Tack för två händelserika veckor!

Dag 14:
Eurovision har nått sitt slut och vinnaren har korats. Natten blev lång och morgonen väldigt tidig. Jag sov endast 2 timmar innan vi var tvungna att ta taxi till flygplatsen.
Lissabon shar varit en fantastisk stad att uppleva och dessa två veckor händelserika. Mina mål med resan är avklarade: jag sjöng på Eurovision-scenen, träffade fans, nya samarbeten i framtiden och upplevde så mycket det gick trots dagar med extrem trötthet och illamående.

Jag har även fått flera delegationer intresserade av artisten Mahan och förstått att de har en och annan tanke för framtiden.
Framtiden ser alltid ljus ut för mig. Jag kan inget annat se än ljus och kärlek, lycka och framgång. Jag är en positiv person, men perfektionist och sällan nöjd med ett ok resultat, men oftast tacksam oavsett hur saker och ting slutar.

Tap Portugal slarvade bort våra bagage förra gången, och med tanke på att cirka tre procent av bagagen kommer bort och aldrig lämnas tillbaka till ägaren kände jag hur risken nu ökade. Kan blixten slå på samma plats två ggr?

Efter två timmar i drömmarnas dal i flygplanet, med en nyköpt nackkudde, vaknade jag av frukostdoft och kaffeos. Törstig och groggy och needy som ett barn blev jag omhändertagen av flygvärdinnan.
Runt mig satt några av låtskrivarna till ”Fuego”, bland andra Alex Papaconstantinou, Teddy Sky, Viktor Svensson med familj och Thomas G:son och även journalisten Tobbe Ek och så Markus Larsson, tror jag att det var!
Det var i alla fall en härlig familjestämning omkring Fuegos gäng och låten låg på repeat i mitt huvud.

När vi väl landade åkte jag tåget direkt hem med mitt bagage som inte var borta, till Södermalm och där väntade min älskade man med öppna armar.
Det är inte lätt att vara borta så länge från sin älskade.
Det jag gjorde resten av kvällen var att sova, jättekul när man har längtat efter att umgås med sin man så länge.
Jag sov i princip till tisdag!

Det har varit en ära att dela mina upplevelser med er på Skånskan och jag hoppas att ni har fått en del svar på vad som sker bakom scenen på sådana här evenemang.
För min del väntar det en del annat jobb i veckan och nästa vecka är vårt bolag WiibiiMusic med och sätter upp ett första låtskrivarcamp för Eurovision/Melodifestival ihop med förlagen Starlab och engelska DWB music.
Vi hoppas på superhits och bra samarbeten. Sedan åker jag till Polen och spelar förra årets platinum- och guldlåtar, Spirit & Runaway, på SOPOT-festivalen ihop med Gromee.

Vill ni följa mig på min livsresa finns jag med namnet: Mahan Moin på Instagram, Facebook, Spotify etc och även en egen Vlog på Youtube: Days By Mahan.
Tack för nu!
Kärlek, Mahan

Den stora dagen: Eurovision Song Contest 2018

Christer Björkman på Marcel Benezcon award.

Dag 13 lördag

I dag åt jag en rejäl frukost, gjorde rejäla mackor till senare och började samla mig i två väskor.

Frukost

Greig bekräftade att vi skulle ses i ”bubblan” i dag och kolla showen.

Jag åkte ner till Gromee och Sara idag och hade ett möte om tiden som varit och hur han såg på framtidens samarbete. Vi har en låt som är med på albumet som även den ska bli en singel, ”Lingo”. Den har en orientalisk ljudbild samtidigt som den är väldigt mycket radio.

Men frågan var nu om vi skulle skriva nåt mer och när.

Gromee är en tacksam person och kommer ihåg hur allt startade, det gör även jag. Vi tackade varandra för att vi hade varit envisa och fortsatt göra musik ihop och trott på varann, det tog oss hela vägen till Eurovision. Det handlar aldrig om en person, utan om ett helt team och ett sammanhang.

Fatima Lopes kom till receptionen på VIP Grand där vi bor och jag mötte henne med hennes vackra klänning, skor och väska som jag fick låna av henne och så en flaska portugisisk vin. Hon är en alldeles underbar och jordnära person. Hon är extremt berömd i Portugal men ändå tar sig tiden att åka förbi mig för att hämta en klänning som jag borde ha skickat till henne eller lämnat själv personligen.

Ingen människa med stort huvud utan ett stort hjärta.

