En djurskyddsinspektörs vardag …

… var på Löberöds föreläsningsförenings agenda i förrgår kväll. Otroligt många intresserade hade mött upp för att höra Mattias Gårdinger berätta om sin vardag. Om ljudanläggningen fungerat hade det varit intressant, men tyvärr försvann alltför mycket i ett brummande oljud.
Djurskyddet arbetar fortfarande efter en snart 30 år gammal lag! Naturligtvis kompletterad med diverse förordningar och föreskrifter. Plus naturligtvis EU-lagstiftningen som har företräde. Allt medan forskning pågår i både positiv och negativ bemärkelse.
Flera forskningsprojekt har just avslutats gällande smärta hos hästar och grisar. Forskarna har koncentrerat sig på ansiktsuttryck och både hästar och grisar uppvisar samma speciella ansiktsuttryck när de har ont. Väldigt likt människors sätt att visa smärta utan att skrika Aj! Enligt Veterinärtidningen. Törs man hoppas att den kunskapen sprids till både hobbyhästägare och stora grisproducenter?

I Granngårdens kundtidning fann jag denna helsidesannons från Royal Canin. Texten är nog svår att läsa på bilden.

Så här står det: Persern är känd för sin otroliga skönhet. Hennes runda uttrycksfulla ansikte är en ikonisk del av hennes utseende, men den korta käken kan göra det svårt för henne att plocka upp foderbitar. Dessa egenskaper är orsaken till att vi skräddarsytt en kost med exklusiv foderbit specifikt anpassad för perser. När du ger din katt ROYAL CANIN´s rasfoder för perser, ger du henne möjligheten att vara just unikt fantastisk.

I förslaget till ny djurskyddslag står att persern är en så sönderavlad katt att den inte borde finnas. Får vi göra hur som helst med djuren? Förändra dem så att de i det här fallet har svårigheter att äta?
Djurskyddsinspektören tog upp det s k trubbnosupproret. Trubbnoshundar har oftast väldiga problem med andningen och lider ofta av så grav syrebrist att de bara orkar springa några meter. Detsamma gäller för perserkatten, men är svårare att upptäcka. Trubbnosupproret tror jag ledde till att kennelklubben insåg problemet och inte ville stå bakom ett avancerat djurplågeri, utan ändrade rasstandarden. Törs man hoppas på detsamma för perserkatterna?

Katten Ernst

Nu har det tydligen hänt igen. Katt ute på vift på egen hand. Enligt notis i SkD 2017-03-03 försvann katten Ernst för 9 år sedan. Han hade inte flyttat långt – bara in hos en granne i närheten. När grannen dog hamnade katten hos Djurskyddet som kontrollerade om det fanns någon chipmärkning. Ernst var både chippad och registrerad. Tack vare det kom han hem igen.
Vad brister då i denna lilla historia med ett lyckligt slut?
ID-märkt (chippad) och registrerad. Bra, men inte alla tycker att en katt har ett så stort värde att man tar den till polis eller veterinär för kontroll. Bättre med öronmärkning – helst både ock. Tycker jag.
Vilken tur att den ursprunglige ägaren inte avregistrerade sin katt!

Även svartvita katter har ett värde

Jag läser sällan privatpersoners inlägg på kattföreningars FaceBook-sidor eftersom det oftast bara är puttenuttiga intetsägande kommentarer, men det här fångade mitt intresse.
En ledsen kattägare anklagade en känd kattförening i Malmö för att ha avlivat hennes katt.
Såhär beskrev hon händelseförloppet.
Någon skulle alltså ha sett katten spankulera omkring alldeles ensam, fångat och överlämnat den till kattföreningen ifråga. Om ägaren sedan aktivt sökt efter sin katt när den inte kom hem framgår inte, men efter ca en vecka såg hon foto på katten på www.hittakissen.se där föreningen sökte stödhem för den. Ägaren menade att kattföreningen istället borde försökt finna ägaren. MEN när hon kontaktade föreningen var katten avlivad. Hon skrev att föreningens kontaktperson varit otrevlig, inte velat tala om vilken veterinär som avlivat, menat att katten varit i mycket dåligt skick och att hon varit en dålig kattägare, som skulle ha tänkt på sin katt tidigare. Hon fick ingen information om hur och varför beslut om avlivning togs.

