Internationella jazzdagen den 30 april!

Söndagen den 30 april är lika med Internationella Jazzdagen! En högtidsdag alltså för oss som är intresserade av just jazzmusik. Om jag minns rätt, så instiftades dagen av UNESCO 2011 och till ständig ambassadör utsågs Herbie Hancock. I år är Havana på Kuba navet kring vilket det hela kommer att kretsa och firandet kommer att äga rum i 190 länder runt om på jorden. Under ett par år har man högtidlighållit Jazzdagen på Ystads Teater. Men i år har jag dessvärre inte funnit att man tänker hitta på något alls. Och vad värre är: ingenstans i vårt  land tycks man ha koll på Jazzdagen. Ynkligt! Varje liten jazzklubb med minsta självaktning borde förstås ställa upp!

Och på lördag, den 22, är det Record Store Day för tionde året på raken. Det innebär att skivbutikerna – i den mån det finns några sådana kvar – kommer att ha en del attraktiva specialerbjudanden. Jag har i alla fall tänkt bege mig till Folk och Rock i Malmö och kolla läget. Vad jag alldeles speciellt ska leta efter är den ”nya” och mycket omskrivna Louis Armstrong plattan ”The Standard Oil Sessions”, där även Louis gamla polare Jack Teagarden och Earl Hines medverkar. Det verkar spännande. Ett annat album som jag är sugen på är en nygammal historia från 1959 med dels Sonny Rollins trio och dels Horace Silvers kvintett, inspelade i Schweiz.

 

 

 

Dessvärre missade jag filmen om Lee Morgan, ”I Called Him Morgan”, när den gick på en biograf i Lund i förra veckan. Jag hade ingen möjlighet att fara dit. Förresten gillar jag sällan filmer på bio. Jag blir nästan alltid irriterad på bänkkamrater som ska prata, göra sig lustiga och äta popcorn. Och när filmen är slut brukar de flesta resa sig upp innan eftertexterna har rullat färdigt. Sådant borde förbjudas! Just i eftertexterna finns ju massor av intressant information. Nej, jag väntar på dvd:n som kan avnjutas hemma i lugn och ro och utan störande inslag. Förresten har det nyligen kommit ytterligare en dokumentärfilm som snarast bör beskådas, ”Chasing Trane”, som naturligtvis handlar om John Coltrane. Den är jag minst sagt nyfiken på.

På tisdag, den 25 således, skulle – som de flesta vet – Ella Fitzgerald ha fyllt 100 år. Det firas i Malmö, på Palladium, av Vivian Buczek och hennes kamrater. Dit ska jag bege mig och delta i hyllningarna. Det kan bli hur bra som helst. Kul också att det händer något i Malmö, Sveriges sämsta jazzstad, åtminstone med tanke på folkmängden.

 

Burton och Rollins lägger av!

En av mina många favoriter är vibrafonisten Gary Burton. Inte nog med att Gary är en fantastisk musikant och innovatör, han är en synnerligen sympatisk och fin kille också. Dessutom har han skrivit en av de mest läs- och tänkvärda memoarer (”Learning to Listen”. Berklee Press) som har publicerats det här seklet. Åtminstone i jazzbranschen. Något Nobelpris blir det kanske inte för Gary, men varför inte ett litet Polarpris vad det lider? Den amerikanska jazzen behöver ju all uppmuntran den kan få, nu när landets nytillträdde president har skrotat USA:s motsvarighet till vårt eget kulturdepartement.

Det är egentligen bara en sak som är trist med Gary Burton. Han har tvingats lägga av. Efter sex hjärtoperationer märkte han att musicerandet inte längre fungerade som det skulle. Redan för två år sedan började han varva ner, och den 17 mars gav han sin sista konsert – tillsammans med gamle polaren och pianisten Makoto Ozone. Så nu får vi nöja oss med skivorna. Några sådana som jag helhjärtat rekommenderar är ”Duster” (RCA Victor), ”Lofty Fake Anagram” (RCA Victor), ”Gary Burton-Keith Jarrett” (Atlantic), ”Alone at Last” (Atlantic) och ”Crystal Silence” (ECM). Den sistnämnda är en duobox, på vilken Gary spelar tillsammans med Chick Corea.

