Är detta ännu en övergiven katt?

Pratade med grannen Bengt igår, som berättade vad som drabbat en av hans kompisar. Detta hade hänt lördag förmiddag: Kompisen hade varit ute och motionerat sig själv och hunden, modell större, i ett skogsområde nära Eslöv. När de kom tillbaka gick det en katt omkring vid bilen. En katt som ”pratade” högt och mycket, inte var ett dugg rädd för hunden och insisterade på att få åka med. Hunden är väluppfostrad, men verkade måttligt förtjust. När bildörren öppnades hoppade katten in. ”Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lämna kattstackaren ensam därute i kylan”, tyckte kompisen och lät katten följa med. Väl hemma i köket kastade den sig över hundens matskål och vrålåt. Den var ordentligt hungrig, men inte mager. Därefter hade den inspekterat hemmet under mycket ”pratande” och sedan funnit sig väl tillrätta i en fåtölj – ljudligt spinnande.

Det är ju uppenbarligen en tam och ägd katt. Mycket social. Övergiven? Pga att hon kanske är ”tjock” (=gravid)? Ja, vad gör man när man drabbas av detta?
Först och främst kontrollera eventuell öronmärkning. Om den är läslig, helt eller delvis, så kontakta DjurID http://www.skk.se eller ring 08-7953050
Om katten inte är öronmärkt, så ta den till veterinär för att kontrollera om den är chipmärkt, men tänk då på att chippet kan vandra i kroppen. Det behöver inte sitta kvar i nacken där det en gång sattes in, utan kan finnas nästan var som helst i kroppen.
Om katten varken är öron- eller chipmärkt, så sätt upp lappar på ICA, macken osv, MEN beskriv inte katten alltför noga. Det ska istället den som uppger sig vara ägare göra. Tänk på att det finns kattsamlare där katterna är många och kanske inte har det så bra.

Om det inte går att finna någon ägare och du bestämmer dig för att behålla katten, så ta väl hand om den. Tänk på, att en honkatt kan vara dräktig.  Kastrera snarast möjligt – både hona och hane. Det är ingen investering att ”ta ungar”. Det finns redan 100-tals till salu på Blocket oftast för en spottstyver.

Jag vet ännu inte hur det kommer att gå för denna lilla troligen övergivna kise.

Vart har de tagit vägen?

Gårdagens fråga i SkD: Är det rätt att föda upp minkar för pälsens skull? 63% svarade nej, medan följaktligen överraskande 37% svarade ja.

Jag känner mig kluven och vet inte riktigt hur jag skulle svarat. Naturligtvis tycker jag ett spontant – ett rungande NEJ. Samtidigt är jag väl medveten om att om inte minkar föds upp i Sverige, så flyttar den produktionen österut med ännu värre förhållanden för djuren. Att gå på metallnät hela sitt liv och få maten serverad i taket är inte naturligt för någon, men här har de lite större utrymme att röra sig på.

De svenska minkskinnen håller mycket hög kvalitet och köps till nästan 100% av kineser på den årliga pälsmässan i Köpenhamn. Efterfrågan på lyxiga pälsar och andra produkter av döda djur tycks där vara omättlig.

Kristina Yngwe (c) skriver i sin motion Djurrättsrelaterad brottslighet (2014/15:1352) ”Det är otroligt tragiskt och helt orimligt när det är en laglig verksamhet”. Än mer tragiskt är det att verksamheten ger djurrättsaktivister anledning att släppa ut minkar ur burarna till, som de tror, ett liv i frihet. De utsläppta minkarna går oftast en plågsam död till mötes.

Hur många oanvända pälsar hänger det i folks garderober egentligen? Minns min lärare i engelska på 60-talet. Hon hade 4 sälskinnspälsar i olika färger och snitt och hon bar dem med stolthet. Hur många vågar bära päls idag? Och vart har alla de gamla tagit vägen? De slits ju liksom inte ut.

