tillsammans med några andra små tunna häften. Den inleds med de kloka orden ”om du vill ha en katt som husdjur, kan du mycket väl åka till ett hem för herrelösa katter och välja ut den första lilla blandraskissen som tittar dig i ögonen”. Jo, visst är det gulligt med små kattungar, men glöm inte bort att det också finns många vuxna och äldre katter som vill ha ett eget hem och egna människor som pysslar om dem. Som helt enkelt vill ha ett lugnt boende på äldre dar.

Boken fortsätter med ”Hur uttrycker sig katter?” Jag visste själv inte hur många talande ansiktsuttryck förvildade katter kan ha förrän jag började studera alla dem som flyttat in på vårt lantställe. De uttrycker t ex förvåning precis som vi med stora runda ögon och irritation med svarta pupiller. ”Jag vill busa med dig” sägs med raka och lite sänkta övre ögonlock. Katter som lever i TNRM-grupper eller kolonier jamar nästan inte alls. De kommunicerar med ögon- och kroppsspråk.

Tack Länsstyrelsen i Skåne!

TNR och TNRM har jag skrivit om några gånger. Det är något som vi är många privatpersoner som ägnar oss åt. Det står för trap-neuter-return-manage d v s fånga-kastrera-återföra-ta hand om övergivna och förvildade katter. Igår träffade jag ytterligare en person som helt privat har engagerat sig i deras grymma öden. En medlem i Föreningen för Höörs hemlösa katter skriver också mycket initierat om hur illa katter behandlas av vissa människor och även om de människor som tar hand om dem. Läs mer här
http://www.bapplar.blogspot.se/ och http://www.fhhk.se
Informationen om katter på Höörs kommuns hemsida är erbarmligt dålig.

Länsstyrelsen i Skåne har nu också skådat ut i verkligheten och skriver under Aktuellt att man tillåter TNRM under vissa förutsättningar. Läs mer här
http://www.lansstyrelsen.se/skane/Sv/djur-och-natur/djurskydd/aktuell-information/Pages/default.aspx

Jag har inte kollat ALLA länsstyrelsers hemsidor, men hittills inte funnit en enda med motsvarande information. Så ett stort TACK Länsstyrelsen i Skåne!

2 milj katter ska dödas i Australien …

… skriver Metro idag. Man tror att det finns 20 milj och att om 2 milj skjuts, förgiftas och fångas i fällor ska det rädda den inhemska faunan. Vad som sedan händer med dem som fångas i fällor står det inget om i Metro.

Hur var det nu historiskt sett? Australien var väl ursprungligen en fångkoloni (1700-tal?). Med fartygen från England kom inte bara kriminella utan också råttor och möss. För att hålla de små gnagarna i schack tog man dit katter. Inget av de tre djurslagen hör hemma i Australien och de går, då som nu, hårt åt den inhemska faunan. Och detta tror man sig råda bot på genom att döda 2 miljoner katter på 5 år!!! Så otroligt dumt att bara män kan ha kommit fram till denna lösning på ett problem skapat av män!!!

Hur kunde du lämna den?

I söndagens häftiga solsken kom grannbondens dotter med raska vägvinnande kliv skjutande barnvagnen framför sig. Hon brukar ta långpromenader på flera timmar, så därför blev jag förvånad över att möta henne på väg tillbaka efter bara ungefär 20 minuter. Jag såg på långt avstånd att hon bar på något. Det var en liten kattunge! Alldeles för liten för att på egen hand ha lämnat sin mamma.
”Den satt i vägkanten och jamade”, sa hon ”Jag gick förbi den och några meter ifrån för att se om den skulle följa efter och det gjorde den. När jag stannade kom den springande och när jag hukade mig ner klättrade den upp i famnen. Och den är så törstig, så törstig! Det finns ju inga hus i närheten där den kunde höra hemma”

Hon hade ringt maken, som tyckte att hon skulle ta hem den.
”Den är för stor att slå ihjäl”, tyckte han. ”Vi har plats för en till.”

Slutet blev gott även för denna övergivna lilla kattunge. Hur tänkte du som lämnade den där i diket? Att en katt klarar sig alltid? Många övergivna katter gör det med hjälp av snälla människor, som kanske aldrig hade tänkt bli kattägare. Denna lilla kattunge hade troligen inte klarat en attack från kråkor eller skator. Den var redan mager och uttorkad.

