Och sanden fraktas både hit och dit …

Varje år används enorma mängder kattsand i Sverige och branschorganisationen Avfall Sverige tycker det är för mycket (enl SVT-text). Jo, jag vet och tungt är det också. Jag hade en lång diskussion med personalen på Merab i Eslöv för något år sedan. Frågan gällde om kattsand ska i containern för brännbart eller icke brännbart. En av de anställda och jag hävdade med bestämdhet att sand inte brinner. ”Jo”, sa en annan lika tvärsäkert, ”det här förbränns vid så hög temperatur att sanden brinner! Jag vet för jag har själv katt!!!” Då gav vi andra liksom bara upp …

Kattsand är alltså inte sand utan bentonitlera och den bryts i dagbrott i framför allt Canada och Kina. De siffror som nämns är att om Sveriges 1,2 miljoner katter förbrukar 10 kg sand per månad blir det 144.000 ton per år. Och alla världens tamkatter då … Det blir hisnande siffror!

Det är dock som den berömda pissen i Mississippi. Visst är det galet att frakta sand runt halva jordklotet, men hur mycket sand går det åt till investerarnas skrytbyggen vid ex vis Persiska viken? Den sanden hämtas inte från sandöknen Rub al Khali, som ligger nästgårds och täcker större delen av Arabiska halvön, utan från havet utanför Marocko. Havsbottnen förstörs här för all framtid och fisken flyr. Torr sand är tung – våt är ännu tyngre. Små åsnor släpar den upp ur havet dag efter dag för att fraktas till lastfartygen för vidare befordran till byggarbetsplatserna på andra sidan Afrika. Här kan man tala om miljöbovar!

Våra små katter gör bara det vi alla gör lite då och då när vi behöver. Det finns många olika sorters kattsand och det finns många olika sorters annat strö så det är bara att prova. Våra katter har provat några olika sorter, men det var inte populärt alls även om det var svensktillverkat.

Etiskt dilemma

”No-kill filosofin är nog bra”, skrev Eva i en kommentar till mitt inlägg i torsdags. Ja, jag kan bara hålla med. Grundtanken i No-kill är ju att man inte ska avliva friska sällskapsdjur. Djur som är hanterbara och bedöms kunna tillfriskna från sjukdom eller skada ska behandlas. Men när pengar, eller snarare brist på pengar, kommer in i bilden kan situationen bli svår – både för ägaren och veterinären. Djuret har ingen talan.

Djurkliniker kan i många fall ge lika kvalificerad vård som våra vanliga sjukhus, men bara för att man kan, måste man inte alltid göra allt. Var vågar veterinärer sätta gränserna i samtalet med djurägaren? Vågar veterinärer ställa sig frågorna:
För vems skull och till vilken nytta rekommenderar jag denna utredning, röntgen, provtagning eller behandling?
Är åtgärderna meningsfulla för djurets fortsatta vård och liv?

Ett stort djursjukhus hade fattat beslut att inte amputera ett ben som skulle gå att åtgärda kirurgiskt. Det var för kattens skull. Men hamnade då i en ekonomisk diskussion med ägaren. Hen hade inte råd att betala (eller ville inte) kostnaden och beslutade istället att avliva katten. Vilket var då bäst: att amputera benet och låta katten leva med tre ben eller att avliva katten? (Artikel i Svensk Veterinärtidning 2014)

 

Alla hjärtans dag …

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

… sa matte att det är idag och vi har gemensamt bestämt oss för att vara snälla – både mot varandra och mot husse och matte och grannen Bengt. Matte fick rosor av husse och hon blev så glad sååå … Hon tyckte de var vackra. Vi tyckte de var goda.

Idag ska vi alltså vara riktigt snälla och inte lägga oss på tangentbordet, låta våra kompisar äta ifred, inte trängas och bråka vid matskålarna, kanske också låta bli att sätta klorna i mattes skalp och inte fånga och släppa några levande möss lösa i köket. Det blir inte lätt, för nu ska vi gå hem till vårt andra hem och se vad de bjuder på. Och då måste vi passera över åkern. Vi lovar nog inget!

Ha det så bra! Och Happy Valentine!

Hälsningar från Rosa och Andrée

 

Vad tar ni för valpen?