Nästa steg i dramat
Vad gjorde sedan kattföreningen åt denna kontrovers? Jo, man beslutade på årsmöte att stänga sin FB-sida! En annan kattförening har tagit bort hennes inlägg, trots att hon bett att det skulle ligga kvar andra till varning.
Igår talade jag med veterinären som avlivade katten och hens version är denna: Katten var inte ID-märkt, vilket gjorde det avsevärt svårare att finna en eventuell ägare, och den var inte kastrerad. Under den vecka föreningen haft den i förvar hade den betett sig som en förvildad katt. Den var gammal och sliten och i allmänt dåligt skick. Man utgick då ifrån att den var herrelös och man tyckte att det kändes meningslöst att söka efter ägare till en sådan katt – tillika svartvit …

Utifrån de uppgifter jag har, så tycker jag att både ägaren och föreningen har handlat fel. Om man kan annonsera efter stödhem kan man också på samma sajt söka ägare till katten. Att skylla på att katten var svartvit är bara dumt. Att som ägare söka efter sin katt på typ ”hitta kissen sajter” är inte lätt. De är alldeles för många och det poppar ständigt upp nya.

Kan kattägare lära sig något av detta? Ja, väldigt mycket!
ID-märk och registrera din katt.
Låt den inte gå ut på egen hand – den kan bli ”räddad”, hamna i ett stöd- eller permanenthem och du ser den aldrig mer.
Den kan bli avlivad, påkörd, angripen av rävar, hundar …

Även om du låter din katt gå ut på egen hand, så är chansen större att du får veta vad som hänt om den är ID-märkt (helst öronmärkt) och registrerad. Även svartvita katter har ett värde.

I naturen råder djungelns lag …

… skrev krönikören i SkD 2017-02-18. Det handlade bl a om hur försäkringsbolaget Agria, som tidigare sponsrade Räv-SM, drog sig ur efter kritik från Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige m fl organisationer och privatpersoner.

Medlemmar i Djurens Rätt hade tydligen stört tävlingen. De upprörda jägarna framhöll detta som ytterst stressande för en jakthund i arbete. Nej, det är kanske inte rätt att sabotera en tävling för hussar och deras jakthundar, även om de stackars jagade rävarna stressas nästan till döds. De fick ju trots allt leva …

MEN

Granngården och veterinärkedjan Evidensia tvingades i våras avsluta sponsringen av Djurskyddet Sveriges katthem. Det var jägarna som drev på med en aggressiv kampanj. Läs mer på

http://www.natursidan.se/nyheter/granngarden-slutar-ge-stod-till-djurhem-efter-reaktioner-i-sociala-medier/
http://svenskjakt.se/start/nyhet/granngarden-samarbetar-med-jaktmotstandare/

http://tidningen.djurskyddet.se/2017/02/agria-sponsrar-inte-langre-rav-sm/

Vad har nu hem för herrelösa katter med jakt att göra? Eller vill de träna sina hundar på katter – också? Jägarna måste vara jättefarliga som kan skrämma stora företag. Och så vågar de inte gå ut i naturen utan bössa och hund!!!

 

Amputation versus åtgärd …

… som jag skrev om i förra inlägget fann jag viss fortsättning på i Veterinärtidningen 2017:1 sid 29. Normgruppen lyfte frågeställningen till NoVOS, Nordic Veterinary Orthopaedic Society, som svarat ungefär så här fritt översatt från engelska.
”Amputation är en av flera räddande tekniker vi har inom kirurgin. Det är en fråga för ägaren att ta ställning till, men ägaren ska också vara väl informerad om vilka alternativ som finns. Motivet för vår åsikt är att det kan leda till ett smärtfritt och acceptabelt fortsatt gott liv för de flesta hundar och katter.”

Normgruppen blev ju inte så mycket klokare av det, utan ”jobbar vidare med en formulering som eventuellt kan resultera i en norm. Det blir en svår etisk fråga om amputation av ekonomiska skäl väljs före en operation som kan rädda benet”.

Vilket skulle du, människa, välja om det gällde dig själv?

Veterinären, mer än djurläkare

skriver ledaren i Svensk Veterinärtidning nr 2016:15. Med en suck kan man kanske tänka sig. ”Gränserna för veterinärmedicinska insatser och djurägarens ekonomiska möjligheter flyttas snabbt framåt”.
Alla de möjligheter som finns på humansidan att ställa rätt diagnos och reparera skada eller sjukdom finns också på djursjukhusen. Men det finns inget högkostnadsskydd, försäkring täcker inte alla sjukdomar/skador, älskade djur har inte alltid förmögna ägare, orolig ägare måste hanteras och dessutom vill de anonyma riskkapitalister som äger djursjukhusen få in mycket pengar utan tanke på djuren.