Dessvärre är det inte bara Gary Burton som har lagt av. Även den gamle fightern och tenortitanen Sonny Rollins har nu, vid 86 års ålder, dragit sig tillbaka. Välförtjänt förstås, men sorgligt på sitt sätt. Få musikanter har gett mig fler och häftigare högtidsstunder än Sonny.

 

Men det händer förstås roliga saker också i jazzens underbara värld. Det kommer, till exempel, massor av nya, hörvärda plattor. En sådan, som dessutom var lite oväntad, är en pärla från den 20 januari 1950 med självaste Louis ”Satchmo” Armstrong, som man egentligen aldrig kan få nog av. Hemma hos Louis, eller snarare i det hus som var hans hem i New York och där man för några år sedan öppnade ett Armstrong-museum, har man hittat en trave acetatskivor, innehållande hittills okända upptagningar med Mr Armstrong själv i huvudrollen. Bredvid sig har han, bland andra, Jack Teagarden och Earl Hines. Inspelningarna lär ha gjorts för nåt reklamjippo beställt av bensinbolaget Esso. Men av någon anledning kom de aldrig till användning. Armstrong lade de ömtåliga skivorna i en garderob och glömde tydligen snart bort alltihop. Men nu har de alltså dykt upp och innehållet har restaurerats och givits ut, både på vinyl och cd. Skivmärket heter Dot Time Records. Jag har lyssnat på några smakprov, som jag hittade på nätet, och kommer bergsäkert att beställa plattan så snart jag kommer på var och hur jag ska få fatt i den.

Men först ska jag lyssna på ett alldeles färskt album med vår eminente alt- och sopransaxofonist Fredrik Kronkvist. ”On the Move” (Connective) heter plattan och runt sig har Fredrik samlat pianisten Martin Sjöstedt, basisten Ameen Saleem, som en del av oss har hört med trumpetaren Roy Hargrove, och mästertrummisen Gregory Hutchinson. Det ska bli spännande! Så jag lovar att återkomma. Både om Fredriks nya platta och en del annat…

Det våras för jazzen

Även om det just nu blåser utanför stugknuten så det går svallvågor i fågelbadet, så känns det ändå på något sätt som att våren är på ingång. Och jazzklubbarna i grannskapet har tackochlov dragit igång igen. Alla utom Höörs Jazz, som har årsmöte på tisdag, den 21 mars alltså, och förmodligen kommer att besluta om nedläggning av verksamheten. Efter 30 års idogt kämpande tänker man således ge upp, eftersom publiken sviker.

Men i Höllviken, Hässleholm, Lund och Landskrona stretar man vidare. Var och en efter sin förmåga. Hot House i Malmö kämpar också på för glatta livet. Men Jazz i Malmö, som en gång var en av landets förnämligaste jazzklubbar, har sannerligen inte mycket på sin meny som lockar. Åtminstone inte mig.

Det är lite märkligt: landets tredje stad har nästan inga internationella gästspel numera. Okay, både Pat Metheny och Brad Mehldau lär vara på ingång innan sommaren, men i övrigt är det riktigt illa ställt på den fronten. Bara den här vår-vintern gästas ju Sverige av sådana storfräsare som Ron Carter, Richard Galliano, Al Heath, Lage Lund, John Scofield, Madeleine Peyroux, Justin Kauflin, Scott Hamilton, Karin Krog, Kurt Rosenwinkel och den fina altsaxofonisten Grace Kelly (ja, hon heter faktiskt så). Men ingen av dem kommer till Malmö, såvitt jag vet. Annat var det på Bosse Johnsons tid!

