Burton och Rollins lägger av!

En av mina många favoriter är vibrafonisten Gary Burton. Inte nog med att Gary är en fantastisk musikant och innovatör, han är en synnerligen sympatisk och fin kille också. Dessutom har han skrivit en av de mest läs- och tänkvärda memoarer (”Learning to Listen”. Berklee Press) som har publicerats det här seklet. Åtminstone i jazzbranschen. Något Nobelpris blir det kanske inte för Gary, men varför inte ett litet Polarpris vad det lider? Den amerikanska jazzen behöver ju all uppmuntran den kan få, nu när landets nytillträdde president har skrotat USA:s motsvarighet till vårt eget kulturdepartement.

Det är egentligen bara en sak som är trist med Gary Burton. Han har tvingats lägga av. Efter sex hjärtoperationer märkte han att musicerandet inte längre fungerade som det skulle. Redan för två år sedan började han varva ner, och den 17 mars gav han sin sista konsert – tillsammans med gamle polaren och pianisten Makoto Ozone. Så nu får vi nöja oss med skivorna. Några sådana som jag helhjärtat rekommenderar är ”Duster” (RCA Victor), ”Lofty Fake Anagram” (RCA Victor), ”Gary Burton-Keith Jarrett” (Atlantic), ”Alone at Last” (Atlantic) och ”Crystal Silence” (ECM). Den sistnämnda är en duobox, på vilken Gary spelar tillsammans med Chick Corea.

Dessvärre är det inte bara Gary Burton som har lagt av. Även den gamle fightern och tenortitanen Sonny Rollins har nu, vid 86 års ålder, dragit sig tillbaka. Välförtjänt förstås, men sorgligt på sitt sätt. Få musikanter har gett mig fler och häftigare högtidsstunder än Sonny.

 

Men det händer förstås roliga saker också i jazzens underbara värld. Det kommer, till exempel, massor av nya, hörvärda plattor. En sådan, som dessutom var lite oväntad, är en pärla från den 20 januari 1950 med självaste Louis ”Satchmo” Armstrong, som man egentligen aldrig kan få nog av. Hemma hos Louis, eller snarare i det hus som var hans hem i New York och där man för några år sedan öppnade ett Armstrong-museum, har man hittat en trave acetatskivor, innehållande hittills okända upptagningar med Mr Armstrong själv i huvudrollen. Bredvid sig har han, bland andra, Jack Teagarden och Earl Hines. Inspelningarna lär ha gjorts för nåt reklamjippo beställt av bensinbolaget Esso. Men av någon anledning kom de aldrig till användning. Armstrong lade de ömtåliga skivorna i en garderob och glömde tydligen snart bort alltihop. Men nu har de alltså dykt upp och innehållet har restaurerats och givits ut, både på vinyl och cd. Skivmärket heter Dot Time Records. Jag har lyssnat på några smakprov, som jag hittade på nätet, och kommer bergsäkert att beställa plattan så snart jag kommer på var och hur jag ska få fatt i den.

Men först ska jag lyssna på ett alldeles färskt album med vår eminente alt- och sopransaxofonist Fredrik Kronkvist. ”On the Move” (Connective) heter plattan och runt sig har Fredrik samlat pianisten Martin Sjöstedt, basisten Ameen Saleem, som en del av oss har hört med trumpetaren Roy Hargrove, och mästertrummisen Gregory Hutchinson. Det ska bli spännande! Så jag lovar att återkomma. Både om Fredriks nya platta och en del annat…

Det våras för jazzen

Även om det just nu blåser utanför stugknuten så det går svallvågor i fågelbadet, så känns det ändå på något sätt som att våren är på ingång. Och jazzklubbarna i grannskapet har tackochlov dragit igång igen. Alla utom Höörs Jazz, som har årsmöte på tisdag, den 21 mars alltså, och förmodligen kommer att besluta om nedläggning av verksamheten. Efter 30 års idogt kämpande tänker man således ge upp, eftersom publiken sviker.