Amputation versus åtgärd skrev Veterinärtidningen om i 2016:4 sid 34
”Amputation av skadad extremitet (undantaget tår/svans) av ekonomiska skäl, där kirurgisk åtgärd av skadan (till högre kostnad) skulle kunnat rädda extremiteten, är ett etiskt dilemma. När amputation blir enda alternativ till avlivning av ekonomiska orsaker ställs frågan på sin spets. Normgruppen ansåg att det inte ska vara ett lättvindigt beslut att amputera och ställer sig frågan om amputation av ekonomiska skäl är etiskt. Normgruppen diskuterade även amputation av extremitet vid sjukdomstillstånd (t ex onkologiska sjukdomar) med uttalat begränsad förväntad överlevnadstid. Gruppen beslutade att skicka frågeställningen på remiss till intresseorganisationen Skalpellen eller dess nordiska motsvarighet.”

När vackre landetkatten Adolf blev svårt skadad (jag skrev om det i Frihetens pris 2016-07-21) var valet för mig lätt. Kanske skulle en anhängare av No-Kill tänkt och handlat annorlunda.
Ska kolla om Skalpellen har kommit med några råd till Normgruppen.

Män, män och … nej, mest män …

I lördagens tidning (28/1 -17) uttalar sig Anicura Djursjukhus i Hässleholm som står beredda inför den sista stora jakthelgen i den tydligen nu pågående vildsvinsjakten:
”Vi har tagit emot minst en skadad hund om dagen sedan i höstas … mest på helgerna, sist 3-4 st … kraftiga sårskador … lårens insida … buken med kraftiga blödningar … magen uppslitsad så att organen hänger ut … blodtransfusioner … behandling av orena sår … stora hudskador …”
Veterinären tycker också ”det är bra om jägarna är goda skyttar … skadeskjutna vildsvin är ännu aggressivare”.
Jo, det kan ju vara bra att döda vildsvinen utan alltför mycket lidande.  Hur gör man då med de skadeskjutna som springer från platsen? En känd jägare förklarade för mig att ”de spårar vi upp sen när hundarna är omsedda och vi själva fått lite mat i oss”. Och stärkande dryck, förmodade jag, och sen är nog skadade vildsvin glömda. Hans reaktion visade att jag hade rätt. Jag såg ingen kvinna i jaktlaget. Vilka utsätter medvetet sina husdjur för risken att skadas? Är det ett nöje? Är lidande värt priset? Jo, för Anicura Djursjukhus! Behandlingen går säkert på försäkringen.
Skördefest i Assam i västra Indien (SkD 17/1 -17 sista sidan i A-delen). Låter väl positivt och trevligt! En lyckad skörd är bärgad och man firar att det tunga slitet är över för denna gång. Det gör man bl a genom att låta bufflar slåss mot varandra. De fredligaste varelser man kan tänka sig tvingar man ihop i våldsamma strider. Mycket uppskattat av festivalens gäster. Titta på bilden, aktiva män med hetsande käppar nära bufflarna. Jag kan inte upptäcka en enda kvinna i publiken.
Rodeo i USA och på andra ställen. Hästar och tjurar, som hoppar och skuttar och försöker kasta av mannen på ryggen? Nä, de struntar i om det sitter någon på ryggen. De vill bli av med den rem som spänts hårt runt deras ljumskar och könsorgan. Utövarna är män, publiken blandad.
I Argentina är det ett folknöje att fälla tjurar genom att dra omkull dem i svansen. Utövarna av denna sport är också män. Tjurfäktningar i Spanien och Latinamerika … Hingsthetsningar i Centralasien … Listan kan göras lång. Se mer på www.peta.org.uk
Sommaren 2016 nåddes vi av upprörande reportage om djurtransporter i gränsövergångar mellan EU och Turkiet. Veterinärförbundet vädjade till jordbruksministern att ta upp den bristande kontrollen av gällande djurtransportförordning med sina EU-kollegor. Sen hände ingenting och ingenting … Den 14 och 15 november (häpp) fanns på svenskt initiativ ett bättre skydd av djur på agendan. Källa pressmeddelande från Näringsdepartementet 11/11.
Och vad fann jag i www.eyesonanimals.com? Jo, under tiden EU pratar, funderar och kanske försöker skriva lite nya instruktioner, så håller KVINNOR ur organisationen på att utbilda östeuropeiska transportörer, chaufförer, poliser, veterinärer m fl i hur man transporterar och hanterar djur under värdiga former (rubriken Trainings)! HÄPP igen!

