Måste ta hand om det här själv

Nu måste jag alltså själv ta tag i det här bloggandet. Hon, min matte alltså, bara nyser och hostar och snörvlar och för oväsen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Hon orkar knappt göra nåt annat. Det är störande. Explosioner i långa långa serier. Rösten känner jag inte heller igen. Bosse blev jätterädd när hon började mitt i påskhelgen. Nu har han vant sig. Det gör inte jag. Vi håller oss båda på säkert avstånd.

Hälsningar från Hasse

Det drabbar dem också

Fasansfulla terrorattentat eller naturkatastrofer – det drabbar inte bara människor. Jag har ofta undrat hur många djur som dör i ex vis jordbävningar eller tsunamis. Hur många skadas? Det nämns aldrig i reportagen. Ett brutet ben gör minst lika ont på en ko eller hund eller katt som på en människa. De får ingen smärtlindring.
Den hund som dog under den framrusande lastbilen i Stockholm blev ihågkommen. Läs mer
http://www.newsner.com/hunden-miste-livet-i-lastbilsattacken-da-ordnade-markus-en-egen-minnesplats/om/djur-2

Konkludent handlande – och tänkande

Så här skrev https://www.facebook.com/ForeningenForvildadeKatter för några dagar sedan:
”Matilda satt på en lerhög utanför ett dagis i Rosengård och jamade Som tur var kom ett ungt par förbi som tog hem henne fast de har hund som inte är kattvan. Katten fanns inte med i polisens förteckning över saknade katter, inte heller hade hon id-märkning. Polisen rådde till och med paret att släppa ut katten igen om de inte kunde behålla henne, eftersom det inte fanns någon hjälp att få. Men den här snälla tama katten ska säkert kunna få ett bra hem! Stödhemmet har passande döpt henne till Matilda Snö af Rosengård.”
Jag är bara barfotajurist, men visst kan man väl kalla det ett konkludent handlande. Polisen ville ju medverka till att genomföra ett brott mot djurskyddslagen eller egentligen två. De ville att katten skulle överges en gång till.

Söndagens flödande solsken lät alla våra landetkatter njuta på olika sätt. Åke låg på pinnar och löv i ligusterhäcken. Oscar tog en långpromenad på åkern. Rosa la sig så småningom stilla på rygg i mitt knä på yttertrappan, men inte förrän hon busat runt på mina axlar en lång stund med alla klorna utfällda.
För en gångs skull låg hon sen alldeles stilla, endast framtassarna trampade lite luft. Jag la händerna på hennes mage. Ingenting hände. Normalt sett skulle det vara nästan med livet som insats. Hon fortsatte sitt stilla trampande. Svansen hängde rakt ner. Ur ögonvrån såg jag hur Stövelnisse kom ut från köket. Han stannade, tittade förvånat på Rosas hängande svans och sedan på mig. Jag hann se glimten i hans ögon ”Jag vet att jag inte får, men jag kan bara inte låta bli!” Och så högg han tänderna i Rosas svans! Ett solklart fall av konkludent handlande.
Stövelnisse vid ett annat tillfälle. Kolla ögonen. Bus på G!

En djurskyddsinspektörs vardag …

… var på Löberöds föreläsningsförenings agenda i förrgår kväll. Otroligt många intresserade hade mött upp för att höra Mattias Gårdinger berätta om sin vardag. Om ljudanläggningen fungerat hade det varit intressant, men tyvärr försvann alltför mycket i ett brummande oljud.
Djurskyddet arbetar fortfarande efter en snart 30 år gammal lag! Naturligtvis kompletterad med diverse förordningar och föreskrifter. Plus naturligtvis EU-lagstiftningen som har företräde. Allt medan forskning pågår i både positiv och negativ bemärkelse.
Flera forskningsprojekt har just avslutats gällande smärta hos hästar och grisar. Forskarna har koncentrerat sig på ansiktsuttryck och både hästar och grisar uppvisar samma speciella ansiktsuttryck när de har ont. Väldigt likt människors sätt att visa smärta utan att skrika Aj! Enligt Veterinärtidningen. Törs man hoppas att den kunskapen sprids till både hobbyhästägare och stora grisproducenter?

I Granngårdens kundtidning fann jag denna helsidesannons från Royal Canin. Texten är nog svår att läsa på bilden.

