Angorakaniner, gåslever, dun …

Ni har väl alla sett TV-inslaget om hur angora tillverkas. Vissa saker skulle man må bättre av att inte veta, men för djurens skull måste vi se med öppna ögon och än en gång kan vi förundras över människors fantasi när det gäller att tortera och utnyttja sina medvarelser. Varför gör de så? För att de kan, eller …?

De stackars kaninerna hade ju knappt någon päls att slita av. Jag har en gång hört en ung hare skrika på samma sätt. Den satt fast i klorna på en stor rovfågel.  Det sas i TV-inslaget att man slet av pälsen för att tjäna någon millimeter av hårstrået. Så fel och så okunnigt! Pälsen växer fortare och blir tätare om man klipper. Många tjejer har gjort den erfarenheten när de rakat benen! Om vi vill ha vackra och värmande angoratröjor vill vi väl också ha kvalitet. Ull av den kvalitet som den svenska uppfödaren visade. Kostar kanske lite mer men ger också tillfredsställelsen att djuren mått bra och den ullen är mycket vackrare, har en annan glans och värmer mycket mer.

Gåslever från tvångsmatade gäss fixerade i trånga burar kan inte vara varken nyttigt eller gott. Bara exklusivt och dyrt. Något för de nyrika att skryta över. Talar man i något av alla dessa matlagningsprogram om var råvarorna kommer ifrån och hur de framställs? Nää, tror inte det.

Dun från levande fåglar har man av tradition plockat i stora delar av Östeuropa. Förr skedde det dock mest till husbehov och inte på ackord av främmande människor. Dunkuddar, -täcken och –jackor är på modet igen. Är det nödvändigt?

Jag kommer i fortsättningen att noga kontrollera ursprungsmärkningen. Made in vissa länder kommer att helt uteslutas. Närproducerat kommer att gynnas i än större utsträckning än tidigare. Är det någon som vill haka på?

Ett gott slut

SAMSUNG DIGITAL CAMERA Vaknade vid 4 natten till måndag. Lite irriterande – för tidigt att stiga upp och för sent att somna om. I Australiens ökentrakter, har jag läst, finns nåt som kallas ”three dog night”. Det är så kallt att det behövs 3 hundar för att hålla värmen. Jag hade Emil tätt tryckt intill min högra sida. En annan av mina landetkatter låg vid fötterna. Hm, varm och skönt. Tidningsbilen kom en stund senare och sen vet jag inget mer förrän klockan ringde 6:30. Juns låg på min mage och morrade åt oljudet. Han vill själv bestämma när vi ska vakna och stiga upp. Jag försökte klappa honom lite lugnande, men det ville han inte alls vara med om. Hann dock känna att pälsen var hård och hoptovad på sidan.

Jag försökte fösa undan honom och efter mycket morrande och skrikande (inte jamande) reste han sig mödosamt och stod och balanserade en kort stund på TRE BEN. Vänster framben saknades! HELA BENET BORTA! Han la sig morrande igen. Plötsligt klarvaken började tankarna rotera. HUR har det gått till? VEM har gjort det? VARG? RÄV? TIDNINGSBIL? Operation? Amputation? Vilken veterinär vågar jag lita på? Kan han klara sig på tre ben? Han rör sig dagligen mellan 4 gårdar. Är det etiskt riktigt att låta en trebent katt leva vidare?

Han reste sig mycket mödosamt igen och jag fick den märkliga tanken att BENET ÄR FORTFARANDE BORTA! Morrande, vrålande och skrikande hoppade han ner och iväg mot köket. De andra höll sig ur vägen. Det lät ändå inte som skrik av fysisk smärta, tyckte jag, utan snarare hans vanliga irritationsläte om än på betydligt högre volym. Jag steg upp och kände att det blev konstigare och konstigare. Inget blod …

I köket satt han på vasken som vanligt med alla fyra benen i behåll. Och jag lovar – jag drömde INTE.

Nyårslöfte?

