Ny bok: Katthemsäventyret

Har du kanske tänkt köpa julklappar tidigt i år – också?

Mari Bisters nya bok Katthemsäventyret kommer i slutet av november och kan beställas på www.idusforlag.se/katthemsaventyret  Hon har även gett ut andra barnböcker.

Och ni lärare, ni glömmer väl inte att använda Djurskyddets REDE (respekt, empati, djur, etik) i undervisningen nästa läsår? Läs mer på www.rede.se

 

Kattmyt 8: Katter sprider sjukdomar

En orsak till bristande grannsämja kan vara utegående katter, som gör sina behov i sandlådor eller rabatter eller lägger sig på dynorna i trädgårdsmöblerna. Visst är det otrevligt att hitta kattbajs där små barn leker, men samtidigt har väl dessa stackars barn föräldrar som kan lära dem vad som är lämpliga leksaker. Hälsoriskerna på grund av närkontakt med katter är väldigt små. Inte ens den av många fruktade ringormen brukar ge några besvärliga eller bestående problem för människor. Ringorm på katt kan inte medicineras bort, utan man får invänta att de ultravioletta strålarna från solen ska ta död på svampsporerna.

Svensk Veterinärtidning 2016:15 skrev om Toxoplasmos på sid 21. Från Veterinärkongressen 2016
”Andrew Sparks från England redogjorde för sanningen om toxoplasmos hos katt och människa. Toxoplasmos Gondii är den mest omtalade zoonos som människor kan få från katter, men det råder mycket missförstånd kring denna sjukdom och kattens roll. I stort sett alla varmblodiga djur kan infekteras av den encelliga parasiten men det krävs katter för att komplettera dess livscykel. Trots kattens roll för parasitens utveckling är infektion till människa sällan orsakad av katten utan smittan kommer via intag av dåligt tillagat kött innehållande parasiten, alternativt kontakt med oocyter i vatten, jord eller damm. Oftast ger sjukdomen bara milda symtom men kan hos personer med nedsatt immunförsvar orsaka svår sjukdom och de kanske mest fruktade aborterna hos gravida kvinnor.”

Tack MFF …

… för att ni genom lappar på alla entrédörrar förvarnar alla som bor i närheten av Swedbank Stadion i Malmö! Förvarnar speciellt hundar och hundägare för det fyrverkeri modell större som ska brännas av på söndag 5/5 vid 17 tiden!

Kattmyt 7: Katter är lömska och oberäkneliga och kan rivas och bitas utan förvarning

Om man upplever katter så, betyder det att man inte kan uppfatta eller känner till hur deras språk fungerar. De kommunicerar med hela kroppen. På nära håll med ögonen, öronens och morrhårens ställning och med ansiktsuttryck. På avstånd används kroppshållning och rörelser för att skicka meddelanden. Det är ett subtilt, men tydligt språk för de invigda. Svårare för oss okunniga människor. Om en katt bits eller rivs av ilska är det ALDRIG utan förvarning. De förvarnar alltid minst en gång. Ta varningssignalerna på allvar.
Exempel: Anna ville hålla lilla katten Lisa i famnen. Lisa vill aldrig bli upplyft på något sätt och därför gör jag själv aldrig det. Lisa protesterade när Anna höll henne allt hårdare, hon blev allt svartare i ögonen och stretade emot med benen. Inte ens det räckte för att få komma ner på marken. Hon varnade flera gånger. Till slut kom klorna fram. Enda vägen ur Annas famn var upp över vänster axel. Det blev åtta rejäla rivsår på ena armen. Vem ska man skylla på? Anna, naturligtvis, som trodde Lisa kunde behandlas som en leksak.
Behandla katten med respekt och läs av signalerna och du får en vän för livet.
Det är bara människor som kan vara lömska och beräknande.

Enligt Moderna Djurförsäkringar kommunicerar katter med upp till 16 olika läten. Läs mer här https://www.modernaforsakringar.se/djurforsakringar/tips-och-rad/forsta-katten/