Det är i alla fall tur att det kommer en massa fina plattor. Inte minst återutgivningar. Bara den här veckan har Sony Music släppt ifrån sig hela 25 nygamla album, som ursprungligen gavs ut på RCA-, Columbia-, Vogue- och Swing-etiketterna. Det är alltså gamla ”godingar” med Dizzy Gillespie, Duke Ellington, Keith Jarrett, Sonny Rollins, Stan Getz, Wayne Shorter, Lee Konitz, Sarah Vaughan, Sidney Bechet och Roy Eldridge – för att nu bara ta några namn i högen. Alldeles särskilt glad blev jag faktiskt över en skiva med tenorsaxofonisten Bobby Jaspar från 1954, där man har parat ihop två 25-cm-LP som ursprungligen var döpta till ”Bobby Jaspar´s New Jazz, volym 1 och 2”. Bobby, som ju var belgare till börden, spelade till en början dixieland och ingick ett tag i Toots Thielemans lilla band. Sedan flyttade han till USA och lierade sig med bebop-grabbarna och blev helsåld på Miles Davis tubaband. 1957 kom han till Sverige som medlem av trombonisten Jay Jay Johnsons kvintett och spelade alldeles underbart. Tyvärr fick han besvärliga missbruksproblem och avled 1963, endast 37 år gammal. Han kunde, om han hade fått vara med lite längre, ha blivit ungefär hur stor som helst. Så passa på att bekanta er med de där återutgivna inspelningarna från -54, om ni lyckas hitta dem! De är väl värda att ta del av. Det är förresten även en alldeles pinfärsk cd med trumslagaren Bengt Stark i huvudrollen. ”Trio x 2” (pb7) heter plattan. På den får man höra två olika trios, den ena med tenoristen Robert Nordmark och basisten Filip Augustsson och den andra med pianisten Torbjörn Gulz och basisten Per-Ola Landin. Plus Bengt förstås. Mycket fint och hörvärt! Och att Bengt Stark är en av vårt lands allra finaste trummisar, som spelar mer än han slår, bevisar han med eftertryck.

Deborah Brown kommer till Ystad i augusti.

Festivalsäsongen närmar sig med stormsteg. Rätt som det är, blir det dags att fara iväg till Köpenhamn, Stockamöllan och Ystad – till exempel. I Ystad ser det förresten ut att bli åtskilliga ”gamla skivbekanta” i år. Joshua Redman, Deborah Brown och Hiromi kommer på återbesök. Och en hel del svenskt har vi förstås hittat på matsedeln. Bobo Stenson, Viktoria Tolstoy, Jonas Kullhammar och Ann-Sofi Söderqvists Jazz Orchestra för att nu bara nämna några av alla blågula attraktioner. Fast personligen ser jag allra mest fram emot att få höra gitarristen Al Di Meola. Det kan bli en riktig höjdarkonsert!

 

Viljan var i alla fall god…

Igår kväll, lördag den 5 alltså, klippte Sveriges Television åter till med inte mindre än tre jazzprogram på raken. Det var sannerligen ambitiöst. Inte minst med tanke på att man alldeles nyligen försökte göra samma sak. Förmodligen för att befria oss musikintresserade från den bedrövliga schlagerfestivalen. Den här gången gick det dessutom lite bättre.

Kvällens tema var trumpetare. Därför hade man haft den goda smaken att kalla in Peter Asplund som sakkunnig kommentator. Ett bättre val kunde man naturligtvis inte ha gjort. Till att börja med fick vi beskåda en något dubiös svartvit historia från 1964 med Chet Baker, assisterad av fyra europeiska, habila men tämligen anonyma medmusikanter. Chet, som genomgående spelade flügelhorn, hade kanske inte någon av sina allra bästa stunder. Men han gjorde ändå gott ifrån sig. Inte minst i ett av sina gamla paradnummer, ”Time on My Hands”, i vilken han naturligtvis även bröt ut i sång. Roligt var det också att få höra den franske pianisten René Urtreger, som under många år var en uppskattad huspianist på Club Saint-Germain i Paris. Men nog hade man kunnat finna betydligt roligare, filmade upptagningar med Baker. Det finns åtskilliga. Till och med ett par stycken inspelade i Sverige!

