Hoppas ni får en skön midsommar!

En stor del av förra årets midsommarafton tillbringade det här gänget med att mycket noggrant lukta sig igenom en liten plätt av gräsmattan. Vad som var så intressant förstod inte vi människor. Trots både läsglasögon och förstoringsglas kunde vi inte upptäcka ens en liten myra.
 Kolla in svansarna!

Nisse / Sigge dramat är nu avslutat

Jag skrev om dem senast 2017-05-04 och 2017-06-20. Nisse hade bott på gården många år när Sigge flyttade in. De drog inte jämt. Nej, FEL. Sigge ville ta över gården. Dramat avslutades en dag i förra veckan. Husse och matte hade kvällen innan träffat en granne, som berättat att Sigge lite då och då kom till deras gård och käkade. Inte bara det. Han hade också skrämt vett och sans ur alla deras fem katter.  ”När dom ser att han är på ingång så sticker dom”.
Fast några dagar tidigare hade Sigge trillat i urinbrunnen hemma. Matte trodde att han skulle sätta fart efter Nisse, som var på andra sidan. Sigge tog ett språng upp på kanten, tappade balansen och trillade i! Urinbrunnen var halvfylld med bara vatten och hade inte använts på många år. Sigge plaskade omkring och försökte förtvivlat ta sig uppför de lodräta väggarna. Han slet klorna blodiga innan matte lyckades ta honom i nackskinnet och närmast slänga upp honom på land. Då var han inte så kaxig och sprang för livet. Några timmar senare kom han lite stukad tillbaka fortfarande våt på svansen. Om inte matte sett vad som hände hade han drunknat.
Sigge är (var) inte bara en mycket dominant och tydligen skrämmande för andra katter. Han var en mobbare och en ögontjänare, men samtidigt mycket vacker och trevlig mot människor. Nisse var så rädd för honom att de inte kunde vara ute samtidigt. En lösning som testades en tid var att stänga in Sigge i köket medan Nisse och matte var ute och promenerade. Inte riktigt hållbart i längden. Och så gick det som det gick …
Matte blev sen en morgon och husse skulle se till så att inte Sigge anföll Nisse. Jo, det har hänt flera gånger med blodvite och veterinärbesök som följd för Nisses del. Sen skulle husse bara gå in en sekund … Och då passade Sigge på att anfalla. De två blev ett stridande nystan med oerhört höga vrål och skrik. Nisse kom loss och for upp i gårdens högsta björk. Husse for ut och då la sig Sigge på rygg och ville gosas. Då rann sinnet på husse. Han hämtade bössan. När han kom ut igen var Sigge på väg upp i björken. PANG! Ingen Sigge mer.
Nisse fattade direkt och ville ner, men kunde inte på egen hand. Det krävdes både stege, lastare och stege igen. Väl nere i trygghet på jorden spankulerade han runt en lång stund i sin rabatt. Det har han inte kunnat göra i lugn och ro sedan vintern 2017 då Sigge flyttade in.
Nu har han också återtagit sitt stallfönster. Se ovan.

 

Ett pris i katternas tecken

Författaren Mari Bister kommer att få Tomelillas kulturpris för boken Katthemsäventyret! Bara att gratulera! Prisutdelning kommer att ske 6 juni.

 

Ingen riktigt tyst vår – bara nästan

 

Nej, det var väl inte så illa som det verkade i förra inlägget.
När jag körde på vår lilla grusväg skuttade plötsligt en hare fram och sprang i sakta mak framför bilen. Några meter senare skuttade en mindre kopia fram ur vägkantens gräs.
Näktergalen har återkommit, men inte lika sprudlande sångglad som tidigare år. En ensam tofsvipa attackerade en kråkfågel som var ute efter hennes ägg eller ungar. Alikan gav upp och vipan återvände till sitt bo i gräset som snart ska huggas. Ack ja, kan ungarna hinna bli flygfärdiga innan dess, tro?
Och så var det ett himla kvittrande och flaxande i ligusterhäcken. I den sista biten som vi inte hann såga ner i vintras. Vilken tur! Där har tydligen kläckts ett helt gäng pilfinkar.

Och alla katterna har blivit betydligt slankare. De hade liksom ingen matlust. Ville att det skulle serveras omedelbart jag svängde in på garageuppfarten, men när maten väl låg på tallrikarna så var de inte så hungriga. Så är det varje år när sommaren närmar sig.