Men i Höllviken, Hässleholm, Lund och Landskrona stretar man vidare. Var och en efter sin förmåga. Hot House i Malmö kämpar också på för glatta livet. Men Jazz i Malmö, som en gång var en av landets förnämligaste jazzklubbar, har sannerligen inte mycket på sin meny som lockar. Åtminstone inte mig.

Det är lite märkligt: landets tredje stad har nästan inga internationella gästspel numera. Okay, både Pat Metheny och Brad Mehldau lär vara på ingång innan sommaren, men i övrigt är det riktigt illa ställt på den fronten. Bara den här vår-vintern gästas ju Sverige av sådana storfräsare som Ron Carter, Richard Galliano, Al Heath, Lage Lund, John Scofield, Madeleine Peyroux, Justin Kauflin, Scott Hamilton, Karin Krog, Kurt Rosenwinkel och den fina altsaxofonisten Grace Kelly (ja, hon heter faktiskt så). Men ingen av dem kommer till Malmö, såvitt jag vet. Annat var det på Bosse Johnsons tid!

Det är i alla fall tur att det kommer en massa fina plattor. Inte minst återutgivningar. Bara den här veckan har Sony Music släppt ifrån sig hela 25 nygamla album, som ursprungligen gavs ut på RCA-, Columbia-, Vogue- och Swing-etiketterna. Det är alltså gamla ”godingar” med Dizzy Gillespie, Duke Ellington, Keith Jarrett, Sonny Rollins, Stan Getz, Wayne Shorter, Lee Konitz, Sarah Vaughan, Sidney Bechet och Roy Eldridge – för att nu bara ta några namn i högen. Alldeles särskilt glad blev jag faktiskt över en skiva med tenorsaxofonisten Bobby Jaspar från 1954, där man har parat ihop två 25-cm-LP som ursprungligen var döpta till ”Bobby Jaspar´s New Jazz, volym 1 och 2”. Bobby, som ju var belgare till börden, spelade till en början dixieland och ingick ett tag i Toots Thielemans lilla band. Sedan flyttade han till USA och lierade sig med bebop-grabbarna och blev helsåld på Miles Davis tubaband. 1957 kom han till Sverige som medlem av trombonisten Jay Jay Johnsons kvintett och spelade alldeles underbart. Tyvärr fick han besvärliga missbruksproblem och avled 1963, endast 37 år gammal. Han kunde, om han hade fått vara med lite längre, ha blivit ungefär hur stor som helst. Så passa på att bekanta er med de där återutgivna inspelningarna från -54, om ni lyckas hitta dem! De är väl värda att ta del av. Det är förresten även en alldeles pinfärsk cd med trumslagaren Bengt Stark i huvudrollen. ”Trio x 2” (pb7) heter plattan. På den får man höra två olika trios, den ena med tenoristen Robert Nordmark och basisten Filip Augustsson och den andra med pianisten Torbjörn Gulz och basisten Per-Ola Landin. Plus Bengt förstås. Mycket fint och hörvärt! Och att Bengt Stark är en av vårt lands allra finaste trummisar, som spelar mer än han slår, bevisar han med eftertryck.

Deborah Brown kommer till Ystad i augusti.

Festivalsäsongen närmar sig med stormsteg. Rätt som det är, blir det dags att fara iväg till Köpenhamn, Stockamöllan och Ystad – till exempel. I Ystad ser det förresten ut att bli åtskilliga ”gamla skivbekanta” i år. Joshua Redman, Deborah Brown och Hiromi kommer på återbesök. Och en hel del svenskt har vi förstås hittat på matsedeln. Bobo Stenson, Viktoria Tolstoy, Jonas Kullhammar och Ann-Sofi Söderqvists Jazz Orchestra för att nu bara nämna några av alla blågula attraktioner. Fast personligen ser jag allra mest fram emot att få höra gitarristen Al Di Meola. Det kan bli en riktig höjdarkonsert!

 

Viljan var i alla fall god…

Igår kväll, lördag den 5 alltså, klippte Sveriges Television åter till med inte mindre än tre jazzprogram på raken. Det var sannerligen ambitiöst. Inte minst med tanke på att man alldeles nyligen försökte göra samma sak. Förmodligen för att befria oss musikintresserade från den bedrövliga schlagerfestivalen. Den här gången gick det dessutom lite bättre.