Efter den något rumphuggna, som det kändes, uppvisningen av Baker och hans vänner var det dags för bebopikonen Dizzy Gillespie att få visa upp sig. Det gjorde han tillsammans  med en tillfälligt sammansatt och inte alltför upphetsande grupp inspelad vid ett festivalframträdande i Frankrike 1970. Dizzy själv gick på rutin och gnistrade egentligen bara till när han, under några gyllene ögonblick, backades upp av endast den oefterhärmlige basisten Red Mitchell, som på den tiden var bosatt i vårt land och förgyllde svensk jazzmusik. Kul var det förstås också att påminnas om pianisten Mike Longo, som från mitten av 60-talet och cirka tio år framåt var Dizzys ständige följeslagare, hovkompositör och arrangör. Han lär förresten fortfarande, vid snart 78 års ålder, vara verksam nånstans i USA som musiklärare. Men även här kan man ju tycka, att vi, precis som när det gällde Chet Baker, kunde ha fått se och höra något som var lite mer representativt. Dizzy var ju en av jazzvärldens festligaste, mest hörvärda och angelägna musikanter. Dessutom en av de riktigt stora stilbildarna.

Till sist kom den verkliga godbiten: en alldeles ypperlig film med och om vår egen Jan Allan, trumpetaren som om han hade flyttat till USA hade varit ett världsnamn. Nu stannade han tack och lov kvar på hemmaplan och lyckliggjorde oss svenskar istället. Det tackar vi för. Dels fick vi höra Jan tillsammans med ett knippe utmärkta svenska, yngre musikanter, bland vilka vi kände igen basisten Jonas Castell och trummisen ”Trazan” Jonasson, och dels med geniet Georg Riedel, som under många år har varit Jans snudd på ständige vapendragare. Vi har visserligen sett filmen om Jan Allan tidigare på TV, men det skadade sannerligen inte att man visade den igen.

Det är förstås mycket trevligt att man på Sveriges Television plötsligt har börjat inse att det finns något som heter jazzmusik. Fast det hade varit ännu roligare, om man hade låtit någon med lite bättre insyn i branschen välja ut det vi skulle få se och höra. Det finns massor av filmat material med såväl Chet Baker som Dizzy Gillespie som är både intressantare och musikaliskt mycket bättre än det man hade grävt fram den här gången. Att inte Peter Asplund hade varit med och valt är jag bergsäker på. Utom när det gäller Jan Allan-filmen förstås! Den räddade kvällen.

Nu väntar vi förstås på att Sveriges Television ska ägna ett par lördagskvällar åt saxofonister och pianister. Då får gärna Jonas Kullhammar och Jan Lundgren vara med och kommentera. Fast trombonister ska man nog akta sig för. För det är ju som Niels-Henning Örsted Pedersen alltid hävdade: ”Hade Gud velat att människan skulle spela trombon, hade han givit henne längre armar och inga öron!”

 

 

Larry Coryell, väl värd att minnas

I en tidigare blogg hyllade jag gitarristen Larry Coryells fina omdöme och välkomnade hans beslut att flytta till Europa. Anledningen till att han ville lämna sitt hemland var att han tyckte att den nytillträdde presidenten i USA var ett hot mot all den gemenskap man har byggt upp i jazzvärlden genom åren: samarbetet över religions-, ras-, härkomst- och åldersgränserna. Om allt detta berättade han i februarinumret av den amerikanska jazztidskriften DownBeat. Bara några dagar efter att jag hade läst om Coryells planer fick jag veta att han plötsligt och alldeles oväntat hade avlidit, närmare bestämt söndagen den 19 februari. Han blev endast 73 år gammal.

Jag träffade Larry första gången en dag i mars 1980. I Lund! Han var då 36 år och var ett synnerligen hett namn i jazzbranschen. Hans spel tillsammans med Gary Burton på 60-talsklassikerna ”Duster” och ”Lofty Fake Anagram” hade lovordats i jazzpressen världen över, och när han sedan ingick i Chico Hamiltons sensationella kvintett-LP ”The Dealer” tog man till ungefär alla superlativer som fanns. 1967 bildade han, tillsammans med trumslagaren Bob Moses gruppen Free Spirits, som ägnade sig åt fräck jazz-rock, och så småningom den hyllade konstellationen Eleventh House, i vilken trumslagaren Alphonse Mouzon och trumpetaren Randy Brecker ingick.

