Hasses andra brev …

… till sina räddare

Den förvildade katten Hasse hade bott knappt ett år i buskaget vid parkeringsplatsen och dagligen fått mat av Christer och Yvonne. Han blev min första katt. Det här är ett av hans brev till dem:

”Hej!
Jag är en ovanligt ståtlig efterföljare till Felis lunensis! En dag när mattes väninna Anna besökte oss och fikade tog jag mod till mig och gick ut i köket för att titta på henne. Först blev hon alldeles tyst flera sekunder när hon såg mig kliva fram. Sedan utbrast hon andlöst ”Ååååh, han rrrööör sig ju som en rrriiiktig bengaaleeesisk tiiigeerr!” Och så här sa Martin när jag för första gången bestämde mig för att han med den snälla, låga rösten nog inte är farlig: ”Vilken päls! Vilken päls alltså! Så vacker! Kom kissen, kom får jag klappa dig!” Men där går gränsen. Ingen utanför familjen får röra min lekamen.

Jag brukar ligga i hallen och vänta när matte kommer hem från jobb. Det första hon gör när hon satt skorna är att falla på knä framför mig och klappa om mig riktigt ordentligt. Åh, det är så skönt att ha hela familjen omkring sig! Men så tar hon tag om mina kinder, pussar mig på nosen och liksom masserar hjässan med tummarna och så det värsta av allt: hon säger oumotschiputschiputschipoo – mitt lilla lilla hassegryn. Till mig – en riktig bengalesisk tiger! Och ibland mer än en gång. Oumotschiputschiputschipoo.

En dag bet jag henne riktigt ordentligt i handen. Jag kunde inte behärska mig. Jag var alldeles för varm och så ville hon klappa mig. Blodet sprutade. Så läckert! Men samtidigt blev jag väldigt rädd när jag kom att tänka på buskarna. Dit vill jag inte igen. Men hon bara petade på mig med andra handens pekfinger och sa släpp och då släppte jag. Det blev inget mer oumotschiputschiputschipoo den kvällen. Nu har jag bestämt mig för att inte bitas med huggtänderna mer – det räcker med att gnaga lite med framtänderna för nu begriper hon hur stark jag är. Jag ÄR en riktig bengalesisk tiger.

Hälsningar från
HASSE”

Hasses första brev till sina räddare

Den unge hankatt som senare döptes till Hasse hade bott i buskarna vid vårt hyreshus knappt ett år när han tycktes ha bestämt sig för att flytta in. Vi var flera stycken som engagerat oss i hans liv och försökt ta in honom, men endast Christer och Yvonne hade lyckats vinna hans förtroende. Ja, och så jag då … mig kunde han väl också till nöds tolerera … Jag låter honom själv berätta hur det gick till:

”Hej, jag heter Hasse. Under lång tid bodde jag i buskarna utanför källaringången och varje dag såg jag människor gå ut och in där. De flesta sa ett vänligt ord till mig eller bara tittade medlidsamt på mig. Christer och Yvonne satte mat till mig morgon och kväll och det var tack vare dem som jag överlevde en vinter ute.

Det var ett stort äventyr för mig när Yvonne tog mig i famnen och höll mig fast, men inte för hårt, den där varma 5:e septemberkvällen och jag för första gången fick komma in i källaren dit jag inte riktigt vågat mig på egen hand. Tre dörrar smällde hårt efter oss innan vi gick in i nånting de kallade hiss och den tyckte jag inte om.

Hon släppte mig sedan på en balkong. Den var väldigt bekväm med både sandlåda och mat inom räckhåll och en mjuk heltäckningsmatta att ligga på. Det var annat än stenplattorna, jorden och de stickiga buskarna utanför källaringången!

Första kvällen stannade jag på balkongen och kikade bara in genom den öppna dörren för att se vad de sysslade med därinne. Då och då tittade de på mig, sa någonting och gick emot mig med framsträckta händer. Jag förstod inte vad de ville och de verkade inte farliga, men för säkerhets skull så gick jag bakom några krukor så att de inte kunde ta tag i mig.

