Ett år sedan jag var på Antarktis!

1959313_10152265303290309_1927425598_n[1]Wow, ett helt år har gått sedan jag åkte till Antarktis!

För er som inte vet så skrev jag en daglig blogg om min resa som resulterade i boken ”En Antarktisk Dagbok”. Varför åkte jag dit? Var inte den Svenska kylan nog liksom.

Jo, Antarktis är en fantastisk plats som är ett steg innan att bli förstört. Ni har säkert alla sett vad som hänt med Artis och dess isbjörnar? Skillnaden mellan Arktis och Antarktis är att Antarktis har ett protokoll som skyddar det från olijetörstiga företag och maktsugna länder. Detta protokollet, som kallas för Antarctic Treaty, säger helt enkelt hands off! Men, för det finns alltid ett men. År 2041 kommer detta protokollet att löpa ut och då måste vi alla vara medvetna om detta och se till att våra politiker röstar om det igen.

Läs mer om Antarktis i min bok som du enkelt beställer här. Gilla även Help Me Protect Antarctica på Facebook och håll dig uppdaterad.

För pingvinernas skull.

 

71425_228052667336021_1349955397_n[1]

483762_228052974002657_1725784313_n[1]

533317_228052264002728_1234966401_n[1]

Pecha Kucha-föreläsning ikväll i Hbg!

Hej vänner!

Ikväll ska jag prata om hållbarhet och Antarktis på Helsingborgs Stadsteater kl 20.20. Kom gärna förbi och lär er mer (för alla ni som redan följer bloggen är experter vid detta läget) om hur man kan leva hållbart på ett roligt sätt och varför pingviner är dom coolaste djuren!

Alla välkomna. Gratis entré.

1380400_580800755309890_2000394470_n

Nu är boken ”En Antarktisk Dagbok” out and about!

1002987_264650590342895_262666242_nVilken vecka! Avgasutsläppet sänktes i Stockholm, Obama är avis på Sveriges miljösituation och centerna ska klimatsäkra pensionererna. och i samma veva kommer jag ut med min bok ”En Antarktisk Dagbok”!

Ni minns min resa till Antarktis i mars? Jag lyckades sammanfatta den i en finfin bok som finns att köpa via min hemsida. I boken kan ni läsa om våra miljöproblem samt hur vi kan lösa rubbet. Få en personlig och exklusiv inblick i en kontinent som tycks vara frusen i tiden. Med det i åtanke tittade jag lite på bloggen som jag skrev här på Skånskan om min resa till världens sydligaste plats och hittade det här. Mitt första möte med pingvinerna!

 

Framme! (Antarktis Dag 1)

Då vi närmade oss hamnen (som inte är en hamn utan ett isberg) kunde jag knappt tro mina ögon hur vackert det snötäckta landskapet var! Saken är att tidigare besökare har helt rätt i att detta stället helt enkelt är obeskrivligt. Men jag ska åtminstone försöka beskriva det. Förs och främst blir du överrumplad över hur vitt det faktiskt är! Även vi som kommer från länder där snö är vanligt blir förvånade eftersom att snö hemma ofta har olika färgnyanser av brunt, svart, grått och även i vissa fall… gult.

Nummer två är att det är så tyst! Mina öron gjorde nästan ont för att de aldrig upplevt en så absolut tystnad. Solens ljus reflekterar och beroende på var det faller skapas olika nyanser av ljus. Till exempel blir ljuset som skiner på de lösa isbergen ljus turkost! Lite som vattnet i en pool. En sak som jag inte hade förväntat mig var att naturen är helt luktlös (det ända som luktar något är resten av ambassadörerna som inte duschat på en vecka). Anledningen är att Antarktis utgörs av 70% av världens färskvatten. Det är lite som att lukta på ett glas av vatten. Vinden som blåser känns fräsch och nyfödd. Den för inte med sig lukten av avgaser, små pappersbitar eller smutsiga löv. Den är ren. Så långt som ögat kan se är det bara vitt och vitt och vitt igen. Det som är helt spektakulärt och läskigt på samma gång är faktum att du vet att efter det där vita isberget finns tusentals av mil av isberg innan det ”tar slut”. Tänk dig att Antarktis är 2 gånger Australien, storleksmässigt!

Efter att jag kommit ur mitt aha-koma gick jag ner till däcket vid vattennivå och gick på en mindre upplåsbar båt som kallas för Zodiac. Det är dessa man cruisar runt mellan båt och land.