Anledningen till att Larry dök upp i Lund den där vårvinterdagen 1980 var att vi skulle göra en radioinspelning, en hyllning till minnet av den belgiske gitarristen Django Reinhardt, som skulle ha fyllt 70 år om han fortfarande hade varit vid liv. Vilket han inte var, eftersom han gick bort redan 1953. Förutom Larry hade hans gitarrkollega Philip Catherine, basisten Niels-Henning Örsted Pedersen och ingen mindre än Djangos gamle vapendragare, violinisten Stephane Grappelli kallats in. Konserten, som ägde rum på AF blev kort sagt lysande och alla farhågor om att Coryell inte skulle passa in riktigt kom verkligen på skam. Han spelade strålande och visade att han minsann behärskade Franska Hotkvintettens musik lika väl som allt annat han hade gett sig på genom åren. Han var helt enkelt en alldeles lysande musikant, helt utan stilistiska begränsningar. Dessutom var han en glad skit, som spred en massa trivsel omkring sig. Tillsammans med NHÖP såg han till att det blev åtskilliga glada skratt innan kvällen var över.

Jag brukar då och då ta fram de där inspelningarna vi gjorde i Lund för 37 år sedan och lyssna på dem igen. Och de är fortfarande lika festliga. Och som det svängde! Idag är såväl Larry som NHÖP och Grappelli borta, men i den där gamla upptagningen från AF lever de sannerligen fortfarande.

 

Jazz i TV – en sorglig historia

Egentligen skulle man nog slänga ut tv:n. Vore det inte för Leif GW Persson, Badhotellet och ett och annat sportevenemang, hade jag nog gjort det för länge sen. Fast i lördags, den 18 alltså, tyckte man tydligen på Sveriges Television att även vi jazzälskare skulle få ha lite roligt för en gångs skull. Och det fick vi också. Åtminstone till att börja med. Under tiden som man i den ena kanalen sände den hysteriskt ointressanta schlagerfestivalen, fick vi, i den andra, under 45 minuter se, höra och uppleva ”Jazz-Greta, kusinen från landet”. Det kanske inte var så mycket jazz, men det var ett fullständigt ljuvligt program i vilket vi fick träffa drygt 80-åriga Greta Olsson, Monica Z:s kusin, från Hagfors. Att Greta är en härlig sångerska med hjärtat på rätta stället visste en del av oss förut.  Men att få en så välgjord och fin påminnelse om hennes existens värmde sannerligen en frusen jazzsjäl.

Fast sedan, när Greta hade sjungit färdigt, började eländet: en dryg timmes upptagning med den amerikansk-engelska sångerskan Stacey Kent. ”En av jazzens stora” stod det i tidningen. Undras just om det var presidenten Trump som hade hittat på den programrubriken. Han har ju för vana att fara med osanningar. Visst är hon duktig, den goda Stacey. Men en av ”de största” är hon långt, långt ifrån. Ska vi vara riktigt kinkiga, så är hon knappast ens ”jazzsångerska”. Det hon åstadkommer är möjligen lite jazzbetonad populärunderhållning av god klass. Och den där konserten, som man hade köpt in – förmodligen på realisation – från alplandet Schweiz var sannerligen ingen höjdare. Tur att Stacey hade sin tenorsaxofonspelande gubbe, Jim Tomlinson, med sig. Han härmar Stan Getz och Zoot Sims bättre än många andra.

Nej, efter all den värme som Greta Olsson spred, kändes Stacey Kents konsert kall som ett besök i Novosibirsk en måndagsmorgon i januari!

Mycket bättre blev det sannerligen inte av att Miss Kent efterträddes av en figur vid namn Jacob Collier. Han tryckte på knappar och trampade på pedaler och lyckades få fram de mest märkliga ljud och klanger. Så mycket med musik hade det förstås inte att göra. Jag har aldrig hört karl´n tidigare och har sannerligen ingen lust att göra det igen heller.

