Larry Coryell, väl värd att minnas

I en tidigare blogg hyllade jag gitarristen Larry Coryells fina omdöme och välkomnade hans beslut att flytta till Europa. Anledningen till att han ville lämna sitt hemland var att han tyckte att den nytillträdde presidenten i USA var ett hot mot all den gemenskap man har byggt upp i jazzvärlden genom åren: samarbetet över religions-, ras-, härkomst- och åldersgränserna. Om allt detta berättade han i februarinumret av den amerikanska jazztidskriften DownBeat. Bara några dagar efter att jag hade läst om Coryells planer fick jag veta att han plötsligt och alldeles oväntat hade avlidit, närmare bestämt söndagen den 19 februari. Han blev endast 73 år gammal.

Jag träffade Larry första gången en dag i mars 1980. I Lund! Han var då 36 år och var ett synnerligen hett namn i jazzbranschen. Hans spel tillsammans med Gary Burton på 60-talsklassikerna ”Duster” och ”Lofty Fake Anagram” hade lovordats i jazzpressen världen över, och när han sedan ingick i Chico Hamiltons sensationella kvintett-LP ”The Dealer” tog man till ungefär alla superlativer som fanns. 1967 bildade han, tillsammans med trumslagaren Bob Moses gruppen Free Spirits, som ägnade sig åt fräck jazz-rock, och så småningom den hyllade konstellationen Eleventh House, i vilken trumslagaren Alphonse Mouzon och trumpetaren Randy Brecker ingick.

Anledningen till att Larry dök upp i Lund den där vårvinterdagen 1980 var att vi skulle göra en radioinspelning, en hyllning till minnet av den belgiske gitarristen Django Reinhardt, som skulle ha fyllt 70 år om han fortfarande hade varit vid liv. Vilket han inte var, eftersom han gick bort redan 1953. Förutom Larry hade hans gitarrkollega Philip Catherine, basisten Niels-Henning Örsted Pedersen och ingen mindre än Djangos gamle vapendragare, violinisten Stephane Grappelli kallats in. Konserten, som ägde rum på AF blev kort sagt lysande och alla farhågor om att Coryell inte skulle passa in riktigt kom verkligen på skam. Han spelade strålande och visade att han minsann behärskade Franska Hotkvintettens musik lika väl som allt annat han hade gett sig på genom åren. Han var helt enkelt en alldeles lysande musikant, helt utan stilistiska begränsningar. Dessutom var han en glad skit, som spred en massa trivsel omkring sig. Tillsammans med NHÖP såg han till att det blev åtskilliga glada skratt innan kvällen var över.

Jag brukar då och då ta fram de där inspelningarna vi gjorde i Lund för 37 år sedan och lyssna på dem igen. Och de är fortfarande lika festliga. Och som det svängde! Idag är såväl Larry som NHÖP och Grappelli borta, men i den där gamla upptagningen från AF lever de sannerligen fortfarande.

 

Jazz i TV – en sorglig historia

Egentligen skulle man nog slänga ut tv:n. Vore det inte för Leif GW Persson, Badhotellet och ett och annat sportevenemang, hade jag nog gjort det för länge sen. Fast i lördags, den 18 alltså, tyckte man tydligen på Sveriges Television att även vi jazzälskare skulle få ha lite roligt för en gångs skull. Och det fick vi också. Åtminstone till att börja med. Under tiden som man i den ena kanalen sände den hysteriskt ointressanta schlagerfestivalen, fick vi, i den andra, under 45 minuter se, höra och uppleva ”Jazz-Greta, kusinen från landet”. Det kanske inte var så mycket jazz, men det var ett fullständigt ljuvligt program i vilket vi fick träffa drygt 80-åriga Greta Olsson, Monica Z:s kusin, från Hagfors. Att Greta är en härlig sångerska med hjärtat på rätta stället visste en del av oss förut.  Men att få en så välgjord och fin påminnelse om hennes existens värmde sannerligen en frusen jazzsjäl.

Fast sedan, när Greta hade sjungit färdigt, började eländet: en dryg timmes upptagning med den amerikansk-engelska sångerskan Stacey Kent. ”En av jazzens stora” stod det i tidningen. Undras just om det var presidenten Trump som hade hittat på den programrubriken. Han har ju för vana att fara med osanningar. Visst är hon duktig, den goda Stacey. Men en av ”de största” är hon långt, långt ifrån. Ska vi vara riktigt kinkiga, så är hon knappast ens ”jazzsångerska”. Det hon åstadkommer är möjligen lite jazzbetonad populärunderhållning av god klass. Och den där konserten, som man hade köpt in – förmodligen på realisation – från alplandet Schweiz var sannerligen ingen höjdare. Tur att Stacey hade sin tenorsaxofonspelande gubbe, Jim Tomlinson, med sig. Han härmar Stan Getz och Zoot Sims bättre än många andra.

