Naturens stora samspel

heter ett program som gick i Kunskapskanalen idag. Om det kommer i repris så se det! Ett underbart program som handlar om hur naturens minsta samarbetar med de största. De stora är helt beroende av de små. Exempel: små krabbor ser till att de jättelika mangroveträden överlever de kvävande salta tidvattenvågorna i Sundarban, Bengalen, små krill och alger föder de enorma valarna och mantorna och inte minst fascinerande visades hur algernas blomning i haven ger fart åt både vindar och havsströmmar. Allt samverkar för att livet ska kunna fortsätta på vår enda jord!

Programmet handlade visserligen om livet i och kring de tropiska haven, men förhållandena är lätt applicerbara på land och i vårt lilla hörn av världen. Vi är också helt beroende av de små varelserna. Utan bin och humlor – ingen mat! Bin producerar honung för att de under vintern behöver näringsämnena i den. De producerar inte honung åt oss för skojs skull! Vi tar all honung och ger dem endast socker tillbaka som tack för hjälpen. Resultatet har blivit en alarmerande massdöd av bin. Låt dem behålla åtminstone hälften – det har de med råge gjort sig förtjänta av!

Oetisk reklam m m

Tack alla ni som via e-post och på annat sätt lämnat positiva synpunkter på min blogg! Ingen enda negativ hittills. En fråga dock har inkommit: Är du emot kattföreningarna och deras verksamhet? Svaret är NEJ – var och en gör säkert sitt bästa enligt sin övertygelse. MEN i enskilda fall kan det bli väldigt fel även om tanken var god.

Bra att du Annelie i Tyringe (artikel 26/6) reagerade och fick stopp på ett reklaminslag i radio som kunde tolkas som en indirekt uppmaning att överge katter. Reklammakarna lever i en värld där inslagen ska vara med humor och glimten i ögat! Men ibland blir det så fel sett ur djurens perspektiv. Känd storbank gjorde reklam för sina USA-fonder med häftiga bilder på plågade rodeohästar. Varför har Astma och allergiförbundet en söt liten kattunge i sin reklam? Vilken är tanken bakom och hur kan bilden tolkas? En väninna reagerade på en reklamfilm för mjukost där en kattunge bandagerats hårt. Hon kontaktade företagets kundtjänst och reklamen försvann nästan genast.

… och företaget med alla fåren och mobilerna vet jag inte alls hur jag ska ställa mig till …

Lamadjur

Artikeln i På Landet http://www.skanskan.se/section/palandet om lamadjur som ska skydda de skånska fåren från vargattacker väckte ett avlägset minne. Jag vet inte mycket om lamadjur och har bara varit i närkontakt med sådana en enda gång. Jag vill minnas att hingsten hette Grosse Hermann, men jag är inte säker längre – många år har gått.

Min man, jag, min kusin, hennes då 5-åriga dotter och bonden, skulle titta på bondens nyligen inköpta jakar och måste passera hagen där Grosse Hermann och hans harem betade. Jag har aldrig varit någon snabblöpare, men just denna dag var jag först över stättan och med ett föga elegant hopp över det därpå växande nässelsnåret var jag så i lamornas revir. De tittade upp, sträckte nyfiket på halsarna och Grosse Hermann kom emot oss med spetsade öron och lite ilsket stampande, tyckte jag nog.
”Akta dig, han är ju stooor!” varnade kusinen halvvägs över stättan.
”Han är så snäll så”, sa bonden tryggt och gick lite på sidan för att visa upp sig och därmed tala om att vi inte var farliga.

Men Grosse Hermann struntade i husse och satte kurs mot mig. Han höll huvudet högt och öronen nyfiket spetsade ända tills han var tre meter från mig. Då plötsligt strök han öronen irriterat bakåt, sänkte och sträckte fram huvudet och jag gjorde mig beredd att motta en rejäl spottloska. Men reaktionen när han kom intill mig blev den rakt motsatta! Öronen restes intresserat igen. Han luktade mjukt över hela mitt ansikte, riktigt drog in doften av min Nivea Visage med SPF15, smakade försiktigt med läpparna på min näsa och så flirtade han vänligt med sina fantastiska vippor. Sådana som man bara kan önska sig!

Sedan vet jag ärligt talat inte riktigt vad som hände för allt skedde bakom mig rygg. Mitt sällskap hade hemskt roligt och skrattade hejdlöst. Den enda som verkade kunna tala var femåringen:
”Vad gör han, mamma? … MAMMA …?!?”
Grosse Hermann valde sedan att inspektera mina fötter och sandaler och fortsatte uppåt och ville till slut äta skjortkragen bakifrån.
”Mamma! Ajamen … MAMMA, vad gör han? Varför kan du inte berätta?” Därför att mamma stod dubbelvikt och tjöt av skratt.
Hans huvud vilade tungt på min vänstra axel och jag kände hans heta andedräkt mot kinden.
”Mamma, varför skrattar du så konstigt?”
Och så det slutliga primalskriket i trumhinnesprängande falsett
”Mamma, varför gör han så?! MAMMA …

Grosse Hermann och jag hade under tiden sakta rört oss över hela hagen och jag kunde sätta mig i säkerhet bland jakarna, som inte brydde sig ett dugg om oss. Vi tog en annan väg hem.