Så här står det: Persern är känd för sin otroliga skönhet. Hennes runda uttrycksfulla ansikte är en ikonisk del av hennes utseende, men den korta käken kan göra det svårt för henne att plocka upp foderbitar. Dessa egenskaper är orsaken till att vi skräddarsytt en kost med exklusiv foderbit specifikt anpassad för perser. När du ger din katt ROYAL CANIN´s rasfoder för perser, ger du henne möjligheten att vara just unikt fantastisk.

I förslaget till ny djurskyddslag står att persern är en så sönderavlad katt att den inte borde finnas. Får vi göra hur som helst med djuren? Förändra dem så att de i det här fallet har svårigheter att äta?
Djurskyddsinspektören tog upp det s k trubbnosupproret. Trubbnoshundar har oftast väldiga problem med andningen och lider ofta av så grav syrebrist att de bara orkar springa några meter. Detsamma gäller för perserkatten, men är svårare att upptäcka. Trubbnosupproret tror jag ledde till att kennelklubben insåg problemet och inte ville stå bakom ett avancerat djurplågeri, utan ändrade rasstandarden. Törs man hoppas på detsamma för perserkatterna?

Katten Ernst

Nu har det tydligen hänt igen. Katt ute på vift på egen hand. Enligt notis i SkD 2017-03-03 försvann katten Ernst för 9 år sedan. Han hade inte flyttat långt – bara in hos en granne i närheten. När grannen dog hamnade katten hos Djurskyddet som kontrollerade om det fanns någon chipmärkning. Ernst var både chippad och registrerad. Tack vare det kom han hem igen.
Vad brister då i denna lilla historia med ett lyckligt slut?
ID-märkt (chippad) och registrerad. Bra, men inte alla tycker att en katt har ett så stort värde att man tar den till polis eller veterinär för kontroll. Bättre med öronmärkning – helst både ock. Tycker jag.
Vilken tur att den ursprunglige ägaren inte avregistrerade sin katt!

Även svartvita katter har ett värde

Jag läser sällan privatpersoners inlägg på kattföreningars FaceBook-sidor eftersom det oftast bara är puttenuttiga intetsägande kommentarer, men det här fångade mitt intresse.
En ledsen kattägare anklagade en känd kattförening i Malmö för att ha avlivat hennes katt.
Såhär beskrev hon händelseförloppet.
Någon skulle alltså ha sett katten spankulera omkring alldeles ensam, fångat och överlämnat den till kattföreningen ifråga. Om ägaren sedan aktivt sökt efter sin katt när den inte kom hem framgår inte, men efter ca en vecka såg hon foto på katten på www.hittakissen.se där föreningen sökte stödhem för den. Ägaren menade att kattföreningen istället borde försökt finna ägaren. MEN när hon kontaktade föreningen var katten avlivad. Hon skrev att föreningens kontaktperson varit otrevlig, inte velat tala om vilken veterinär som avlivat, menat att katten varit i mycket dåligt skick och att hon varit en dålig kattägare, som skulle ha tänkt på sin katt tidigare. Hon fick ingen information om hur och varför beslut om avlivning togs.

Nästa steg i dramat
Vad gjorde sedan kattföreningen åt denna kontrovers? Jo, man beslutade på årsmöte att stänga sin FB-sida! En annan kattförening har tagit bort hennes inlägg, trots att hon bett att det skulle ligga kvar andra till varning.
Igår talade jag med veterinären som avlivade katten och hens version är denna: Katten var inte ID-märkt, vilket gjorde det avsevärt svårare att finna en eventuell ägare, och den var inte kastrerad. Under den vecka föreningen haft den i förvar hade den betett sig som en förvildad katt. Den var gammal och sliten och i allmänt dåligt skick. Man utgick då ifrån att den var herrelös och man tyckte att det kändes meningslöst att söka efter ägare till en sådan katt – tillika svartvit …

Utifrån de uppgifter jag har, så tycker jag att både ägaren och föreningen har handlat fel. Om man kan annonsera efter stödhem kan man också på samma sajt söka ägare till katten. Att skylla på att katten var svartvit är bara dumt. Att som ägare söka efter sin katt på typ ”hitta kissen sajter” är inte lätt. De är alldeles för många och det poppar ständigt upp nya.

Kan kattägare lära sig något av detta? Ja, väldigt mycket!
ID-märk och registrera din katt.
Låt den inte gå ut på egen hand – den kan bli ”räddad”, hamna i ett stöd- eller permanenthem och du ser den aldrig mer.
Den kan bli avlivad, påkörd, angripen av rävar, hundar …

Även om du låter din katt gå ut på egen hand, så är chansen större att du får veta vad som hänt om den är ID-märkt (helst öronmärkt) och registrerad. Även svartvita katter har ett värde.