Ellen Stenman har skrivit många kloka saker i dagens SkD under rubriken ”Djuren lär oss leva i nuet”. Läs det! Vi har haft husdjur i 10000 år och fortfarande kan de flesta inte läsa av hur de mår och vad de vill. Nobelpris delas ut som belöning för olika upptäckter, tankar och uppfinningar, men fortfarande kan vi inte tala med djuren. Vi gissar oss till vad de vill och vi lurar dem många gånger. Dessa underbara varelser som alltid gör sitt bästa för att försöka förstå OSS!

Vad har fått oss att tro att vi kan råda över djuren? Jo, religionerna. Men säger religionerna att vi får behandla djuren så som vi gör? Nej. Alla känner väl till DE KRISTNAS guds tal till Adam och Eva i första Moseboken 1:28 ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar, himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. Vad fan tänkte hen på? Kunde han som allsmäktig inte räkna ut att vi skulle använda vår fria vilja till att missbruka hans förtroende?

Ellen Stenman skriver ”Vad jag önskar att vi gav tillbaka lite av allt det underbara djuren skänker oss. Att visa dem respekt och omtanke är det minsta vi kan göra.” Så sant, så sant. Kan det kanske bli ett nyårslöfte? Och gälla ALLA djur – inte bara våra sällskapsdjur.

Hasses funderingar

SAMSUNG DIGITAL CAMERAIdag har vi haft fönsterputsare. Han är stor och bullrig och så luktar han rök. Bosse och jag ligger under sängen när han ringer på dörren. Nästan INNAN han ringer på dörren. Matte säger att det egentligen är för att få bort alla kattnosar på insidan och så måslortarna på utsidan annars regnar det mesta bort. Förr eller senare. Måslortarna kan sysselsätta Bosse långa stunder, speciellt när de är nya. Nu är de rena. Fönstren.

Både husse och matte är förkylda. De är faktiskt väldigt störande då. Plötsliga explosioner ibland flera i följd och oftast åtföljda av ett ilsket fräsande och morrande, men eftersom vi inte talar riktigt samma språk så svarar jag inte med samma mynt. Numera blir jag inte rädd när de håller på för det är nog inget illa ment.

Sköldpaddor

Var just inne och läste på en känd kattförenings Facebook. 3 pyttesmå kattungar har sökt hem en lång tid och just idag har en adopterats och så här står det över bilden:
”Den här lilla sötnosen är nu tvingad, han systrar finns kvar att tunga”. Så tokigt det kan bli! Men det kan bli värre!
I inlägget strax ovanför står:
”Dom här 2 söta paddorna finns kvar att tinga” – det är alltså hans systrar.

Det påminde mig brutalt om när jag som ny medlem i föreningen fick i uppdrag att lägga upp en annons på Blocket gällande några katter från skjutbanan i Klagshamn utanför Malmö. Jag skrev ett förslag och mailade det till en erfaren kollega för godkännande. Hon svarade:

”Bra skrivet men lägg gärna till att det är panik, för dom river inom kort stället och då har dom inte ens något skydd att krypa in i. Och där är cirka 7-8 sköldpaddor dom brukar vara eftertraktade. Även dom små är paddor och med gott hopp kan bli tama.”

Timmen var sen och det var bråttom. Bihåleinflammationen dunkade rytmiskt bakom pannbenet, ögon och näsa rann okontrollerat och ja, så blev det som det blev … Inte visste väl jag att ”kattkärringar”, som hon själv kallade sig, har ett eget språk … Såhär blev Blocket-annonsen:

”10-15 katter och 7-8 sköldpaddor lever och matas sedan flera år vid en skjutbana …” och senare i texten ”… De som vill hjälpa dessa katter och sköldpaddor …”

Tyvärr har jag inte sparat svaren som kom från förundrade spekulanter, men en undrade om vi grävt fram sköldpaddorna … Detta hände sig alltså i slutet av januari och marken var stenhård efter en lång period med minusgrader. Jag misstänker att tanterna fortfarande skrattar åt fadäsen!

Sköldpaddor och paddor är alltså s k sköldpaddsmönstrade katter som verkar kunna se ut lite hur som helst, men med den gemensamma nämnaren att de har stora olikfärgade färgfält.