Jag tog en tupplur på en timme och vaknade av panik när min vänsterhand hade domnat av och trodde att min hand hade svullnat så att jag inte kunde ta av mig min vigsel & förlovningsring…!

Jag sprang ut till korridoren och ropade på hjälp av denna chock. Städerskan kom fram till mig och lugnade mig och då insåg jag att allting var lugnt, vi sköljde min hand i kallt vatten sen var det över. Hon var så underbar. Jag kände mig som ett stort barn! Hon kunde lika gärna satt ett plåster på mitt vänster knä och jag skulle ha känt samma sak. Det var kanske lite ensamheten som fick mig att fälla tårar efteråt. Utan att tänka två ggr på att det är Eurovision final och att jag borde ha klätt upp mig mer och åtminstone satt på mig de fina vita pärlörhängen jag brukar använda med ljusa kläder och det snygga mässing armbandet, var jag nu i hissen och fast besluten att ta tåget till Oriente där Altice Arena finns, där jag ska titta på Eurovision 2018 med de andra delegationerna, folket bakom scenen och crew medlemmarna, i bubblan med Greig. Från Entrecampos till Oriente är det ca 15 min och så en promenad genom alla tusen fans som var utspridda, i klunkar och som sprang som huliganer för att ställa sig i kön för bästa plats vid scenen.

Fans utanför Altice Arena.

I bubblan började folket samlas och Greig satt i diskussion med Kryštof en av killarna från tjeckiska delegationen. Jag tog över diskussionen som handlade allmänt om musikbranchen och media varav om det samarbetet var gynnsamt när media bestämmer sig för att skriva om detaljer om huruvida det dricks och efterfestas eller inte.

Nervösa i Bubbleroom.

Kryštof var inte glad över en sådan händelse som hänt nyligen och var besviken för felaktig information som hade angetts. Han lämnade oss för att förbereda och hjälpa Mikolas.

Jag och Greig vände på den stora vita skinnsoffan som Kryštof satt i så att vi hade perfekt vy mot den jättestora bildskärmen.

I högtalarna ropade de ut att kl 19.00 skulle de dela ut Marcel Benezcon priset. Som är ett pris för ”the best composer award, press award & artistic award”

Christer Björkman aka Generalen delade ut till tre länder: Bulgarien, Frankrike och Cypern.

Jag köpte de godaste kakorna jag nånsin smakat på med vaniljkladd i mitten x 4 aka Pastel de nata, för att dela ut till mina vänner Greig, Arie och Netta, men endast ett åts upp av de andra och resten…

Showen startade och alla i rummet var så exalterade!

När röstningen väl var klar och juryns röster tilldelades hoppades jag en lång stund att Sverige skulle ta hem segern, men jag har sen dag ett alltid trott att Nettas ”Toy” från Israel skulle vinna hela Esc!

Eleni Foureira Cypern.

I början av veckan började jag intressera mig för Cyperns bidrag låten ”Fuego”.

Skillnaden mellan Israel och Cypern är att Elenis ”Fuego”är mer en simpel och lättsmält låt att ta in och den spelades massor på dansgolven i Portugal medan Nettas ”Toy” är mer komplicerad även om båda är super coola starka kvinnor och båda låtarna rockar min kropp. Netta som artist sticker ut mer och har en egen cool stil men med pondus och mycket kvinnlighet och Elena är en stjärna med mycket sensualism som gått all in med showen.

Netta från Israel vann hela Eurovison Song contest. Partyt fortsätter nästa år i Tel Aviv!

Jag och Greig gick vidare till den svenska efterfesten på hotell Tivoli-taket och där togs Benjamin Ingrosso emot med varma applåder och bilder av media, låtskrivare andra delegationer som var bjudna och nära och kära till Benjamin som slutade på en 7:e plats. Han höll ett superroligt och inspirerande tal och även där underhöll han publiken. Som svensk-perser är jag väldigt stolt över honom!

Även Eleni från Cypern var närvarande med en del av sitt låtskrivarteam.

Kvällen slutade i min säng ätandes på min smuggelmacka med min mans röst i mitt öra, nu hade jag cirka två timmar på mig innan jag skulle vakna upp för att åka till flygplatsen.

Jippie!!

Kärlek/ Mahan.

Motgångar = framgång!

Idag vaknade jag 11.30, rummet var fuktig och upplevdes kallt. Har aldrig varit borta såhär länge från min älskade man Christian.