 

Tyst vår

Körde till vårt lantställe i lördags morse vid 8-tiden. Redan på väg till garaget kändes det annorlunda på något sätt. Fattade först inte vad det var. Det var tyst – inget fågelkvitter, inget levande rörde sig.
På väg ut från stan syntes inget djurliv. Inga ankor eller gäss i kanalen. Inga småfåglar. Igelkottarna är försvunna sedan några år tillbaka.
Motorvägen från Malmö mot Lund och Hurva – samma sak. Inga flygande fåglar i skyn, inga fasaner, inga harar, inga rådjur vid Gårdstånga, inga simmande fåglar i dammen vid Kävlingeån.
Såg inget levande vilt, varken fåglar eller däggdjur på 10 mils färd, inget dött heller vad det beträffar. Bara milsvida monokulturella fält med raps och säd. Vackert ljusgröna fält, men tömt på allt levande. Är det så det kommer att se ut i framtiden? Är det så vi vill ha det?

Väl framme vid lantstället fick jag bekräftat det jag tidigare misstänkt. Näktergalen som sjungit för oss i många år har tystnat. Hen kom för några veckor sedan och drillade lite tveksamt några kvällar. Sedan blev det ju blåst och regn. Nu har hen tystnat.
En ensam hare gick långsamt över ängen. Jo, den gick – skuttade inte.

På vårt vägmöte i början av mars uttryckte en deltagare att ”det finns ju nästan inget småvilt längre”. En annan klagade på att en räv hade skramlat med ”kattafaten” en tidig morgon och väckt honom. ”Det måste skjutas av lite räv. De är för många”, replikerade en tredje. Undrar var de ser alla de rävarna! Inte ens när marken var snötäckt fanns det några spår.

Ge småviltet och fåglarna en chans med dikesrenar och träddungar. Då blir det naturlig mat till rävarna, katterna får ha kvar sin mat och bonden får sova.
Imorgon ska jag åka ut till lantstället igen. Kanske var det bara en tillfällighet att det var totalt livlöst förra lördagen. Vi får se.

 

Bortsprungen

Regnig natt i Portland. Michael, en av många trashankar i USA:s storstäder, var frusen och genomblöt. Tre dollar i växel skramlade i hans fickor. Ett hugg av hunger bröt igenom hans alkoholdimma när han såg reklamen för ägg och våfflor vid en uteservering. Något under ett av borden fångade hans blick. Hämtkartong med lite matrester? Nej, en genomblöt och skälvande liten katt.
Michael blev besviken, men såg kattens tillstånd. Hon var i ett miserabelt skick. Rädd, skadad och mager, men hon lät sig infångas. Han beslöt att behålla henne över natten. Hon åt hungrigt av maten han köpte för sina sista tre dollar och boade sedan in sig i hans sovsäck.

Så inleds i korthet Britt Collins bok Bortsprungen. Katten tog kommandot och bestämde sig för att stanna hos Michael och hans vagabonderande kompisar. De stannade en tid i Portland, men när vintern kom följde katten, Tabor, med på en äventyrlig resa. Hon älskade uppmärksamheten hon fick när de tiggde sig fram genom nordvästra USA på väg mot det varmare Kalifornien.
De knöt ett alldeles särskilt band mellan sig, band som bara kan knytas genom att ta hand om varandra. Lättsamma Tabor lyfte Michael ur depressionen. Hon kände trygghet vart de än kom – bara de två var tillsammans.
Det var bara det att katten egentligen hette Mata och var en mycket älskad inne/utekatt och kvar i Portland fanns hennes ägare, som förtvivlat sökte efter henne. Han gav aldrig upp, han visste att hon fanns levande någonstans därute.
Ingen av de tre gav någonsin upp.

Läs den fängslande berättelsen om ”En älskad katt, en hemlös man och deras osannolika resa” utgiven av Lind & Co.

Är det så att katten är på väg att få högre status genom alla böcker som de senaste åren getts ut? Gubbe med katt, Gatukatten Bob m fl och nu Bortsprungen. Visserligen är de alla tamkatter från början, men vem vet kanske spiller något lite intresse över på de övergivna och förvildade. Författaren Britt Collins skriver i ett slutord
Rädda – köp inte. Jag hoppas den här boken ska inspirera er till att hjälpa alla nödställda djur som korsar er väg”.
Det hoppas jag också!