Midsommarafton kl 9.13

Grannen Bengt kom runt husknuten medan jag stod och funderade på när jag skulle riva det gamla utedasset. Ännu en gång förberedde jag mig för det som måste ske. Ingen har använt det på 5 år och innan dess endast min far under kanske 10 år. Hans åsikt var ”att äta ute och skita inne – det är onaturligt”.

Jag har laddat för rivning ett flertal gånger, men alltid tvekat p g a risken för spindlar och spindelväv. Det finns minst 3 olika sorters spindlar på vårt lantställe: svartblanka vackra handflatestora oftast utanför fönstren, hälften så stora gulbruna som väver enorma klibbiga nät gärna i dörröppningar och så pekfingernagelstora svartvita. Bara de sistnämnda är ”farliga”. De har vid flera tillfällen stegrat sig som hästar på bakbenen och slagit efter mig med framtassarna. De hävdar aggressivt sin rätt att vistas där och det får de gärna. Bara vi inte träffas alltför ofta.

I juli 2011 gick jag dock till modigt anfall – mot dassdörren. Jag slet hastigt upp den och förväntade mig att det skulle vara fullt av spindelväv. Det vet jag inte om det var, för i karmen hängde ett getingbo i fotbollsstorlek och med 5-cm långa getingar både krypande och flygande runt omkring. Jag stängde mycket försiktigt dörren igen och den har förblivit stäng sedan dess. Ända tills idag kl 9.13.

Grannen Bengt behövde ingen uppladdning eller förberedelse. I sanning en modig man. Han öppnade dörren och det var bara att konstatera att utrymmet var helt tomt. Inga spindlar, ingen spindelväv, inget i spannen. TOMT. Endast det enorma getingboet hängde kvar. Också tomt.

I väntan på det prognostiserade regnet åt vi senare sillen och potatisarna ute. Imorgon river vi utedasset!

Varför finns kattföreningar? (4)

Hundar kontra katter. En medlem i föreningen KATT.IN påtalade 2011 för en riksdagspolitiker att han hoppades på ett starkare lagskydd för katter. Svaret blev bl a att ”i en demokrati måste man ge och ta …” Underförstått skulle det alltså inte bli någon ändring.

I TV4 direktsändes en debatt nyligen angående nya djurskyddslagen. Tyvärr såg jag den inte själv, men har fått den refererad för mig. Flera av debattörerna ansåg att förslaget (SOU 2011:75) var väl genomtänkt och borde genomföras, men man väljer tydligen att bara justera i vissa små detaljer som inte gäller katter.

I TV4 sändes också ”Hundens värsta vän”, som handlade om hur Hundstallet i Stockholm bågnar av alla övergivna hundar. Några anställda sa att ”människor åker till andra sidan stan och lämnar sin gamla eller sjuka hund där eftersom man inte har råd att ge den veterinärbehandling”. Flera uttalade också att ”omhändertagna hundar är rädda för män”.

När det gäller övergivna hundar kan man alltså göra ett TV-program, som visserligen inte riktigt belyste problemet med ägaransvar utan mer var reklam för att ta hand om en hittehund istället för att köpa en.

I förrgår var det valpfabrikerna i öst. TV4 igen. Veterinärförbundets ordförande Johan Beck-Friis och Kennelklubbens presstalesman Hans Rosenberg förfasade sig över det hemska som sker med hundar och jag kan bara hålla med. Det är fasansfullt.

Men katterna då? Katten lär vara det enda djur som dödas enbart för att det fötts och det drabbar 1000-tals kattungar varje år. Många unga katthonor överges på våren för att de blivit gravida. Veterinärförbundets Djurskyddskommitté skrev i Svensk Veterinärtidning (2010:3) en 5-sidig artikel som är starkt negativ till TNR och TNRM.

TNRM (trap-neuter-return-manage = fånga-kastrera-återföra-ta hand om) skulle innebära ett bättre liv för 1000-tals förvildade och övergivna katter och i förlängningen också innebära att antalet herrelösa katter minskar. Veterinärförbundets Djurskyddskommitté väljer alltså att ignorera dessa katters rätt till djurvälfärd och ett värdigt liv.

Sommarkatter sa man förr. Nu överges katter året runt. En representant för Djurens Vänner suckade när hon sa ”Lycka till med er förening vi har hållit på i trettio år och det blir bara värre!” Men har man då inte använt fel strategi?