Nu kommer den fantastiska biten.

Jag satt i Zodiaken och tittade uppåt på alla vackra isberg och alla snötäckta snötoppar. ”Pffffffff” sa det helt plötsligt bredvid mig och ner drogs min uppmärksamhet. Bredvid mig var en val som andades ut ett fontänliknande sprut!

Så nummer två är att möta Antarktis – som utöver ser så stilla ut – livsfull sida. Djuren! Här bor ett överflöd av Humpback whales, Minky Whales och Killer Whales (ni vet Rädda Willy valen!). Detta är deras hem och det är du som är gästen. I detta fall var det en Humpback val och jag har aldrig sett ett så stort och vilt djur på så nära håll. Han kollade läget runt vår Zodiak och såg att allt var i ordning, så han simmade vidare. Wow! Bara hans huvud var större än hela vår
uppblåsbara båt!

Efter att halvt fått en hjärtattack, körde vi vidare. Men min hjärna hade stannat exakt i samma ställe där valen varit. Inte länge dock. Innan jag kunde se dom, kunde jag känna lukten av dom: Pingviner ahoy!

Små, klumpiga, gulliga och nyfikna. Pingviner är det absolut coolaste jag någonsin sett (och jag har sett mycket freeky stuff på prime time tv!). Helt orädda kom dom fram till mig och glodde på mig. Efter att det totalt stirrat ut mig, började dom hacka med näbben på mina skor. Jag satte mig ner och observerade deras beteende och jag kan berätta för er att dom verkligen är… busy!

Idag är det slutet på den Antarktiska sommaren och deras bäbisar (chicks) är nästan tonåringar. Detta ser man på deras fjädrar. En fullvuxen pingvin har släta svarta lycra-liknande fjädrar medan den lilla babyn har ett fjun som inte ännu är vattentätt. Därför kan inte lillen gå i vattnet och käka själv, utan måste vänta på att en av föräldrarna – som ätit massa räkor – kommit tillbaks till land och kräks upp en scampi-mos i dess mun.

Men bara för att föräldraskap tar upp nästan all tid betyder inte detta att romansen är död. När bäbisen är mätt och belåten lägger den sig ner och snoozar. Då är det dags för som luvin’. Paret går tillbaka till deras sten baserade bo och börjar buga mot varandra, desto saktare bugandet är desto mer kära är dom i varandra. På Antarktis – som är ett väldigt vindigt ställe – är det viktigt att boet som byggs för att hålla ägget på plats innehåller så många stenar som möjligt. Men att hitta en sten på den snötäckta marken är lättare sagt än gjort. Därför är det absolut den största symbolen av true love när en pingvin ger sin partner en sten.

Kanske en bra ide för nästa års Valentines-day present?

/Bella

”En Antarktisk Dagbok del 3/3”

Hej!

Här kommer sista exklusiva utdraget ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.


Nedräkningen till Antarktis död

Efter gårdagen och min första kontakt med Antarktisk mark kan jag nu säga att jag blivit helt och hållet… knäpp!

Man pratar med mig men det enda jag kan tänka på är hur skönt det var att gå på snön. Jag ser maten som serveras och tänker hur pingviner matar sina bäbisar på ett så ”spyigt” sätt. Jag hör båtens motorer och minns hur valen lät när den sprutade vatten på mig. Jag sitter i min hytt som doftar lavendel men längtar efter att få känna lukten av pingvinbajs igen!

Totalt knäpp!

Idag åkte vi runt med våra Zodiacbåtar och kollade in de flytande isbergen. Vi stannade vid Lemairekanalen som är en lång kanal med 1000 m höga isberg på vardera sida. Jag blev förundrad över hur många isberg som flöt omkring. Orsaken till att isbergen inte sitter fast mot fastlandet är inte enbart en del av den normala processen utan har även att göra med att Antarktis värms upp alldeles för snabbt. NASA har gjort mätningar via satellit mellan åren 1996-2003 och upptäckte då att den Antarktiska halvön (som även kallas för The Antarctic Banana Belt) smälter ungefär 7 meter per år. Det är rätt mycket extra vatten i havet, eller hur?

Men nu är det idag.