När det blev mörkt så försvann de in i ett annat rum och det blev alldeles tyst. Efter en lång stund tog jag mod till mig och smög in. Det var väldigt spännande. Jag tror inte de märkte att jag gick runt och luktade överallt. En gång vaknade matte när jag stod med framtassarna på sängkanten och tittade på henne. Men hon sa ingenting och jag klev tyst ner igen.

Nu har jag, som den dominanta hanne jag är, sakta men säkert tagit kommandot. Varför är det alltid matte som ska sitta i den sköna fåtöljen framför TV:n? Men det räcker att jag går fram till henne med bestämda steg och tittar strängt så flyttar hon sig. Mja, kanske inte alltid. Hon jagar i vart fall inte ner mig om jag skulle ha kommit först.

En gång hörde jag hur de diskuterade vad jag skulle få göra och inte göra. Han får absolut inte gå upp på borden, sa matte. Nej, absolut inte, svarade husse. Nu går jag precis vart jag vill. Brukar lägga mig på tidningen på köksbordet när de äter frukost. Då kan de inte låta bli att klappa mig! Fast ibland kan det bli för mycket av det goda klappandet och inte alltid på rätt ställe. Då hugger jag till! Det gäller att sätta sig i respekt!

Jag lärde mig mycket de första månaderna. Bl a att det där fräsande, puttrande, bubblande odjuret de kallar Spisen inte är så farlig. Den håller sig på sin kant och jag på min. Vi kommer rätt bra överens nu, men jag kan inte säga att jag gillar honom. Hårfönen och Matberedaren tacklar jag lätt. Men Dammsugaren – suck! Jag säger det igen – SUCK! Inte vet jag vad han vill. Ibland ligger han bara där tyst på golvet med snabel och svans utspridda. Sen plötsligt, som genom att trycka på en knapp, så blir han så vild och galen att matte måste hålla hårt i honom. Och när han väl har satt igång så slutar han nästan aldrig. Jag drar mig tillbaka under sängen när han är på det humöret. Men lika plötsligt som han kom fram så försvinner han igen och då drar matte en lättnadens suck och lägger sig och pustar ut.

Nej, snälla ni, nu har jag inte tid längre. Nu ska jag putsa pälsen. Jag berättar mer en annan gång.

Hälsningar
Hasse”

Hej alla läsare!

Som ny bloggare tycker jag att det ska bli jätteroligt att försöka delge er mina tankar och funderingar kring katter och andra djur! Det kommer att bli mycket om katter eftersom det är det djur som jag kommit närmast och har mest personliga erfarenheter av. Jag kommer även att hämta inspiration till min blogg från SOU 2011:75 dvs förslaget till ny djurskyddslag (som ju bara bidde en vante) och remissvaren till denna. Svensk Veterinärtidning, TV-program och naturligtvis verkligheten, både min egen och andras, kommer att bli andra inspirationskällor.

Katter verkar alla människor ha en åsikt om. Speciellt andras lösspringande katter och övergivna och förvildade katter. Själv blev jag kattägare mot min vilja första gången i augusti 2003 och andra gången midsommaren 2008 då en mager katthona flyttade in på vårt lantställe med sju ungar ur två olika kullar och sedan har det bara rullat på. Att vi är många som blivit med katt på samma sätt har jag fått insikt i genom nybildade föreningen KATT.IN. En är professor Nils Uddenberg som skrivit den underbara lilla boken ”Gubbe med katt” om hur han själv blev ofrivillig ägare till Kissen. Heder också åt Claes af Geijerstam som i ett matprogram 22/5 i TV4 skänkte 15.000 kr till ett katthem med orden ”Jag skänker vinsten till ett ideellt arbetande katthem. Tasseland på Värmdö tar hand om utslängda katter som ingen vill ha. De behöver alla pengar de kan få.” Ska det vara så? De´ vete katten …

Vår egen Hasse hade levt i buskarna utanför vårt hyreshus i knappt ett år när vi förstod att han måste tas in för att överleva. Hur det gick till ska han själv få berätta i nästa blogginlägg. Katter och andra djur har oanade talanger … Och visst kan man tala med katter precis som Cesar Milan talar med hundar. Det gäller bara att vara lyhörd och försöka förstå. Djuren gör sitt bästa att förstå oss. Gör vi detsamma? Eller förutsätter vi bara att de ska begripa vad vi menar?

×