Heder åt grannbondens dotter, som tydligen har ett annat tänk än pappa! Läs mer på ”grannbondens katter”.

Ännu en upphittad katt

Någon minut efter att jag publicerat föregående inlägg ringde en bekant och berättade att hon strax innan fått ett samtal från sin revisor, vars ene anställde hade vänt sig till honom i ett stort bekymmer. Ja, det blev många led, som det så ofta blir när det gäller upphittade katter. Frågan gällde i förlängningen vad ska jag göra när jag får en katt ”på trappan” och vem kan hjälpa mig?

Såhär var det i just detta speciella fall. När damen ifråga skulle ta sin bil för att åka till arbetet låg det en svårt skadad katt vid garageporten. Den hade ett fint halsband, utan telefonnummer, och den var inte öronmärkt. Den spann högljutt och trampade med tassarna och vädjade desperat om hjälp. Katten protesterade inte utan släpade sig in i den pappkartong hon erbjöd och den fick åka med henne till arbetet.

Akut veterinärkontakt upprättades snabbt. Katten befanns vara i uselt skick: smutsig, tovig, utsvulten, trafikskadad på flera ställen och den hade mycket, mycket ont. Veterinären motsatte sig inte avlivning, men bedömde samtidigt att den kunde ”repareras” under förutsättning att någon sedan kunde ta hand om den. Upphittaren tänkte febrilt och ringde några samtal, men fick inget napp. Då kom nästa patient in i väntrummet med sin husse. Hans katt var mycket gammal och njursjuk och skulle nog inte klara sig så länge till. Jovisst, han hade faktiskt funderat på att köpa en ny, så visst kunde han tänka sig att ta hand om denna katt istället.

Katten rakades, syddes ihop på många ställen och kastrerades naturligtvis när han ändå var sövd. Sedan åkte han hem med sin nya husse, som också tog hand om veterinärräkningen. Sökandet efter ursprunglige ägaren pågår.

Det slutade lyckligt – denna gång också. Men hur många katter (och vilda djur) ligger och dör långsamt av svält och skador i buskage och vägkanter?

Och vad gör man som privatperson när man får en katt ”på trappan”? Vem ringer man för att få råd och hjälp?

Vems ansvar? Den som övergav katten eller upphittarens eller …

För en tid sedan träffade jag Asta, en pigg dam på 84. Hon bor några kilometer från vårt lantställe. Jag hade inte pratat med henne på säkert tjugo år, vi har bara vinkat åt varandra på avstånd. Mitt egentliga ärende var att fråga om den svartvite jättestore hankatten som ibland kommer och käkar hos oss var hennes. Det var den, tack och lov! Och han verkar inte vilja flytta in – också det tack och lov!

Hon berättade hur hon varit tvungen att ta hand om en honkatt med fyra ungar som kommit till henne för något år sedan. Katten var mycket, mycket mager och tungan hängde en cm ut ur munnen på henne. Hon kunde knappt äta och hade uppenbarligen stora problem med tänderna. Ungarna var dock pigga. Asta anade var katten hörde hemma och ringde för att fråga om han kunde ta sin katt till veterinär. Han svarade att det inte var hans katt; den hade bara kommit, fött sina ungar och det var inte alls hans ansvar. ”Du kan göra va fan du vill med kattajäveln!” hade han svarat.

Med hjälp av en god vän med bil tog hon katten till Det Stora Djursjukhuset dagen därpå. Veterinären sa genast till henne på skarpen att
”Den här katten skulle du ha kommit med för länge sedan!” Asta är en ärlig människa och svarade precis som det var, att det inte var hennes katt och att hon kommit så fort hon kunnat – dagen efter kattens ankomst och fick då till svar
”Om det inte är din katt kan jag inte göra något! Jag måste tala med ägaren.” Jamen, det fanns ju ingen ägare!!! Veterinären insisterade dock och ringde mannen på hans arbetsplats och fick samma besked
”Gör va fan ni vill med kattajävelen!”

Katten sövdes, röntgades, alla tänderna opererades bort, hon kastrerades och fick stanna över natten och hela nästa dag på Det Stora Djursjukhuset. Kostnaden för Asta blev många tusen kronor för en katt som inte var hennes. Den har nu funnit sig väl tillrätta hos henne och är så tacksam.

Varför är det ofta så att enskilda måste ta hand om andras katter? Varför anser många det vara OK att överge sitt sällskapsdjur?

×