 

WSPCA på Kunskapskanalen

Det blev ett intensivt veckoslut på lantstället. Väl hemkommen till stan kände jag att jag behövde sitta ner och vila en liten stund och snabbt se nyheterna på text-TV. Bara ”döppa röven” som morbror Stig skulle ha uttryckt det. Knäppte därefter lite snabbt över kanalerna och hamnade som så väldigt ofta mitt i ett intressant program på Kunskapskanalen. Varför görs inte mer reklam för denna utmärkta kanal? Nåväl. Programmet hette ”Djuren som blev tyfonens offer” och handlade om WSPCA:s arbete efter den förödande tyfonen som drog fram över Filippinerna. Inte hade jag väl en aning om att veterinärer från hela världen rycker ut och arbetar och informerar i länder som drabbas av naturkatastrofer! Ett imponerande arbete under mycket svåra förhållanden.

Man räddar djur samtidigt som man försöker ändra på djurhållningen, som även där följer gamla traditioner. Suggorna hölls t ex hela livet i järnboxar typ medeltida tortyrredskap och hade naturligtvis ingen chans att rädda sig eller sina kultingar när tyfonen slog till. En grisuppfödare, kvinna naturligtvis, ville prova på grisproduktion i större inhägnad istället. Hon insåg direkt att så här ska ju grisar leva – så länge de lever! Hoppas bara hon kan fortsätta att sprida kunskapen vidare.

En av veterinärerna sa ungefär såhär: ”Djur är lätta att handskas med. 95% av vår arbetstid går åt till att övertyga människor om att ändra inställning till sina husdjur!” Så rätt! Så rätt!

Kunskapskanalen sänder ofta programmen flera gånger vid olika tider. Se det! Det hette alltså ”Djuren som blev tyfonens offer”. Sist i programmet visades också ett genialiskt sätt att förflytta grisar.

Får man göra så?

Såg ett program ur serien Djursjukhuset igår och jag måste säga att jag blev beklämd när jag såg hur en liten hundvalp behandlades. Den hade blivit sparkad av en häst och kunde därefter inte använda sina bakben. Husse misstänkte ryggmärgsskada och bar naturligtvis hunden i famnen. Det var väl helt OK. Den lille satt alldeles stilla och klagade inte över någon smärta.

MEN SEN … väl inne hos veterinären sattes hunden på ett undersökningsbord. Baktassarna vändes för att se reflexerna. De var obefintliga. En sköterska bar hunden till röntgen där den överlämnades till en annan sköterska, ur famn i famn, som sedan vände den minst två gånger för att ge narkos inför röntgen. Husse var inte med här.

Om en människa misstänks ha en ryggmärgsskada är det stillhet som gäller. Ryggen/nacken fixeras stadigt och inte behöver man stå upp för att kolla reflexerna! Den lilla valpen visade sig ha två benfragment i ryggraden varav ett hade trängt in i ryggmärgen. Det kan mycket väl ha hänt under hanteringen på djursjukhuset.

Veterinären verkade vilja testa att operera, men husse tog ett klokt beslut. Själv släpper jag inte mina djur ur sikte vid veterinärbesök. Jag vill vara med hela tiden.

 

Ska jag döpa honom till Egon?

Körde från ett nästan vindstilla Malmö i lördagsmorse till vårt lantställe med en, framåt förmiddagen, stilla bris. Det skulle komma mer, mycket mer.

Alla våra landetkatter var på plats och fick som vanligt blötmat när vi kom. Det har liksom blivit tradition. Och de ger sig ALDRIG. Speciellt inte André och hans syster Rosa. Blötmat ska de´ va´ annars lämnar de oss inte i fred. Sen lite gosande och klappande och sen la de sig att sova lite här och var.

Vinden tog i allt mer och det skurade mer eller mindre horisontellt lite då och då. Inte direkt läge för stärkande långpromenad. Sågade ved istället – kan vara bra att ha lite i reserv om det skulle bli vinter. André insisterade efter någon timme på mer mat. Han la sig i sågspånet och rullade och försökte på alla sätt tala om hur gottesugen han var, men han var ivägen för fogsvansen. När jag lyft ner honom blängde han anklagande på mig och gick därifrån. Missnöjd och med piskande svans. Sedan såg jag honom springa över åkern till gården där han egentligen hör hemma.