Det behövs starkare aktörer än ideella kattföreningar för att ta det övergripande ansvaret. Vem vågar?

Varför finns kattföreningar? (3)

Forts på föregående två inlägg.

Om man söker på ”katter” på Tomelilla kommuns hemsida blir enda svaret:
”Skyddsjakt
Kommunerna hanterar själva alla frågor om skyddsjakt, t.ex. förvildade katter eller störande råkkolonier, då det inte bedöms vara en olägenhet enligt miljöbalken.
I Tomelilla kommun kan man som fastighetsägare ringa direkt till skyddsjägarna, se nedan.”
Namn och tel nr till två skyddsjägare.

De bestämmelser som finns angående skyddsjakt på katt är:
Yttrande av Djurskyddsmyndigheten Dnr 2005-0556 ”Det finns inget självändamål i att avliva herrelösa katter. Avlivning bör ses som ett sistahandsalternativ, och då endast genomföras av djurskyddsskäl”.
”Oavsett avlivningsmetod bör en misstänkt förvildad eller övergiven katt infångas innan eventuell avlivning”.
Det är också Lantbruksstyrelsens och JO:s förordande.

Ett bättre alternativ än skyddsjakt är att kontakta en seriös kattförening. Ett ännu bättre alternativ är att se till att problemet inte uppstår. Föreningen KATT.IN kan hjälpa kommuner med adekvat information kring katter och kattägande.

Det finns en uppsjö av ideella föreningar som försöker ta hand om herrelösa katter. Föreningarna finns företrädesvis i storstäderna, medan problemet är större på mindre orter. Alla har akut behov av stöd- och permanenthem. De flesta ”kan inte tänka sig att avliva friska katter”, men det finns också de som ”aldrig accepterar att avliva en katt”. Därför också ett stort behov av pengar till veterinärkostnader. Ofta gör man också en second opinion om man inte får positivt svar från anlitad veterinär.

Imorgon ska jag skriva om hundar kontra katter.

Varför finns det kattföreningar? (2)

Hur informerar kommunerna i föregående inlägg på sina hemsidor om sällskapsdjur och djurägaransvar?

Inte alls – ingenting. Varken Tomelilla eller Landskrona. Däremot har Landskrona en lång lista på hur man kan skrämma bort lösgående katter. Till grannens trädgård??!

Borde inte alla kommuners hemsidor och gratistidningar innehålla information om hur man ska ta hand om sina sällskapsdjur (katter)? Det skulle bidra till att kattföreningar och oskyldiga privatpersoner slipper hamna i den omöjliga situationen att se sig tvingade att ta hand om andras katter när de förvildats. Det kostar dem mycket både tid, energi och pengar.

Många privatpersoner är förtvivlade. Har kanske inte heller kunskap om hur man tar hand om och förhindrar att en kattkoloni bildas. De aktiva i kattföreningarna går på knäna. De söker ständigt stöd- och permanenthem till omhändertagna katter. En känd kommunpolitiker lär ha sagt ”Vi har inga problem med förvildade katter, dem tar de ideella föreningarna hand om!” Såvitt jag känner till bidrar ingen enda skånsk kommun till dessa föreningars verksamhet. Det handlar om djurskydd.

Vilken politiker vågar stå upp och ta ett handgripligt tag och se till att det genomförs en ny djurskyddslag? Vem vågar ta tag i det ökande problemet med övergivna och förvildade djur? Det gäller framför allt katter, men även hundar, ormar, fiskar m fl.

Om man söker på ”katter” på Tomelillas hemsida får man ett enda svar: Skyddsjakt. Det ska jag berätta mer om imorgon.

Varför finns det kattföreningar? (1)

Behövs kattföreningar? Jag menar då ideella föreningar som på olika sätt tar hand om herrelösa (=övergivna och förvildade) katter. Och svaret är ett absolut JA! De behövs så länge varken kommuner eller lagstiftare tar ett ordentligt tag i det som kallas ”Sveriges största djurskyddsproblem”.

I Hallå Skåne klagas allt som oftast på katter. Senast 25/4 suckade redaktören ”Är det inte hundar så är det katter”. En granne klagade på sin granne som hade ett 20-tal halvvilda katter.

Förra veckan fick jag ett info-blad i min hand från KKS (www.kks.nu). Där beskrivs hur de tagit hand om ett flertal övergivna katter ”i ett ödsligt beläget litet gammalt låst skjul” i utkanten av Tomelilla. På nästa sida står ”Fler än 130 hemlösa katter intagna. Flera har varit högdräktiga.” I Landskrona.

I förslaget till ny djurskyddslag (SOU 2011:75) kallas katten ”ett domesticerat djur på vift” (sid 476). Det finns inga vilda katter i Skandinavien. ”Forskare ställer utom allt rimligt tvivel att det är människans hantering av katter som ligger bakom ökningen av antalet herrelösa katter (Robertsson 2008)” sid 477.