Rigmor Gustafsson hade kallats in för att kommentera det vi fick se och höra. Hon älskade förstås Greta Olsson och försökte vara så diplomatisk hon kunde när hennes kollega Stacey Kent kom på tal. Men det hade naturligtvis varit mycket bättre, om Rigmor hade fått sjunga och att man hade överlåtit snacket åt Stacey. För Rigmor är ju, i motsats till Stacey Kent, en av ”våra stora jazzsångerskor” – åtminstone på den här sidan Atlanten.

Igår kändes det pyton!

Ja just det. Det kändes pyton igår (söndag 12/2). Anledningen till att humöret snabbt sjönk ner mot nollstrecket var att vi fick veta att sångaren Al Jarreau hade gått bort, 76 år gammal. Det var den tredje av jazzens allra största glädjespridare som försvann inom loppet av ett halvår. Det började i augusti, då Toots Thielemans gick ur tiden och fortsatte för en vecka sedan med Svend Asmussen, som skulle fylla 101 om ett par veckor. Och nu Al Jarreau, en av de skönaste artister man kan tänka sig.

 

Joe Sample och Al Jarreau

 

För en massa år sedan hade jag glädjen att få intervjua prästsonen Jarreau från Wisconsin. Så roligt har jag nästan aldrig haft. Varken förr eller senare. Han var totalt fasonfri och fullproppad med festliga historier. Sedan hörde jag honom en novemberkväll 2012 i Falconer Salen i Köpenhamn, då han framträdde tillsammans med NDR Big Band, förstärkt med den gamle Jazz Crusaders-pianisten Joe Sample. Tillsammans bjöd de bland annat på nästan samtliga sånger ur Porgy and Bess. Och jag lovar: svängigare och häftigare har aldrig George Gershwins fantastiska sånger framförts. Al var på ett lysande humör och bandet, i vilket Nisse Landgren ingick, var magnifikt. Jag minns att jag avslutade min rapport i Skånskan med att ”jag kom på mig själv med att sitta och le oupphörligt i två timmar”. Och det blev förstås inte sämre av att mina gnagarhjältar i AIK klappade dit MFF på Råsunda med 2-0 samma kväll!

Nu är dom alltså borta, Toots, Svend och Al. Men det är förstås bara att gå vidare och tänka på att man i alla fall kan vara lycklig som fick höra dem, alla tre, livs levande.

Nu nåt roligare: till exempel att Lina Nyberg i helgen som gick valdes till ny ordförande i FSJ, alltså Föreningen Sveriges Jazzmusiker. Där efterträdde hon saxofonisten John Högman. Kul är det också att det kommer ett spritt språngande nytt Bill Evans-album, på Fantasy-etiketten, i slutet av mars. Musiken är inspelad i november 1976 och plattan har döpts till On a Monday Evening. Vid sidan av Bill får vi höra basisten Eddie Gomez och trumslagaren Eliot Zigmund, alltså samma trio som spelade i Lunds konsthall i februari 1975. Då var Monica Zetterlund med också, och hur det lät just den kvällen kan vi höra på en obskyr cd på skivmärket West Wind. En gång hade jag två ex av den plattan. Den ena gav jag till Monica, som inte hade en aning om att den fanns över huvud taget. Hon blev störtförbannad och skulle stämma West Wind, sa hon. Men hon lyckades, såvitt jag vet, aldrig få fatt i någon som hade med skivbolaget West Wind att göra. På tal om plattor, så kan jag tala om att Miles Davis klassiska ”Sketches of Spain” kommer på vinyl i början av april.

Nä, nu ska jag leta fram och spela någon av mina plattor med Al Jarreau!

Mest om gitarrister

Den här veckan har jag nästan, bara lyssnat på gitarrister. En av anledningarna, kanske den viktigaste, är att jag har tänkt en hel del på vännen Bosse Sylvén, som avled i förra månaden. Jag undrar om alla vet vilken oerhört fin musikant Bosse var. Både som instrumentalist och arrangör var han i absolut mästarklass. Att han dessutom var en mycket omtyckt och inspirerande pedagog vid Musikhögskolan i Malmö gjorde förstås inte saken sämre. Och så var han en härlig och osedvanligt vänlig människa, ständigt med glimten i ögonvrån.