Det skrev Martina Jarminder i SkD 9/2 apropå stora skillnader i veterinärkostnader beroende på vart man vänder sig när sällskapsdjuret blir sjukt. Samma undersökning och vård kan kosta dubbelt så mycket om man råkar vända sig till fel veterinärklinik. En tråkig bieffekt av upphaussade veterinärsjukvårdspriser är att de som har dålig ekonomi kanske ser sig nödsakade att avliva sitt sällskapsdjur i onödan om priserna är för höga, vilket är en tragedi. Och vilken konsument gillar att betala mer för ingenting? (Allt plankat från Martinas ledare)

Låt mig berätta om Adela. Personalen vid golfbanan där hon levt några år kontaktade en kattförening eftersom de tyckte hon verkade sjuk. Det var hon också, men fick trots det (eller kanske tack vare) snabbt ett permanent hem. Efter ett flertal penicillinkurer fick hon diagnosen kronisk snuva.

Efter att ungefär ett år ha varit snuvig, hängig och uppenbarligen inte mått särskilt bra, blev hon en dag hastigt sämre. Hon var desorienterad, åt inte och gick i cirklar. Matte tog henne akut till veterinär, som fann en 2 cm lång hård varklump i vänster öra. Varet närmast forsade ut när den togs bort. Stackars Adela blev inlagd för fortsatt utredning och behandling. Detta var kl 19.45. Nästa notering i journalen är kl 05.40! Tittade någon till henne under natten? Eller satt hon ensam i sin bur i en helt okänd omgivning?

”05.40 Står upp, verkar desorienterad, stirrar in i ett hörn, går sedan runt i cirklar, trampar i mat- och vattenskål utan att märka det. Mycket snorig.” Vet vill gå vidare med CT – kostnad 5.000 Matte har inte råd och man beslutar att ge symptomatisk behandling. Adela får stanna kvar ytterligare ett dygn och under den tiden finner veterinären en skada i ena ögat. Trots att färgning med Fluorescein är negativt rekommenderas ändå matte att behandla Adela med Prednisolon under 7 dagar.

En vecka senare åker matte på nytt till djursjukhuset. Adela vill bara ligga, är apatisk, vill inte äta eller dricka, är uttorkad, andas tungt, är snorig, täppt och ögonen rinner. Hon blir inlagd under ytterligare 3 dagar. Därefter görs CT-röntgen av näshåla, hjärna och öron. Kostnad 7.000 kr. Enligt journalen hade Adela ”kraftig, långvarig otitis media med erosion av skelettet”. Hon avlivades omedelbart.

Matte, som nu är avliden, älskade naturligtvis sin katt och ville göra sitt bästa för den, men hon, liksom kattföreningen och kanske veterinären, var anhängare av No-Kill. Totala kostnaden blev 22.325 kr (2013).

Borde inte veterinären ha tagit sitt ansvar för djuret då matte redan i ett tidigt skede talade om att hon hade begränsade ekonomiska resurser? Värt att notera är också att det i journalen felaktigt står att Adela var försäkrad! Det var hon inte.

Detta är bara ett exempel. Jag har sett fler …

Vildsvin eller julgran?

Oj, det var länge sedan jag skrev något här i bloggen! Tiden går så fort, så fort och idag kändes det nästan som vår. Det gjorde det definitivt inte den gångna helgen. Med iskall nordan och nollgradigt blev det inte några långa stärkande promenader i Mellanskåne.

På vägen dit i lördags förmiddag såg jag något som jag helst hade velat slippa. Först låg det en påkörd uggla på vägen. Ca hundra meter därefter låg en påkörd glada med vingarna utbredda över nästan hela vägbanan. Efter ytterligare något hundratal meter låg nog orsaken, åtminstone till gladans hädanfärd: ett rådjur som trasslat in sig i mittvajrarna. Alla tre döda – alldeles i onödan. Om trafiksituationen tillåtit det hade jag stannat och lagt ut kropparna i åkern där de åtminstone kunde bli mat åt andra. Nu bara låg de där till nytta för ingen och kanske till skada för fler rovfåglar.

Jag körde hem lite senare än vanligt i söndags. Det skymde och i väster sågs efterdyningarna av solnedgången – dramatiskt värre i flammande röda nyanser. Vackert! MEN så såg jag då vildsvinet komma springande över åkern. Den sprang fort och var alldeles ensam. Vildsvin är aldrig ensamma, hann jag tänka innan jag bromsade. Den passerade över vägen 20 meter framför mig. Men det var inget vildsvin, nej, bara en stackars övergiven julgran. Den rullade vidare på sin ensamma färd över Skåne. I skymningen är alla katter grå.

×