När jag chillade med mina nyfunna pingvinvänner igår upptäckte jag att det fanns ett av de där ”finn 5 fel” i bilden. Bland de vackra snötäckta topparna och pingvinfjädrarna fanns det… ett hus! Jag frågade varför det fanns en byggnad mitt i pingvinernas lilla koloni?

Det är en obemannad Argentinsk bas. Något som jag sett mycket av idag. Över årtiondena har det varit många nationer som tävlat om att få förklara Antarktis som sitt. Argentina har varit mest kreativt. De lät till exempel en gravid kvinna från Argentina föda sitt barn här (autch!) och ville sen hävda att Antarktis första infödda medborgare var från Argentina. Det var deras logik. Men som ni förstår blev det platt fall. Plan B var att bygga obemannade halvtaskiga ”stationer” lite här och var på halvön, som att kissa revir, skulle jag säga. Tack vare, Antarktisfördraget som har som syfte att skydda kontinenten från andra aktiviteter än forskning och befrämja dess bevarande, fick Argentina snällt säga ”Adios”.
Men! För det finns alltid ett men.

År 2041 skall fördraget revideras. Många (inklusive jag) är väldigt oroliga för vad som kommer hända. Det finns många som glatt räknar ner till 2041. Argentina inkluderat. Många länder vill ha kontroll över en kontinent som har 70% (!!) av värdens färskvatten.En godbit i en tid då vi hotas av vattenbrist, med andra ord. Dessutom finns det en massa ”smaskig” olja under isen. Den Amerikanska byrån U.S Energy Information Administration uppskattar att det finns ca. 50 billioner fat olja på Antarktis. Som ni förstår kliar det i fingrarna på exploateringssugna oljebolag och andra makthungriga, och klockan tickar.

Jag stod och försökte ta in skönheten i det vidunderligt vackra landskapet och blev helt plötsligt extremt ledsen. Ledsen över att Antarktis år 2042 kanske kommer att förvandlas till en exotisk skidreseort. Ledsen över att pingvinerna kanske kommer att bli infångade och kanske till och med utrotade (sådant är ju vi människor bra på, i dagens läge utrotas 150,000 djurarter varje år!).
Men det finns hopp.

Min uppgift som ambassadör är att informera och sprida kunskap om vad som händer 2041. Jag vill att alla ska skriva på att Sverige ska rösta ”ja” till ett förnyande av protokollet.
Kommer du att göra det? Om inte annat så för pingvinernas skull!

”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!

”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!

”En Antarktisk Dagbok” Del1/3

Hej vänner!

Snart kommer min bok ”En Antarktisk Dagbok” ut på Engelska och snart efter det även på Svenska. Därför tänkte jag att ni läsare skulle få en exklusiv inblick i boken. Från och med idag och tre inlägg framöver kommer utdrag från min bok om min galna resa till ett ställe som känns fruset i tiden.

 
Hej från havet!

Hipp hipp hurra, för att jag överlevt första natten med Drake (eller Drakula som min kära mamma kallar det)! Natten var tuff, i vissa stunder visste jag knappt vad som var upp eller vad som var ner. Men jag höll hårt i min kudde och tänkte på hur det skulle kännas att krama en pingvin.

Jag har färdats med båt många gånger innan: Stora kryssningsfaryg, mindre yachter samt uppblåsbara motorstyrda Dingys. Ingen av dem kan jämföras med dagens färd. Min båt, som heter något så tjusigt som ”Sea Spirit”, är en riktig kämpe och flyger fram trots att vågorna piskar henne från alla håll. Drakespassage, är en mötespunkt för fyra olika hav – och likt en Polsk riksdag– försöker alla att bestämma samtidigt.

Inredningen på Sea Spitrit är ytterst intressant; ett möte mellan lyxen från James Bonds privata yacht och öststatscharmen från ett gammalt sovjetsikt fartyg. Heltäckningsmattornas lukt gömmer minnen av tidigare seglatser och i restaurangen ramlar servitörerna runt med silverbrickor i händerna.
Jag sitter just nu i kafferummet och blandar mina sömngivande åksjuksetabletter med extra doser av koffein – allt för att kunna skriva ett par rader till er.

Nyss var jag uppe i styrhytten och pratade med kaptenen. Han är sinnebilden av en rysk kapten med pokerface och klarblå ögon. ”Priviet” sa jag (vilket betyder ”hej” på ryska, som jag en gång i tiden talade flytande). ”Hur vet du att jag är Ryss” frågade han mig. Vad skulle jag svara? Att den ryska accenten avslöjade honom? Att det var hans typiskt sovjetiska allvarsamma stil, som hintade? Eller att hans namn, Vladimir, var mer ryskt än själva Ryssland? Jag svarade: Att jag hade hört att han var från Moskva.