Sagan om lilla Stina

Som jag skrev i senaste inlägget blev räddningen för lilla dumpade Stina en rökande ung dam på 3:e våningen. Hon hörde höga förtvivlade rop på hjälp nerifrån och kunde först inte lokalisera den lilla katten, men såg henne sedan sitta alldeles ensam i blåsten mitt på gräsmattan. Hon gick ner och kattungen, för hon var inte mycket mer, nästan hoppade upp i famnen.
Jaha, och vad skulle hon göra nu då? Att lämna henne där var ju inte att tänka på. Hon tog in henne och konsulterade en granne med två katter. Skulle de kanske kunna bo tillsammans alla tre? Nej, det skulle nog inte gå. De två var aggressiva mot den nya.
Köpa transportbox, sand, sandlåda och mat … Var gör man det vid elvatiden på kvällen? Jo, det gick ju att lösa och Stina gjorde sig hemmastadd.
Sedan gjorde den unga damen, med hjälp av mamma och granne, i princip allting rätt och sedan blev det under en dryg vecka inte så lätt.
Stina fick mat och hon visste att på natten sover man i mattes säng – RÄTT
Veterinärbesök nästa dag för att kolla ID-märkning, ålder och hälsotillstånd – RÄTT
Försök till kontakt med fyra kattföreningar, men möttes av telefonsvarare. SMS:ade och mailade istället och väntade på svar – RÄTT
Hela första veckan tog Stina igen sig. Åt och sov, sov och åt. Sedan blev det lite problem. Som konvalecent efter svår käkoperation där ingenting fick rubbas på sex veckor och med svår smärta, blev det lite för mycket med en allt aktivare katt. Familjen var heller inte mentalt förberedd för att ta hand om en katt.
Ingen av de kontaktade kattföreningarna hörde av sig. Efter två veckor blev situationen ohållbar. Eftersom vi är kusiner ringde hon mig fredag kväll. Kunde jag kanske? ”Du har ju elva! En mer eller mindre … eller har du något förslag vad vi ska göra … Det går bara inte att ha henne kvar … Vi är inte mentalt förberedda …”
Jo, jag hade ju några kontakter, men ingen var beredd att ta hand om en ny katt så där på studs. Hon ringde Djurens Vänners djurhem och FHHK och möttes av telefonsvarare. Båda dessa svarade samma dag! Visserligen var svaret att de inte kunde ta emot fler katter, men de SVARADE!
Och varför hörde inte de första fyra föreningarna av sig då? Jo, de har som policy att vänta några dagar. Kanske det löser sig utan deras medverkan … Och de fick rätt!
Kusinen ringde alltså mig på fredagkvällen och på söndagen kom det, som från ingenstans, en mycket trevlig dam, som bara längtade efter en ny katt sedan hennes gamla dött! En bekants bekant öppnade sitt hjärta och hem för lilla Stina!

En kort historia

Katten lär härstamma från ökenlevande urkatter i nordafrika och mellanöstern. De hade det säkert inte så lätt. Inte människorna heller.
En dag sökte ju Gud upp Moses i ökenlägret och sa
”Jag har ett exklusivt erbjudande till dig, Moses, men du måste bestämma dig här och nu. Take it or leave it!”
”Hur mycket kostar det?” undrade Moses.
”Det är gratis”, sa Gud.
”Tack, då tar jag tio!”

Han verkar ha glömt katterna – de dumpas i parti och minut. Lilla vackra Stina blev ännu en. Hennes kolossala röstresurser och en dam på tredje våningen som kände ett oemotståndligt behov av ett bloss blev räddningen. Stina överröstade både regnsmatter och vinande vind. Damen på balkongen hörde henne. Hon satt ensam och övergiven mitt på en gräsmatta, så svag att hon inte kunde styra bakbenen. Ännu en blev därmed kattägare mot sin vilja. Vi tar resten av Stinas historia en annan dag.

 

Kattmyt 4: Honkatter mår bra av att få en kull ungar

En mycket välutbildad och i övrigt förnuftig arbetskamrat utbrast en gång högt och indignerat i vårt fullsatta lunchrum
”Varför ska jag kastrera min honkatt? Honkatter löper ju bara i mars och den korta tiden kan jag hålla henne inne. Och förresten mår honkatter bara bra av att få åtminstone en kull ungar.”
Verkligheten är att katter löper året runt om förutsättningar finns. Vissa en gång i månaden om de inte blir betäckta, andra bara några gånger om året. Oavsett hur ofta, så handlar det om mycket slitsamma hormonstormar när kattstackaren ylar och för oväsen och varken äter, dricker eller sover – och inte låter andra sova heller.
En granne med nyinköpt honkattunge lydde mitt råd att kastrera den vid ca 3-4 månaders ålder, men hon hann inte före första löpet.
”Det var det värsta jag varit med om! Inte en gång till! Jag har tid hos veterinären om tio dagar.”
Kattstackaren startade löp nr 2 samma dag de skulle till veterinären.
Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) rekommenderar tidig kastrering av katter som inte ska användas i avel. Kastrering minskar risken för framtida hormonrelaterade sjukdomar. P-piller ökar risken och vem vill vara orsak till sin katts lidande och sjukdom?
Att kastrera sin innehankatt anses som mera självklart. Det är liksom något med själva doften …

Kastrera din katt oavsett om det är en älskad innekatt eller en stallkatt, hankatt eller honkatt. Kan du inte själv fånga in dina stallkatter eller andra grupper i ex vis koloniområden, så kontakta någon kattförening. De flesta hjälper till – allt för att minska trycket på katthemmen. Katterna tar inte slut som en mellanskånsk storbonde befarade.

