Viljan var i alla fall god…

Igår kväll, lördag den 5 alltså, klippte Sveriges Television åter till med inte mindre än tre jazzprogram på raken. Det var sannerligen ambitiöst. Inte minst med tanke på att man alldeles nyligen försökte göra samma sak. Förmodligen för att befria oss musikintresserade från den bedrövliga schlagerfestivalen. Den här gången gick det dessutom lite bättre.

Kvällens tema var trumpetare. Därför hade man haft den goda smaken att kalla in Peter Asplund som sakkunnig kommentator. Ett bättre val kunde man naturligtvis inte ha gjort. Till att börja med fick vi beskåda en något dubiös svartvit historia från 1964 med Chet Baker, assisterad av fyra europeiska, habila men tämligen anonyma medmusikanter. Chet, som genomgående spelade flügelhorn, hade kanske inte någon av sina allra bästa stunder. Men han gjorde ändå gott ifrån sig. Inte minst i ett av sina gamla paradnummer, ”Time on My Hands”, i vilken han naturligtvis även bröt ut i sång. Roligt var det också att få höra den franske pianisten René Urtreger, som under många år var en uppskattad huspianist på Club Saint-Germain i Paris. Men nog hade man kunnat finna betydligt roligare, filmade upptagningar med Baker. Det finns åtskilliga. Till och med ett par stycken inspelade i Sverige!

Efter den något rumphuggna, som det kändes, uppvisningen av Baker och hans vänner var det dags för bebopikonen Dizzy Gillespie att få visa upp sig. Det gjorde han tillsammans  med en tillfälligt sammansatt och inte alltför upphetsande grupp inspelad vid ett festivalframträdande i Frankrike 1970. Dizzy själv gick på rutin och gnistrade egentligen bara till när han, under några gyllene ögonblick, backades upp av endast den oefterhärmlige basisten Red Mitchell, som på den tiden var bosatt i vårt land och förgyllde svensk jazzmusik. Kul var det förstås också att påminnas om pianisten Mike Longo, som från mitten av 60-talet och cirka tio år framåt var Dizzys ständige följeslagare, hovkompositör och arrangör. Han lär förresten fortfarande, vid snart 78 års ålder, vara verksam nånstans i USA som musiklärare. Men även här kan man ju tycka, att vi, precis som när det gällde Chet Baker, kunde ha fått se och höra något som var lite mer representativt. Dizzy var ju en av jazzvärldens festligaste, mest hörvärda och angelägna musikanter. Dessutom en av de riktigt stora stilbildarna.

Till sist kom den verkliga godbiten: en alldeles ypperlig film med och om vår egen Jan Allan, trumpetaren som om han hade flyttat till USA hade varit ett världsnamn. Nu stannade han tack och lov kvar på hemmaplan och lyckliggjorde oss svenskar istället. Det tackar vi för. Dels fick vi höra Jan tillsammans med ett knippe utmärkta svenska, yngre musikanter, bland vilka vi kände igen basisten Jonas Castell och trummisen ”Trazan” Jonasson, och dels med geniet Georg Riedel, som under många år har varit Jans snudd på ständige vapendragare. Vi har visserligen sett filmen om Jan Allan tidigare på TV, men det skadade sannerligen inte att man visade den igen.

Det är förstås mycket trevligt att man på Sveriges Television plötsligt har börjat inse att det finns något som heter jazzmusik. Fast det hade varit ännu roligare, om man hade låtit någon med lite bättre insyn i branschen välja ut det vi skulle få se och höra. Det finns massor av filmat material med såväl Chet Baker som Dizzy Gillespie som är både intressantare och musikaliskt mycket bättre än det man hade grävt fram den här gången. Att inte Peter Asplund hade varit med och valt är jag bergsäker på. Utom när det gäller Jan Allan-filmen förstås! Den räddade kvällen.

Nu väntar vi förstås på att Sveriges Television ska ägna ett par lördagskvällar åt saxofonister och pianister. Då får gärna Jonas Kullhammar och Jan Lundgren vara med och kommentera. Fast trombonister ska man nog akta sig för. För det är ju som Niels-Henning Örsted Pedersen alltid hävdade: ”Hade Gud velat att människan skulle spela trombon, hade han givit henne längre armar och inga öron!”

 

 

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×