I naturen råder djungelns lag …

… skrev krönikören i SkD 2017-02-18. Det handlade bl a om hur försäkringsbolaget Agria, som tidigare sponsrade Räv-SM, drog sig ur efter kritik från Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige m fl organisationer och privatpersoner.

Medlemmar i Djurens Rätt hade tydligen stört tävlingen. De upprörda jägarna framhöll detta som ytterst stressande för en jakthund i arbete. Nej, det är kanske inte rätt att sabotera en tävling för hussar och deras jakthundar, även om de stackars jagade rävarna stressas nästan till döds. De fick ju trots allt leva …

MEN

Granngården och veterinärkedjan Evidensia tvingades i våras avsluta sponsringen av Djurskyddet Sveriges katthem. Det var jägarna som drev på med en aggressiv kampanj. Läs mer på

http://www.natursidan.se/nyheter/granngarden-slutar-ge-stod-till-djurhem-efter-reaktioner-i-sociala-medier/
http://svenskjakt.se/start/nyhet/granngarden-samarbetar-med-jaktmotstandare/

http://tidningen.djurskyddet.se/2017/02/agria-sponsrar-inte-langre-rav-sm/

Vad har nu hem för herrelösa katter med jakt att göra? Eller vill de träna sina hundar på katter – också? Jägarna måste vara jättefarliga som kan skrämma stora företag. Och så vågar de inte gå ut i naturen utan bössa och hund!!!

 

Amputation versus åtgärd …

… som jag skrev om i förra inlägget fann jag viss fortsättning på i Veterinärtidningen 2017:1 sid 29. Normgruppen lyfte frågeställningen till NoVOS, Nordic Veterinary Orthopaedic Society, som svarat ungefär så här fritt översatt från engelska.
”Amputation är en av flera räddande tekniker vi har inom kirurgin. Det är en fråga för ägaren att ta ställning till, men ägaren ska också vara väl informerad om vilka alternativ som finns. Motivet för vår åsikt är att det kan leda till ett smärtfritt och acceptabelt fortsatt gott liv för de flesta hundar och katter.”

Normgruppen blev ju inte så mycket klokare av det, utan ”jobbar vidare med en formulering som eventuellt kan resultera i en norm. Det blir en svår etisk fråga om amputation av ekonomiska skäl väljs före en operation som kan rädda benet”.

Vilket skulle du, människa, välja om det gällde dig själv?

Veterinären, mer än djurläkare

skriver ledaren i Svensk Veterinärtidning nr 2016:15. Med en suck kan man kanske tänka sig. ”Gränserna för veterinärmedicinska insatser och djurägarens ekonomiska möjligheter flyttas snabbt framåt”.
Alla de möjligheter som finns på humansidan att ställa rätt diagnos och reparera skada eller sjukdom finns också på djursjukhusen. Men det finns inget högkostnadsskydd, försäkring täcker inte alla sjukdomar/skador, älskade djur har inte alltid förmögna ägare, orolig ägare måste hanteras och dessutom vill de anonyma riskkapitalister som äger djursjukhusen få in mycket pengar utan tanke på djuren.

Amputation versus åtgärd skrev Veterinärtidningen om i 2016:4 sid 34
”Amputation av skadad extremitet (undantaget tår/svans) av ekonomiska skäl, där kirurgisk åtgärd av skadan (till högre kostnad) skulle kunnat rädda extremiteten, är ett etiskt dilemma. När amputation blir enda alternativ till avlivning av ekonomiska orsaker ställs frågan på sin spets. Normgruppen ansåg att det inte ska vara ett lättvindigt beslut att amputera och ställer sig frågan om amputation av ekonomiska skäl är etiskt. Normgruppen diskuterade även amputation av extremitet vid sjukdomstillstånd (t ex onkologiska sjukdomar) med uttalat begränsad förväntad överlevnadstid. Gruppen beslutade att skicka frågeställningen på remiss till intresseorganisationen Skalpellen eller dess nordiska motsvarighet.”

När vackre landetkatten Adolf blev svårt skadad (jag skrev om det i Frihetens pris 2016-07-21) var valet för mig lätt. Kanske skulle en anhängare av No-Kill tänkt och handlat annorlunda.
Ska kolla om Skalpellen har kommit med några råd till Normgruppen.

×