SAMSUNG DIGITAL CAMERAEn kvart senare kom han rusande tillbaka. Han hade inte blivit insläppt. I vatten och lervälling, som stod som en tät dimma över marken, kom han springande i eftermiddagens värsta regnskur. In genom kattluckan och rakt upp på hatthyllan. Alla de fina vita partierna på hans kropp var täckta av lerjord. Inte ens lönt att försöka tvätta bort. Han självtorkade. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

En katt saknades i välkomstkommittén. Den nye store gråe med stjärna på bringan. Den andra grannbondens katt. Han brukar komma vid ca 16.00. Det gjorde han inte och jag räknade inte med att han skulle komma senare heller. MEN vid ca 4 på söndagsmorgonen när jag satt och tittade på månen och lyssnade till stormens förfärliga dån, hördes plötsligt ett försynt jamande. Där stod han! I vindbyar med nära orkanstyrka hade han tagit sig nästan en kilometer över öppna fält! Ska jag döpa honom till Egon?

Varför är det ofta såhär?

Såg TV4-programmet Djurräddarna igår kväll. Förfärligt med många misskötta, sjuka och svältande djur på en gård. Ägaren till gården och djuren var en MAN. Alla djurräddarna, djurskyddsinspektörerna och veterinären var KVINNOR. Ja, utom en enda.

Såg nyss Rapport. Vargjakten i Värmland blev inställd. De intresserade jägarna, ca 150 st, protesterade. De var alla MÄN. Den som satte stopp för deras nöje och massakern var en KVINNA.

Varför är det ofta så att män vill skada och döda – kvinnor räddar och tar hand om? Det vete´ katten

10 bra anledningar

Tio anledningar att skaffa katt. Så skriver Tidningen Land på sin hemsida http://www .tidningenland.se De skulle vara

  1. Du får en evigt trogen vän
  2. Du känner dig alltid behövd
  3. Ditt hjärta mår bättre och du minskar risken för hjärtproblem
  4. Du blir lugnare när du umgås med en katt
  5. Du blir gladare
  6. Du har alltid någon som väntar på dig
  7. Du har någon att krama
  8. Du slipper vara ensam
  9. Du blir mer lekfull
  10. Du får sovsällskap

Visst har tidningen rätt, men det finns stor anledning att också skriva om vilket stort ansvar det är att skaffa katt och att det inte är gratis! Sen är det inte alla katter som vill bli kramade. Och det där med sovsällskap … Det har min Hasse haft vissa synpunkter på. Att sova på tvären eller längden kan ju diskuteras vilket som är bäst.

Med en tass i löksillen

Nu har dom firat sitt nya år igen. Människorna. Ja, inte våra med mer än lite annan mat, som luktar annorlunda. Vi har fått lukta noga på allt och smakat också. Bosse, den tönten, vill alltid ta lite på tassen och smaka på det där istället för på tallrik. Och det gick väl bra tills han i ett obevakat ögonblick stoppade ner vänstertassen bland löksillen. Han är vänsterhänt. Sen tillbringade han någon timme i enskildhet under sängen.

Lite före tolv var det dags. Hela batteriet drogs igång och det blev bara värre och värre. Öronbedövande. Jättekul tyckte Bosse till att börja med! Han stod på tå i fönsterkarmen och försökte fånga stjärnorna och allt vad det var, men till slut blev det för mycket t o m för honom. Han såg lite skärrad ut innan han gömde sig bakom gardinen i det mörkaste hörnet av sovrummet. Under sängen hade jag ju lagt beslag på ett par timmar tidigare.

Vid ett hade det lugnat ner sig så pass att matte och jag kunde dela säng igen. Suck o pust – ett år till nästa gång. Vi tog lite sovmorron.

×