Kattmyt 3 Se hans stil

Myten säger att honkatter är bättre musjägare än hankatter och att kastrerade katter inte bryr sig om att jaga alls. De bara slöar.
Tills för några veckor sedan var jag böjd att hålla med om att honkatter är bättre musjägare, men nu har Åke och Stövelnisse gått från klarhet till klarhet. Några gånger när grannen och kattskötaren Bengt och jag haft våra ”mitt-i-veckan-samtal” har han i förbigående nämnt att
”Det måste va gott om möss i år”.
I tisdags såg jag detta:

Stövelnisse utförande viss akrobatik över en stendöd mus och vid Bengts och mitt samtal i torsdags utropade han plötsligt
”Nu kommer Åke längs vägen med en musjävel till! Jag måste stänga ytterdörren …”

Tidigare har det mest varit Lisa och Rosa som visat upp sina byten. Stövelnisse stannade tack och lov ute på gräsmattan. Han åt upp hela med hull och hår trots ordentlig frukost bara en halvtimme tidigare.

Kastrerade katter är tvärtemot myten bättre musjägare. De behöver inte spilla någon tid och energi på att föra släktet vidare. De njuter av friheten att roa sig!

Kattmyt 2: Katter hotar småfågelstammen

Visst fångar även mätta tamkatter en och annan fågel. Inte för att de är hungriga, utan för att det är kul. Precis som vissa människor jagar älg, fasan, hare eller rådjur. Då kallas det hobby och motion. Räv är också ett populärt villebråd. Se Jägarförbundets hemsida.
Det är en seglivad myt att utelevande katter hotar småfågelstammen. Ingen katt kan överleva någon längre tid på jakt av småvilt. De söker sig alltid till människor. Det finns inga katter i våra djupa skogar!
Men, visst väcker småfåglar katters uppmärksamhet och jaktinstinkt, liksom flugor, fjärilar och allt som rör sig, men det är bara de allra skickligaste jägarna som någon enstaka gång lyckas fånga en fågel. Hot mot någon fågelarts överlevnad är de inte om fåglarna vintertid får mat. Svältande småfåglar är ett lättare byte, liksom oförsiktiga ungfåglar.
Däremot kan lösspringande katter skapa stor oro bland småfåglar speciellt vintertid då de samlas kring fågelborden. Släpp alltså inte ut din katt utan tillsyn! Gå ut med den i sele och koppel!
Reella hot mot småfåglars överlevnad är däremot den skövling av vildvuxna buskage och höga träd som sker i både privat och kommunal regi. Småfåglar, och naturligtvis även de större, behöver täta etablerade buskar och träd med mycket fröer och insekter. De gillar inte rena ytor, gräsmattor och nyplanteringar.
Ett annat hot är också förbudet mot matning som en del fastighetsägare infört. De anser att fågelmaten lockar till sig råttor. Använd alltså fågelbord där så mycket som möjligt hamnar i småfåglarnas magar för att säkra kommande års fågelsång!

Kattmyt 1: En katt klarar sig alltid

Det ojämförligt populäraste inlägget i denna kattblogg är Kattmyt 5: Katter är självständiga djur som inte behöver sällskap. Varje dag är det några som läser det och jag får väl förmoda att det ständigt är nya läsare. Eftersom det är flera år sedan jag körde serien om myter tar jag den en gång till fr o m idag. Naturligtvis med lite förändringar och med nya erfarenheter, både mina och katternas. Nu börjar det …

Den mest seglivade av alla kattmyter är väl att ”en katt klarar sig alltid”. Inget kan vara mer fel. Det är den främsta anledningen till att så många katter överges och blir hemlösa. Hur skulle en katt som levt inne hela sitt liv och dagligen fått mat serverad kunna livnära sig på att jaga byten? Den vet inte ens hur ett ätligt bytesdjur ser ut. Kanske har den aldrig träffat någon annan katt och hur ska de då kunna ”tala samma språk”? Överlevnadstiden för en innekatt som överges på landsbygden eller i skogen är kanske några dygn medan den beräknade livslängden för en förvildad katt född ute är två år. En välskött innekatt kan bli 15-20.

Hur har myten uppstått? Katten sökte sig tidigt i historien, på de gamla egyptiernas tid, till människors bostäder och spannmålslager. Där fanns det möss och andra smågnagare. Och kanske lite matrester. Det var enklare än att jaga byten i ödemarken. Katten valde att leva ett ensamt liv i människans närhet. Fortfarande lever katter så på landsbygden. De förväntas livnära sig på att jaga möss och råttor, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för att försörja många katter. De kan ha jaktrevir på upp till 10 hektar, samtidigt som de har sin bas vid någon bondgård eller annat matställe. Det är långt ifrån den livsstil katten själv skulle välja.

Många ungkatter blir bortjagade av vuxna med etablerade revir och söker sig då till närmaste by. Av våra just nu 9 ”landetkatter” är de flesta förvildade och har själva valt att flytta in på vårt lantställe. Vi ser en klar skillnad mellan de som blivit övergivna och de som är födda ute av förvildade mammor. De övergivna kan aldrig få nog av klappar och omsorg, medan de ”äkta” förvildade håller viss distans. Efter mycket övervägande, funderande och lång tid stryker de sig kanske mot benen eller mot handen och kan i bästa fall acceptera en lugn strykning med en hand över ryggen. Ingen av dem accepterar att bli upplyft eller att vi på något sätt tar i dem med båda händer. Vad håller myten vid liv? Kanske berättelser om hur katter som kommit bort hittas efter flera år.

×