Det har varit ensamt och tomt dessa två veckor. Förutom att sjunga i kör och supporta våran låt som låtskrivare är jag här för att bygga relationer och göra bra affärer inför framtiden. Har känt mig nedpushad, bortschasad och naggad på många gånger under denna tiden. Inte av de som velat göra affärer utan av de som inte förstått varför jag skulle haft ett intresse av att sprida mina vingar.

Det är som om, om jag hade haft riktig fysisk stake hade det varit välkommet. Men tyvärr har jag bara stake av den ”vanliga” sorten.

Livet som artist är väldigt stressande. Att ständigt bära snygga kläder, vara fixad och möta världen i sitt bästa essä får man kämpa med.

Jag älskar dock att träffa fansen och utbyta tankar. Ett fan till både mig och Gromee sa häromkvällen att det hade varit intressant för Polen om min historia som flyktingpojke haft kommit ut i polska medier. För det skulle inspirera och kanske förändra deras sätt att resonera kring flyktingfrågan.

En annan ville bara säga att våra låtar trots att det är musik som ofta spelas i klubbsammanhang ändå påverkade och inspirerade honom. Och vissa vill bara ta en selfie.

Jag låg vid poolen idag utan att vända på steken, och ni vet vad som händer om man grillar en sida!! Röd och lätt frusen gick jag till hotellet och mös i sängen en stund. Kevin frågade om jag ville spela på Euro café inatt… svaret var hm, inatt.vill.jag.sova.HELST…

Men nån timme senare efter en härlig romanistisk stund på italienska restaurangen aka ”Turturduvornas näste” sittandes och tuggandes på en bit kött med överdoserad peppar från världens alla hörn i min ensamhet, var det dags att ta tåget med nästan hela gänget till stationen där Euro café låg.

Folket började samlas och snart var nästan de 2000 platser som lokalen rymmer fullsatt.

Jag värmde upp rösten på damtoaletten och försökte förtränga min absolut tröttaste stund under Eurovision veckorna.

Presentatören ropade till publiken ”Hon är från MelFest 2014, nu 2018 i Eurovision som en av låtskrivarna och körsångerskorna för polska bidraget – välkommen upp Mahan Moin!”

Jag intog scenen och sjöng ”Aleo”, och halva lokalen sjöng med. Otroligt hur folk kommer ihåg ”Aleo”. Tydligen var det en låt som hade support från de utländska fansen 🙂

Kort berättade jag om bakgrunden till Aleo och vad låten står för. Tillsammans, oavsett vilken religion, kultur eller vem vi än älskar är vi starkare trots våra olikheter. Det är det som gör att vi kan flytta berg!

(Applåder)

Sedan sjöng jag ”Spirit” min och Gromees första baby!

Lukas intog scenen och började med låten ”Without You”, som var den första låt vi som team skrev ihop. Och avlutade perfekt på baren! Hela salongen var vänd mot honom och alla sjöng med: ”Light Me up.., oh oh oh!”

Snabbt som bara den satt vi i taxin påväg hem och en stund senare död igen tills morgonen därpå.

Godnatt!

”Jag har hållit en hemlighet för er”

”Det är inte bara tack vare den som gjorde målet, utan även den som passade!”

Semifinal 2.

Vi är nervösa. Speciellt jag som har hållit en hemlighet för er. Jag har under denna tiden inte varit helt ensam i min kropp, utan inom mig har jag ett litet embryo som är 8 veckor gammal och som ibland varit frustrerad över att jag ätit lite för sent, lite för tidigt, sovit lite för lite… ja. Hen är inte större än ett hallon men har ändå en massa krav.

En dröm jag har haft länge har varit att vara gravid och sjunga på Eurovision-scenen. Orden ”be careful what you wish for” ekar ofta i mitt huvud. När saker och ting väl sker undrar jag varför jag inte önskade mer. Jag blir lite girig mot mig själv och tänker att nästa gång ska jag önska att jag är med och vinner hela grejen! Jag tror dock att önskningar som universum responderar på är ärliga känslor som man önskar i ett ärligt möte med sitt högre jag. Flum. Flum. Ja, jag är inte totalt fyrkantig och pragmatisk alla gånger. Skulle vilja säga att jag är en spirituell person som tror på en högre makt. Universums kraft. Kärlekens kraft.

Allt vad man vill ha kan man få. Man måste bara våga visualisera det och tro på det man önskar.
“Everything is possible” som jag hade uttryckt det om jag varit ansvarig för Adidas marknadsföring och inte tvärtom: “impossible is nothing”. Vad är då skillnaden mellan de båda. Den ena uttrycker en positiv självkänsla och självbild. Den andra utstrålar en skeptism och osäkerhet.