Kattföreningar finns alltså för att många inte tar hand om sina katter!

Hur informerar då kommuner generellt om djur, djurhållning och ägaransvar för katter och andra sällskapsdjur? Av de kommuners hemsidor jag tittat på hänvisar de flesta till Länsstyrelsen som ansvarar för djurskyddet. Det är väl i och för sig riktigt. MEN det är ju kommuninnevånarna som ställer till problemen genom att släppa ut sina ofta okastrerade och omärkta djur.

Hur informerar då just Tomelilla och Landskrona om djurägaransvar och katter på sina hemsidor? Det ska jag skriva om imorgon.

Juns och hans skinka

Grannen Bengt kom i söndagsmorse och berättade ”Jag skulle bjuda min far på lite lördagsmys igår med bl a helgskinka, men den hade så konstig både konsistens och smak så vi vågade inte äta den. Tror du katterna vill ha den? Annars kastar jag den.” Eftersom de älskar rökt kalkon så tyckte jag det var värt ett försök.

Planen var att tärna, frysa in i småpåsar och servera som godis lite då och då. Rimmad skinka är ju alldeles för salt för att vara nyttigt för katter. Kanske inte för oss heller, men gott. Jag ställde skinkan på diskbänken och så gick vi ut i solskenet. Han ville ha rabarber och så blev det en kopp kaffe på ljugarbänken och tiden rann iväg …

När jag återgick till min plan fann jag Juns stående bredbent över sitt byte – skinkan. Köttslamsorna hängde ur mungiporna och han tittade saligt upp på mig innan han på nytt angrep skinkan. Han hade ätit flera hekto och protesterade inte särskilt mycket när jag tog den ifrån honom.

Med magen fylld intill smärtgränsen balanserade han sig försiktigt mot sovrummet och la sig utsträckt i sängen. Där blev han kvar resten av söndagen.

När jag la mig vid halv tio för att läsa Män som hatar kvinnor av Stig Larsson noterade han inte ens att jag kom. Han trumpetsnarkade. Lite senare hördes det några rejäla rumlanden och pip från hans stackars uppsvällda mage. Och sen började det … fisandet … omväxlande med högljudda rumlanden … och det fortsatte hela natten …

Frampå småtimmarna drömde jag … att jag inte kunde andas in … måste stiga upp … hålla för näsan … en brandman lutade sig över mig … sa att man kan dö utan gasmask … måste andas in … måste andas in …

I gryningen rusade Juns hastigt upp. Jag hörde klickandet från kattluckan. Tillbaka fem minuter senare hävde han sig långsamt upp i sängen och med ett stön föll han framstupa bredvid mig med frambenen längs sidorna och bakdelen rakt upp. Han tittade länge på mig med ögonen nästan helt dolda bakom blinkhinnorna och mådde uppenbarligen inte alls bra, men snart trumpetsnarkade han igen …

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Han blev kvar i sängen nästan hela måndagen också. Nu är han som vanligt igen. Mer om Juns och de andra kan ni läsa på www.randigeolle.wordpress.com

Närkontakt med hare

Har inspekterat mitt grönsaksland och kan väl bara konstatera att ogräset spirar! Flera gånger har jag fått frågan ”Varför kommer alltid ogräset före morötterna, purjon och allt det andra domesticerade?” Naturligtvis för att ogräset är etablerat på platsen. Läste någonstans att om naturen fick sköta sig själv under femtio år så skulle storstäder som New York försvinna i grönska. Mycket troligt. Växters kraft och envishet är enorm.

Tidigt i våras när jag sådde och satte fick jag uppleva något otroligt. Faktiskt den största naturupplevelsen jag varit med om. Jag satt på huk i det blivande potatislandet när det hördes ett svagt tassande från grusvägen och jag trodde det var grannen som motionerade. Han har fått motion på recept. Istället fick jag se tre harar som sprang på rad i sakta mak längs vägen och in i trädgården. Den förste fick jag ögonkontakt med och hen kilade snabbt ut över åkern, nästa stannade på någon meters avstånd, kollade noga in mig, tog ett tveksamt steg närmare, men tyckte det verkade otäckt och sprang vidare. Nummer tre kom lite efter de andra och när mina ben börjat domna. Den hoppade mycket sakta och försiktigt emot mig, stannade till, vädrade, viftade lite tveksamt på de långa öronen och kom fram och luktade på min hand! En sekund bara och sen var den långt ute på åkern. Men jag hann känna den mjuka nosen, de sträva morrhåren och den varma fuktiga andedräkten! Som en amerikan skulle sagt: Haren, you made my day! En jublande känsla! Otroligt, underbart att komma ett vilt djur så nära! Vad gör väl då lite ogräs bland mina ekologiska grönsaker!

×