Hasses funderingar: Ett nattligt beslut

När en förening för förvildade katter lämnade Bosse hos oss hösten 2009 skaffade husse och matte naturligtvis ytterligare en sandlåda. Vi katter vill ju ha en per katt och helst ytterligare en. Så säger kattexperterna.
Han var så liten att han rymdes i mattes handflata, men jag gillade honom ändå inte. Han skulle bara bo hos oss tre dagar, därefter fanns det ett s k stödhem som skulle överta honom. Det fanns naturligtvis inget stödhem och Bosse är fortfarande kvar hos oss.
Jag var åtta år då och insåg från början att det var fel av dem att ta in Bosse. Bäst att ta kommandot och så snart matte hällt upp ny sand i nya lådan invigde jag den därför omgående med både big-thing och small-ting. För säkerhets skull. Bosse har faktiskt respekterat det och ALDRIG använt MIN låda. Förrän inatt …
Han väckte oss med sitt högljudda, genomträngande och uppfordrande
”Jag är hungrig!”
Klockan var 02.03 och matte hade riktigt svårt att vakna, men både hon och jag vet att det är bäst att ge lite mat annars är risken stor att han kräks en skvätt vitt skum – gärna på den persiska matta. Hon kravlade sig upp efter ett tag. Och han var verkligen hungrig. Ibland vill han nämligen bara leka en stund … och hon ställer upp på det också. Alltså på småtimmarna! Jag fick naturligtvis också mat. Ganska gott med ett litet nattmål. Fast JAG kunde väntat – inte han. Vi somnade om.
Klockan 04.22 nytt vrål i natten och så kom han studsande över fotänden och mig.
”Du kan inte va hungrig igen”, muttrade matte men steg upp.
Ibland på nätterna vågar han inte gå till sin sandlåda ensam! Och det var precis vad det nu handlade om. Med taklampan tänd och i mattes sällskap sprang han direkt till MIN låda och la en kabel trots att hans egen låda var oanvänd.
Så får han ju bara inte göra! Nu måste jag insistera på ny sand i nytvättad låda.

En vår utan Emil


 

Även om det finns åtta katter på vårt lantställe, så känns det tomt utan Emil. Han brukade ligga och lapa solsken och D-vitaminer precis som Sigge gör här.

Den siste av de första

Igår strödde jag ut Emils aska på hans favoritplatser i trädgården. Det var en vecka sedan jag tvingades avliva honom – kattgruppens obestridde ledare.
Emil var alltså den siste som var kvar av de första katterna som flyttade in på vårt lantställe. Midsommardagen 2008 kom Sonja, mager och sliten efter många kullar, tillsammans med fem små ungar. Alla i lika dåligt skick – hopplöst magra, hungriga och törstiga. En vecka senare presenterade hon ytterligare två lite större ungar varav Emil var en. De var i lite bättre skick och hade till och med ork att jaga kålfjärilar. Var de två hennes första kull för året och de små hennes nästa kull? Hur många fler kullar hade hon måst föda om hon inte valt att flytta in hos oss?
Här njuter Emil med ryggen mot kameran av vårens första varma dag.
Han var Sonjas favorit. Hon bar hem många små bytesdjur som han skulle öva på. Allt medan hon lugnt övervakande tittade på med halvslutna ögonlock och framtassarna mjukt invikta under sig.
”Det ska bli något stort av den grabben”, tycktes hon förmedla. Och visst hade hon rätt! Med store Papa som pappa och Sonja som stolt mamma blev han en ledare.
Nu är rangordningen lite förvirrad. Oskar var Emils vapendragare, men klarar han att ta över? Stövelnisse vill gärna, men han är mer som en mobbare – ingen ledare. Och så satt det en ny hankatt vid gaveln igår! Hur ska det gå? Vi saknar Emil väldigt mycket.

 

Nästan återställd

Nej, jag har inte slutat skriva i Kattbloggen, men det blev som jag misstänkte i senaste inlägget 17/3: ”De lär inte försvinna lika snabbt som de kom”. Fortfarande efter ca 4 veckor är jag rödprickig av vattkoppor och så alldeles oändligt trött. Det kändes inte alls bra så länge de var så att säga aktiva små bulor med gula toppar av var. Det kliade inte särskilt mycket, men värken i hela hudkostymen var en mycket märklig upplevelse. Vattkoppor ska man alltså helst inte ha efter fyllda 60. Värre är att detta fenomen nu öppnat dörren för bältros. Halleluja!

 

×