Mest om gitarrister

Den här veckan har jag nästan, bara lyssnat på gitarrister. En av anledningarna, kanske den viktigaste, är att jag har tänkt en hel del på vännen Bosse Sylvén, som avled i förra månaden. Jag undrar om alla vet vilken oerhört fin musikant Bosse var. Både som instrumentalist och arrangör var han i absolut mästarklass. Att han dessutom var en mycket omtyckt och inspirerande pedagog vid Musikhögskolan i Malmö gjorde förstås inte saken sämre. Och så var han en härlig och osedvanligt vänlig människa, ständigt med glimten i ögonvrån.

Den gitarrist som har snurrat flitigast i cd-spelaren på sistone har varit Jim Hall – för övrigt Bosses favorit. Hans harmoniska originalitet, utsökta teknik och ton upphör aldrig att fascinera. Lyssna bara på den första duoskivan han gjorde med Bill Evans, Undercurrent! ”My Funny Valentine” och Jims egen ”Romain” måste vara bland det häftigaste som någonsin har gjorts på platta. Andra förnämliga Hall-skivor är, till exempel, Good Friday Blues och Jazz Guitar. Albumet med de båda gitarrgiganterna Jim Hall och Pat Metheny från 1998 går inte heller av för hackor. Metheny kommer förresten att konsertera i Malmö den 21 maj. På Slagthuset bland alla ställen! Det ska bli kul att höra Pat igen. Honom har jag inte hört livs levande sedan han gästade Åhus som medlem av Gary Burtons kvintett 1974.

En annan gitarrist, den ständigt lika aktuelle Larry Coryell, ska flytta till Europa, påstår han i en intervju i februarinumret av DownBeat. ”Nu när Donald Trump har flyttat in i Vita Huset kommer jag tillsammans med min familj att bosätta mig i Tyskland eller Irland”, säger han. ”Situationen (i USA) är oacceptabel. Vi kan inte låta allt det arbete vi har lagt ned som jazzmusiker för att förbättra relationerna mellan människor gå åt skogen”, konstaterar han bland annat. Ack ja, fortsättning lär följa…

Förresten: Är det någon som vet var den fine gitarristen Johan Leijonhufvud finns numera? Han gick ju på Musikhögskolan i Malmö och framträdde flitigt på klubbarna runt om i stan under åren kring sekelskiftet. Sedan stack han till Berlin, har jag för mig. Och så vet jag att han då och då har dykt upp i Barcelona, hos Fredrik Carlqvist. Men nu var det längesen man såg hans namn. Eller?

Gitarrjazz av högsta klass lär det serveras onsdagen den 22 februari på Kulturhuset Anders i Höör. Då kommer Ulf Wakenius på besök. Det blir dessvärre föreningens Höörs Jazz allra sista evenemang. Sedan stänger man butiken för gott. Trist! Kanske ses vi där?

Hallå alla glada jazzvänner!

Välkomna till min alldeles nya blogg!

Meningen är att jag med ojämna mellanrum ska försöka påminna lite grand om vad som händer och sker i jazzens underbara värld. Både långt bort och på hemmaplan. Idag, tisdag, har jag glatt mig åt att Wayne Shorter ska få 2017 års Polarpris. Synnerligen välkommet och välförtjänt! Wayne, som aldrig tycks tröttna på att se framåt, har ju ända sedan 50-talet funnits med i leken. Och idag är hans musik lika daggfrisk som den var när han besökte vårt land 1959 som medlem av Art Blakeys Jazz Messengers. Och många av oss kommer förstås ihåg hans Sverige-besök, bland annat på Åhus-festivalen och på Olympen i Lund, med den på sin tid revolutionerande gruppen Weather Report. För att nu inte tala om visiterna med Miles Davis ”second great quintet”. Heja Wayne! Och grattis!

Nu ska jag sätta mig och lyssna på den fine Malmö-gitarristen Mats Anderssons splitter nya platta, ”Rio” på Miriam Aîdas och Fredrik Kronkvists skivmärke Connective. Det ska bli kul! Jag lovar att återkomma och berätta om mina intryck. Och i morgon kväll ska jag gå och lyssna på en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor, Elisabeth Melander.

Vi hörs!

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×