Kattbiten

Ja, rubriken kan ju förstås på två sätt. Jag tänker på det andra efter att ha läst på www.skd.se om den kattbitne mannen i Löberöd som fick vänta på vård.
Djupa kattbett är inget att leka med. Det fick jag själv erfara lille julafton för många år sedan. Hundbett krossar vävnaden och orsakar öppet sår, medan kattens hörntänder gör djupa stick, som snabbt sluter sig och har man otur så har elaka bakterier följt med in. Endast katter i panik biter så djupt. Om man behandlar sin katt med respekt så händer det aldrig med en lugn och tam katt.
Katten ifråga var min egen tamis, men efter ett påtvingat veterinärbesök sent på lille julafton vaknade han för tidigt efter narkos och befann sig alltså förvirrad på ett okänt ställe med främmande dofter och främmande människor. Veterinären ville visa på resultatet av operationen, vilket var helt onödigt. Det kunde jag tittat på senare. Katten högg mig i sin förtvivlan först i höger pekfinger och sedan i vänster tumme. En huggtand gick genom nageln, en strax utanför yttre leden och så de båda andra ”genom fingeravtrycket”.
Jag fick stränga order att åka direkt till akuten och eftersom det då hunnit bli julafton och jag av det skälet eller kanske andra, var nästan ensam där, så kom jag in ganska omgående. Behandlades med en vanlig penicillin under 10 dagar och sen kan man väl säga att helvetet bröt löst.
Under de 10 dagarna hade jag rejält ont. Vårdcentralens sköterska tyckte att det var väl inget att gnälla om. ”Du har ju fått penicillin”.
Tummen svartnade när jag slutat med penicillinet. En besökande läkare på ”min firma” (hon var psykiater) gick i taket när hon såg det. ”Åk genast till akuten!” Jag åkte till vårdcentralen istället och min plåga togs denna gång på så stort allvar att läkaren ringde handkirurgen och jag fick tid kl 8 morgonen därpå.
Jag placerades längst in i ett rum. En sköterska tittade på tummen, sedan på mig och gick tyst ut. En läkare kom en stund senare, sa ”Haj” där hon stod i dörröppningen, tittade mot tummen och sedan ”Jej legger daj ind!” och sen gick hon ut och stängde dörren. Hon är ju dansk, tänkte jag, hon måste mena något annat.
Men det blev inläggning på isolering, röntgen, operation, intravenöst penicillin, jättebandage, ny operation en vecka senare, penicillin i tabletter och sjukskrivning i drygt sex veckor! Under den första operationen hörde jag kirurgen muttra något om svårigheten med att ”dela så små ben” och kunde inte låta bli att fråga om det varit risk för att jag kunde mist tummen. ”Kära du”, sa han med en suck, ”om du hade väntat tills imorgon hade det inte räckt med tummen!” Jag frågade inget mer.
Katten återhämtade sig väl efter både besöket på djursjukhuset och väntan i bilen utanför akuten och lever nu frisk och kry i full frihet på vårt lantställe. Han har inte bitit mig varken före eller efter denna händelse. Tummen blev lite krokig, men är fullt användbar. Tack för god vård åt mig stackars okunniga människa!
De råd jag fått från flera veterinärer angående kattbett är:
1. Tryck ut ordentligt med blod ur såret så snabbt som möjligt
2. Desinficera och tryck ut blod flera gånger
3. Kontakta vårdcentral/läkare snarast om det blir rött, varmt eller svullet kring bettet
De rådfrågade veterinärerna har blivit bitna men de har aldrig drabbats som jag – eller mannen från Löberöd.

 

Lätt löst problem!?

Det är inte lätt att hjälpa övergivna och förvildade katter till ett drägligare liv, men det behöver inte heller vara så stort och märkvärdigt. En snabb sökning på nätet visar att försök har gjorts av kommuner ända sedan 2007. Åtminstone att skriva om det. Eftersom problemet finns kvar så har det nog i de allra flesta fall stannat vid en skrivbordsprodukt. Ingen enda av de kommuner jag sökt på har någon information om hur man ska ta hand om sin egen katt eller vad man kan göra åt andras lösgående katter eller de herrelösa. Däremot hänvisar alla till att ”det är länsstyrelsen som har hand om djurskyddet”. Helt rätt, men det är kommuninnevånarna som ställer till det. Malmö kommun tycker att ”vi kan inte föregripa en framtida djurskyddslag med kommunala föreskrifter”! Varför inte?

Om det bara fanns ett gott samarbete mellan alla de olika ideella kattföreningarna och kommuner och acceptans av TNR (trap, neuter, return dvs fånga, kastrera återutsätta i samma område) skulle många förvildade katter kunna leva ett bättre liv utan att föröka sig. Men de olika aktörerna samarbetar inte. Veterinärförbundets djurskyddskommitté är emot TNR eftersom de anser att det strider mot svensk djurskyddslag. Länsstyrelsen i Skåne är för under förutsättning att svensk djurskyddslag följs, vilket är en självklarhet för de ideella föreningar som arbetar med herrelösa katter!

 

×