Dumpa grillen, bygg en sol-spis istället!

Efter den långa vintern har vi nu fått mängder av sol. Vi Svenskar är riktigt bra på att ”utnyttja” solen så gott vi bara kan men vet vi verkligen hur man lagar mat med solen? Det får ni ett tufft Do-It-Yourself-Rädda-Världen trick lär vi oss hur vi kan laga middag med solens rena energi. Ett bra alternativ till grillen kanske?

Lyssna även på mitt inslag i P4 Extra om Topp 5 energibovarna i köket.

Do-It-Yourself-Rädda-Världen trick: Sol-spis
Do-It-Yourself-Rädda-Världen trick: Sol-spis

Sol-spis:

1. Ta ett solskydd för bilen (en sådan som har silvrigt aluminium på ena sidan)

2. Vik den så att det blir som en sluten strut

3. Placera den i en hink (så att den är lite upphöjd ifrån marken)

4. Lägg i en tegelsten eller något liknande för att ge kastrullen en fast grund att stå på

5. Placera en kastrull på tegelstenen och rikta ”truten” mot solen.

 

"5 enkla steg till den egna sol-spis!"
”5 enkla steg till den egna sol-spis!”

 

Grattis! Din alldeles egna sol-spis. Det tar självklart lite längre att laga maten än vanligt men det är värt att vänta på något som är bra.

I den här videon kan ni se en av mina workshops i den Brasilianska staden Itacaré.

 

 

”Lyssna” hur torrt det är i Skåne!

Hej igen vänner!

Nu har det varit mycket kommenterande hit och dit igen om hurvida stor risk det är för Sverige att få vattenbrist. Jag försöker alltid att uppmana folk här att det är allas plikt att hjälpa till, även ifall man inte bor i Afrika.

Lyssna gärna på mitt inslag på Sveriges Radio P4 om hur dagens situation ser ut i Skåne.

Tack för mig!

Var tog vattnet vägen?

Hej läsare!

Det har varit många intressanta kommentarer på senaste och en som jag speciellt tänkte på handlade om vattenbrist – eller snarare om att det inte finns vattenbrist. Det var blogginlägget om att vi måste spara på vårt dyrbara vatten och olika tips om hur man kan göra det. När en läsare kommenterade undertill att vi i Sverige faktiskt har ett överflöd av vatten och att vi inte behöver spara och greja så höll jag till viss del med.

Ända tills jag fick en smäll i fejset igen.

Det var när jag åkte ner till mitt sommarhus i norra Grekland för ett par veckor sen som chocken kom. Den här lilla byn mitt i skogen som jag spenderat varje sommar i sedan jag var liten var känd för sina vackra bergsfloder och skogssjöar. Jag minns själv hur jag brukade bada i det som var ett överflöd av ett oändligt rinnande vatten.

Faktum att jag alltid tänkte på min lilla skogs-oas som jag gör på kranvattnet i Sverige då jag fyller badkaret, gjorde mig riktigt upprörd då jag besökte min favoritsjö i år. Det var borta. Allt. Inte ens en vattenpöl att skoja om. På de två åren som jag inte varit i Grekland på har alltså en enorm flod helt och hållet torkat ut.

Därför kände jag ett varningstecken igen nu när jag kom hem till trygga Sverige. Vattenbristen är inte bara ett avlägset problem i Afrika utan det är precis här framför ögonen på oss. Senast igår var det ett problem i Båstad på grund av tennisevenemanget som pågår där just nu. Och utan att låta som en tråkig profet så tänkte jag bara att det var ett bra tillfälle att påminna om några enkla saker som man själv kan göra för att spara på vatten.

1. Återanvänd en plastflaska som ersätter en del av vattnets volym och få en snålspolande toalett. Det är väldigt enkelt! Här ser du hur man gör: www.wikihow.com/Convert-Any-Toilet-to-a-Low-Flush-Toilet.

2. Använd allt vatten! När du duschar kan du placera en hink bredvid dig och återanvända vattnet i den till att vattna blommorna, diska eller att tvätta golvet.