Den gitarrist som har snurrat flitigast i cd-spelaren på sistone har varit Jim Hall – för övrigt Bosses favorit. Hans harmoniska originalitet, utsökta teknik och ton upphör aldrig att fascinera. Lyssna bara på den första duoskivan han gjorde med Bill Evans, Undercurrent! ”My Funny Valentine” och Jims egen ”Romain” måste vara bland det häftigaste som någonsin har gjorts på platta. Andra förnämliga Hall-skivor är, till exempel, Good Friday Blues och Jazz Guitar. Albumet med de båda gitarrgiganterna Jim Hall och Pat Metheny från 1998 går inte heller av för hackor. Metheny kommer förresten att konsertera i Malmö den 21 maj. På Slagthuset bland alla ställen! Det ska bli kul att höra Pat igen. Honom har jag inte hört livs levande sedan han gästade Åhus som medlem av Gary Burtons kvintett 1974.

En annan gitarrist, den ständigt lika aktuelle Larry Coryell, ska flytta till Europa, påstår han i en intervju i februarinumret av DownBeat. ”Nu när Donald Trump har flyttat in i Vita Huset kommer jag tillsammans med min familj att bosätta mig i Tyskland eller Irland”, säger han. ”Situationen (i USA) är oacceptabel. Vi kan inte låta allt det arbete vi har lagt ned som jazzmusiker för att förbättra relationerna mellan människor gå åt skogen”, konstaterar han bland annat. Ack ja, fortsättning lär följa…

Förresten: Är det någon som vet var den fine gitarristen Johan Leijonhufvud finns numera? Han gick ju på Musikhögskolan i Malmö och framträdde flitigt på klubbarna runt om i stan under åren kring sekelskiftet. Sedan stack han till Berlin, har jag för mig. Och så vet jag att han då och då har dykt upp i Barcelona, hos Fredrik Carlqvist. Men nu var det längesen man såg hans namn. Eller?

Gitarrjazz av högsta klass lär det serveras onsdagen den 22 februari på Kulturhuset Anders i Höör. Då kommer Ulf Wakenius på besök. Det blir dessvärre föreningens Höörs Jazz allra sista evenemang. Sedan stänger man butiken för gott. Trist! Kanske ses vi där?

Hallå alla glada jazzvänner!

Välkomna till min alldeles nya blogg!

Meningen är att jag med ojämna mellanrum ska försöka påminna lite grand om vad som händer och sker i jazzens underbara värld. Både långt bort och på hemmaplan. Idag, tisdag, har jag glatt mig åt att Wayne Shorter ska få 2017 års Polarpris. Synnerligen välkommet och välförtjänt! Wayne, som aldrig tycks tröttna på att se framåt, har ju ända sedan 50-talet funnits med i leken. Och idag är hans musik lika daggfrisk som den var när han besökte vårt land 1959 som medlem av Art Blakeys Jazz Messengers. Och många av oss kommer förstås ihåg hans Sverige-besök, bland annat på Åhus-festivalen och på Olympen i Lund, med den på sin tid revolutionerande gruppen Weather Report. För att nu inte tala om visiterna med Miles Davis ”second great quintet”. Heja Wayne! Och grattis!

Nu ska jag sätta mig och lyssna på den fine Malmö-gitarristen Mats Anderssons splitter nya platta, ”Rio” på Miriam Aîdas och Fredrik Kronkvists skivmärke Connective. Det ska bli kul! Jag lovar att återkomma och berätta om mina intryck. Och i morgon kväll ska jag gå och lyssna på en av vårt lands mest hörvärda jazzsångerskor, Elisabeth Melander.

Vi hörs!

Jan Olsson
Jan "Jolson" Olsson, jazz- och nöjesjournalist med ett förflutet bland annat som mångårig medarbetare på Sveriges Radio och lärare vid Musikhögskolan i Malmö.
Föreläsare och presentatör vid diverse konserter och festivaler.
Namn: Jan Olsson
Ålder: 40+
Bor: i Staffanstorp
Lyssnar på just nu: George Wallington.
Läser just nu: Frank Büchmann-Möllers utsökta Ben Webster-biografi "Someone to Watch over Me".
Ser fram emot: Våren!

Kategorier

×