Nej, efter all den värme som Greta Olsson spred, kändes Stacey Kents konsert kall som ett besök i Novosibirsk en måndagsmorgon i januari!

Mycket bättre blev det sannerligen inte av att Miss Kent efterträddes av en figur vid namn Jacob Collier. Han tryckte på knappar och trampade på pedaler och lyckades få fram de mest märkliga ljud och klanger. Så mycket med musik hade det förstås inte att göra. Jag har aldrig hört karl´n tidigare och har sannerligen ingen lust att göra det igen heller.

Rigmor Gustafsson hade kallats in för att kommentera det vi fick se och höra. Hon älskade förstås Greta Olsson och försökte vara så diplomatisk hon kunde när hennes kollega Stacey Kent kom på tal. Men det hade naturligtvis varit mycket bättre, om Rigmor hade fått sjunga och att man hade överlåtit snacket åt Stacey. För Rigmor är ju, i motsats till Stacey Kent, en av ”våra stora jazzsångerskor” – åtminstone på den här sidan Atlanten.

Igår kändes det pyton!

Ja just det. Det kändes pyton igår (söndag 12/2). Anledningen till att humöret snabbt sjönk ner mot nollstrecket var att vi fick veta att sångaren Al Jarreau hade gått bort, 76 år gammal. Det var den tredje av jazzens allra största glädjespridare som försvann inom loppet av ett halvår. Det började i augusti, då Toots Thielemans gick ur tiden och fortsatte för en vecka sedan med Svend Asmussen, som skulle fylla 101 om ett par veckor. Och nu Al Jarreau, en av de skönaste artister man kan tänka sig.

 

Joe Sample och Al Jarreau

 

För en massa år sedan hade jag glädjen att få intervjua prästsonen Jarreau från Wisconsin. Så roligt har jag nästan aldrig haft. Varken förr eller senare. Han var totalt fasonfri och fullproppad med festliga historier. Sedan hörde jag honom en novemberkväll 2012 i Falconer Salen i Köpenhamn, då han framträdde tillsammans med NDR Big Band, förstärkt med den gamle Jazz Crusaders-pianisten Joe Sample. Tillsammans bjöd de bland annat på nästan samtliga sånger ur Porgy and Bess. Och jag lovar: svängigare och häftigare har aldrig George Gershwins fantastiska sånger framförts. Al var på ett lysande humör och bandet, i vilket Nisse Landgren ingick, var magnifikt. Jag minns att jag avslutade min rapport i Skånskan med att ”jag kom på mig själv med att sitta och le oupphörligt i två timmar”. Och det blev förstås inte sämre av att mina gnagarhjältar i AIK klappade dit MFF på Råsunda med 2-0 samma kväll!

Nu är dom alltså borta, Toots, Svend och Al. Men det är förstås bara att gå vidare och tänka på att man i alla fall kan vara lycklig som fick höra dem, alla tre, livs levande.

Nu nåt roligare: till exempel att Lina Nyberg i helgen som gick valdes till ny ordförande i FSJ, alltså Föreningen Sveriges Jazzmusiker. Där efterträdde hon saxofonisten John Högman. Kul är det också att det kommer ett spritt språngande nytt Bill Evans-album, på Fantasy-etiketten, i slutet av mars. Musiken är inspelad i november 1976 och plattan har döpts till On a Monday Evening. Vid sidan av Bill får vi höra basisten Eddie Gomez och trumslagaren Eliot Zigmund, alltså samma trio som spelade i Lunds konsthall i februari 1975. Då var Monica Zetterlund med också, och hur det lät just den kvällen kan vi höra på en obskyr cd på skivmärket West Wind. En gång hade jag två ex av den plattan. Den ena gav jag till Monica, som inte hade en aning om att den fanns över huvud taget. Hon blev störtförbannad och skulle stämma West Wind, sa hon. Men hon lyckades, såvitt jag vet, aldrig få fatt i någon som hade med skivbolaget West Wind att göra. På tal om plattor, så kan jag tala om att Miles Davis klassiska ”Sketches of Spain” kommer på vinyl i början av april.