Jag har då haft flera berg- och dalbanor under dessa två hektiska veckor och ibland har man ifrågasatt mina pustanden och frustanden, in- och utandningar och undrat varför jag gett svar med tårar fallandes längs kinderna.
Jag åt en rejäl frukost idag och det gjorde resten av teamet. Lukas har haft halsont i två dagar och idag kände han sig lite bättre.
Matinéframträdandet vid 14.30 var kul men alla var inte 100% närvarande.

Kevin Lee, Laurell Barker, Mahan Moin

Jag hängde i solen med Kevin Lee och Greig Watts däremellan med scensminket som blev kladdigare ju mer solen strålade. Sedan tog jag en glass med Greig och Leonid Gutkin, en av tre låtskrivare för Rysslands bidrag och pratade framtid.
Dax att förbereda sig inför den viktigaste stunden: semifinal 2.

Alla klappar oss på ryggen och gör Gromees berömda ”snake-dance”.
Hjärtat rusade som vanligt, men det lilla hjärtat i mig lugnade mig lite… ”Light me up, light me up” sjöng vi och hela publiken sjöng med och ormliknande rörelser gjordes i publikhavet.
Vi gick av och allas smil på ansiktet gav oss intrycket att vi lätt skulle gå vidare till final.

I greenroom samlades vi och stod upp och dansade och hoppade och höll tummarna för att vi skulle komma till final. När programledarna hade läst upp alla 10 finalbidrag föll tårarna för en femte gång idag!
Det var inte bara jag som grät utan även den fantastiska ryska sångerskan också.

Christer Björkman och Mahan

Jag mötte Christer Björkman och frågade honom: ”Christer, varför kommer jag inte till final? Vad är grejen?” Han sa något i stil med: ”Jag är lika chockad, hade inte förväntat mig detta”.
Greig stod bredvid och kastade kommentaren: ”Mahan kanske kommer tillbaka och tävlar för Sverige igen”.
– Ja, det vore kul! svarade Christer.

Sedan tog jag en bild med en av mina idoler och genast kändes allt mycket bättre 🙂
Kvällen var inte slut. Teamet samlades kort och vi gav varann en tacksam blick med en sorgsen anda och började packa för att gå tillbaka till hotellet från arenan.
Jag lämnade väskan till Rabb och gick vidare före de andra till hotell Maryette och där mötte vi Laurell Barkin, en av låtskrivarna och artisterna till Schweiz bidrag, isländarna och tjeckerna.

Christian Rabb & Kevin Lee gör Gromees ”snake-dance”

Vi gick vidare, jag och Kevin, till EuroClub, där möttes jag av polska fans som berättade att vi varit grymma och att de var stolta att just vårt team representerade Polen och igen fick jag lova att jag skulle komma tillbaka som artist och representera Polen.

Kvällen blev lång, efter andra gången de spelade Light me up och Lukas blev upptvingad på lilla scenen i EuroClub, då var det dags att åka hem.
Jag kom hem säker med vår filmare Krzysiek och huvuddelegationen Mateusz och hans tjej. Tvättade bort smink i 30 min sedan låg jag som en död fisk i sängen tills kl 11.30 senare den dagen.

Godmorgon!

Ps. Jag är superglad att vårt svenska gäng med Benjamin Ingrosso tog sig till final!!
Hela team Polen håller tummarna för att Sverige ska ta hem guldet!

Mahan med SVT:s koreograf Lotta Furebäck (till vänster), Leonid Gutkin (mitten överst), Islands Arie (mitten underst) och make up-artisten Lola (till höger).

Upp o hoppa lilla loppa!

Innan repet.

Dag 10 Upp o hoppa lilla loppa!

Idag gäller det att charma juryn som har 50% av rösterna!
Vi samlades som vanligt i lobbyn. Alla var nu samlade, vi fyllde bussen som skulle köra oss till Altice Arena, den halva krabb-kroppen som skulle vara platsen där vi blir dömda av den hårda internationella juryn.
Vad har vi för chanser?
Ja… vet ej. Svårt att se sig själv utifrån när man är så djupt insatt.
Kön till smink och hår var lite för lång när make up.artisterna istället för 75 personer att sminka och fixa som i första semifinalen nu hade drygt 90 personer med lika många som jobbade.

Makeup-artisten Lola, hårstylisten Elsa och Mahan.