Få hundattacker utreds av polisen

Så löd en rubrik i gårdagens SkD och handlade om ansvarslösa hundägare som inte håller sina djur kopplade och därmed orsakar 3-5 dödsfall i Malmö per år. Brottet hund-mot-hund utreds sällan. Brottet hund-mot-katt utreds aldrig.

Hittekatten Elsa var inte rädd för hundar. Det blev hennes död 11 juni 2012.

Ca 14-åriga Elsa, en hittekatt med okänt förflutet, var en lugn och trygg katt. ID-märkt, kastrerad, registrerad och försedd med halsband med ägaruppgifter. Hon var en älskad katt och satt som hon brukade på trottoaren utanför sitt hem och väntade på matte. Efter ett hårt liv som utelevande och övergiven av sin tidigare ägare kände hon sig inte hotad när två vakthundar från ett företag i närheten sprang fram till henne, utan satt lugnt kvar. Hundar är ju inte farliga tyckte hon.

Enligt flera vittnen, både vuxna och barn, tog den ena hunden morrande och gläfsande ett bett över ryggen på henne medan den andre högg tänderna om huvudet och sedan slet de sönder lilla Elsa mellan sig. Hon fick en plågsam död. Hon levde fortfarande när ett vittne kom fram till henne några minuter senare.

Hundägaren tyckte att ”katter ska man hålla under uppsikt” och att han inte hade något ansvar för Elsas död. Vidare sa han i telefon att ”Det finns ju så många kattjävlar, det är ju bara att hämta en ny nånstans!”, men Elsa går inte att ersätta.

Det finns flera fel i polisens anmälan. Att ”två okända hundar bitit ihjäl T:s katt” är fel. Hundarna var välkända i byn och den aktuella dagen sprang de enligt vittnena omkring på gatorna i villaområdet och var inne i ett flertal trädgårdar. En boende lyckades locka in sin sällskapshund precis innan vakthundarna tog ett språng över staketet. Flera barn blev vittnen när hundarna slet itu Elsa.

Samtal till polisen resulterade i en suck och ett klart ställningstagande FÖR hundägaren. ”Det är ju oerhört svårt att hålla sådana hundar under kontroll”. Två skriftliga vittnesuppgifter är insända till polisen, men någon återkoppling till kattägaren har inte skett. Efteråt har jag förstått att om Elsa befunnit sig INNANFÖR staketet hade fallet kommit i ett helt annat läge juridiskt sett.

Världens bästa griskött …

… skriver representanter för Sveriges djurbönder om på dagens debattsida. Som vanligt handlar huvuddelen av artikeln om böndernas ekonomi. Tydligen ska ett antal levande smågrisar importeras för att täcka det svenska behovet av julskinka. Rätt eller fel? Flertalet svenska små hangrisar kastreras med kniv och utan bedövning. Gubbar, hur tror ni det känns? Jag har saxat lite ur Svensk Veterinärtidning.

”Immunokastration av smågrisar, även kallad vaccination mot galtlukt, har funnits som djurvänligt alternativ till kirurgisk kastration sedan 2009. Ändå är det få grisuppfödare i Sverige som använder tekniken”, skriver Johan Beck-Friis i Vet tidn nr 7 2013 sid 30 (ref från ett SLU-seminarium). Varför?

Jo, grisproducenterna är rädda för att sticka sig själv av misstag eller att få vaccinet i hudsår! Deras värsta farhåga är tragikomisk. Om man är så fumlig med säkerhetsinjektorerna, hur många smågrisar (och bönder) har man då allvarligt skadat genom att stå och fumla med vassa knivar?

Vaccination mot galtlukt betraktas som mest djurvänligt och används i de flesta andra länder. Australiska bönder t ex har de senaste 15 åren framgångsrikt vaccinerat ca 50 milj hangrisar. Deras konsumenter accepterar inte kastration med kniv. Gör svenska konsumenter det? Nej, de är bara okunniga om hur fläskkött framställs! Kostnaden har naturligtvis också tagits upp av producenterna. Fakta är att staten (=alla vi skattebetalare) betalar vaccinationskostnaden fram till 2017, foderkostnaden är lägre eftersom fodret utnyttjas bättre och kilopriset per slaktvikt är högre.

