Burton och Rollins lägger av!

En av mina många favoriter är vibrafonisten Gary Burton. Inte nog med att Gary är en fantastisk musikant och innovatör, han är en synnerligen sympatisk och fin kille också. Dessutom har han skrivit en av de mest läs- och tänkvärda memoarer (”Learning to Listen”. Berklee Press) som har publicerats det här seklet. Åtminstone i jazzbranschen. Något Nobelpris blir det kanske inte för Gary, men varför inte ett litet Polarpris vad det lider? Den amerikanska jazzen behöver ju all uppmuntran den kan få, nu när landets nytillträdde president har skrotat USA:s motsvarighet till vårt eget kulturdepartement.

Det är egentligen bara en sak som är trist med Gary Burton. Han har tvingats lägga av. Efter sex hjärtoperationer märkte han att musicerandet inte längre fungerade som det skulle. Redan för två år sedan började han varva ner, och den 17 mars gav han sin sista konsert – tillsammans med gamle polaren och pianisten Makoto Ozone. Så nu får vi nöja oss med skivorna. Några sådana som jag helhjärtat rekommenderar är ”Duster” (RCA Victor), ”Lofty Fake Anagram” (RCA Victor), ”Gary Burton-Keith Jarrett” (Atlantic), ”Alone at Last” (Atlantic) och ”Crystal Silence” (ECM). Den sistnämnda är en duobox, på vilken Gary spelar tillsammans med Chick Corea.

Dessvärre är det inte bara Gary Burton som har lagt av. Även den gamle fightern och tenortitanen Sonny Rollins har nu, vid 86 års ålder, dragit sig tillbaka. Välförtjänt förstås, men sorgligt på sitt sätt. Få musikanter har gett mig fler och häftigare högtidsstunder än Sonny.

 

Men det händer förstås roliga saker också i jazzens underbara värld. Det kommer, till exempel, massor av nya, hörvärda plattor. En sådan, som dessutom var lite oväntad, är en pärla från den 20 januari 1950 med självaste Louis ”Satchmo” Armstrong, som man egentligen aldrig kan få nog av. Hemma hos Louis, eller snarare i det hus som var hans hem i New York och där man för några år sedan öppnade ett Armstrong-museum, har man hittat en trave acetatskivor, innehållande hittills okända upptagningar med Mr Armstrong själv i huvudrollen. Bredvid sig har han, bland andra, Jack Teagarden och Earl Hines. Inspelningarna lär ha gjorts för nåt reklamjippo beställt av bensinbolaget Esso. Men av någon anledning kom de aldrig till användning. Armstrong lade de ömtåliga skivorna i en garderob och glömde tydligen snart bort alltihop. Men nu har de alltså dykt upp och innehållet har restaurerats och givits ut, både på vinyl och cd. Skivmärket heter Dot Time Records. Jag har lyssnat på några smakprov, som jag hittade på nätet, och kommer bergsäkert att beställa plattan så snart jag kommer på var och hur jag ska få fatt i den.

Men först ska jag lyssna på ett alldeles färskt album med vår eminente alt- och sopransaxofonist Fredrik Kronkvist. ”On the Move” (Connective) heter plattan och runt sig har Fredrik samlat pianisten Martin Sjöstedt, basisten Ameen Saleem, som en del av oss har hört med trumpetaren Roy Hargrove, och mästertrummisen Gregory Hutchinson. Det ska bli spännande! Så jag lovar att återkomma. Både om Fredriks nya platta och en del annat…

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×