Sen frågade jag honom om hur resan gått och kommer att gå. Hans svar var väldigt ingående, med en detaljerad beskrivning av knop, havsströmmar och vindstyrka, dessvärre förstod jag ingenting. Däremot kunde jag konstatera att vi redan rest halva vägen och att vågorna för tillfället var 5 meter höga.
För att lätta upp stämningen, försökte jag skoja till det lite och sa: Att jag var lockad att trycka på någon av de tusentals knapparna i rummet. Ett skämt som resulterade i att jag fick ”onda ögat” och var tvungen att lämna rummet.

Alltså så är jag nu här i kafferummet och det är 360 km kvar till Antarktis. Vilket innebär 1,5 dag till. Men nu lämnar jag dig för en stund. Buffén har öppnat igen, och eftersom 80% av båtens passagerare har huvudet i toaletten, känner jag att det är min plikt att äta upp på alla muffins!

”En Antarktisk Dagbok” Del1/3

Hej vänner!

Snart kommer min bok ”En Antarktisk Dagbok” ut på Engelska och snart efter det även på Svenska. Därför tänkte jag att ni läsare skulle få en exklusiv inblick i boken. Från och med idag och tre inlägg framöver kommer utdrag från min bok om min galna resa till ett ställe som känns fruset i tiden.

 
Hej från havet!

Hipp hipp hurra, för att jag överlevt första natten med Drake (eller Drakula som min kära mamma kallar det)! Natten var tuff, i vissa stunder visste jag knappt vad som var upp eller vad som var ner. Men jag höll hårt i min kudde och tänkte på hur det skulle kännas att krama en pingvin.

Jag har färdats med båt många gånger innan: Stora kryssningsfaryg, mindre yachter samt uppblåsbara motorstyrda Dingys. Ingen av dem kan jämföras med dagens färd. Min båt, som heter något så tjusigt som ”Sea Spirit”, är en riktig kämpe och flyger fram trots att vågorna piskar henne från alla håll. Drakespassage, är en mötespunkt för fyra olika hav – och likt en Polsk riksdag– försöker alla att bestämma samtidigt.

Inredningen på Sea Spitrit är ytterst intressant; ett möte mellan lyxen från James Bonds privata yacht och öststatscharmen från ett gammalt sovjetsikt fartyg. Heltäckningsmattornas lukt gömmer minnen av tidigare seglatser och i restaurangen ramlar servitörerna runt med silverbrickor i händerna.
Jag sitter just nu i kafferummet och blandar mina sömngivande åksjuksetabletter med extra doser av koffein – allt för att kunna skriva ett par rader till er.

Nyss var jag uppe i styrhytten och pratade med kaptenen. Han är sinnebilden av en rysk kapten med pokerface och klarblå ögon. ”Priviet” sa jag (vilket betyder ”hej” på ryska, som jag en gång i tiden talade flytande). ”Hur vet du att jag är Ryss” frågade han mig. Vad skulle jag svara? Att den ryska accenten avslöjade honom? Att det var hans typiskt sovjetiska allvarsamma stil, som hintade? Eller att hans namn, Vladimir, var mer ryskt än själva Ryssland? Jag svarade: Att jag hade hört att han var från Moskva.

Sen frågade jag honom om hur resan gått och kommer att gå. Hans svar var väldigt ingående, med en detaljerad beskrivning av knop, havsströmmar och vindstyrka, dessvärre förstod jag ingenting. Däremot kunde jag konstatera att vi redan rest halva vägen och att vågorna för tillfället var 5 meter höga.
För att lätta upp stämningen, försökte jag skoja till det lite och sa: Att jag var lockad att trycka på någon av de tusentals knapparna i rummet. Ett skämt som resulterade i att jag fick ”onda ögat” och var tvungen att lämna rummet.

Alltså så är jag nu här i kafferummet och det är 360 km kvar till Antarktis. Vilket innebär 1,5 dag till. Men nu lämnar jag dig för en stund. Buffén har öppnat igen, och eftersom 80% av båtens passagerare har huvudet i toaletten, känner jag att det är min plikt att äta upp på alla muffins!

×