Till repetitionen fixade jag mig själv men direkt efter det var det alldeles tomt av köande stressade artister och dansare så jag passade på att ta tillfället i akt och välja den mest hungriga make up-artisten och hårstylisten!
När jag två timmar senare var färdig med min warrior hårstyling kändes det som om ingenting längre kunde stoppa oss! I alla fall jag var redo att gå i krig!

Första repetitionen gick hyfsat bra med blandade känslor. Någon hade superbra medhörning, en annan hörde ingenting.

Sex timmar senare var vi nu redo att imponera på juryn.
Hjärt at rusade som vanligt, Lukas verkade väldigt lugn och harmonisk, Gromee energisk, Rabb hoppade som vanligt med ett stort smil, Sara och Katja även de super glada precis som mig.

Alla steg tills man äntligen är på scenen:
Gå ner för trapporna, sätta på sig in-ears, kolla ljudet i öronen, kolla ljudet i micken, stå på våra platser innan vi kommer ut till arenan, gå in i arenan nedanför scenen, gå upp för rampen när Georgia slutat sjunga, inta position, se över publikhavet, ROCKA!!

I green room.

Medan vi sjöng gick det rysningar genom kroppen när publiken sjöng med. Det fanns en härlig energi i arenan där vi alla var united.
Vi gick av scenen halvt svettiga och alla var super nöjda! Skyndade oss till Green room, där vakten försökte få oss att skynda oss ännu snabbare.
Jag älskar greenroom!
Thomas G:son satt framåtlutad helt fokuserad, utan att fatta varför störde jag hans moment genom att klappa på hans rygg och visa tummen upp, senare förstod jag att hans låt, Maltas bidrag spelade!!
Karin Gunnarson och hennes svenska gäng satt precis bakom oss och hon kom fram och hejade på oss och tyckte att vi gjorde ett bra jobb 🙂

Nu kunde vi relaxa i den halvmåneformade vita skinnsoffan och hålla upp polska flaggan när vi kände för det. När Benjamin Ingrosso intog scenen var han kung! Han riktigt regerade och publiken höll med!
Vi tre svenskar i soffan hoppade av glädje när han hade gjort klart sitt nummer.
När det är dan innan doppardan brukar tv gärna vilja testa och göra en genomgång av de finalister som kommer att gå vidare. Och Polen var en av ”vinnarna” till lördagens final.

I Green room

Direkt efter packade jag ihop och tillsammans med min kollega Greig Watts åkte vi till Hard Rock Café i Lissabon centrum där jag var en av kvällens gäster på Wiwibloggs wiwijam. När jag väntade på att gå upp reagerade de fans som stod omkring mig med att sjunga Aleo, vissa ville ha en selfie och några berättade att de hade hellre sett mig som vinnare 2014 och hade gärna velat att jag kom tillbaka till Eurovison. Jag fick lova dem det, hehe. Jag personligen tycker att Sanne Nielsen gjorde ett superbra jobb med den grymma låt ”Undo” som få kunnat göra.

Jag sjöng Aleo och nästan alla i publiken sjöng med! Sedan sjöng vi en snutt av LIGHT ME UP och sedan avslutade jag med Bia Beraghsim.
Jag minglade i 15 min och sedan var det dax för taxin att köra hem mig.
Det tog 20 min att tvätta av sminket och ta ut hårnålar från huvudet.

Hoppas Europa och Sverige Röstar på låt nr 11 Imorn!!!

Godnatt!

Till vänster: Georgien. Till höger: Polen och Sverige förenade.

Dan innan doppardan

Till vänster: Ombytt och klar! I mitten: Fr vänster Leonid Gutkin (Ryssland), Netta Nimrodi (Ryssland), Pele Loriano (Schweiz), Arie Burstein (Ryssland), Mahan Moin (Polen, Wiibiimusic, Aleomusic), Greig Watts (England, Dwb music). Till höger: Mötte Lukas Meijer i Bubblan

Dag 9 Dan innan doppardan!

Klockan ringde 10.45. Av någon anledning sov jag alldeles för djupt för att höra den ringa kl 10.00. Om en timme ska jag och Lukas intervjuas med Radio Active Göran Sagstuen som sänder från Ystad.

Vi har en pool i hotellet bredvid och den besökte jag i 1,5 h.

Lite brunare åkte jag senare till ”the bubble room” och såg hur de andra artisterna och delegationerna sminkades, stressade, relaxar, såg fokuserade ut, var förvirrade, var nöjda, var besvikna…. etc.