Producenterna påstår också att konsumenterna inte vill köpa kött från vaccinerade grisar. Helena Berg, Rapport SVT, redovisade vid SLU-seminariet att hennes reportage om kastration av smågrisar var det i särklass mest kommenterade nyhetsreportaget. ”Majoriteten undrade varför inte Sveriges bönder använder sig av vaccination istället för kastration (=obedövat och med kniv)”.

Stora livsmedelskedjor rapporterade att ”det finns efterfrågan på djurvänligt framställda livsmedel hos många konsumenter. Om näringen levererar kommer vi att sälja”.

Har vi världens tuffaste djurskyddsregler?
Varför vill inte näringen leverera djurvänligt framställda livsmedel?
Varför detta motstånd mot ett djurvänligt alternativ i Sverige?
Är det bättre att köpa griskött från Australien? Det behöver inte transporteras levande.

Hoppas julskinkan smakar bra! Om jag förstått saken rätt så halalslaktas aldrig grisar.

Övergiven på en garageuppfart

En bekant blev uppringd av en okänd man en sen kväll i somras och samtalet utspann sig ungefär såhär:

– Hej du, jag har satt en box på din garageuppfart. Det är en honkatt och hon är tjock!
– Och vad vill du jag ska göra åt det?
– Du tar ju hand om katter …
–  Jag ska väl för fan inte ta hand om din katt! Det får du själv göra!
– Se så! Gå nu ut och hämta katten genast innan barnen upptäcker att den är borta och vill gå ut och leta efter den. De kommer att bli sååå ledsna.
– Så här får du bara inte göra. Jag kommer att avliva katten …
– Det vet jag att du inte gör!

Att kasta ut en gravid honkatt … det var så man också gjorde för inte så länge sedan med unga ogifta kvinnor som ”råkat i omständigheter” och som man fortfarande gör i vissa delar av världen.

Samtalet gick naturligtvis inte att spåra. Ännu en oansvarig kattägare hade övergett sin katt. Kanske bara för att skaffa en ny liten kattunge åt barnen.  Får man göra så? Nej, naturligtvis inte. Skaffar man ett djur tar man på sig ansvaret för det hela livet = djuret liv.

I selen

Gick en promenad i morse innan det började regna och fick se något nära Pildammsparken som fick mig på riktigt gott humör. Över en jätteblöt gräsmatta täckt med minst lika blöta löv kom en glad katt med raska steg! Den var gråspräcklig och hade en högt och stolt vajande plymliknande svans. Och, läs och häpna, den var klädd i röd sele med ett långt snöre till en vidhängande matte! Tänk att det finns människor som vill lägga ner tid och arbete på sin katt och inte bara släppa ut den fritt! Otroligt positivt! Önskar bara att de var fler.

Damen berättade att hon inte haft några som helst problem att sätta sele på sin katt när den var liten. Hon hade sedan varit konsekvent och gått ut med den i stort sett varje dag i ur och skur. Att den gillade att gå ut med matte även i skur det syntes tydligt. Det var en mycket trygg katt som inte hade något emot att en stor hund stannade till och tittade på den.

Mötet var snabbt över och står i bjärt kontrast till det jag ska berätta om imorgon. Katten drog sin matte vidare genom buskagen.

Det lackar mot jul …

…  och vi köper kanske krukväxter som vi inte har i våra hem under resten av året. Katter vill då och då tugga i sig lite gräs för magens skull, men ofta ger de sig också på och perforerar bladen på våra krukväxter. Vilka är då giftiga och vilka är kattvänliga? Jag har gjort en lista över de som jag känner till, men det kan finnas fler. Vill du vara på den säkra sidan och inte riskera din katts hälsa och liv så kontrollera på ex vis Agrias hemsida www.agria.se .

Giftiga för katter är alla liljeväxter, hyacint, julros, azalea, amaryllis, oleander och korallbär.

Julstjärna, fredskalla, gullranka och prickblad har växtsaft som kan vara irriterande på slemhinnorna i munnen.

Begonia, aloe, hemtrevnad och olika sorters palmer t ex tillhör de kattvänliga.

×