3. Vattna trädgården före 9 på morgonen och efter 16 på eftermiddagen så sparar du cirka 2 800 liter vatten per månad.

0012741

”En Antarktisk Dagbok del 3/3”

Hej!

Här kommer sista exklusiva utdraget ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.


Nedräkningen till Antarktis död

Efter gårdagen och min första kontakt med Antarktisk mark kan jag nu säga att jag blivit helt och hållet… knäpp!

Man pratar med mig men det enda jag kan tänka på är hur skönt det var att gå på snön. Jag ser maten som serveras och tänker hur pingviner matar sina bäbisar på ett så ”spyigt” sätt. Jag hör båtens motorer och minns hur valen lät när den sprutade vatten på mig. Jag sitter i min hytt som doftar lavendel men längtar efter att få känna lukten av pingvinbajs igen!

Totalt knäpp!

Idag åkte vi runt med våra Zodiacbåtar och kollade in de flytande isbergen. Vi stannade vid Lemairekanalen som är en lång kanal med 1000 m höga isberg på vardera sida. Jag blev förundrad över hur många isberg som flöt omkring. Orsaken till att isbergen inte sitter fast mot fastlandet är inte enbart en del av den normala processen utan har även att göra med att Antarktis värms upp alldeles för snabbt. NASA har gjort mätningar via satellit mellan åren 1996-2003 och upptäckte då att den Antarktiska halvön (som även kallas för The Antarctic Banana Belt) smälter ungefär 7 meter per år. Det är rätt mycket extra vatten i havet, eller hur?

Men nu är det idag.

När jag chillade med mina nyfunna pingvinvänner igår upptäckte jag att det fanns ett av de där ”finn 5 fel” i bilden. Bland de vackra snötäckta topparna och pingvinfjädrarna fanns det… ett hus! Jag frågade varför det fanns en byggnad mitt i pingvinernas lilla koloni?

Det är en obemannad Argentinsk bas. Något som jag sett mycket av idag. Över årtiondena har det varit många nationer som tävlat om att få förklara Antarktis som sitt. Argentina har varit mest kreativt. De lät till exempel en gravid kvinna från Argentina föda sitt barn här (autch!) och ville sen hävda att Antarktis första infödda medborgare var från Argentina. Det var deras logik. Men som ni förstår blev det platt fall. Plan B var att bygga obemannade halvtaskiga ”stationer” lite här och var på halvön, som att kissa revir, skulle jag säga. Tack vare, Antarktisfördraget som har som syfte att skydda kontinenten från andra aktiviteter än forskning och befrämja dess bevarande, fick Argentina snällt säga ”Adios”.
Men! För det finns alltid ett men.

År 2041 skall fördraget revideras. Många (inklusive jag) är väldigt oroliga för vad som kommer hända. Det finns många som glatt räknar ner till 2041. Argentina inkluderat. Många länder vill ha kontroll över en kontinent som har 70% (!!) av värdens färskvatten.En godbit i en tid då vi hotas av vattenbrist, med andra ord. Dessutom finns det en massa ”smaskig” olja under isen. Den Amerikanska byrån U.S Energy Information Administration uppskattar att det finns ca. 50 billioner fat olja på Antarktis. Som ni förstår kliar det i fingrarna på exploateringssugna oljebolag och andra makthungriga, och klockan tickar.

Jag stod och försökte ta in skönheten i det vidunderligt vackra landskapet och blev helt plötsligt extremt ledsen. Ledsen över att Antarktis år 2042 kanske kommer att förvandlas till en exotisk skidreseort. Ledsen över att pingvinerna kanske kommer att bli infångade och kanske till och med utrotade (sådant är ju vi människor bra på, i dagens läge utrotas 150,000 djurarter varje år!).
Men det finns hopp.

Min uppgift som ambassadör är att informera och sprida kunskap om vad som händer 2041. Jag vill att alla ska skriva på att Sverige ska rösta ”ja” till ett förnyande av protokollet.
Kommer du att göra det? Om inte annat så för pingvinernas skull!

”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!

”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!

×