Idag var dags för semifinal 1 att välja ut 10 stycken akter som ska få tävla i finalen på lördag!

Många applåderade när akterna hade avslutat, jag hoppade mest när Cypern körde sin Fuego och kroppen kunde inte sluta dansa!!

Nu är jag hemma på hotellet och packar inför morgondagens jury-spelning!!

Just nu hållet jag alla tummar och fötter för att vi ska få positiva röster!!

Ses Imorn!

Kärlek, Mahan.

Västligaste kusten

Dag 8: Västligaste kusten!

Vinden tog mig nästan med till underlandet, men jag har ännu fötterna på jorden, så lättflyktig är jag inte även om jag har varit flykting …

Vi stod 8 minuter ifrån den västligaste platsen i Europa. Atlanten skojade inte utan vågorna small med en obeskrivbar styrka i stenar och berg nära fastlandet. Cacais är den stad som ligger närmast den kusten.

 

En stund innan var vi nära på att krocka med en annan buss som trängdes och svängde samtidigt på den smala vägen som tog oss från dalstaden Sintra, med fantastiska byggnader och grönska som i en fantasisaga. Madonna har tydligen köpt sig ett slott där. Här är förundran paketerad i en ministad, i en dal högt uppe i bergen 45 minuter från Lissabon.

I morse var det dags att avsluta det vi påbörjade för några dagar sedan, Salvador Sobrals ”Amar pelos dois”. Det tog inte lång tid att sjunga den, men var mest frustrerande att sjunga ihop och hålla den svåra takten enligt Sobrals mönster. Efter den långa femtimmars resan från Sintra väntade bilar på oss från polska ambassaden där det var ett fanparty. Vi hade 15 minuter på oss att byta om, hungriga satte vi oss i deras bilar och jag lärde mig en liten kort fras som sa: ”trevligt att träffa er” på polska. ”Chia she she jja panjist-fa vidza”

Lite mingel och mina nya favoriter: friterade potatis och ostbollar.

Team Gromee samlades mot en vägg och alla andra omringade oss. Ambassadören välkomnade oss och sekreteraren intervjuade oss. Jag hade smala vita klackskor och sjönk hela tiden i gräsmattan, varje fråga var 4 minuter lång och svaret var 15 minuter längre och allt givetvis på polska 🙂

Intervjuaren gjorde sitt bästa att tolka på engelska, men polska är ett väldigt målande språk som jag har förstått, precis som persiskan, därför var det fysiskt omöjligt för intervjuaren att hinna med att säga alla ord på engelska.

De applåderade och vi alla kände kärlek från stolta polacker.

Själv börjar jag känna mig lite som en polack också med tanke på alla år jag varit där och alla konserter jag haft och den underbara supporten mina polska fans ger. Salvador Sobrals låt som vi hade krigat med vid flera tillfällen hade nu klippts ihop till en video där folket som jobbade på ambassaden sjöng och även vi i den, lite komiskt:) Vi tackade för oss och åkte tillbaka

Dags att byta om igen, för Gromee ska spela och vi åker och supportar honom givetvis. Han bjöd upp mig och vi sjöng vår andra hit Runaway i dj-båset. Mysig stämning och blyg som jag är smög jag ut från club Europa och ihop med min nya vän och kollega Kevin Lee gick vi till EuroClub. Jag hade glömt min Eurovision badge, men Karin Gunnarson, som är Head Of delegation för Sverige tog sig an mig direkt – som en svensk gör för en annan – och sa: Du går in med oss!

Tacksam och glad var jag och vi applåderade och hejade när Benjamin Ingrosso intog scenen och avslutade galant ”Dance you off”.

Jag dansade inte mig off, men blev ganska off efter en stund och Übrade mig hemåt. I morgon blir det inte mycket sömn, ska ha intervju på morgonen.

God natt!

Blå mattan, gudar och gudinnor

Alvaro Estrella och Mahan Moin

Dag 7 – Blå mattan, gudar och gudinnor

Frukosten var liten, precis som de andra dagarnas måltider. Jag ska gå på den blåa mattan idag och vägrar låta en utstående mage ta all uppmärksamhet under tusen meter.
Två stekta ägg och två melonsorter senare var det dax för mig att åka till den berömda modedesignern Fatima Lopes.
Hon hade en sömmerska i sin studio som hade suttit hela förmiddagen och sytt en underklänning med fastsydd bh. Tur det, annars hade klänningen varit genomskinlig…. det hade inte riktigt passat på den blåa mattan.
Jag satte på mig klänningen, och det vr lite fler justeringar kvar, så medan sömmerskan fortsatte arbeta satt jag och Fatima i hennes stora studio som låg en våning ner och kollade på hennes modeshower. Hon har varit designer i 15 år och varit i Paris, Hongkong med mera i många år. Hon är även känd för att ha burit en bikini i diamanter på catwalken.