Kvällens tema var trumpetare. Därför hade man haft den goda smaken att kalla in Peter Asplund som sakkunnig kommentator. Ett bättre val kunde man naturligtvis inte ha gjort. Till att börja med fick vi beskåda en något dubiös svartvit historia från 1964 med Chet Baker, assisterad av fyra europeiska, habila men tämligen anonyma medmusikanter. Chet, som genomgående spelade flügelhorn, hade kanske inte någon av sina allra bästa stunder. Men han gjorde ändå gott ifrån sig. Inte minst i ett av sina gamla paradnummer, ”Time on My Hands”, i vilken han naturligtvis även bröt ut i sång. Roligt var det också att få höra den franske pianisten René Urtreger, som under många år var en uppskattad huspianist på Club Saint-Germain i Paris. Men nog hade man kunnat finna betydligt roligare, filmade upptagningar med Baker. Det finns åtskilliga. Till och med ett par stycken inspelade i Sverige!

Efter den något rumphuggna, som det kändes, uppvisningen av Baker och hans vänner var det dags för bebopikonen Dizzy Gillespie att få visa upp sig. Det gjorde han tillsammans  med en tillfälligt sammansatt och inte alltför upphetsande grupp inspelad vid ett festivalframträdande i Frankrike 1970. Dizzy själv gick på rutin och gnistrade egentligen bara till när han, under några gyllene ögonblick, backades upp av endast den oefterhärmlige basisten Red Mitchell, som på den tiden var bosatt i vårt land och förgyllde svensk jazzmusik. Kul var det förstås också att påminnas om pianisten Mike Longo, som från mitten av 60-talet och cirka tio år framåt var Dizzys ständige följeslagare, hovkompositör och arrangör. Han lär förresten fortfarande, vid snart 78 års ålder, vara verksam nånstans i USA som musiklärare. Men även här kan man ju tycka, att vi, precis som när det gällde Chet Baker, kunde ha fått se och höra något som var lite mer representativt. Dizzy var ju en av jazzvärldens festligaste, mest hörvärda och angelägna musikanter. Dessutom en av de riktigt stora stilbildarna.

Till sist kom den verkliga godbiten: en alldeles ypperlig film med och om vår egen Jan Allan, trumpetaren som om han hade flyttat till USA hade varit ett världsnamn. Nu stannade han tack och lov kvar på hemmaplan och lyckliggjorde oss svenskar istället. Det tackar vi för. Dels fick vi höra Jan tillsammans med ett knippe utmärkta svenska, yngre musikanter, bland vilka vi kände igen basisten Jonas Castell och trummisen ”Trazan” Jonasson, och dels med geniet Georg Riedel, som under många år har varit Jans snudd på ständige vapendragare. Vi har visserligen sett filmen om Jan Allan tidigare på TV, men det skadade sannerligen inte att man visade den igen.

Det är förstås mycket trevligt att man på Sveriges Television plötsligt har börjat inse att det finns något som heter jazzmusik. Fast det hade varit ännu roligare, om man hade låtit någon med lite bättre insyn i branschen välja ut det vi skulle få se och höra. Det finns massor av filmat material med såväl Chet Baker som Dizzy Gillespie som är både intressantare och musikaliskt mycket bättre än det man hade grävt fram den här gången. Att inte Peter Asplund hade varit med och valt är jag bergsäker på. Utom när det gäller Jan Allan-filmen förstås! Den räddade kvällen.

Nu väntar vi förstås på att Sveriges Television ska ägna ett par lördagskvällar åt saxofonister och pianister. Då får gärna Jonas Kullhammar och Jan Lundgren vara med och kommentera. Fast trombonister ska man nog akta sig för. För det är ju som Niels-Henning Örsted Pedersen alltid hävdade: ”Hade Gud velat att människan skulle spela trombon, hade han givit henne längre armar och inga öron!”

 

 

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×