Jazz i TV – en sorglig historia

Egentligen skulle man nog slänga ut tv:n. Vore det inte för Leif GW Persson, Badhotellet och ett och annat sportevenemang, hade jag nog gjort det för länge sen. Fast i lördags, den 18 alltså, tyckte man tydligen på Sveriges Television att även vi jazzälskare skulle få ha lite roligt för en gångs skull. Och det fick vi också. Åtminstone till att börja med. Under tiden som man i den ena kanalen sände den hysteriskt ointressanta schlagerfestivalen, fick vi, i den andra, under 45 minuter se, höra och uppleva ”Jazz-Greta, kusinen från landet”. Det kanske inte var så mycket jazz, men det var ett fullständigt ljuvligt program i vilket vi fick träffa drygt 80-åriga Greta Olsson, Monica Z:s kusin, från Hagfors. Att Greta är en härlig sångerska med hjärtat på rätta stället visste en del av oss förut.  Men att få en så välgjord och fin påminnelse om hennes existens värmde sannerligen en frusen jazzsjäl.

Fast sedan, när Greta hade sjungit färdigt, började eländet: en dryg timmes upptagning med den amerikansk-engelska sångerskan Stacey Kent. ”En av jazzens stora” stod det i tidningen. Undras just om det var presidenten Trump som hade hittat på den programrubriken. Han har ju för vana att fara med osanningar. Visst är hon duktig, den goda Stacey. Men en av ”de största” är hon långt, långt ifrån. Ska vi vara riktigt kinkiga, så är hon knappast ens ”jazzsångerska”. Det hon åstadkommer är möjligen lite jazzbetonad populärunderhållning av god klass. Och den där konserten, som man hade köpt in – förmodligen på realisation – från alplandet Schweiz var sannerligen ingen höjdare. Tur att Stacey hade sin tenorsaxofonspelande gubbe, Jim Tomlinson, med sig. Han härmar Stan Getz och Zoot Sims bättre än många andra.

Nej, efter all den värme som Greta Olsson spred, kändes Stacey Kents konsert kall som ett besök i Novosibirsk en måndagsmorgon i januari!

Mycket bättre blev det sannerligen inte av att Miss Kent efterträddes av en figur vid namn Jacob Collier. Han tryckte på knappar och trampade på pedaler och lyckades få fram de mest märkliga ljud och klanger. Så mycket med musik hade det förstås inte att göra. Jag har aldrig hört karl´n tidigare och har sannerligen ingen lust att göra det igen heller.

Rigmor Gustafsson hade kallats in för att kommentera det vi fick se och höra. Hon älskade förstås Greta Olsson och försökte vara så diplomatisk hon kunde när hennes kollega Stacey Kent kom på tal. Men det hade naturligtvis varit mycket bättre, om Rigmor hade fått sjunga och att man hade överlåtit snacket åt Stacey. För Rigmor är ju, i motsats till Stacey Kent, en av ”våra stora jazzsångerskor” – åtminstone på den här sidan Atlanten.

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×