 

Fatima Lopes – modedesigner

Fatima Lopes skjutsade mig till hotellet med sin lilla svarta Mercedes och tre timmar senare var jag nöjd och först på plats nere i lobbyn.
Alla tjejer i crewet hade på sig byxor och kavaj eller en jacka, men jag som alltid ska vara värst hade en halvt genomskinlig aftonklänning gjord för blåa mattan!
Vi kom fram i en stor komfortabel buss med poliseskort som vanligt och kom in i en stor sal där servitörer gick runt med små tilltugg.
Drink fick man gratis i baren, man fick betala i tid genom att köa.

 

Mohan och israeliska Netta.

Den artist som man inte kunde missa var Israels Netta som förmodligen hade kollat in mina shower och musikvideos eftersom hon bar en härligt fluffig bröllopsklänning, coola gympaskor och höga strumpor. Ok det där med gympaskor och brudklänning är mer min kompis Mikaelas stil. Men bröllopsklänningar är jag galen i, jag har nio i förrådet! Skämt åsido, hon var ascool!!
Benjamin Ingrosso och hans team var så stylish i sina vita framtidsoutfits. Jag bara älskar designern som gjort kläderna så mycket att att jag glömde fråga vem det var!
Dax att förbereda sin ”walk” på den långa blåa mattan. Journalister på båda sidorna och flera större TV-kanaler inväntade oss.
På mattan mötte jag ett välkänt ansikte: Alvaro Estrella som var med i samma deltävling som jag 2014 och är involverad i årets norska bidraget med Alexander Rybak.

 

Sara Chmiel (körsångerska), Mahan Moin, Alexander Rybak, Gromee , Christian Rabb

Vi gjorde så många intervjuer vi hann och efter cirka två timmar tog den långa mattan slut och en stor fest väntade.
Jag har sällan gått så långt i sträck i jättehöga klackar. Fatima Lopes skor var visserligen bekväma för att vara 12 cm, men alla som gått i klackar vet att det inte är dans på rosor.
Servitörer bjöd på små torra hamburgare men den jätte goda champinjonrisotton var det som gick bäst hem.
Jag gick förbi Christer Björkman-bordet och min blick fångades av en vacker gudinna iklädd vitt som var Sanna Nielsen, som stod bredvid en annan herre och Edward af Sillén.

 

Will Pharell med Lukas Meijer, Christian Rabb, Mahan Moin & Katarzyna Deren (vår andra körtjej)

Jag älskar komedifilmer och att plötsligt se en komedigud i mitt synfält var bara det var skrattframkallande. Will Pharrell! Vad gör han här?
Han svarade på frågan: “You never know …”
När jag blir trött känner jag alla smärtor i kroppen. Mina fötter skrek åt mig och jag skrek tillbaka: Ja, ja, håll ut, vi ska hem!
Väl hemma var det bara att kasta av sig dagens outfit och prata mig till sömns med min Christian.

Godnatt!

Mahan Moin, Christian Rabb, Lukas Meijer, Benjamin Ingrosso, Gromee

Fullt schema!

Dag 6.

Idag lördag var det dags för repetition två. Som vanligt snabbsmink och klä om för att springa in i hissen och hoppas på att hissen inte stannar på alla andra 10 våningar under mig …
In i bussen, man blir ganska van vid poliseskort numera 🙂

Eftersom vi skulle sjunga Light me up akustiskt på presskonferensen så repeterade vi sången några gånger i bussen, där jag överraskade gänget med fair-trade, närproducerad munflöjt! Jag spelade hooken i låten med munnen och det blev en succé!

Väl framme, med solen hetare än dagen innan, får man gå igenom säkerhetsavdelningen precis som på flygplatser och sedan in i arenan. I ”the bubble-room” spelades de andras repetitioner. Thomas G:son berättade att deras repetition flyttades bakåt en hel timme! Orka gå upp en timme tidigare än du hade planerat!

Repetitionen gick mycket bättre denna gång och även där fick vi många applåder och smällar i ryggen, som jag antar betyder ”bra jobbat!”.