Nä, nu ska jag leta fram och spela någon av mina plattor med Al Jarreau!

Mest om gitarrister

Den här veckan har jag nästan, bara lyssnat på gitarrister. En av anledningarna, kanske den viktigaste, är att jag har tänkt en hel del på vännen Bosse Sylvén, som avled i förra månaden. Jag undrar om alla vet vilken oerhört fin musikant Bosse var. Både som instrumentalist och arrangör var han i absolut mästarklass. Att han dessutom var en mycket omtyckt och inspirerande pedagog vid Musikhögskolan i Malmö gjorde förstås inte saken sämre. Och så var han en härlig och osedvanligt vänlig människa, ständigt med glimten i ögonvrån.

Den gitarrist som har snurrat flitigast i cd-spelaren på sistone har varit Jim Hall – för övrigt Bosses favorit. Hans harmoniska originalitet, utsökta teknik och ton upphör aldrig att fascinera. Lyssna bara på den första duoskivan han gjorde med Bill Evans, Undercurrent! ”My Funny Valentine” och Jims egen ”Romain” måste vara bland det häftigaste som någonsin har gjorts på platta. Andra förnämliga Hall-skivor är, till exempel, Good Friday Blues och Jazz Guitar. Albumet med de båda gitarrgiganterna Jim Hall och Pat Metheny från 1998 går inte heller av för hackor. Metheny kommer förresten att konsertera i Malmö den 21 maj. På Slagthuset bland alla ställen! Det ska bli kul att höra Pat igen. Honom har jag inte hört livs levande sedan han gästade Åhus som medlem av Gary Burtons kvintett 1974.

En annan gitarrist, den ständigt lika aktuelle Larry Coryell, ska flytta till Europa, påstår han i en intervju i februarinumret av DownBeat. ”Nu när Donald Trump har flyttat in i Vita Huset kommer jag tillsammans med min familj att bosätta mig i Tyskland eller Irland”, säger han. ”Situationen (i USA) är oacceptabel. Vi kan inte låta allt det arbete vi har lagt ned som jazzmusiker för att förbättra relationerna mellan människor gå åt skogen”, konstaterar han bland annat. Ack ja, fortsättning lär följa…

Förresten: Är det någon som vet var den fine gitarristen Johan Leijonhufvud finns numera? Han gick ju på Musikhögskolan i Malmö och framträdde flitigt på klubbarna runt om i stan under åren kring sekelskiftet. Sedan stack han till Berlin, har jag för mig. Och så vet jag att han då och då har dykt upp i Barcelona, hos Fredrik Carlqvist. Men nu var det längesen man såg hans namn. Eller?

Gitarrjazz av högsta klass lär det serveras onsdagen den 22 februari på Kulturhuset Anders i Höör. Då kommer Ulf Wakenius på besök. Det blir dessvärre föreningens Höörs Jazz allra sista evenemang. Sedan stänger man butiken för gott. Trist! Kanske ses vi där?

Hallå alla glada jazzvänner!

Välkomna till min alldeles nya blogg!

Meningen är att jag med ojämna mellanrum ska försöka påminna lite grand om vad som händer och sker i jazzens underbara värld. Både långt bort och på hemmaplan. Idag, tisdag, har jag glatt mig åt att Wayne Shorter ska få 2017 års Polarpris. Synnerligen välkommet och välförtjänt! Wayne, som aldrig tycks tröttna på att se framåt, har ju ända sedan 50-talet funnits med i leken. Och idag är hans musik lika daggfrisk som den var när han besökte vårt land 1959 som medlem av Art Blakeys Jazz Messengers. Och många av oss kommer förstås ihåg hans Sverige-besök, bland annat på Åhus-festivalen och på Olympen i Lund, med den på sin tid revolutionerande gruppen Weather Report. För att nu inte tala om visiterna med Miles Davis ”second great quintet”. Heja Wayne! Och grattis!

Nu ska jag sätta mig och lyssna på den fine Malmö-gitarristen Mats Anderssons splitter nya platta, ”Rio” på Miriam Aîdas och Fredrik Kronkvists skivmärke Connective. Det ska bli kul! Jag lovar att återkomma och berätta om mina intryck. Och i morgon kväll ska jag gå och lyssna på en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor, Elisabeth Melander.

Vi hörs!

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: Cannonball Adderley.
Läser just nu: .
En svensk sommardeckare.

Kategorier

×