Jag älskar att stå på en sådan stor scen. Då och då mindes jag 2014 då jag stod på Malmö Arena och såg över de tomma stolarna som skulle fyllas med 10 000 glada fans. Det är svårt att undgå att känna denna känsla när det är i princip samma människor som jobbar på golvet, bakom scenen.

Till höger: i väntan på presskonferens

Dags för presskonferens.
Allt gick som smort, även min egendesignade flöjt. Jag, Christian Rabb och Lukas Meijer var ganska slut efter 10-11 intervjuer, då Gromee var på andra ärenden.

I kväll var det dags att spela på ”the Israel party”. Många fans fanns där. Mycket kul när det kommer folk fram till mig och sjunger ”get up get up get up, pasho Pasho o e e, Aleo!!” Och så vill de ha en autograf och en puss och kram. Det värmer verkligen.

När vi gick upp var det smockfullt och vi körde på som vanligt och publiken sjöng ”Light me up … oh oh oh” …

Alla var supertrötta, dock hade jag spring i benen och magen sjöng opera, tillbaka till hotellet och snabbt in på Tele-Pizza och beställa en hamburgare som smakfullt avnjöts i lobbyn med vår ”head Of delegation” Mateusz Grzesinski och vår filmare Shihoo.

Efter en lång stund i sängen var jag i drömmarnas dal.

Till vänster: Efter giget på den israeliska festen. Till höger: Gromee och Mahan utanför ”viewing room”.

Vi träffade låtskrivarna för Rysslands bidrag

 

Greig Watts och jag i en skakig taxi!

Dag 5

Solen sken in under den elektriska rullgardinen, kvavheten fyllde mig så några klunkar från det kalla vattnet direkt från lilla kylen släckte paniktörsten.

Jag iklädd röda byxor, vit topp och kavaj passade på att passa in i polska ambassaden där vi skulle tillsammans med diplomaterna sjunga Salvador Sobrals vinnarlåt, iaf sista meningen, på svenskportugisiska:

”Oomeo kårasaoo påd amar peloosh doish”

Tre timmar senare satte vi meningen. Jag kan tänka mig att det skulle tagit dagar kanske veckor att lära sig att sjunga hela låten tillsammans. Puuh!

De andra skulle på båttripp och vagnmuseum. Men jag och Rabb frestades av en lugn och harmonisk promenad med sol och glass i portugisiska staden.

Vi träffade även Fatima Lopes som är en välkänd modedesigner i Portugal från Madeira egentligen som förutom att kommentera på ”blue carpet” på söndag ska låna mig en av sina fantastiska klänningar… undra om hon kommer att kommentera hennes egna design… hehe!

Greig Watts, vår subförlag hade kommit hela vägen från England och med honom åt jag en härlig grön vegetarisk soppa!

Sedan bestämde vi oss för att träffa vår gemensamma bekant Arie & Netta, från Berlin, låtskrivarna för Rysslands bidrag.

Julia Samoylova är deras sångerska som förra året inte fick vara med och tävla i Eurovison i Ukraina, pga politiska skäl och problem mellan Ryssland och Ukraina.

Men i år är samma låtskrivare med igen med samma artist!

Härligt att få en uppdaterad chans!

Julia är en jättelugn och harmonisk ung tjej som sitter i rullstol. Hennes röst är skör men djup. Låten är helt underbar! Musik har varken händer eller fötter. Musik har inget huvud heller. Men musik har hjärta.  Och det är det enda som behövs för att sprida budskapet.

Efter att ha ätit en ganska konstig hamburgare med stekt romansallad där servitören fick mig att fälla tårar när han skrattade åt mig när jag sa åt honom att jag hade beställt isbergssallad som bröd istället för det vitaste bröd jag nånsin sett UTAN konstig fyllning, då insåg jag att jag måste gå till sängs snart.

En kort visit på Tivoli Avenida Liberdade hotellets tak där Arie & Netta bor, i en superlyxig svit låg jag snart i sängen och försökte andas.

Godnatt.


Fatima Lopes

Mahan Moin
Mahan Moin tävlade i Melodifestivalen på Malmö Arena 2014, skrev damkronornas kampsång 2015 och skrev och framförde invigningssången till MAX IV i Lund 2016.

I år har hon varit med om att skriva Polens bidrag i Eurovision Song Contest.

Nu befinner hon sig i Lissabon och tidningens läsare får följa hennes upplevelser i den här dagboken.

Kategorier

×